STEGVIST

OM LIVET MED PSYKISK OHÄLSA OCH OM VÄGEN UR DEN.

Förvirrad

Ångesten får det att knyta sig i magen och huvudet att pulsera. Var jag än vänder mig så distanserar sig inte ångesten på långa vägar. Istället eskalerar den av alla minnen som dess alla finns i olika hörn.

Jag sätter mig, känner igen mig i känslan av skuld, skam och ånger. Reser mig upp och vandrar runt, men varje rum har en ny grad av smärta att bjuda på. Försöker distrahera mig, gömma mig, glömma. Men det hinner i kapp och drar med mig ner. 

Ett rus av illamående sköljer över mig och spolas ner i toalettens avgrund. En känsla av tyngd trycker ner mig när vattenstrålarna rinner ner längs min ryggrad.

Tårarna. De får inte släppas ut då det vore katastrofalt för själen, och konsekvenserna skulle vara ödesigra. Om en tår faller finns det ingen garanti för att de någonsin skulle upphöra. De skulle förlama mig som så många gånger förr och passiviteten skulle ta över mitt liv, som så många gånger tidigare.

Är kamp ett alternativ eller ett nödvändigt ont som kommer att belöna mig när jag slår upp mina ögon imorgon för att inse att jag överlevde kampen om ett friskare liv? Eller är acceptansen om att ångesten, sorgen och smärtan alltid kommer att vara en del av mitt tidigare, nuvarande och framtida liv, ett vinnande koncept?

Rent av förbannad

Jaha, så blev planerna förstörda för att andra inte har någon respekt för en dels tid. Sådant gör mig faktiskt arg och besviken. Jag är uppfostrad till att hålla löften, och det förväntar jag mig även av andra, om det inte kommer något emellan, så klart. Men, när man har planerat i över en veckas tid och det inte blir av för att någon är respektlös, det gör mig bara rent av förbannad.

Tur att jag bokade in planer under dagen i alla fall, så att inte även den blev bortkastad i väntan på kvällens bravader som ändå inte blev av. Umgåtts med en gammal vän, ute på vift i det härliga vädret.

Ingen bra start på dagen.

Ja, så blev det. Efter att ha spytt ner labbet på sjukhuset och även på väg till terapin, så ringde jag och sjukanmälde mig från jobbet. Ingen vits att vara där om jag bara kräks.

Men, förhoppningsvis känner jag mig piggare lagom tills ikväll då jag tillsammans med mina vänner ska försöka få plats på en mysig uteservering på söder. Mysigt värre!
Till top