Hallelujah

Nu, efter en helg som inte kunnat vara lugnare, så känns det lite bättre i kropp och knopp. Somnade väldigt tidigt igår kväll och vaknade relativt utvilad på morgonen, eller ja, kanske det kallas för förmiddag.

Dagen har bestått av bland annat terapi och medicinhämtning samt ett besök på psykjouren, då det är där min läkare håller till under sommaren. Jag har den senaste tiden lyckats förhandla mig till det nästintill omöjliga eftersom det aldrig tidigare varit möjligt att övertala läkaren på rättspsyk om att jag verkligen är i behov av någon starkare sömnmedicin än propavan, något tilläggspreparat som hjälper mig att somna in på kvällarna. Och för tredje gången på kort tid har läkaren tagit mig på allvar och ordinerade några st Zopiklon åt mig. HALLELUJAH!

Issues

Efter två intensiva besök hos släkten på kort tid känner jag mig nu helt slut som människa. Jag har försökt ge dem en chans, men sanningen är den att de varit sig lik i alla år. Men de är ändå mina släktingar och var värda en chans. Kanske går det an om jag portionerar ut besöken hos dem i små, små doser istället. Blir bara lite naivt besviken över att jag inte har någon familj att dela glädje och sorg med. Inte konstigt egentligen att instutioner blev mitt substitut och enda trygghet.

Men är nu gladeligen hemma i tystnad och lugn och ro. Nu rår jag om mig själv och försöker återhämta mig så gott det går. Tyvärr är inte bara min visit hos släkten min enda besvikelse. Nej, i snart en veckas tid har jag fått stålsätta mig inför långa samtal med olika företag efter att min "familj" försatt mig i en otroligt svår ekonomisk situation. Har varit på tok för ledsen för att kunna dela med mig av det här på bloggen, vilket kanske ändå hade hjälpt lite. Men jag vill ju helst inte dela med mig för mycket av min dysfunktionella relation med närstående, fastän det kanske får någon annan att känna igen sig, och kanske även känna sig mindre ensam om sin situation?

Kämpa!

Idag går mina tankar till bloggaren Lina vars blogg jag läst under en väldigt lång tid.
 
Du kämpar än en gång för ditt liv, och precis som förra gången så kommer du att överleva. Du är en tapper kämpe, och himlen får vänta på dig ett tag till.

Krossade förhoppningar

Hoppet och förväntningarna jag hade inför att träffa min såkallade pappa, raserades när jag träffade honom. Det intresset han sedan en kort tid tillbaka uppvisat var bara en påhittad illusion. Han var inte alls engagerad i mig, och det berodde inte på nervositet som jag försökte intala mig om i början av mötet. Min farmor ursäktade sig om och om igen för sin sons beteende, och man märkte att hon skämdes.

"Pappa" brås inte alls på farmor. Hon är en varm, omtänksam och klok kvinna. Även hennes man sedan många år tillbaka är en underbar människa.

Men, hoppet och förväntningarna jag hade inför vår återförening var som bortblåst när jag sedan satt i mormors kök och grät över den återigen förlorade relationen mellan mig och den man som aldrig velat lära känna sin dotter.

Överväldigande

Så jag hann med medicinhämtningen på rättpsyk på fredagsförmiddagen och skyndade mig sedan för att hinna med tåget. Kom alldeles lagom i tid och rätt vad det var så rullade tåget påväg uppåt landet. Mormor mötte mig med ett brett leende och en kram, på perrongen. Väl i bilen med mormor och morfar, anslöt sig allt fler från släkten till oss.

Spenderade midsommar med fint sällskap, glatt humör, en fin midsommarstång, underhållning och dans, korv med bröd på klipporna vid havet. Avslutade sedan kvällen hos mormor och morfar med en otroligt god midsommarmåltid. Och somnade till sist tryggt med mormor intill. Morfar kastade hon ut i soffan! Jo ni, i det här huset är det mormor som regerar må ni tro!

Idag åkte vi ännu längre upp i landet för att gå på marknad i en ofantlig kyla som man verkligen fick känna på att man levde. Därifrån, var det meningen att jag skulle ta tåget hem. Men, utgången blev något helt annat.

"Mormor......."
"Ja, Jenny?"
Lite skamset och nedslående tillade jag..
"Jag vill inte åka hem idag....."
Lite förvånad blev nog mormor allt, och svarade..
"Nehe. Men då får du stanna här med oss."

Och så blev det!

Imorgon kommer jag att träffa min storebror för första gången i mitt liv, och även mina syskonbarn. Och om jag känner mig redo så ska vi hälsa på min pappa som jag träffat några gånger under mina tidigare barndomsår men sedan aldrig haft någon kontakt med. Sen så har jag och min farmor och farfar återfunnit varandra, och hon fått mig att lova att komma och hälsa på. Så, eftersom de alla bor i samma stad som restwn av min släkt, så kanske det vore bra att ta tillfälle i akt samt ta tjuren vid hornen och träffa dem alla.

Jag är nervös och ambivalent. Vill ju så gärna att dom ska tycka om mig och vara stolta över den jag blivit. Och helst vill jag tycka om dem också. Det vore ett stort plus i kanten.

Håll tummarna för mig är ni goa'.


Polisärende

Under veckan som gått så har jag sakta, sakta börjat återhämta mig efter fredagens bakslag. Kan inte minnas om återhämtningen någon gång tidigare varit så utdragen. Känner mig fortfarande väldigt utmattad fysiskt, och huvudvärken är min ständiga följeslagare.

Men, idag har jag ändå utfört mer än vad jag trodde när jag vaknade imorse. Det är torsdag, det vill säga städ- och tvättdag med boendestöd. Men idag tackade jag nej till dem och slet på egen hand för att få mitt hem så rent och fint som möjligt, så att jag kan åka hemifrån imorgon med ett gott samvete samt ha något att njuta av när jag kommer hem. Det är aldrig stökigt här hemma, aldrig. Men attans vad damm det samlas på kort tid! Det måste bero på att lägenheten är stor och ljus.

All tvätt är ren, och jag är redo att packa inför morgondagen då det är dags att ta tåget uppåt landet för att fira midsommar med släkten.

Polisen har jag hunnit kontakta tre gånger under dagen också, då en mycket berusad man var väldigt vulgär och odräglig. Gick ut på gården för att hjälpa honom, men det var lönlöst då han var redigt påverkad. Så det fick bli ett polisärende.

Gifter

Än idag, fyra dagar senare får jag fysiskt känna på vad jag gjorde. Huvudvärken vill bara inte ge med sig, motoriken är bättre men långtifrån bra, tröttheten hänger över mig som ett svart moln, och på terapin idag påpekade min terapeut att det syntes på mina ögon att jag fortfarande var påverkad. Solglasögon kan vara väldigt händiga att ha ibland!

Hoppas på en god natt sömn nu och att gifterna gått ur tills imorgon.
Sov sött, vänner!


Sekretess

Å, ibland är det inte lätt att bo i en stad där alla känner alla, inklusive mig. Eller ja, de kände den äldre versionen av mig. Inte mitt nya liv av självskadebeteende och behov av insatser från landsting och kommun. Jag visste att den här dagen skulle komma. Då det knackar på dörren och utanför står en gammal bekant i arbetsrollen som nattpatrull.

Det känns så fasligt nedslående och skamset. Och bara den horribla tanken på om sekretessen inte hålls?

Risk för fara

Känner mig rätt så nöjd med dagen och kvällen med tanke på omständigheterna.

Succesivt började jag piggna till och kunde tänka klarare. Huvudet pulserar dock fortfarande och motoriken kanske inte är den bästa. Men förhoppningsvis så är jag återhämtad tills imorgon, om jag får åtminstone ett par timmars sömn.

Var aningen förvirrad under matlagningen idag då i n g e n t i n g låg på sin vanliga plats. Insåg faktiskt inte hur påverkad jag måste ha varit den där ångerfulla kvällen. Det slog mig vilken risk man tar när man inte inser hur mycket man influeras och vilken brist på omdöme man har vid såna här tillfällen. Att t ex använda spisen eller vassa föremål, vid matlagning. Det kan mycket väl gå fel när man själv inte inser hur påverkad man är. Även vid rattfylleri och diverse olyckor när alkohol och droger är inblandade.

Nåväl. Jag har gjort mitt för dagen, inklusive rannsakat mig själv. Jag fick till och med fram ett genuint leende när jag fokuserade på vad jag har i mitt liv, vilka hinder jag överkommit, och vad jag med viss beslutsamhet kanske kan uppnå.

Vishet

Trots att sömnen lyst med sin frånvaro hela natten, så känns det uthärdligt. Håller mig vaken tills det är dags att knyta mig. 

Imorgon börjar en ny vecka, och de vardagliga måstena fortsätter även de. Men, när vi hade utvärdering på arbetsträningen i fredags så beslöt jag mig för att ta ledigt över sommaren för att återhämta mig och få tillbaka krafterna jag inledde arbetsträningen med. Alla tycker inte att det var mitt klokaste beslut, och även jag tvekar en aning, eftersom jag har en ovana att isolera mig och bli väldigt aktivt passiv under de perioder jag inte har inbokad planering under dagarna. Men jag måste förlita mig på mitt egna omdöme för en gångs skull, och även om beslutet dels var känslostyrt så fanns det ändå en gnutta vishet med på ett hörn också.

Mörkret

Det destruktiva tog överhanden i helgen. Allting har kretsat kring sådant som jag kämpat mig ut ur, och fortfarande kämpar för att bevara.

Intoxer, detaljerad fakta om självskadebeteende, suicid, depression, IPS, ångest, osv.

Vid närmare eftertanke skrämde det skiten ur mig då det kändes som att jag hamnat i det där mörkret igen och var nära på att gräva ett hål jag kanske inte kunde ta mig ur på egen hand.

Men, innan söndagen är över så ska  destruktiviteten även den vara över.

Töcken

Medicinerna sitter fortfarande kvar i kroppen. Jag känner mig mer påverkad idag än vad jag gjorde igår. Det är ett obehagligt töcken som jag nu såhär i efterhand inte för mitt liv kan förstå att jag strävat efter.

Varningssignalerna är starka, och om jag inte tar hand om mig nu, kan det sluta illa.

Men jag har inga planer på att ge upp. Med lite tid, och mycket sömn så kanske jag blir mig själv igen, tids nog.


Levande död

Ett snedsteg. Ett återfall. Ett misstag. Ett ogenomtänkt ögonblick. En impuls.

Mina ögonlock hänger av trötthet, och mina ben bär inte. Huvudet känns tungt, och jag rör mig mycket långsamt.

Det ringer i telefonen som ligger intill mig. Signalerna upphör inte. När jag väl insett var oljudet kommer ifrån så stänger jag av det.
Det kommande störningsmomentet är ringklockan utifrån hallen som ekar över mitt hem. Någons röst som ropar mitt namn igenom brevlådan.

Å, jag måste väl. Jag måste ta mig längs den långa hallen för att öppna ytterdörren. Jag måste försäkra dem om att jag lever. För det gör jag ju, och syftet var inte något annat heller. Det var bara en längtan efter en psykisk paus som avgjorde. Ett misstag. Ett ögonblick då känslorna styrde över förnuftet.

Dåsig

Oj, vad trött jag har varit idag! Gäspade konstant på jobbet och försökte samtidigt dölja det. Tiden gick i snigelfart, och jag sneglade på klockan minst var femte minut. Det gjorde ju inte saken bättre.

Fick theralen insatt igår igen till natten och vid behov under dagarna. Är inte direkt överförtjust i theralen, men läkaren på rättspsyk är helt oresonlig och hoppas på att problemet med min sömn löser sig ändå. Det är bara så naivt att försöka intala mig och sig själv om det, för om han besvärar sig att läsa min journal så ser han nog ganska snart att det finns ett tydligt mönster som visar att jag blir väldigt instabil utan regelbudna sömnvanor. Det är oftast då jag utsätter mig själv för fara, och blir inlagd. Mina tidigare läkare är väldigt insatta och förstående när det kommer till det.

Därav den överdrivna tröttheten idag. Eftersom jag får maxdos i theralendroppar så ger det mer dåsighet än vad det gör när jag får i tablettform, eftersom det inte har någon som helst verkan på mig.

Den tragiska sanningen

Trots att dagen har gått relativt bra, så lyckas minnen och tankar tränga sig på med jämna mellanrum. Blir så uppslukad av känslor och tankar att det ibland kan kännas som att jag återupplever minnen.

Har idag känt att jag hyst lite extra agg mot landstinget i min hemkommun. Dels mot psykiatrin, men det försöker jag släppa ganska omgående eftersom det inte lönar sig att försöka bli klok på deras handlingar. Det är bara pinsamt och tragiskt. Nej, istället har min fokus legat på sjukvården. Efter att jag läst två olika artiklar två dagar i rad, så blir jag så illa berörd att det gränsar till raseri. Just nu kan inget få mig så a r g som när man ständigt får ytterligare bevis på hur illa det har gått för patienter som vårdats i denna kommuns landsting. De blir nekade vård, och avlider. De får sina alldeles funktionsdugliga organ utsatta för sådan press att de till slut inte längre kan uppfylla sin funktion, på grund utav vårdens inställning och den nonchalans som kvinnan fick ta del av under hennes nio timmars väntetid på akutmottagningen trots att hon kom in a k u t. Är det kanske till och mef lathet? Jaja, de är underbetalda och underbemmannade. Men HUR ska det få kvinnan som nu bara har kring 1 år kvar att leva då hennes organ sviktat och gett upp, att känna sig tillfreds med att hon inte får vara en del av sina barn och barnbarns liv längre än i högst 12 månader till? Och, mina vänner, jag har inte ens börjat än.. Det här är bara ett fall i raden av vad som blir offentlig fakta för var dag man slår upp dagens tidning och skräckfyllt inser att de man ska kunna vända sig till med hoppet om att få sitt eller någons anhörig liv, räddat, i själva verket kanske blir vad som dödar någon.

Å, det här berör mig verkligen. Det FINNS guldkorn i sjukvården också, och tro mig, det har jag fått bevittna. Men det är tyvärr sällan dessa fina människor får äran för sitt ödmjuka bemötande och  sitt engagemang i sitt arbete. Det är dem som förtjänar att uppmärksammas för sina goda och osjälviska gärningar.

För att avrunda det hela. 
Detta landsting (inklusive psykiatrin) toppar listorna som det sämsta sjukhuset i hela landet. 

Psykiatrisk slutenvård är inte ett alternativ.

Dagarna passerar i en faslig fart, och mina olika stämningslägen likaså. Det är vanligt förekommande för människor med IPS (Borderline) att stämningsläget kan förändras drastiskt på mycket kort tid, ibland till och med flera gånger under en knapp timma. Men för mig rör det sig mer om dagar. Men då kan jag även fastna i känsloläget i uppåt en veckas tid, ibland längre, trots att jag inte är bipolär.

De senaste två veckorna har varit av den sorten. Det har varit så illa att boendestöd och nattpatrull försökt få mig att läggas in på psyk. Men eftersom min vård numera ligger i rättspsyks händer och jag inte har något förtroende för någon annan där mer än en av mina kontaktpersoner (som inte jobbar heltid) så känner jag ingen vinst i att bli inlagd, utan stöd, samtal, eller någon tillfällig sömnmedicin. Nej, tack. Den sortens "behandling" har jag fått tillräckligt av - eller kanske snarare fått för lite av, under min vistelse på den rättspsykiatriska avdelningen.

Istället förlitar jag mig på min egen beslutsamhet, och stödet av de insatser jag numera har och hoppas innerligt att det räcker.

Beaten down

Det är så mycket som hänt under dagen och gårkvällen, som får det att vrida sig i magen av obehagliga känslor i alla dess olika former. Men, jag vet bara inte hur utlämnande jag ska/vill/bör vara. Jag känner mig redan väldigt utlämnad då jag skriver om ett väldigt tabubelagt ämne. Men för att ni ska förstå min situation så bör man nästan känna till delar av min historia - roten till mina psykiska besvär.

Men jag hade ju en kategori på bloggen förr under namnet "Min bakgrund", som jag sedan valde att ta bort då det kändes.. just för utlämnande. Jag är trots allt så anonym i den här bloggen som jag kan vara. Men det är inte för att jag skäms, utan för att det finns många olika orsaker. Där bland annat jag inte vill att mina vänner eller min familj ska få tillgång till min blogg. Det här är min fristad, och vill gärna att det ska vara er också. Här skriver jag om tankar och känslor, delar som jag inte låtit dem ta del av i mitt liv. Och det trivs jag med. Det är vad som får mig att fortsätta skriva. Dessutom så kan många av de läsare jag har, känna en viss anknytning till ämnet på ett eller annat sätt. Och som jag ser det så har många av er blivit mina vänner, och vi har tillsammans skapat något fint genom att stötta och ta del av varandras berättelser.

Ni är värdefulla. <3

Ostadigt

Det är fortfarande ostadigt, men stundvis bättre. Det är dock mycket som cirkulerar i tankarna nu.

Hyser agg mot delar av några i min såkallade familj. Dessutom ifrågasätter jag min vänskapskrets.

Ekonomi, jobb och eventuella nöjen. Så mycket känns oklart just nu.

Jag orkar inte vara vaken så jag sover i stort sett hela tiden.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0