Vägen tillbaka

Och det var en evighet sedan jag satt med datorn framför mig och knappade in ett nytt blogginlägg. Men nu så tar jag mig tiden, för tid är allt jag har just nu.
 
De senaste veckorna har bestått av intoxer och andra självskador. Sjukhusvistelser och psykinläggningar. Mina blogginlägg har varit korta för att jag har haft fullt upp med att överleva.
 
Jag ligger på isoleringen på rättpsyk och de senaste dagarna har övervakningen minskat drastiskt. Jag har till och med varit ute och fått frisk luft.
Jag har även fått en ny antidepressiv medicin och hoppas att den ska fylla på min energi. Jag har stora förhoppningar. Jag saknar att må bra!
 
Jag hoppas och vill tro att jag finner någon slags ro i mig själv och ska slippa suicidförsök och annat dumt för kroppen. Jag hoppas och vill tro att det finns en ljusning där bortom allt kaos. Jag hoppas och vill tro att jag kommer att hitta viljan och styrkan till att börja leva igen.
 
Jag måste klara det här. Jag bara måste.
 
Må gott, vänner.

Rättspsyk och extravak



Jag orkar inte andas.

La hospital igen


Ångest

Du ständiga ångest, hur vore livet utan dig? Jag skulle vara så tacksam om jag fick uppleva frånvaron av den under en dag.

Hårt arbete lönar sig(????)


Nöjd med dagen


One of the good days

Det har varit en bra dag. Sådana är sällsynta nu för tiden så dem tar jag tillvara på och håller fast vid i de jobbigare stunderna.

I DBT

Det är ok, men för att vara på den säkra sidan så sväljer jag ner en ångestdämpande och hoppas att natten blir lugn.

Det blir nog bra det här. Jag måste bara härda ut, gå tvärtemot känslan, och öka andelen positiva erfarenheter.

Jag ska. Jag måste

Det går som vanligt snabbt i svängarna, och inatt sover jag min andra natt hemma.

Mitt LPT hävdes efter att de konstaterade att det inte är en ständig suicidrisk, utan mer då ångesten är påtaglig. Det håller jag med om. Jag har inte längre konstanta suicidtankar och planer. Nej, det beror på hur stark ångesten är. Det är den som gör att jag stundvis inte står ut.

Jag ska klara det här. Jag måste.

Ångest

Det känns inte bra. Inte bra alls. Ångesten är så fruktansvärt ihärdig och envis.
Inatt sover jag under bolltäcket.

Dagens status

Rättspsyk


Dagsläget

LPT och extravak. 

Det går bra nu..

Höstmys



Att vara wisemind

Det känns inte bra att använda mig av så mycket tabletter igen. Om jag får analysera fritt så tror jag att det delvis är därför mitt mående härjar hejvilt. Senast jag använde mig av denna sortens medicin så mådde jag heller inte så bra.

Jag tror att min kropp inte klarar av vad den utsätts för av dessa mediciner. Visst, i stunden - kortsiktigt - känns det bra, men långsiktigt kan det vara nästintill farligt. Impulserna ökar och man tänker inte klart. Jag blir kaxig och modig och tänker destruktivt.

Detta hjälper verkligen inte min nuvarande depression att försvinna. Jag tror snarare att det stjälper.

Piller...

Det var lite efter ett beställt drogtest på min hälsocentral som jag kände mig lite kränkt. Samtidigt blev jag orolig att testet skulle visa något avvikande, fastän jag inte använder droger. Dock fick jag en av min väns smärtstillande för ett tag sedan då jag inte hade egna. Och eftersom min läkare faktiskt begärt ett drogtest kändes det som han misstänkte något när jag grät efter mer Tramodol. Testet kom hem till mig idag och när jag öppnade brevet så blev jag väldigt lättad över att det bara visade att jag tagit bensodiazepiner. Men nu har dock psykläkarna skrivit till min vårdcentral att det i det stora hela inte är bra för mig att blanda Tramadol med Zyprexa då den kan förstöra Zyprexans effekt. Då blev jag även där kränkt eftersom de inte diskuterat saken vidare med mig. Nu kommer jag deeefintivt inte få flera utskrivna.  Å, ack ack ack, dessa piller....

Slagpåse

Försöker pyssla om mig själv rejält idag då mina förväntningar om aktivitet gick åt skogen. Jag känner mig rastlös och tankfull. Springer runt fram och tillbaka och hoppas att något nytt att pyssla med ska ploppa upp i huvudet på mig. Det enda jag kom på var att färga mitt underhår och lyssna på lite musik och småkika på tvn. Det här med att "göra en sak i taget", som i sann DBT-anda, gick väl sisådär.

Känner mig lite arg faktiskt. Arg på att vara någons slagpåse. Och når en väl börjat och jag visar andra att det är okej, så försöker den också tämja på gränserna. Jag vill vara ryta ifrån rejält, men är för konflikträdd numera då jag inte klarar av den där klumpen i magen man får av det. Annars är jag en riktig tuffing, men den senaste tiden har jag bara gett med mig då det inte spelat någon roll vad jag säger eller hur jag känner. Jag har blivit en mes! Och i DBT-anda kallar vi det för "dömande" och "värderande".

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0