Till Dig Lina

Medan jag ligger nedkrupen i soffan och försöker finna ro till att somna så kommer tankarna emellan. På livet. På döden. På Lina. Jag har inte vågat klickat in mig på hennes blogg sedan dagen då det blev allmänt känt att hon nu inte längre finns kvar hos oss. Men varenda dag sedan dess har jag varit nära på att besöka hennes sida för att läsa om hur det går för henne. Jag glömmer bort. Vill inte minnas. Hon var en del av min vardag i många år då hennes texter fick mig att skratta och gråta, fundera, analysera och ifrågasätta. Till sist var jag tvungen att ta bort hennes länk då det gjorde för ont att bli påmind om hennes tragiska bortgång. Jag ville naivt tro att det en dag skulle dyka upp ett nytt humoristiskt inlägg från henne så småningom istället. 

Men, är det något jag är och vill vara övertygad om så är det att Lina är på en bättre plats - var det än må vara. Hennes liv har inte gått obemärkt förbi, inte heller hennes bortgång. Hon har nog fått den frid som hon så länge sökte efter under sina sista år i livet. Det finns inga piller i världen som kan lindra den smärta många av oss får leva med i livet, vare sig det är ett fåtal gånger, periodvis, eller för jämnan.

Det Linas liv men även bortgång fört med sig av till mig är en obeskrivlig känsla och insikt. De första timmarna kändes så sorgsna och så tragiska vid blotta tanken på att det inte hade behövt sluta så här om psykiatrin bara hade följt sina riktlinjer. Hennes familj kunde ha fått rå om Lina i många år till, vem vet egentligen. Men till sist insåg jag att min ilska och frustration var förgäves då jag inte kan förändra psykiatrin i det skede i livet som jag befinner mig i. Jag måste välja mina strider, och även om Linas liv såsom många andras liv är värda att kämpa för, så måste jag först kämpa för mitt eget. Jag måste hjälpa mig själv innan jag kan hjälpa någon annan. Jag kan inte vara så trasig då. Och även om jag livnärt mig på att ta hand om andra, kämpat för andra, så måste jag finna meningen med mitt eget liv. Ett liv som inte bara får mening igenom att leva för någon annan. Men den dag jag återfått min inre styrka och mitt gamla jäklarinamma så vill jag kämpa för att Lina och vi andra ska få en upprättelse för vad vi fått utstå enbart av att ha varit patient inom psykiatrin. De må finnas de som fått rätt hjälp, och det får vi inte glömma. Men det är tyvärr för sällan det förekommer.

Den kvällen och natten efter beskedet om Linas bortgång - efter alla fällda tårar - så insåg jag att jag själv inte kunde sätta punkt än. Jag är inte klar här än, hur ofta det än kan kännas som så. Mitt liv får inte falla offer för de brister som finns i psykiatrin. Jag vill lämna ett starkt avtryck innan det är dags att gå vidare. Jag vill att min erfarenhet kan vara någon annans insikt, någon annans hjälp för att orka ta sig vidare i livet.
Jag vill inte vara morgondagens artikel där de skrivit om hur ännu ett ungt människoliv gått förlorat under psykiatrins vård, och för att sedan glömmas bort och bara bli en i statistiken.

Jag kanske inte kan göra skillnad på egen hand, men jag kan göra något för att bidra till det.

Tack Lina - för vad du förmedlade i livet och för insikten du gav mig efter din bortgång. Sov sött, fina Lina.

Ett liv räddat

Mitt liv har varit präglat av fysisk och psykisk misshandel, bedövande rädsla, ilska, besvikelser, en ständigt obeskrivlig oro, och tusentals fällda tårar. Bevittnat allvarlig fysisk misshandel, blivit otrygg av alla lögner, alla dessa mardömmar, blivit övergiven gång på gång av de som gav mig liv (vågar nog påstå att det inte är en gåva).

Det är en kort sammanfattning på mitt förflutna eftersom jag utelämnar så mycket.

Men aldrig har jag gråtit på det sättet som jag gjort inatt. Jag har gått igenom en del, men aldrig någonsin varit så rädd som inatt.

Vad skulle jag göra när de brutit upp dörren till hans hem, och sedan kanske få ett besked om att min lilla lillebrors liv inte gick att rädda, att han inte längre lever. Jag tror inte att jag själv skulle överleva den förlusten och följa efter honom för att sedan aldrig lämna hans sida.

Så lättad över polisens insats och deras omtanke och medkännande. Jag vill ge en eloge till polispatrullerna och i synnerhet en av de polismän jag pratade med. Ni var fantastiska!

/Jenny 

Dagen då mitt liv skulle ta slut, men tog en oväntad vändning.

För att sammanfatta den här sommaren och fredagen också för den delen, så har jag varit ner i helvetet och vänt.

När situationen var hjälplös och jag hade gjort allt som stod i min makt för att ordna upp den men det inte längre fanns någonting mer att göra, så var tårarna hejdlösa och jag kände mig uttömd i varenda del av min kropp och jag uttalade orden jag inte yttrat på många månader - att jag gav upp och inte tänkte kämpa emot mer, att det var över och jag inte längre var villig att leva ett liv som gick ut på att ständigt kämpa för att hålla sig över vattenytan. 
Ett ovärdigt liv. 
Att ständigt motarbeta yttre faktorer och samtidigt kämpa mot det inre kaos som var konsekvenserna av den ofantliga knipa någon annan försatt mig i.

Precis En minut efter att jag uttalat de orden till min terapeut i vårat telefonsamtal så ringde det i andra änden och jag var tvungen att svara. Det blev att komma ett samtal som räddade mig ur den situation jag levt och kämpat med i flera månaders tid ända fram till idag. Månader av oro, ängslan, hopplöshet, förtvivlan, desperation, frustration, besvikelse och ilska.

Jag grät ytterligare hejdlöst. Men denna gång av en lättnad som inte går att klä i ord. Det samtalet räddade min dag, min framtid, min tilltro och framförallt mitt liv.

Hösten i all sin glans

Hör regnet smattra mot fönstren och hur det dånar över himlen av åskan. Är nedkrupen i soffan och är sådär omsorgsfullt omvirad av filten, och njuter av en varm kopp choklad. Vilar ögonen på Tv som visar skräp som jag älskar att fördriva händelselösa eftermiddagar med.


Mysfaktorn är hög och jag känner riktigt att hösten är påväg.

"Psykbryt"

Har två gigantiska och överfulla tygkassar med tyngsta jäkla matvarorna i, bärandes samtidigt som jag pratar i telefonen med headset i, och bär en stor väska på axeln. Försöker bära alltsammans när väskan ramlar upp och ner och ALLT innehåll ramlar ut på marken. Blir ovanligt förbannad och halvskriker och svär de fulaste ord jag bara kan samtidigt som jag står och plockar upp mina mediciner, piller, för piller för piller, FRÅN MARKEN! Människor som passerar ler lite smått nervöst åt mig när de går förbi, ovetandes om att jag har headset i och att jag pratar i den, och att jag INTE skriker rätt ut för full hals till omgivningen!


"Jaha, då var hon igång igen, henne känner vi igen sen tidigare, vi plockar in 'na bara så får hon sova ut", skämtade min bror i telefonen. Ha, ha, HA!


Och den här dagen som började så bra..

Mardrömmar

Drömde om en allvarlig intox, suddiga minnen på sjukhuset och inläggning på allmänpsykiatriska avdelningen. Drömde även om att det var diskussioner om hurvida jag var rättspsyks patient eller inte.

Drömde så klart också om mina dagliga problem och bekymmer som påverkar min vardag och mitt mående väsentligt.

Tänk att verkligheten inte ens tar en paus i sömnen.

Vill somna om. Drömma lugnt och vakna upp utan ett hastigt ryck av oro och förvirring över var jag är.

Fläckfritt yttre

..Och fredagsbestyren fortsatte ytterligare en dag. Nu är garanterat min lilla lya fläckfri från golv till tak, innan- och utanför skåp och dörrar. Kläderna hänger omsorgsfullt där dom ska, och många skor och väskor är utrensade och kastade. Silvreljustakarna glänser, skorna ligger fortfarande i Klorin, och speglarna går numera faktiskt att se sig i.

Varifrån energin kom vet jag inte, men eftersom jag varit utvilad för första gången på många, många månader så är det lika bra att ta tillfället i akt när det väl ges.

Jag mår som jag tidigare skrivit bra av att ha rent hemma med ordning och reda, det är så jag är uppvuxen. Ännu viktigare är det då det är stressigt i mitt liv och kaotiskt psykiskt.

Nu är jag nöjd, så nöjd.

Fredagsbestyr

Äntligen fredag! Men attans vad mitt humör har pendlat upp & ner under dagen. Väcktes sent inatt eller snarare tidig på morgonen, surade en stund men lyckades somna om. Vaknade några timmar senare och var utvilad och ganska glad.

Efter morgonbestyren gav jag mig iväg för medicinhämtning på jouren, blev kvar ett tag och pratade personalen innan jag åkte hem och röjde utan dess like! Har spenderat hela veckan med att röja undan här hemma, och dagen blev inget undantag. Fortsatte att sortera papper, göra mig av med möbler och kläder, haft telefonsamtal med företag, blekt kläder och skor, tvättat, Mm.




Känner mig nöjd för idag och kryper till kojs och hoppas på lite sömn inatt.

Min alldeles egna Terapi - Hemmaknep

1. TRESemmé Elixir Oil 
2. Baby Oil 
3. Argan olja 
 
Här är 3 favoriter av mina många hudvårds- och hårprodukter som jag älskar att pyssla om mig själv med. För mig är det rena lyxen med såna här kvällar och jag tar mig alltid tiden till det. Gör det inte mig glad så får det mig alltid att känna mig ompysslad och avslappnad. Ett ypperligt sätt att rå om sig själv och samtidigt få goda resultat för håret och hudenDet är det ett bra sätt att slappna av på - att välja denna avkoppling en gång istället för att ta det där ångestlindrande pillret.
För att inte nämna distraktionen det ger att få tänka på något annat för en stund eller två, och bara vara i nuet. Man känner sig len, ren och blir lite sömnigFör mig är det en rutin efter kvällsbadet och innan jag kryper till kojs.

Prova vetja! Det skulle göra mig riktigt glad om det kan ge er samma "smärtlindring" som det ger mig.

Crying

I'm not gonna need you if I fall, 

so why am I crying? 

Im not gonna miss you,  not at all. 

So why am I crying?


I'm not gonna beg 
Not gonna crawl 
Not gonna need you if I fall 
So why am I crying? 
I'm not gonna miss you, not at all 
So what am I doing here on the floor 
Doing here on the floor crying? 

Drogad

Under veckans inbokade läkarsamtal på psykjouren så ordinerades jag ännu en gång sömntabletter, men den här gången lät vi de redan insatta stå kvar och tillsatte ytterligare medicin.

Jag gav nog till en början ett ganska så samlat intryck, men så småningom krackelerade fasaden då läkaren ordinerade Olanzapin. I samma stund som jag motvilligt gick med på att ta emot ordinationen så kändes det som att jag svek mig själv. Men vad hade jag för val? Jag måste få en natts sömn, jag bara måste. Men jag trodde aldrig jag skulle sjunka så lågt att jag tog emot neuroleptika igen. Jag har jobbat hårt för att bli kvitt såna mediciner. Tårarna rann hejvilt, eftersom jag visste att det inte fanns så många andra alternativ än att prova med en hög dos av Olanzapin.

Efter 2 Propavan, 2 Olanzapin och 2 Zopiklon, sov jag som en stock, men minns knappt något av dagen efter, och kände mig väldigt illa till mods. Så igår tog jag istället bara två propavan och en Olanzapin, men vaknade ännu mer väck under morgonen. Nu så här på söndagseftermiddagen känner jag mig lite mer klar i huvudet, men medicinen är långt ifrån borta ur kroppen.

Vill aldrig mer uppleva det som jag tidigare hade skuttat av glädje för. Att få bli avtrubbad känslomässigt, och leva i en dimma, känns nu bara obehagligt och jäkligt skrämmande.

Förväxla inte min personlighet med min attityd. Min personlighet är vem jag är och min attityd beror på vem du är.

Just keep on fighting

Nothing can keep me from going forward,

Nothing can hold me back, and even if some are doing their best to try, I won't let them bring me down. I'll fight back hard this time. 👊

Vilsen, eller helt enkelt förlorad?

Det mest värdefulla jag hade - min inre trygghet - den tog dem ifrån mig. Mina värderingar som gjorde att jag överlevde trauman - de spottade dem på. Min inre styrka och kämparglöd - Den försvagade dem. Min värdighet, mitt människovärde - Det stampade de på och förintade.



Jag känner inte mig själv längre. Den enda personen jag vände mig till för tröst och inre trygghet, var mig själv. Nu när jag inte längre är mig själv. Vem vänder jag mig till då? Vem räddar mig när jag har blivit fråntagen alla mina egenskaper som förde mig framåt i livet.

Vill aldrig tillbaka

Hanterar nutiden, försöker att inte blicka bakåt, stapplar framåt.

Sanningen bakom (Rätts)psykiatrins stänga dörrar.


När tanken måste övertyga känslan.

Somehow I know 
I'll make it, I'll fight 
Somehow I know 
It's gonna be all right

Vad som känns verkligt

Det är synd. Synd att varenda gång jag vågar tänka positivt, hoppas, se framåt, och försöker göra det bästa av situationer, så slår det tillbaka på mig hårt, så hårt.

Och för vartenda slag så blir jag svagare, rädd, och tappar tron på att något någonsin kommer att bli bra igen. Och efter vartenda slag så lovar jag mig själv att aldrig vara så naiv igen. Men även om det går långt mellan gångerna så lyckas jag alltid kännas vid den där naiviteten igen och jag hatar mig själv mer för var gång jag går på det. Går på att lyckan ska gå i uppfyllelse, fastän den aldrig gjort det tidigare.

Jag är inte religiös, men reflekterar ofta över vad det är jag gjort som är så fruktansvärt att jag inte förtjänar ett bra liv, inte ens en ynka liten stund av tilltro innan den snabbt rycks ifrån mig.

Det kanske låter som självömkan, men jag ser det inte så. Det här är faktiskt något jag ofta grubblar på och ärligt reflekterar över och blir alltmer övertygad om. När jag tänker på karma så tror jag inte på begreppet, för jag vet, jag vet att jag gör goda gärningar när jag kan. Inte för att få något tillbaka, förutom den bekräftelsen det ger mitt liv av att jag hjälpt någon som varit i behov av det. En hjälpande hand, ett genuint leende, vägledning, bekräftelse, ett par stärkande ord, villighet att lyssna, Osv. Sådant som jag själv skulle uppskatta om någon gjorde för mig i all välmening.

Men jag vill inte låta bitterheten ta över mitt liv. Jag vill inte vara cynisk och missa de ögonblick som kan komma att betyda mycket för mig i livet. Jag vill inte sluta hoppas eller tappa tilltron. Men jag är rädd, jag är rädd för vad de återkommande slagen kommer att göra mig till som människa om jag fortsätter att trotsa vad som tycks vara dömt att misslyckas.

Stora tillkortakommanden

Det verkar inte som om mina tårar vill ta slut idag. Hjärtat värker av sorg, men också av frustration.

Varför måste så många människors liv gå till spillo innan psykiatrin agerar. Och varför krävs det ett självmord förrän de ser allvaret i bristena inom psykiatrin. Det finns en behandling för alla, det behövs bara vara rätt behandling. Klart att patienter och omgivningen tappar hoppet om effekten av behandlingen inte ger resultat. Men då är väl behandlingen inte rätt för patienten, det betyder inte att patienten är förlorad. Det är psykiatrins försvar till allt, "vi kunde inte göra mer, vi ska se över våra suicidbedömningar, det saknas resurser,  det saknas personal, arbetsbördan är för stor." Bla bla BLA! Det finns inga ursäkter som är stora nog att försvara att det ligger i deras ansvar att patienter lyckas ta sina egna liv under sina inläggningar på psyk.

Det minsta ni kan göra för att hedra dessa människor vars död varit så förgäves är att skärpa till er ordentligt. Använd då era "få" resurser väl istället för att prioritera dem på sådant som i längden inte är viktagare än ett liv. Och istället för att skylla på personalbrist när problemet i själva verket ligger på outbildad (gammalskolad) personal som inte längre kan sköta sina jobb för att de inte längre orkar bry sig om sina medmänniskor och går till jobbet varenda dag endast för att kunna betala sina utgifter i slutet av månaden. Nya friska synsätt behövs, med motivation och att vara driven och framförallt ha kunskap och få handledning under arbetets gång. Men viktigast av allt är att ha respekt för vad människor går igenom med sin psykiska ohälsa. VÅGA vara den som tar första steget mot en respektabel psykiatrisk vård. Kvalitet framför kvantitet.

Den eviga väntan på psykjouren


STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0