Ruset av kemikalier

Är inte hemma, utan umgås istället mef vänner i min gamla stadsdel där jag alltid bott, innan jag förälskade mig i Söder. Men jag längtar bara hem till mina piller och känslan av ett rus. Livet känns så bra just då. Tänk om det alltid kunde kännas så bra som det gör med kemikalierna i kroppen.

Therapy



Redo

Överslussad till min hemkommun och inlagd i ytterligare ett dygn.

Igår när jag satt i personalens varma famn och grät hejdlöst så kändes livet inte värdefullt. Men idag när jag vaknade vid gott mod så kände jag mig redo att ta ett kliv ut ur slutenvården för den här gången. Idag känner jag mig starkare än igår och har inte alls lika mörka tankar. Det är svårt att sia om hur allt känns imorgon, men just här och nu så är jag nöjd med att vara hemma för mig själv - i lugnet och tryggheten.

Livsgnista

Ligger inlagd på en låst psykiatrisk klinik som inte ligger i min hemkommun. Dagen har varit dramafylld och jobbig och jag längtar hem så mycket. Samtidigt känner jag mig inte redo för att skrivas ut imorgon, även om utskrivningen delvis varit mitt eget val.

Det händer så mycket hemskt i mitt liv just nu att jag inte vet i vilken ände jag ska börja, så det kanske inte ens är värt att försöka.

Livsgnistan är låg i alla fall - det är en sak som är säker.


Psykjouren


It is Okey not to be ok.

Att härda ut

Ikväll får kemikalierna styra eftersom min ångest är stark. Jag hoppas de kan hjälpa mig igenom kvällen och natten. Nu måste jag gå tvärtemot känslan och göra det som är bra för mig.

Att ta sig igenom kvällen känns omöjligt, men jag vet också att jag inte har något annat val än att härda ut.


Så hoppas jag att morgondagen känns lite bättre.

Det ligger inte längre en hemlighet dold under ytan.



Jag lägger skammen åt sidan och vägrar att skämmas över mina erfarenheter eller för den jag var, den jag blev, den jag är nu och den jag kommer att vara i framtiden. Jag har formats av mina erfarenheter på gott och ont, men tänker aldrig någonsin låta psykiatrin forma mig med ord någonsin igen.

Kvällen

Hualigen vad huvudet värker! Tur att värken i kroppen känns uthärdlig ikväll. Dagen har varit lång, även om jag sov bort halva tiden av den. Så fort jag kom hem från sjukhuset så åkte en tofs upp i håret och så hoppade jag i mjukisklädetna och gick och la mig. Klockan var bara runt 15 när jag somnade och vaknade sedan 5 timmar senare. Mycket välbehövligt!

Med mat i magen och lite pyssel så här på kvällen så kryper jag nu till kojs och hoppas på ännu fler timmars sömn.

Sov sött!


Tumör

Min specialistläkare ringde ikväll. Tumörvarning igen då. Varför blir jag inte förvånad?

Dålig start på veckan

Helgen har varit lugn och skön, men som jag såg fram emot Måndagen. Inte alls för att det fanns något att se fram emot, snarare mestadels för att det blev veckodag och rulijans igen.

Men måndagen artade sig inte så väl. Förmiddagen var otroligt lugn och tråkig, men gav mig tid att pyssla och att gå ut och träna på att gå med kryckorna. Åkte till sjukhuset för medicinhämtning och terapi, men fick vänta på jouren innan någon medicin kom. Hann precis till terapin men var tvungen att avrunda tidigare för att hinna på en akuttid på hälsovårdscentralen. Blev försenad på grund av bussen och fick skäll av min läkare. Han attackerade mig så hårt att jag började gråta och det slutade med ett samtal med läkarens chef. Dessutom blev jag tillsagd att kasta iväg kryckorna om jag ändå skulle gå fel med dom. Men va? Vad är det som händer? Varför är han så a r g? Jag fick öva massor på mina relationsfärdigheter åtminstone. Fick till sist mina smärtstillande tabletter och en ny tid hos sjukgymnasten, men gick därifrån gråtandes men tacksam över att slippa kryckorna. Jag måste dock dit imorgon igen då han begärde prover samt ett drogtest. S e r i ö s t ?

Blev så klart försenad till mitt möte med försäkringskassan, men det slutade väl ändå.

Nu vill jag bara njuta av kvällen i mina mjukiskläder framför teven med läsken i högsta hugg.

Må väl!

Min döende vän

Idag är det en vilodag. Den spenderade jag på staden och avslutar den med ett alldeles eget hemma-spa. För mig är det kvalitet, till och med en prioritet.

Oroar mig lite för imorgon och hur det ska gå att ta sig ut med kryckorna, är ju inte alls van vid dem. Jag har fuskat idag och gått utan. Men attans vad man får sota för det sen när värken blir värre.

Min vän, som är döende, har jag ingen kontakt med just nu. Hur egoistiskt det än må låta så måste jag distansera mig eftersom hon emellanåt är väldigt elak mot mig. Nu när omgivningen reagerat på det så förstår jag att jag inte överreagerar. Jag önskar att jag kunde ta skiten eftersom det är hennes sista tid i livet, men det går bara inte eftersom jag mår väldigt dåligt av kränkningarna. Jag orkar bara inte.

Utskriven och hemma

Det går snabbt i svängarna, och efter att ha behandlats kort på psyk så kände jag mig redo att åka hem trots allt som just hänt. Avdelningsläkaren litar ganska bra på mig då hon känt mig ett tag nu och vi kan ha en öppen dialog. Vore jag inte redo för hemgång så hade jag uttalat det.

Värken i kroppen är i stort sätt oförändrad, och jag får nu förlita mig på kryckor för att kunna gå. Men det värker i plånboken av att åka taxi överallt.

Jag är hemma. Pysslar och donar, sover och vilar ut, äter dåligt men det ska vi nog kunna ordna.

Tröttare än tröttast

Jag känner mig L i v s t r ö t t . kroppen värker, tankarna jobbar övertid, och känslorna är lite all over the place. Jag är arg, ibland till och med jättearg. Jag är ledsen, ibland otröstlig.



Jag föll - hårt

Intox, sprit och 6 våningar från marken är inte en bra kombo. Men jag har klarat mig väldigt bra med tanke på omständigheterna.

Behandlas nu på en medicinsk avdelning på det somatiska sjukhuset. Men är livrädd för var det bär imorgon efter den psykiatriska bedömningen. 

Smärta

En spricka i bäckenet efter olyckan, och det känns som att jag har världens oflyt då det gör förjåkligt ont.

Tacka vet jag starka smärtstillande. För just nu är dem det enda som lindrar smärtan.

Du & jag

Lycka är att ha min bästa vän vid min sida, sovandes tätt intill. Hon lever, jag lever, vi andas tillsammans. Vad än morgondagen har för utgång så är vi lyckliga här och nu. Döden kan inte nå oss, vi är oslagbara.

Du & jag, min vän. Du & jag.

Döden i vitögat

Det är inte långt kvar nu, det förstår jag, men jag kan inte godta det. Sjukdomsförloppet går framåt med stormsteg och nu börjar vi se det allt tydligare. Från och med imorgon ska min vän bo här i några dagar och jag ser fram emot att pyssla om min vän och hunden som också kommer att vara med.

Det värker i kropp och själ. Vill tro att det är en av mina otäcka mardrömmar. Jag kan bara inte förlora den finaste och mest betydelsefulla jag någonsin haft. Min bästa vän, min familj, min människa, min andra halva, mitt allt. 

Jag vill inte andas utan dig



Du får mig att andas. Hur andas man utan luft?

Sorg

Tom, uppfylld av känslor, ambivalens.

Livet, döden, och allt däremellan.

Olidlig smärta

Det gör så fysiskt ont i min kropp att jag vill gråta. Det går knappt att stå på benen, och ibland hjälper inte ens de smårtstillande trots att de är starka. När jag rör på mig så kvider jag. Därför blev jag så förvånad av mig själv tidigare idag när jag kontaktade 112 för att bästa vännen som är sjuk fick ett anfall i telefonen när vi pratade. Fick ingen kontakt med henne och man kunde höra hur hon och hennes telefon föll i golvet. Efter att ambulans var på väg sprang jag allt vad jag kunde för att hinna dit. Jag var så rädd, men beslutsam att jag skulle hjälpa henne.

Nu så här i efterhand kan jag inte för mitt liv förstå hur jag lyckades springa når jag knappt kan gå. Men det är fantastiskt hur kroppen och psyket fungerar.

Mardrömmar

Mardrömmarna väcker mig med en ordentlig värk i magen. Hur ska jag nu lyckas somna om?

Har använt 3 stycken Zyprexa (30 mg) under dagen, samt smärtstillande. Så man skulle ju kunna tro att jag skulle vara helt väck vid det här laget. Men icke.

Vi får se om natten bjuder på någon timmes ytterligare sömn eller om jag blir vaken av rädsla för mardrömmarna.

Sjukhusbesök i massor

Dagen har spenderats inom sjukhusområdet, trots att det var min "lediga" dag. Var tvungen att hämta en medicin på jouren men fick veta att den inte kommer förrän imorgon. Då kändes det måttligt onödigt att ta sig dit i regnet. Men istället passade jag på att lämna blodprov på labb för att se hur min hormonnivå ligger nu 4 månader efter avslutad behandling. Jag hoppas verkligen att nivån är låg för jag klarar inte av biverkningarna av tumörmedicinen igen. 

Sprang även förbi min terapeut för att byta några ord, för att sedan gå ner till allmänpsyk för att tillrättavisa min läkare. Ja, jag tyckte nämligen att han hade krånglat till det med medicineringen.

Hann dessutom med en fika med en gammal medpatient från min tid på rättspsyk också. 
Men sen, sen tog jag mig hem, hade ont, tog smärtstillande och däckade i flera timmar. Så nu är jag alldeles för pigg för att kunna somna inom de närmsta timmarna. Har redan pysslat med allt jag kom åt här hemma, men känner mig fortfarande rastlös. Men jag mår bra och känner mig nöjd och bara myser så länge ångesten håller sig på avstånd.

Och tro det eller ej, men jag mindes att ringa sjukgymnasten också. Och det kanske var min terapeuts förtjänst mer än min egen...

Sov gott och dröm sött!

Nervsmärtor

Med det kemikaliska lugnet som cirkulerar i min kropp just nu så mår jag ändå ganska bra. Känner mig aningen pratglad och har en sån där mysig känsla i kroppen. De smärtstillande verkar ha haft sig verkan för en gångs skull och jag har inte alls lika ont nu som när jag tar en mindre dos. Dock ska jag inte äta dem mer än någon vecka till då jag måste nå en mer långsiktig lösning genom att gå till en sjukgymnast. Tänk vilket oflyt man kan ha ibland. Ramlar nerför en stentrappa för att mina ben inte gav med sig då jag var så svag i kroppen efter alla kräkningar jag haft. En dramatisk situation gjorde mig upprörd och att jag var på väg att rusa därifrån och ner för trapporna, men föll ner istället. Lite ironiskt att det hela utspelade sig på psyket dock. Men trots att jag klarade mig med endast nervsmärtor, blåmärken på musklerna, och en hjärnskakning, så är smärtan inte lätt att leva med så här efteråt.

Jag ska försöka göra det till morgondagens uppgift - att kontakta sjukgymnast! Om jag nu inte är alltför suddig i kålan att jag glömmer bort det när medicinen slutat verka!

Må gott!

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0