Vila i frid Lina

Tårarna flödar för en kämpe som många av oss har följt genom åren då hon med sina texter berört oss på många sätt.

Det var en lång kamp för dig Lina, så förhoppningsvis har du funnit frid nu.

Tack för att du förgyllt mina sömnlösa nätter med din brutala ärlighet och humor, men även med eftertänksamma ord.

Skadat gods



3 månader

Idag firar jag min tredje månadhemmaplan. Jag har kontinuerlig kontakt med psykiatrin men har inte varit inlagd på 3 månader.
Jag kan inte minnas senast det hände, men jag gissar på att det var år och dagar sedan i alla fall.

Jag har vid ett tillfälle varit inlagd på det somatiska sjukhuset, men då endast behandlats akut för min dåvarande fysiska ohälsa, som inte var självförvållad.

Det har varit och är fortfarande en ständig kamp, ibland dagligen och ibland till och med stundvis. Men jag har klarat det och kommer att fortsätta kampen om ett fortsatt värdigt och drägligt liv utanför psykiatrins låsta dörrar. I friskhet och frihet.

Mardrömmar

Nu var det några dagar sedan jag åt min sista dos Heminevrin, för den här gången. Och istället ersattes Heminevrinet av zopiklon/Imovane som är ett något mildare alternativ men som nästan alltid har haft god effekt på mig. Det kändes uteslutet från min sida att fortsätta medicinera med Heminevrin för sömnsvårigheterna och den dagliga dosen mot ångest då jag snabbt blev tillvand vid den och den önskade effekten försvann.

De två st 7,5 Zopiklon jag tar till natten utöver mina andra sömntabletter ger oftast önskad effekt med insomningen. Det underlättar avsevärt då tankarna annars alltid går på högvarv när jag ska försöka sova, vilket i sin tur leder till ångest och resulterar i många sömnlösa nätter. Men hittills har insomningen gått som önskat, och bara vetskapen om att jag har dem att ta till fick mig att känna sån trygghet att jag faktiskt somnade utan att ta dem en natt.

Nu vill jag bara få bukt med de ständiga uppvaknanden på nätterna. Att sova en halvtimme, vakna abrupt av mardrömmar och vara vaken i någon timme och sedan somna om, för att upprepa det hela tills jag slutligen ger upp hoppet om att få resterande sömn innan det är dags för en ny dag.

Medveten närvaro

Tankarna snurrar på och den varma luften gör att jag rör mig sakta, så sakta. Jag som vanligvis swishar fram och förbi. Jag har inget tålamod och saker ska vara avklarade ganska omgående om jag får bestämma. Dock är det någonting jag försöker att ändra mig på då jag upptäckt att jag stressar mig fram i de flesta situationer. Dessutom tar jag förhastade beslut i affekt då jag känner stress och press. I vardagliga situationer ligger jag steget före det jag inte ens hunnit göra för att nå dit. Men övar gör jag och jag kan tyckas mig se en förbättring och ibland när jag kommer på mig själv med att inte vara medvetet närvarande så använder jag mig av DBT-färdigheter för att stanna upp och vara här och nu.

Kanske ger värmen mig ett ypperligt tillfälle till att stanna upp, för att sedan röra mig lugnt och sansat framåt.

Olidligt

Nu när det är sommar och graderna stiger så är sol och bad och glada människor ett faktum. Men en som vanligtvis älskar sommaren men som ändå inte är nöjd, det är jag. Ja, jag får stå för det helt enkelt. Värmen är olidlig och det spelar ingen roll om man är inomhus eller utomhus för hettan är överallt! Att äta mediciner som inte underlättar då kroppen ständigt svettas (i kyla som värme) så är de varmaste dagarna outhärdliga. Och att ständigt kräkas upp vätskan man får i sig och samtidigt svettas från ansikte och rygg känns sisådär då kroppen skriker efter näring.

Ja, idag klagar jag på livet, på vardagen och på värmen, och fasiken vad bra det känns att få ventilera (ironiskt?) om hur de flesta andra också känner sig nu, till och med dem som vill njuta av sommaren och inte vill medge att det är för varmt!

Over 'n out!

Läkarsamtal på jouren

Dagens inbokade läkarsamtal blev av efter många om och men. Men ett litet besök på psykjouren med en fläkt riktad mot mig och trevligt samtal med gamla skötare gjorde den långa väntan värd besväret.

Jag och läkaren diskuterade kring allt som hänger lite löst i luften nu under sommaren innan cheferna kommer tillbaka från semestrarna. Vi diskuterade även sömnmedicin och jag förklarade att jag inte kände mig trygg med att fortsätta att äta Heminevrin eftersom det är ett starkt preparat och väldigt besvärlig att trappa ut om man äter den under för långa perioder. Men eftersom jag har svåra sömnsvårigheter så tyckte vi båda att Zopiklon skulle passa bättre nu under en tid och att vi om ett par veckor ska utvärdera igen. En ovanligt kompetent och engagerad läkare som arbetar praktiskt och är samarbetsvillig. Jag kände verkligen hur han såg mig bortom mina diagnoser men som ändå tog hänsyn till min problematik. En imponerande man må jag säga.

Påminner mig själv varenda dag.



Mina erfarenheter säger mig..

... Att "Min svaghet idag är min styrka imorgon."

En skrämmande och ond cirkel

Kroppen är så illa tilltyglad att det stundvis faktiskt känns som om jag kommer att dö. Det må låta dramatiskt, men så illa däran som min kropp är nu så känns det inte omöjligt om den väljer att stänga ner. Jag kan märka av hur kroppen arbetar för att kompensera för att återhämta sig. Det är märkligt, men kroppen gör verkligen allt den kan för att inte låta sig brytas ned.

Min nuvarande psykiska status reflekteras verkligen av hur min kropp mår och tvärtom. Ibland kan jag inte låta bli att gråta av utmattning av fysiska besvär, och avsaknaden av energi. Jag mår lika dåligt just nu som jag gjorde när jag mådde som värst av värken av cystorna jag hade innan de opererades bort. Både fysiskt och psykiskt.

Tänk att allt började med en stor motgång i början av sommaren som eskalerade, och som sedan blev ett stort bekymmer dagligen i mitt liv. Ett stort hinder i min kamp om att bli frisk. Konsekvenserna det medförde var kräkningarna och sömnlöshet, som i sin tur gav mig allvarliga utsättningssymptom då det var omöjligt att behålla medicinerna kvar i kroppen i mer än några minuter, ibland sekunder.
Till följd av de fysiska besvären blev de psykiska konsekvenserna avgörande. Så labil som jag varit under sommaren har jag (tro det eller ej) aldrig tidigare upplevt att jag varit. Ostabil och instabil, absolut - men labil, det var främmande och fruktansvärt skrämmande. Det som gjorde mig mest illa var att jag var så medveten om det och inte kunde göra någonting åt det hur mycket jag än försökte.

Guldkornen i livet

Det var en så underbar känsla att få träffa min livlina igen. Så otroligt lättad att allt jag hade att berätta bara rann ur mig och sedan bemöttes med empati, förståelse, och förfäran över hur den här sommarens händelser gått till och fått fortlöpa. Jag fick bekräftelse på att min reaktion på sommarens händelser var var befogade. Den här terapeuten är empatisk och förstående, men också väldigt lärorik och praktisk. Men är det något hon inte gör så är det att stryka människor medhårs eller låta empatin gå över till medömkan. Och det är jag tacksam för eftersom man då vet att hennes respons på funderingar eller händelser är äkta och ärliga. Dessutom vet hon att jag inte vill se mig själv som ett offer och behandlar mig därför inte heller som så.

Terapeuten bestämde att vi nu ska ses varje dag den här veckan för fortsatta samtal. Det känns betryggande, och för första gången den här sommaren tar någon mig på fullt allvar och faktiskt agerar därefter. Min livlina.

Tänk att jag mötte dig första gången då jag inte hade någonting att förlora, ingen motivation, ingen kämparglöd eller motivation till att leva. Jag gick bara dit för att få komma ut från avdelningen en stund. Jag hade inga förväntningar eller förhoppningar på terapin eller din kompetens och omtalande behandlingsmetod Jag hade redan haft en terapeut, inte med den kompetens du besitter, men någon väldigt betydelsefull, som jag trodde att jag aldrig skulle kunna överleva utan. Jag la mitt liv i hennes händer, men var för sluten för att våga ge av mig själv, så behandlingen i sig gav mig ingenting. Däremot gav hon mig förmånen att få möta någon som genuint brydde sig om mig och hur jag mådde. Någon som såg igenom mitt skal, och såg mig för den jag var. Det hon gav mig var ovärderligt. Hon gav mig gåvan att våga lita på människor igen, och att se att det fanns människor som bara vill väl. Och för det är jag henne evigt tacksam och kommer alltid att bära med mig henne och hennes ord, där i hjärteroten, intill mig.

När jag inte längre hade henne kvar som terapeut så var jag övertygad om att jag aldrig skulle finna någon liknande någonsin igen. Någon som skulle investera så mycket tid och tålamod med mig så som hon gjorde.

Men så när jag lärt känna min nya terapeut som numera är min livlina och behandlare så insåg jag att jag kunde få både och. Jag kunde få en effektiv behandling och samtidigt en empatisk terapeut. Och dessutom med ett helt team bakom sig som utbyter idéer om behandlingen med varandra. Hon är en stark aukoritet, med hjärtat på rätt ställe. För att inte tala om att hon är effektiv! Hon är den sista som låter saker passera och hon ser aldrig passivt på saker och ting. Hon gör något åt det istället. Jag kämpar inte längre ensam. Jag har äntligen funnit någon som vandrar hand i hand med mig längs den långa och krokiga vägen.

Det jag dock har lärt mig under resans gång är att inte bli för känslomässigt bunden till mina behandlare eftersom jag tidigare lät terapeutens åsikter styra mina egna och även andras åsikter om mig. Jag litade inte på någon annan och ville tro på att terapeutens råd alltid var det rätta för mig, vilket det många gånger faktiskt var också. Men med tiden lärde jag mig att även lyssna på mina egna behov och mitt egna omdöme. Dessutom så kunde jag inte längre blunda för att behandlingen någon gång skulle nå sin slutdestination. Jag skulle alltså då återigen riskera att förlora någon som har betytt världen för mig. Därför tar jag nu tillvara på den behandling jag får och verkligen arbetar för att lära mig att hantera situationer annorlunda än tidigare, och sedan bära med mig det i framtiden och använda de verktyg jag fått med mig inför den dagen jag lär mig att stå på egna ben.

Bedrift

När jag vaknade idag så trodde jag inte att jag skulle få bukt med någonting förutom att tvätta. Det skulle bli dagens bedrift. Men ibland överraskar jag mig själv. Så trots det starka motståndet så städade jag igenom min lya, inhandlade lite nödvändigheter, och fick tvätten ren och omsorgsfullt invikt i skåpen, lagade mat, betalade räkningar, samt förberedde anteckningar inför morgondagens möte.

Jag vill inte påstå att det var lätt, eftersom min kropp inte mår bra än och mitt psyke bråkar med mig. Men nu när det är klart så jag lättad över att ha en sak mindre att bekymra mig för.

Och så hoppas jag innerligt på att få en natt fri från mardrömmar. I synnerhet dem där jag är instängd på sjukhus och inte kan ta mig ut hur mycket jag än springer, skriker och vädjar om hjälp.

Snart

Det är två dagar kvar tills jag får landa i fåtöljen hos min beundransvärda terapeut. Ja, titlarna och kompetensen kan göras lång, men för mig är hon min alldeles egna livlina.

Jag har byggt upp så stora förväntningar och förhoppningar om hur vi tillsammans kan råda bot på den här situationen. Jag tänker på allt jag måste komma ihåg att berätta men ändå sammanfatta under en timmes samtal. Visserligen tar samtalet vid där vi avslutat tidigare, samma vecka. Men det här är viktigt för mig och jag behöver hennes hjälp för att kunna ta mig ur den knipa jag befinner mig i.

Två dagar kvar.

Snart

Dagarna passerar och mitt välbefinnande ligger inte på topp. Det svåraste är nog hur min kropp hamnar i obalans när jag mår sämre. Antalet kräkningar varierar markant från dag till dag. Men den allmäna sjukdomskänslan är inte så trevlig att ha heller. Stundvis kan jag knappt stå på benen, och gråter av fysisk utmattning.

Var på psykjouren för att hämta min medicin idag och passade då även på att träffa en läkars som ordinerade fortsatt medicinering av Heminevrin dag och kväll tills på måndag då min terapeut kommer tillbaka från sin semester. Jag känner mig så lättad över det att jag bara vill gråta. Äntligen får jag landa i fåtöljen och få stöd och råd om hur jag, vi tillsammans, ska bemästra den här situationen.

Rökare - suicidtankar/planer - impulser - självmedicinering

När jag träffade rättspsykiatrins överläkare för ett tag sedan (Läs: Han skrattade åt mig) så var hånet om mina upplevelser inte det enda han förringade hos mig. Han förolämpade även oss alla med diagnosen IPS (även kallat Borderline).

Han jämförde suicidtankarna hos någon med IPS med en rökare.
I mitt fall drog han likheten mellan mina suicidtankar och planer med en rökare som försöker sluta röka. Han beskrev det som att en rökare som försöker sluta lyckas hålla upp i 6 månader men sedan saknar att belöna eller trösta sig med en cigarett. Likadant var det med mig och mina suicidtankar.

Jag brukar oftast stå upp för mig själv och andra när jag upplever orättvisor eller känner mig kränkt. Men nu hade jag tappat talförmågan då jag frågade mig själv om jag uppfattat honom rätt. Jag nickade artigt, tackade för samtalet för att inte försvåra situationen för mig själv. Jag vände mig om, tog på mig solglasögonen, och grät som ett barn. Hur kunde denna man förringa mina suicidtankar och planer när jag tagit till mig modet att dela med mig av det till honom? Hur vågade han generalisera oss med "Borderline" så som han gjorde? Vad gav honom rätten?

Det han däremot kunde ha jämfört det med är mina tidigare impulser att självmedicinera för att stänga ute känslor och smärtsamma minnen. Men mina impulser ledde mig sällan till något allvarligare, för det var inte tanken. Tanken var att bli lugn och få en god natts sömn. Dessa impulser har jag bara fått ett fåtal gånger sedan jag lämnade rättspsyk, och en enda gång ledde det till att jag självmedicinerade ett mindre antal tabletter för att få sova. Numera slänger jag alla överblivna piller eftersom jag vet att jag bara skjuter upp oundvikliga känslor som jag ändå måste ta itu med förr eller senare.

I motvind: Del 6

Ikväll mår kroppen sämre än på ett par dagar. Visst kräks jag dagligen fortfarande, men just ikväll tar illamåendet och den allmäna sjukdomskänslan över.

Fastighetsskötarna har åtminstone tömt handfatet efter min lilla olyckshändelse häromdagen och det är jag lättad över då lukten inte var att leka med.

Tillståndet har dock inte försämrats så mycket som det gjorde då jag fick föras akut till sjukhuset, tack och lov. På sjukhuset var jag väldigt illa däran. Kroppen och psyket var helt obalanserat och under undersökningarna var jag knappt vid metvetande. De fick ingen kontakt med mig trots att jag kunde höra dem prata med varandra, uppfattade att de försökte göra allt för att få mig att hålla mig vid medvetande. Det som inte bekom mig just då, men som sårade mig i efterhand var att jag trots mitt tillstånd ändå hörde sjuksköterskorna säga till varandra att "jag säkert hade tagit en intox, eller att jag bara låtsades." När jag tänker tillbaka på det så tar jag hemskt illa vid mig av det.

Min diagnos avspeglar sällan min personlighet och aldrig den jag är. Även om många verkar tro det.

I motvind: Del 5

Med stark hemlängtan så bestämde jag mig för att åka hem, vilket oroade min omgivnig. Men jag lovade att höra av mig om jag mådde sämre och om jag hade suicidtankar, och jag höll vad jag lovade.

Trots att jag kände trygghet, blev ompysslad, fick ta igen förlorad sömn och njuta av solen så var det ändå rätt skönt att komma hem till ensamheten, där jag inte känner ett behov av att vara trevlig och överdrivet social trots att jag jag mådde dåligt och kräktes minst en gång i halvtimmen.

Det gick bra den natten, även om jag sov alldeles för lite. Men även om ögonen var tunga och de skelade av trötthet så lyckades jag ta mig utanför dörren. Och Jag tror att det var nyttigt för mig.

I motvind: Del 4

Precis när jag blivit utskriven från sjukhuset och packar mina saker så ringer de från rättpsyk och begär att få ett beslut av mig hurvida jag vill fortsätta min öppenvård hos dem, men betonar skarpt att jag är tvungen att behandlas där under dygnsvård. Jag blev helt förtvivlad. Det är ju precis tvärtemot vad jag har försökt få dem att hjälpa mig med. Ville dem bara provocera mig nu? Är det något jag aldrig haft något emot så är det deras öppenvård då min kontaktperson är väldigt praktiskt hjälpsam. Det är ju i dygnsvården det brister! Men bara jag slipper dygnsvården och dem så är jag absolut villig att offra deras öppenvård.

Det fick mig att bryta ihop om möjligt ännu mer. Så jag sökte mig till min gamla vårdavdelning för råd av min gamla läkare, som inte var där. Jag satt i trappen och försökte reda ut hur jag skulle överleva den här röran. Jag behövde ju hjälp, så mycket förstod jag.
Jag gick till psykjouren där jag numera kommer att få hämta medicin varannan dag, och när de såg att jag mådde dåligt så fick jag prata med en skötare som jag tidigare haft bra kontakt med. Och eftersom han inte är lika passiv som personalen på rättpsyk så tillkallade han en läkare. Samtalet med läkaren gick bra, men gav ingenting. Han visade ingen som helst empati eller förståelse för min situation förrän jag kräktes tills jag ramlade ihop i mina egna spyor på golvet och kippade efter luft. Han kunde inte göra något och ringde efter en annan läkare och än en gång fick jag berätta om vad som hänt som fått mig att må sämre igen och vilka konsekvenser det fått. Dock avslutade hon samtalet med att påtala att hon inte kunde hjälpa mig men att hon var tvungen att lägga in mig på rättspsyk på LPT om så krävdes. Jag grät ännu mer. Är det verkligen ingen som förstod hur rädd jag var att hamna på just rättspsyk igen? Det visade sig att hon hade läkaren för rättpsykiatrin som handledare. Jovisst. Men hon avvaktade  tills han gått för dagen eftersom han var partisk, och kontaktade istället en annan bakjour. Men svaret var ungefär detsamma där.

Jag kände mig totalt utlämnad och övergiven och visste verkligen inte vem som kunde hjälpa eller åtminstone stötta mig. Men jag tog upp telefonen och kontaktade min bästa vän som bor i en annan stad, men som har sin mamma i samma stad som mig. Jag har känt deras familj i 12 år, om inte mer. Efter 20 minuter kom hennes mamma till psykjouren.

I motvind: Del 3

Efter att ha behandlats akut på sjukhuset, och av ren utmattning och desperation sedan besökte psykjouren, så blev utgången att jag inte får vara ensam hemma just nu pga av de kraftiga utsättningssymptomen,  kräkningarna och suicidrisken. Däremot gick de med på att inte sätta LPT på mig om jag gick med på att sova hos någon som kunde hålla ett öga på mig utifall jag kollapsar igen eller om jag får suicidplaner. De ville inte skriva ut något effektivt lugnande, men däremot en medicin som heter Heminevrin som jag ska ta på kvällen så att jag kan sova då jag inte hade sovit på ca 55 timmar. Jag ska även ta medicinen på morgonen eftersom den även har en lugnande effekt, men har valt att avstå eftersom man blir tungt påverkad. Trodde aldrig att jag självmant skulle avstå från att bli känslomässigt avtrubbad, men numera tycker jag att det är otäckt att tappa kontrollen över kroppen och psyket. Det gäller även alkohol, vilket jag aldrig varit förtjust i.

Jag har fått sova någorlunda i 2 nätter nu, och kroppen har fått en chans att återhämta sig lite åtminstone. Dock kräks jag upp all vätska, mat, och medicin fortfarande, men också även då jag inte fått något i mig. De värsta dagarna kräks jag upp till ca 15 gånger/dag. Det värsta med det är väl att jag inte får någon föraning om när, så jag hinner inte till toaletten eller ta till någon påse utan kräks istället överallt, tills jag inte längre orkar stå upp eller sitta och istället hamnar i mina egna spyor på golvet eller marken.

Jag har feberkänslor, ont i kroppen, svettas kraftigt och fryser. Får migrän, yrsel, dimmsyn, obalans, ben som inte bär, andningssvårigheter, smärtor i bröstet, och så vidare.

Eftersom jag inte vill oroa min bästa väns mamma som jag känt i 12 år, och sover hos just nu, så pratar jag inte så mycket om att jag mår dåligt. Håller istället en god min, är överdrivet positiv och pratar (lite för mycket) om allt och ingenting. Dock kan jag inte förneka att min kropp inte mår bra eftersom det blir uppenbart när jag kräks hela tiden och hon får ta reda på det eftersom jag knappt kan röra mig då.

I motvind: Del 2

- Nej, eftersom du tillhör rättspsykiatrin nu och även kommer att göra det framöver så är det hit du ska komma då du är i behov av dygnsvård, vilket du är nu. Du har inga rättigheter till att kräva att få vårdas på en annan vårdavdelning.
 
Det intensiva samtalet som ägde rum på rättspsyks bakgård mellan mig de två anställda, fick mig att lugnt och sansat ta med mig medicinerna jag varit där för att hämta och formellt tacka för mig och illa kvickt ge mig därifrån innan de ens hann tänka tanken på tvångsintyg. Jag kunde avlägset höra dem skrika efter mig medan  rädslan för att de skulle hinna ikapp och se rädslan, frustrationen, ilskan, ensamheten och instabiliteten fick mig att stelna.
 
När jag var utom rättspsykets synfält men ändå kvar på psykiatrins område och mina ben inte längre bar hamnade jag ihopkrupen längst in i en kur utom räckhåll för att inte bli upptäckt. Svett rann längs min kropp men jag var samtidigt så frusen att jag skakade. Darrningarna, yrseln, flimrandet för ögonen, trycket i bröstet och den oregelbudna andningen gjorde att jag satt där länge, länge.

Dör jag nu?
 

I motvind: Del 1

Jag hade sedan tre veckor tillbaka fått dåliga nyheter och blivit utsatt för stor  press i stort sett dagligen och började därför kräkas som jag alltid gör när jag mår dåligt och magen inte längre vill samarbeta.
 
Resultatet av det blev naturligtvis att jag även kräktes upp mina mediciner som bland annat innehöll olika stämningsstabiliserande, antidepressiva och sömnmedicin. Jag blev sämre i mitt psykiska tillstånd och ju mer tiden gick, desto allvarligare blev det. Jag sov inte, kände mig övergiven, blev depressiv, paranoid, dissocierade och som till följd av detta, även suicidal.
 
Eftersom jag inte kunde behålla något jag åt eller drack så började det fysiska allmäntillståndet svikta. Jag fick allmäna sjukdomskänslor, svettades och frös, hade andnöd, klåda över kroppen, och led dagligen av migrän. Och det är bara några i raden av de utsättningsymptom jag hade.
 
Jag mådde sämre än någonsin, och hyperventilerade konstant. Kunde sitta flera timmar per natt i duschen och bara gråta.
 
Rättpsyk fick aning om hur det egentligen låg till, trots att läkaren rapporterat att jag mådde alldeles utmärkt även efter vårat spontana samtal där jag beskrev min rädsla för mina suicidtankar och hur nära jag varit att avsluta lidandet. (Tidigare inlägg). Jag slutade därför svara i telefonen på en vecka eftersom jag inte kunde lita på någon. Jag avfärdade otrevligt nattpatrullen och sa ifrån till boendestöd. Men med rädsla för att de skulle komma till min lägenhet med polis för handräckning så gick jag ständigt runt med en kökskniv dag som natt, i beredskap för att kunna göra mig så illa att de inte kunde lägga in mig på rättspsyk - någonsin. Lät även alltid balkongdörren stå öppen så att jag kunde vara beredd på att hoppa mina 6 våningar ner till marken utifall de försökte ta kniven ifrån mig.
 
Jag var labil och desperat. Även om jag var suicidal så visste jag att om jag blev inlagd på den rättpsykiatriska avdelningen så skulle jag göra allt för att avsluta mitt liv, mot min villja då jag inte är riktigt klar med livet än och ser helst att min erfarenhet kan stötta och kanske hjälpa andra innan jag är redo att gå vidare.
 
Så, pest eller kolera. Jag valde mitt hem, men försökte desperat hitta någon som kunde hjälpa mig bort från rättspsyk, som stod på min sida och kämpade för mitt bästa eftersom rättpsykiatriska läkaren inte ville/vägrade att ta mig på allvar. Men utan framgång. Alla höll varandra om ryggen, var passiva, blev defensiva och attackerade mig med ord. Inte ens när de knappr kunde höra vad jag sa i telefonen då jag grät och hyperventilerade så fick jag alltid samma svar: Ring igen om du mår sämre.

Nu kan det inte bli värre. Jag sätter stopp.

Han skrattade åt mig.

Idag, när det i sin vanliga ordning var dags att hämta medicin på rättspsyk, så stötte jag på överläkaren utanför.
 
Jag hade tänkt att det som hände inatt skulle förbli bli min hemlighet, men jag behövde verkligen ett proffesionellt synsätt på min nuvarande situation och vem passar inte bättre för det än en psykiatrisk överläkare? Ha! Trodde jag. Tänk att jag går på det v a r e n d a gång! Han kommer aldrig att se bortom min diagnos, att jag aldrig lär mig det och av ren desperation alltid försöker ge honom en chans att lära känna mig.
 
Jag försöker numera alltid att visa mig osårbar för honom eftersom jag inte vill ge honom mer makt än vad han redan besitter. Däremot försöker jag att beskriva mina tankar och känslor även om jag av mina tidigare erfarenheter av diskussioner med denne trångsynte man vet att vi aldrig mötts halvvägs och att han aldrig tidigare valt att lyssna eller ta mig på allvar. Att han ständigt förminskar mina upplevelser och känslor genom att se till min diagnos istället för mig som enskild individ. Det sårar mig, och gör att ett agg mot slutenvården (i synnerhet rättspsyk) växer sig allt större inombords.
 
Idag stod jag framför honom och sansat och sakligt försökte förklara hur de senaste nätterna varit. När han då hänvisar mig till personalen på rättspsyk nattetid och jag försöker berätta för honom jag inte vill vända mig dit för att de flesta av personalen där inte ger mig stöd när det behövs, så börjar han att skratta åt mig och säger att han inte tror på vad jag säger.
 
Hur ska jag någonsin kunna lita på honom? På någon av dem? Hur ska jag kunna lägga mitt liv i deras händer om eller när det behövs igen? Han skrattade åt mig!
 
Jag tillhör inte ens rättspsyk egentligen. Jag är inte dömd. Jag tillhör allmänpsyk! Men då de i min frånvaro beslutat att jag ska tillhöra dem i minst ett år framöver så har jag i n g e n t i n g att säga till om.

Vad är det som händer?

Det känns som om jag sakta men säkert går itu. Går ständigt i mina egna tankar och bara gråter floder under solglasögonen. Jag säger det igen - tack och lov för stora solbrillor!

Jag sover inte på nätterna. Jag har börjat dissociera och minns inte en enda minut av natten som var för några nätter sedan, mer än att jag var vaken hela natten.

Inatt satt jag rakt upp och ned i duschen i tre timmar och bara grät och skrek tyst att jag kände mig så ensam. Jag var centimeter ifrån att göra något som skulle få ödesigra konsekvenser, men lyckades på nåt sätt ta mig ut ur badrummet. Minns inte vad som hände sedan. Bara att jag under tiden jag satt med det främmande föremålet i handen, upprepade "nej, jag vill inte" om och om igen. Jag var hade varken intagit medicin (förutom den ordinerade kvällsdosen) eller alkohol.

Jag lider inte längre av suicidtankar eller planer i den utsträckning jag gjorde tidigare. Knappt alls faktiskt, eftersom jag arbetat hårt för att använda mig av mina DBT-färdigheter istället. Men sedan i slutet av förra veckan så har de varit närvarande två gånger varav en av gångerna var inatt.

Min fysiska hälsa börjar även den svikta. Kanske för att jag inte sover. Men ett stort ansvar är mitt eget då jag inte har tagit mina morgonmediciner på över en vecka. Jag tar dock kvällsdosen eftersom jag vill sova. Men har ingen aning om vad det är som hindrar mig från att ta morgonmedicinen. En anledning är väl för att om jag mot all förmodan somnar på ett dygn så somnar jag på runt lunchtid och sover i ca 2 timmar, då är det försent att ta morgonmedicinen då morgon- och kvällsdosen inte ska tas så tätt inpå varandra. Jag kan inte heller ta dem för tidigt på morgnarna då mitt illamående gör att jag bara kräks upp dem.

Ett minne för livet av två olika skäl.

Gjorde en synundersökning på ett sjukhus långt ner i Västra Götaland, för att se om jag får lämp till att övningsköra. Efter undersökningen kommer läkaren in och samtalet lyder:

- Jenny, jag har bra och dåliga nyheter. De dåliga är att du tyvärr har för nedsatt syn på ditt enda fungerande öga för att få tillstånd till att köra något fordon.
- Men de goda nyheterna är att du tjänar på det då bensinen numera är så dyr.

Idag, 10 år senare så kan jag inte hålla mig för skratt när jag tänker tillbaka på samtalet. Hur jag kände just då var nog bara förvirrande. Skulle jag skratta eller gråta över läkarens tappra försök till att vara stöttande?

Den somatiska vårdens okunskap kring psykisk ohälsa

Det är ganska känt att många som lider av psykisk ohälsa oftast också har eller får fysiska åkommor.

Det jag har fått lära mig och det jag själv tror när jag reflekterar över det, är att man för det första kan få fysiska besvär så som oförklarlig smärta i olika delar av kroppen när man lider av svår ångest, som det kan finnas många förklaringar till. Huvudvärk som orsakas av spänningar i t ex axlar och nacke. Magsmärtor som ibland orsakas av magkatarr om man lider av stress och/eller oro. Vid akutmottagningar runt om i landet förekommer det ofta att patienter som kommer in med bröstsmärtor och misstänker hjärtfel hos sig själva, i själva verket just upplevt en kraftig panikångestattack, som ofta yttrar sig med känningar som liknar symptomen vid en hjärtinfarkt.

Det är inte heller alltför sällan som människor med fysiska besvär utvecklar psykiska, då det är påfrestande att lida av t ex kronisk smärta eller dylikt.

När man behandlas med mediciner för olika psykiska sjukdomstillstånd är oftast biverkningarna otaliga. De kan bidra till allt från mindre jobbiga fysiska besvär till allvarliga fysiska sjukdomstillstånd.

Det är alltså inte en självklarhet att människor med psykiska besvär som söker somatisk vård, inbillar sig, är uppmärksamhetssökande, eller ensamma och söker sig till sjukhus för påstådda åkommor. Eller vad nu vården väljer att tro då listan nog kan göras lång.

Självklart förekommer det säkerligen. Men man behöver inte vara psykiskt sjuk för att vara uppmärksamhetssökande eller ensam.

Men om man har en historik inom psykiatrin och en läkare på somatiska sjukhus upptäcker det i din journal så utgår de oftast från det ovanstående då det bland dessa läkare och även övrig sjukvårdspersonal råder en stor kunskapsbrist men också ett ointresse för psykiatri och dess medicinering, vilket oftast resulterar i ett nedvärderande och kränkande bemötande för patienten som kan uppleva det som att de inte blir tagna på allvar, eller inte blir lyssnad på och som oftast skickas hem eller vidare till en psykiatrisk klinik efter sitt besök på det somatiska sjukhuset.

Radikal acceptans

Natten, som egentligen hunnit gå över till morgon, var skräckfullt nära på att gå illa. Tårarna rann hejdlöst, och ångestattackerna påverkade andningen avsevärt.

När klockan närmade sig morgon och jag fortfarande inte kunde andas, sluta gråta, eller tänka klart, så kom jag överens med nattpatrullen om att kontakta psykjouren eftersom jag trots det instabila måendet och den ovissa utgången, vägrade att gå med på att varken kontakta rättspsyk eller att åka dit. Även om det är ett beslut som fattats under min frånvaro, att jag numera helt tillhör rättspsyk och att det är dit jag ska vända mig samt spendera nätter på när det behövs, så är det någonting jag vägrar. Varför, har jag tidigare skrivit om i bloggen.

Jag fick ett samtal med en psykiatrisk läkare från jouren och vi pratade en längre tid då det var svårt för honom att urskilja vad jag sa eftersom jag var så ledsen och uppgiven. Det som förvånade oss båda dock, var att jag även under denna outhärdliga stund kunde resonera klokt och använda mig av ett sunt förnuft. Jag förklarade faktamässigt och koncist hur situationen såg ut och hur jag upplevde den. Men beskrev även i korthet min rädsla för mitt egna omdöme just där och då.

Vi kom överens om att jag trots att solen börjat gå upp, skulle ta mina sömntabletter samt 1-2 Zopiklon och se om de kunde ge en lugnande effekt, och kanske även lite sömn, även om det skulle innebära att jag sov långt in på eftermiddagen.

Nattpatrullen bestämde sig även för att avvakta i 2 timmar för att ge mig en chans att somna innan de kom till mig för att göra en ny bedömning av situationen. Och jag måste ha sovit gott när de gick in med nyckel eftersom jag inte vaknade av det.

Gårkvällens information påverkade mig starkare än vad jag någonsin kunnat ana. Och jag hade svårt att finna någon slags acceptans i vad jag hade fått veta. Skamfylld och med ett visst agg inom mig, men även med en beslutsamhet att fortsätta gå med huvudet högt och visa allmänheten att jag minsann ska använda mina erfarenheter som resurser och att min motivation är min största tillgång. Inte för någon annans skull. Nej, det här gör jag för mig själv denna gång.

Sanningen

Jag vet inte om jag gick för långt inatt när jag skrev ett inlägg på Facebook. En facebooksida som jag har sekretess på så att jag själv väljer mina vänförfrågningar noggrant innan jag accepterar dem, samt väljer vilka som får ta del av mina statusupppdateringar. 
Jag skriver om personliga saker där, men aldrig privata. Oftast skriver jag lättsamma inlägg där, om min vardag. Men det händer att även något tänkvärt inlägg också dyker upp då och då.

Men inatt lade jag upp ett inlägg då jag var fullt beslutsam att använda mig av att vara så konkret och tydlig jag kunde för att få slut på hörsägen och rykten.
Det inlägget jag valde att skriva till dem var personer som känner mig ytligt eller privat, och som kompis eller som vän.

"Okej. Idag insåg jag att det är många fler än vad jag trott, som vet. Rykten sprider sig som en löpeld i små städer och det borde jag inte ha blundat för.


Ni vet. Och jag vet. Men idag kan jag se mina erfarenheter som resurser och använda mig av dem till att hjälpa och vägleda andra som är i samma situation som jag var i då.


Jag har fått förfrågningar om att skriva artiklar och delta i intervjuer kring detta ämne men valt att avstå då jag inte varit redo att skriva under med mitt namn eftersom det fortfarande är ett väldigt tabubelagt ämne.  Kanske den dagen kommer. Kanske har den redan kommit.


Men, jag vill och önskar att ni som vet vem jag är, fortfarande ska se att jag är den jag var innan allt hände, om än lite rikare på erfarenheter och numera besitter en kunskap som jag aldrig tidigare kunnat anat.


Vi alla har ett förflutet som vi bär på, och jag ber er att inte använda mitt som samtalets höjdpunkt.


Det var allt för mig. Tack och hej."


Mitt buskap med inlägget var att förklara att jag är väl medveten nu om att dem vet om att jag har varit psykiskt sjuk och väldigt illa däran. Men att min kamp mot ett tillfrisknande borde vara det vi vill upplysa om istället för att försöka få snaskiga detaljer vad som hände mig innanför psykiatrins låsta dörrar.


Jag raderade dock inlägget ett par timmar senare, då den här natten har gjort mig väldigt instabil och skör vilket gör att jag inte orkar visa mig så utblottad och (s)dårbar en  enda gång till detta dygn.

Stadens psykfall?

Ikväll har jag fått inse att staden jag bor i är stor, men inte så stor att det hindrar rykten ifrån att sprida sig. Det gick inte att hålla tårarna tillbaka ikväll då jag fick veta att många obekanta vet om min historik med psykiatrin. Även om jag måste stå för det och försöka att inte skämmas så gör det mig sårbar att andra som knappt känner mig vet så mycket personligt om mig. Att jag delar med mig av min kamp mot tillfrisknad i bloggen är något som hjälpt mig och även givit mig många fina vänskaper och kloka ord. Men jag är anonym, och bara de jag lärt känna och litar på, vet mer om vem jag är utanför bloggen.

Ett tappert försök att behålla kontroll över min situation har varit att inte dela med mig av min situation till fler än anhöriga och till personal som vårdat mig.

Detta beror på att jag vill att de ska lära känna mig och inte min sjukdom. eller att låta dem få behålla den bild de redan har bildat sig av mig, på gott och ont. Jag vill inte att att deras syn eller uppfattning om mig ska bli skev pågrund av vad de tror sig veta om mig, som är långtifrån hela sanningen.

Att välja slutenvård betyder inte alltid att man kastar in handduken och väljer att sluta kämpa.

Efter att ha läst någons inlägg tidigare idag så är det något jag vill förtydliga för er som kanske har svårt att förstå hur någon självmant skulle vistas på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning under frivillig vård.

Det är inte alltid valet mellan frihet och slutenvård är ditt eget. Är man väldigt illa däran och en fara för sig själv (eller andra) så finns det lagar som tillskriver ett tvång för dig att vistas under slutenvård, under bestämd-eller obestämd tid. Oftast finns det dock en tidgräns då intyget måste omprövas, vilket brukar vara ca 6 månader. En psykiatrisk överläkare kan dock avskriva tvångsintyget LPT efter en ny bedömning och istället vårda dig under HSL.

Det finns dock även oskrivna regler att följa (som några av oss fått erfara eftersom det är vanligt inom psykiatrin.) ibland också då ett LPT kan avskrivas då läkaren kommit "överens" med den då oftast "hotade" patienten då ett ultimatum ofta ställs från läkarens sida, att patienten kan få vårdas under HSL OM denne då inte försöker att skriva ut sig av egen vilja, eller liknande. Denna "metod" används ofta i motsatta situationer också. T ex om du är vårdad under HSL men blir "hotad" med LPT om du/om du inte... Osv osv.

Men allt är inte svart och vitt. Det finns tidpunkter i människors liv (även i mitt) då det handlar om liv och död. Det handlar om viljan eller förlusten av viljan, att överleva. Har man nått ett sådant stadie i sitt liv så kanske man inser att slutenvården är den enda och akuta lösningen för att överleva. Det handlar inte alltid om att man har givit upp sin kamp när man väljer att frivilligt skriva in sig på en psykiatrisk klinik. Kanske det den drabbade just gör då är är att kämpa efter att ha kommit till en insikt när man förstår att man behöver proffesionell vård dygnet runt just där och just då.

Kan man hantera sina psykiska besvär hemma så är det fantastiskt. Jag har fortfarande ångest och mardrömmar om sjukhus och även en del av min PTSD är orsakad av för långa vårdtider inom slutenpsykiatrin. Jag utvecklade med tiden till och med en instabil personlighetsstörning i en sjukhusmiljö som fanns för att göra oss friska. En diagnos jag aldrig haft innan. Jag behandlades från början för en allvarlig klinisk depression som gjorde mig suicidal. Kan man då välja att kämpa vidare i hemmiljö utan stöd?
Å andra sidan kanske det aldrig hade behövt gå så långt som det gjorde för mig om jag inte utatts för denna miljö? Det går att diskutera. Men inte här och nu (för inlägget blir föör långt!)

En del av de människor jag känner och beundrar som mest, är faktiskt några som idag fortfarande efter sin mest kritiska sjukdomstid, väljer att lägga in sig 1-2 dygn för att återfå sin balans och förhindra att falla tillbaka i sin sjukdom. Det är en styrka och kräver ett mod. Det är inte för att dem givit upp, det är för att de vill fortsätta sin kamp om tillfrisknad.

Idag väljer jag fortsätta kampen vidare i min hemmiljö med insatser från landsting och kommun, men även med stöd av mina närmaste. Jag har redan spenderat många år av mitt liv på instutioner och det känns som att det aldrig gav mig något gott. Jag kan tyvärr inte hävda att de räddade mitt liv många gånger då det var det somatiska sjukhuset som stod för det. Men de gav mig en chans att återhämta mig när tillvaron ute i allmänheten inte var rätt plats. Med det sagt så finns det ingen garanti på att jag aldrig kommer att återvända till slutenpsykiatrin för vård igen, eftersom det under många år var min enda trygghet och mitt enda sätt att överleva.. Då.

Den här texten beskriver vad jag anser och vad jag lärt mig om mig själv, hur jag har observerat situationer, uppmärksammat andras situationer, samt hur jag har uppfattat den ljusa och den mörka sidan med att behandlas på en psykiatrisk slutenvårsavdelning. Jag påtvingar inte andra mina åsikter eller känslor. Det är bara så jag ser det ur mitt (jag är halvblind på ena ögat) högra öga! Skämt åsido...

Olycka

Hamnade "först" på plats vid en olycka för en stund sedan. Fick använda mig en del av min utbildning. Andning, puls, medvetandegrad, kort sjukdomshistorik, samt lugna den olycksdrabbade medan jag larmade 112. Var olyckligt att det drabbade någon, men det var ändå givande för mig att få vara där och ta hand om mannen tills ambulansen anlände kort därpå. Inte för att ambulanskvinnornas bemötande mot någon av oss var värt att hyllas direkt, vilket inte är deras första prioritet men definitivt en viktig faktor i deras yrke. larmcentralen var dock väldigt hjälpsamma när de gav mig direktiv att använda på plats - cred till dom (som även var en kvinna) som inte var oförskämd utan istället  fokuserad på att göra sitt arbete!
Det viktigaste är dock att den utsatte verkade stabil och inte allt för illa däran. Det kommer nog att gå bra för honom, och det är huvudsaken.

Stärkande ord. Syskonbandet när det är som starkast. Alla har vi en egen unik historia, och ibland sammanstrålar de vid kampens slut.


Viktproblem

En gång i tiden hade jag stora svårigheter med att öka i vikt. Jag var så smal att omgivningen ifrågasatte ätstörningar, vilket inte alls stämde även  om jag aldrig haft någon sund relation till mat eftersom jag aldrig fullt ut fått lära mig vikten av goda matrutiner. Dessutom fick jag magkatarr redan som 14åring, kanske till och med tidigare än så. Magkatarren gjorde att jag kräktes flera gånger dagligen och började redan strax efter att jag vaknat på morgnarna. Så fortsatte det i många, många år.

Men, när jag första gången blev psykiskt sjuk och inlagd på en psykiatrisk klinik vid 19 års ålder och behandlades med Nozinan för min svåra ångest så gick jag upp 16kg på knappt 2 månaders tid, men märkte ingenting själv då jag hade noll tolerans för medicin och blev alldeles för drogad för att märka min drastiska viktuppgång. 

Först utanför kliniken då bland annat läkare frågade mig om jag var gravid då jag hade en enormt spänd och märkbart utåtstående mage så började jag sakta men säkert notera min kropps förändring, vilket jag inte alls hade anpassat min klädsel efter eftersom jag sedan tidigare alltid varit van vid att gå i jeans eller leggins med tajta långa tröjor över. Men, jag var fortfarande så ovan och nerdrogad av starka lugnande mediciner att vikten inte bekom mig just då. Dessutom led jag av en fruktansvärt djup depression och ständigt allvarliga suicidtankar. Var verkligen vikten mitt största problem? Inte då.

När jag blev tillvand och mer tolerant mot mina nya mediciner, och blev åtminstone lite mer närvarande samt uppmärksam på mig själv och såg mig i spegeln, kände jag inte igen flickan som blickade tillbaka på mig. Därefter började jag anpassa min klädsel lite mer efter min kroppstyp, men förnekade nog också "mitt nya jag" samtidigt.

Så gick åren. Jag ökade ständigt i vikt trots att jag knappt åt någon mat. Träffade dietister då läkarna trodde det rörde sig om mer än bara dåliga matvanor, och istället på att jag åt för mycket. Inte en enda gång informerade de mig om att jag var ordinerad mediciner som gav kraftig viktuppgång.  Besöken hos dietisten gav mig inte mer än överväldigande ångest då jag inte förstod hur jag kunde äta för mycket när jag inte åt alls. Självklart var jag medveten om att kroppen ställde in sig på svält och samlar på all mat den får. Men det kunde inte vara den enda sanningen.

Tiden gick och jag fortsatte att pendla upp och ner i vikt utan att egentligen uppfatta det själv. Inte förrän jag började se mig själv på bilder. Det var ett skräckfyllt uppvaknande. Mitt ansikte var så vattenfyllt och uppspänt att det såg ut som om jag vore behandlad med en avsevärd mängd av Cortison, liksom resten av min kropp. Men jag var ändå otroligt opropertionelig då mina ben var smala i jämförelse med resten av min kropp. Det tog på mitt självförtroende hårt på ett annat sätt än när någon hävdade anorexi i mina tidigare tonår, och jag slutade att umgås med människor som var vana vid att se mig smal. Jag skämdes och kunde acceptera eller relatera till mitt nya utseende.

När jag för ett par år sedan blev inlagd på en psykiatrisk klinik uppåt i landet (ligger i kategorin: Den nya kliniken) och fick de flesta av mina mediciner utsatta, så minskade jag drastiskt i vikt. Jag blev smal igen. Jag såg mig inte som smal eftersom jag var så förvirrad av min vikt och av vad som var en normalvikt för mig. Självklart såg jag en liten förändring då jag kunde klä mig i mer figursydda kläder igen, men smal, nej det vågade jag inte tro. Jag mådde bättre än på länge psykiskt och rörde på mig mer. Det i samband med utsättningen av medicinerna och regelbundna matvanor, bidrog till viktnedgången.

Efter vistelsen på den nya kliniken blev jag återigen insatt på starka ångestdämpande igen och i takt med det så samlade jag även då på mig vätska och gick upp drastiskt.

Än idag pendlar jag mer än normalt. För några månader sedan började återigen komplimangerna för min viktnedgång vilket skapade en oerhörd stress inom mig. Samtidigt får jag ständiga kommentarer av anhöriga att de aldrig sett mig tjockare än nu, att de skulle vilja anmäla mig till Biggest loser och Viktväktarna, samt kommentarer som "Ska du verkligen dricka det där!?" Osv.
Jag vill ändå hävda att jag inte är tjock. Jag inser att jag är mullig. Kanske tjock eller fet i jämförelse med den 19åriga flickan som vägde 45kg dock!

Och man får se ut och väga PRECIS som man vill, ha kurvor, eller visa upp smala ben, eller vad som. Så länge det inte skadar din egen hälsa.

Jag vet att jag mår bättre av att ha den vikt jag uppnådde då jag anlände hem från "den nya kliniken", vilket för mig var en idelvikt. Något jag inte insåg då, men ser så här nu i efterhand. Men, är min vikt verkligen viktigare för mig än att först och främst återfinna glädjen till att leva igen? Kanske går de hand i hand, eller så kommer min motivation till att vilja leva igen att tids nog även påverka min livstil, mina val och kanske min vikt?

Vem orkade läsa detta oändligt långa inlägg? Läs mellan raderna annars och så får vi hoppas att innebörden av texten kanske gav just dig något.

Hur jag hanterar kvällens ångest

Ångesten ligger verkligen i för att ge sig till känna idag. Den spolades inte ens ner med mina tårar i avloppets avgrund när jag hade mitt numera ganska så vanligt förekommande sammanbrott i duschen, ikväll, vilket den oftast brukar göra. Det är inte värre än att jag nästintill dissocierar mig och gråter i tystnad. Ibland sitter jag där i uppåt 1 timme, och ibland mindre. Oftast hjälper det mig att bli lugn och avslappnad för att sedan kunna samla mig igen och fortsätta använda mig av självlärda knep som får mig att hålla ut tills den värsta stormen har lagt sig. Ibland tar jag en dusch just bara för att jag vet att det oftast hjälper mig. Ibland till och med i förebyggande syfte.

Det finns dock gånger då jag känt mig nära på att utveckla en rädsla för att duscha eftersom jag är rädd för att jag ska associera det med många av de svåraste episoderna, vilket jag absolut inte vill de dagar eller stunder då jag mår bra. Men rädslan avtar ganska omgående när jag trotsar den, och så hoppas jag det förblir.

Det är dock lite olika faktorer som spelar in idag och skapar lite obalans i känslolivet, så därav vet jag till viss del vad som bidragit till min nedstämdhet och entägna ångest. Och ibland känns det lite bättre när man till viss del vet varför man mår dåligt och vad som är roten till det. Känslorna blir oftast lite lättare att hantera då, inte lika överväldigande. Och ibland med lite extra hjälp av övningarna från DBTn så kan jag på egen hand åtminstone behålla kontroll över situationen. Men det betyder inte alltid att det gör mindre ont alla gånger.


STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0