STEGVIST

OM LIVET MED PSYKISK OHÄLSA OCH OM VÄGEN UR DEN.

Till Dig Lina

Medan jag ligger nedkrupen i soffan och försöker finna ro till att somna så kommer tankarna emellan. På livet. På döden. På Lina. Jag har inte vågat klickat in mig på hennes blogg sedan dagen då det blev allmänt känt att hon nu inte längre finns kvar hos oss. Men varenda dag sedan dess har jag varit nära på att besöka hennes sida för att läsa om hur det går för henne. Jag glömmer bort. Vill inte minnas. Hon var en del av min vardag i många år då hennes texter fick mig att skratta och gråta, fundera, analysera och ifrågasätta. Till sist var jag tvungen att ta bort hennes länk då det gjorde för ont att bli påmind om hennes tragiska bortgång. Jag ville naivt tro att det en dag skulle dyka upp ett nytt humoristiskt inlägg från henne så småningom istället. 

Men, är det något jag är och vill vara övertygad om så är det att Lina är på en bättre plats - var det än må vara. Hennes liv har inte gått obemärkt förbi, inte heller hennes bortgång. Hon har nog fått den frid som hon så länge sökte efter under sina sista år i livet. Det finns inga piller i världen som kan lindra den smärta många av oss får leva med i livet, vare sig det är ett fåtal gånger, periodvis, eller för jämnan.

Det Linas liv men även bortgång fört med sig av till mig är en obeskrivlig känsla och insikt. De första timmarna kändes så sorgsna och så tragiska vid blotta tanken på att det inte hade behövt sluta så här om psykiatrin bara hade följt sina riktlinjer. Hennes familj kunde ha fått rå om Lina i många år till, vem vet egentligen. Men till sist insåg jag att min ilska och frustration var förgäves då jag inte kan förändra psykiatrin i det skede i livet som jag befinner mig i. Jag måste välja mina strider, och även om Linas liv såsom många andras liv är värda att kämpa för, så måste jag först kämpa för mitt eget. Jag måste hjälpa mig själv innan jag kan hjälpa någon annan. Jag kan inte vara så trasig då. Och även om jag livnärt mig på att ta hand om andra, kämpat för andra, så måste jag finna meningen med mitt eget liv. Ett liv som inte bara får mening igenom att leva för någon annan. Men den dag jag återfått min inre styrka och mitt gamla jäklarinamma så vill jag kämpa för att Lina och vi andra ska få en upprättelse för vad vi fått utstå enbart av att ha varit patient inom psykiatrin. De må finnas de som fått rätt hjälp, och det får vi inte glömma. Men det är tyvärr för sällan det förekommer.

Den kvällen och natten efter beskedet om Linas bortgång - efter alla fällda tårar - så insåg jag att jag själv inte kunde sätta punkt än. Jag är inte klar här än, hur ofta det än kan kännas som så. Mitt liv får inte falla offer för de brister som finns i psykiatrin. Jag vill lämna ett starkt avtryck innan det är dags att gå vidare. Jag vill att min erfarenhet kan vara någon annans insikt, någon annans hjälp för att orka ta sig vidare i livet.
Jag vill inte vara morgondagens artikel där de skrivit om hur ännu ett ungt människoliv gått förlorat under psykiatrins vård, och för att sedan glömmas bort och bara bli en i statistiken.

Jag kanske inte kan göra skillnad på egen hand, men jag kan göra något för att bidra till det.

Tack Lina - för vad du förmedlade i livet och för insikten du gav mig efter din bortgång. Sov sött, fina Lina.

Ett liv räddat

Mitt liv har varit präglat av fysisk och psykisk misshandel, bedövande rädsla, ilska, besvikelser, en ständigt obeskrivlig oro, och tusentals fällda tårar. Bevittnat allvarlig fysisk misshandel, blivit otrygg av alla lögner, alla dessa mardömmar, blivit övergiven gång på gång av de som gav mig liv (vågar nog påstå att det inte är en gåva).

Det är en kort sammanfattning på mitt förflutna eftersom jag utelämnar så mycket.

Men aldrig har jag gråtit på det sättet som jag gjort inatt. Jag har gått igenom en del, men aldrig någonsin varit så rädd som inatt.

Vad skulle jag göra när de brutit upp dörren till hans hem, och sedan kanske få ett besked om att min lilla lillebrors liv inte gick att rädda, att han inte längre lever. Jag tror inte att jag själv skulle överleva den förlusten och följa efter honom för att sedan aldrig lämna hans sida.

Så lättad över polisens insats och deras omtanke och medkännande. Jag vill ge en eloge till polispatrullerna och i synnerhet en av de polismän jag pratade med. Ni var fantastiska!

/Jenny 

Dagen då mitt liv skulle ta slut, men tog en oväntad vändning.

För att sammanfatta den här sommaren och fredagen också för den delen, så har jag varit ner i helvetet och vänt.

När situationen var hjälplös och jag hade gjort allt som stod i min makt för att ordna upp den men det inte längre fanns någonting mer att göra, så var tårarna hejdlösa och jag kände mig uttömd i varenda del av min kropp och jag uttalade orden jag inte yttrat på många månader - att jag gav upp och inte tänkte kämpa emot mer, att det var över och jag inte längre var villig att leva ett liv som gick ut på att ständigt kämpa för att hålla sig över vattenytan. 
Ett ovärdigt liv. 
Att ständigt motarbeta yttre faktorer och samtidigt kämpa mot det inre kaos som var konsekvenserna av den ofantliga knipa någon annan försatt mig i.

Precis En minut efter att jag uttalat de orden till min terapeut i vårat telefonsamtal så ringde det i andra änden och jag var tvungen att svara. Det blev att komma ett samtal som räddade mig ur den situation jag levt och kämpat med i flera månaders tid ända fram till idag. Månader av oro, ängslan, hopplöshet, förtvivlan, desperation, frustration, besvikelse och ilska.

Jag grät ytterligare hejdlöst. Men denna gång av en lättnad som inte går att klä i ord. Det samtalet räddade min dag, min framtid, min tilltro och framförallt mitt liv.
Till top