Förvirrad

Ångesten får det att knyta sig i magen och huvudet att pulsera. Var jag än vänder mig så distanserar sig inte ångesten på långa vägar. Istället eskalerar den av alla minnen som dess alla finns i olika hörn.

Jag sätter mig, känner igen mig i känslan av skuld, skam och ånger. Reser mig upp och vandrar runt, men varje rum har en ny grad av smärta att bjuda på. Försöker distrahera mig, gömma mig, glömma. Men det hinner i kapp och drar med mig ner. 

Ett rus av illamående sköljer över mig och spolas ner i toalettens avgrund. En känsla av tyngd trycker ner mig när vattenstrålarna rinner ner längs min ryggrad.

Tårarna. De får inte släppas ut då det vore katastrofalt för själen, och konsekvenserna skulle vara ödesigra. Om en tår faller finns det ingen garanti för att de någonsin skulle upphöra. De skulle förlama mig som så många gånger förr och passiviteten skulle ta över mitt liv, som så många gånger tidigare.

Är kamp ett alternativ eller ett nödvändigt ont som kommer att belöna mig när jag slår upp mina ögon imorgon för att inse att jag överlevde kampen om ett friskare liv? Eller är acceptansen om att ångesten, sorgen och smärtan alltid kommer att vara en del av mitt tidigare, nuvarande och framtida liv, ett vinnande koncept?

Rent av förbannad

Jaha, så blev planerna förstörda för att andra inte har någon respekt för en dels tid. Sådant gör mig faktiskt arg och besviken. Jag är uppfostrad till att hålla löften, och det förväntar jag mig även av andra, om det inte kommer något emellan, så klart. Men, när man har planerat i över en veckas tid och det inte blir av för att någon är respektlös, det gör mig bara rent av förbannad.

Tur att jag bokade in planer under dagen i alla fall, så att inte även den blev bortkastad i väntan på kvällens bravader som ändå inte blev av. Umgåtts med en gammal vän, ute på vift i det härliga vädret.

Ingen bra start på dagen.

Ja, så blev det. Efter att ha spytt ner labbet på sjukhuset och även på väg till terapin, så ringde jag och sjukanmälde mig från jobbet. Ingen vits att vara där om jag bara kräks.

Men, förhoppningsvis känner jag mig piggare lagom tills ikväll då jag tillsammans med mina vänner ska försöka få plats på en mysig uteservering på söder. Mysigt värre!

Sjukhusvistelser

All denna väntan på labbet för provtagning. Däreftet är det till att springa iväg till andra sidan sjukhuset för ett möte. Som däreftet följs av en snabbvisit på rättspsyk.

I eftermiddag är det jobb. Men jag överväger att inte gå dit idag eftersom jag kräks så mycket till och från, och får ingen föraning om när det är dags. Dessutom är jag jätte orolig i magen. Ingen bra kombination att gå dit  om det skulle visa sig vara magsjuka eller liknande. Det är ju att ta ansvar det också.

Bedrift

Torsdag, vilket innebär storstädning varannan vecka, det har jag skrivit upp på boendestödets schema. Jag är egentligen inte i behov att den sorterns stöd eftersom jag aldrig haft några svårigheter med det. Men jag kan inte neka till att det känns bra med lite stöd att komma igång och ha någon som avlastar lite med olika måsten.

Så, idag har jag tillsammans med min kontaktperson från rättspsyk storhandlat mat. För att sedan fortsätta med boendestödets hjälp att damma, skura badrummet, dammsuga och torka golven. På egen hand har jag nu tvättat, diskat, skurat spisen, skurat speglar, tömt sopor, bäddat rent, och sorterat kläder.

Kvällen är dock blank då torsdagarnas tvtablå inte är den bästa. Därför avskyr jag torsdagskvällar numera eftersom jag blir sjukligt uttråkad. Det är inte heller någon vits att ge sig ut på något eftersom det är en ny dag imorgon, med terapi, medicinhämtning, och jobb.

Ha en skön kväll, vänner.


Kräksjuka

Medicinen tar kål på mig! Efter att ha spytt ner golvet på gruppterapin, deras toalett, och på bussen hem, så känner jag mig alldeles utmattad. De inplanerade sysslorna för dagen är uteslutna, för att istället ligga i soffan och återhämta mig.

DBT färdigheter

Trodde aldrig att jag skulle orka med dagen, men ack så fel jag hade. Ett hembesök från rättspsyk tidigt under morgonen, och tillsammans skulle vi laga min cykel. Min älskade Sjösala som jag köpte för min första ordentliga lön. Jag var så glad och stolt. När vi kom ner i cykelförrådet var den stulen. Som jag blev ledsen, och arg över att människor inte kan skilja på ditt och mitt!

Försökte koppla bort tanken på vad en ny cykel kommer att kosta, och till sist tycktes jag ha glömt det. En förmiddag på stan, hem för att äta lunch, för att sedan promenera till jobbet. Tanken på att jobba idag var tung, och jag var vid flera tillfällen nära på att avbryta passet,  men jag klarade mig igenom det tack vare färdighetsövningarna från DBT:n. Gå tvärtemot känslan. 

Sömn

Det tär på kropp och psyke att sova dåligt i ett par dagar i rad, men än så länge känns det ändå helt okej, även om tröttheten gör sig påmind ibland.

Sömnen har inte varit ett problem på sistone, för första gången på år och dar. Det känns befriande och väldigt avslappnande att inte ständigt behöva orora sig för sömnen. Det har jag nog alltid fått göra, till och med, eftersom sömnsvårigheterna har hängt mef sedan jag var liten.

Eftersom jag blir så skör och sårbar för intryck när jag inte fått någon sömn på några dagar så är det bestämt sedan tidigare att jag ska spendera 1-2 nätter på rättspsyk, för att återhämta mig snabbt. Men det är något jag försöker undvika så gott jag kan. Men här och nu mår jag bra.

Full fart

Kändes bortkastat att vara inomhus och sova hela helgen medan solens strålar värmde som aldrig förr. Men, det känns fortfarande ovant att ha så mycket inplanerat under veckorna, att jag knappt orkar dra på mungiporna på helgerna. Vill helst vara ensam och bara ta igen mig. Förhoppningsvis blir jag mer aktiv under ledigheten så småningom. Det är dags att börja umgås med vännerna igen och visa dem att jag är back on track Igen.

Idag har jag i alla fall gjort mitt bästa för att reda ut vardagliga bekymmer och måsten. Samtidigt hann jag unna mig en sväng på stan och äta sushi, vilket känns som om det var ett tag sedan jag gjorde. En lyxdag om man jämför med de senaste veckorna. De flesta räkningarna är betalda, liten handlingstur till mataffären då det börjat eka tomt i kylen då jag äntligen börjat laga mat igen. En snabbvisit på rättspsyk för att hämta medicin, för att sedan traska iväg till terapin. Hann även träffa personal från allmänspsykiatriska avdelningen där jag låg innan jag hamnade på rättspsyk. Där fick jag många kramar och varma ord.

Då det ösregnar ute och kylan tränger sig på, var det skönt att avsluta dagen med ett värmande bad, och förbereda sig på morgondagens bravader med hembesök och jobb.

Jobb överallt

Städ, tvätt, disk, bäddat rent, rensat kläder, städat balkongen, lagat byrån som gick sönder igen! Ja, det är tamejtusan ett heltidsjobb att ha ett hem.

Måendet är lite bättre nu, även om det svänger snabbt. Jag försöket vara mer noga att äta mina mediciner regelbundet igen, då det märks väl om jag slarvat. Även hormontabletterna är avgörandet för måendet.

Imorgon är det dags för arbetsträningen igen, och jag hoppas det går minst lika bra som sist.

Första arbetsdagen

Första arbetsdagen idag, och som jag har bävat inför denna dag. Efter intervjun förra veckan så kände jag mig illa till mods inför första dagen. Jag funderade till och med på att sluta innan jag hunnit börja.

Men, innan jag gick hemifrån såg jag mig själv i spegeln och försäkrade mig själv om att det skulle gå bra. Och det gick över förväntan!

Återkommer

Det har varit en tuff vecka. Återkommer när jag mår bättre.

Nya måltiden - näringsdrycker



Arbetsintervju

Arbetsintervju om 45 min. Nervositeten pch upprymdheten kryper i mig.

Håll tummarna för mig, vänner!

Goda nyheter

Chocken och glädjen rusade genom kroppen idag då jag fick reda på att hormonet i min kropp som orsakat tumören har sjunkit från 3500 till 130. Hormonet ska normalt ligga runt 100.

❤️

Tabletternas makt

Idag har humöret sviktat ordentligt. Från en sömnlös men ändå bekymmersfri natt till en bra morgon.

Men vid lunch började stressen och tröttheten hinna ikapp mig. Men det fanns ingen tid för vila. Mer stress.

Min hemuppgift från terapeuten var att sälja allt jag inte ville ha, och jag tog uppgiften på fullaste allvar. Ca 150 klädesplagg har varit utspridda över min annars så ombonade lägenhet och det låg galgar överallt. Disken växte, jag var trött och ville bara ta ett kokhett bad med lugnande musik i högtalarna. Men icke. Jag var tvungen att leverera varor och vänta på försenade köpare i 40 min i isande kyla. Trött, stressad och irritetad gick jag hem för att invänta boendestödet. Dom ville att jag skulle äta. Men jag kunde inte. Bara soppa går i nu när illamåendet är så påtagligt. Dom gick och jag rusade in och fyllde badkaret med varmt vatten som brände på kroppen. Undrade länge om jag skulle ta sömntabletter för att bli lugn och bättre till mods. Mitt starka flyktbeteende tog vid. Men jag ville stå emot. Det här var ett ypperligt tillfälle att se som en utmaning att stå emot och istället ersätta känslan som sömntabletterna ger, med något annat. Och gissa vad? Jag klarade det! Det varma badet och den lugna musiken gjorde mig avslappnad. Disken blev ren. Kaoset i lägenheten skingrades och blev efter lite städning återigen mitt ombonade hem. Ett besök av nattpatrullen senare så har jag myst ner mig i soffan och känner att ja, jag mår bra.

God natt ♥️

Loppis

NU går det undan med försäljningen! Jag startade en grupp på facebook där folk blev som galna över låga priser. Nuu känns det bra igen efter allt slit. Gå in och kika om ni vill vettja! https://www.facebook.com/groups/691045287628738/?fref=ts

Done and done

Slut som människa efter klädförsäljningen på facebook hela natten, morgonen och dagen. Det var inte lika roligt som jag trodde det skulle bli. Hualigen!

Dygnat

Klockan slår ganska snart 05.00 och jag har inte sovit på ett dygn. Jag vet inte varför jag inte kan somna, men det är inte för att jag på något vis mår dåligt. Ja, förutom illamåendet då som är min ständiga följeslagare numera.

Tristessen är värst. Det är tur att teknik finns ibland. Men nu funderar jag på att kliva upp och fotografera fler kläder och möbler för att lägga upp till försäljning. Det borde hålla mig sysselsatt en stund. Problemet är bara att jag är så trött.

Hoppas ni sover gott vänner.

Hektisk förmiddag

En tidig morgon här hemma. Natten har varit lugn även om klockan var lite sen innan jag föll i sömn.

Blosprover på labbet om en timme, för att se om prolaktinnivåerna har sjunkit ytterligare. Problemet är att jag måste till psyk för remissen till labb samt få ny medicin. Vill inte dit för jag märker hur dåligt jag mår av att vara där - om så bara för en kort stund.

Sedan är det invidualterapi och det ser jag fram emot.

Avkoppling deluxe

Mitt i allt illamående så tog jag hand om mig själv idag.

Först tog jag och boendestödet dagens promenad. Sedan har jag pysslat hemma, som alltid. Lyssnat på musik och nynnat med. Krupit ner i soffan och tittat på tv en hel del.

Under kvällen duschade jag, kröp in i mjukisdressen, lade en ansiktsmask, oljade in håret, gjorde en ansiktsbehandling,  och myste sedan återigen ner mig i soffan.


TREsemmé hårolja som innehåller keratin är att rekommendera. även Loréal's ansiktsolja är kanon att återfukta ansiktet med då och då.

Illamåendet

Mår fortfarande illa av medicinen och kräktes bland matvarorna på affären idag, vilket var enormt pinsamt! Men fick ett bra omhändertagande som värmde. Men så på vägen hem kunde jag inte sluta kräkas.

Mat är uteslutet, men lite lite soppa går an. Samt lite vätska då och då. Bara man har kräkpåsarna i högsta beredskap, vilket jag uppenbarligen inte hade med mig på affären tidigare, men som hädanefter kommer bli en självklarhet!

Ringde till en ssk på psyk och frågade om jag kunde avbryta medicineringen i ett par dagar, vilket jag fick. Men så har jag även noll förtroende för deras medicinska kompetens. Så jag ringde sjukvårdsrådgivningen, där dom blev oroliga och ville att jag skulle kontakta min specialistläkare snarast. Men vi bestämde att jag kunde låta bli dagens tre dostillfällen i väntan på att helgdagen skulle ta slut.

Insatser från kommunen

Det känns som om saker och ting går åt rätt håll. Livet ser ljusare ut och att det är på så kort tid verkar lovande. 

Insatser från kommunen, boendestöd - en insats som jag alltid vägrat ta emot. Jag skulle minsann klara mig själv som tidigare. Och så Nattpatrull, som jag hade samma negativ inställning till.

Men så har ju även jag varit så illa tvungen att inse att mina tidigare vistelser hemma  har blivit kortvariga och att jag inte stått ut.

Och nu när insatserna är satta i verket känns det överranskande positivt. Boendestödet är ett underbart gäng som kommer bestämda tider på dagarna, och nattpatrullen är en stor känslomässig avlastning på kvällarna innan sänggåendet.



STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0