Det yttre

Suttit hos frisören och färgat håret hela dagen och njutit av att få en förändring. 
Det tog ca 5 timmar, men var värt mödan.

Mitt mående och humör pendlar kraftigt, men jag försöker vara neutral, även om jag kanske inte lyckas så bra med det. Vill helst aktivera mig hela tiden eller sova bort eländet som gnager i mitt vakna tillstånd.

Men just här och nu känns det någorlunda bra, och så får vi hoppas att kvällen fortlöper så.

God natt, vänner.

Det är Ok att inte må Ok ibland

Måendet går upp och ned, så det bästa är att ta en timme i taget, att inte anpassa sig efter måendet, men att ta hänsyn till att det är Ok att inte må Ok just nu.

Men, jag gör för det mesta något för att få ut åtminstone någonting av mina dagar, de blir så långa annars. Idag har jag köpt ett sidobord och en ny fåtölj till min läshörna. Dessa små saker får mig att må så mycket bättre för stunden - att få pyssla och möblera med det nyinkomna.

Hösten är kommen och ljusen är tända. Efter den varma duschen så har jag krypit ned i mina mjukiskläder och mjukistofflor. Nu landar jag i min ombonade soffa och bara är här och nu tills det är dags att krypa till kojs.
Jag hoppas så på en god natts sömn även om det är snålt med den nuförtiden.


Allmänpsykiatriska slutenvården





Inläggning?

Smärta

Efter gårdagen stod jag inte ut med smärtan i kroppen längre. Det gick så långt att jag knappt kunde gå.

Så efter mina möten på psyk så fick jag en akuttid på min hälcocentral där de gav mig kortisonsprutor med lokalbedövning på de mest utsatta områdena. Sedan fick jag starka smärtstillande att hämta ut på Apoteket. 

Några timmar senare var jag hög som ett hus - en obehaglig känsla dock. Men jag var så nöjd så och smärtan i ryggen och benen avtog åtminstone lite. Inatt sov jag väldigt gott, vilket var så välbehövligt. Idag känner jag att jag kan ta nya tag, men väljer ändå att ha en latdag för mig själv. Är man ledig så är man!

Nöjd

Efter olyckan förrförra veckan så har smärtan i rygg, nacke och ben, minskat avsevärt. Men idag är båda mina händer bortdomnade och det är svårt att få ett ordentligt grepp om saker. Den vrickade foten har också varit ett problem under dagen då den värker ordentligt.

Men skam den som ger sig. Idag har jag storstädat och tvättat och burit ner saker till källarförrådet. Det är till och med så att jag hunnit äta en ordentlig måltid, så lite nöjd är jag nog.

Vill hinna med så mycket mer innan det är dags att bädda ner sig, men jag får nog dra ner på tempot och lyssna på min kropp.

Med ett rent hem, rena kläder, en nytvättad Jenny som är mätt i magen, så fuskar jag och kryper ner i nybäddade sängkläder och låter ögonen vila på teven tills de åker igen av sig själva.

Sov sött!

Delad vänskap

Istället för att ersätta armbanden som gick sönder för både mig och min vän så valde jag ut ett varsitt par örhängen till oss, och båda blev supernöjda. Synd bara att det inte gör dem rättvisa på bild. De är likadana, men hennes gnistrar i silver och mina i vitt guld.

En dyrbar tid

Idag känns det extra tungt. På DBT-språk skulle jag värdera att nedstämdheten ligger på 4/5, Ångesten på 4/5 och suicidtankarna på 4/5.

Tårarna envisas med att rinna fastän jag gör allt för att låta bli. Jag är rädd för att gå sönder om jag släpper fram dem. Magkattaren gör mig nästintill galen av den svidande känslan i magen. Nu är det bäst att börja äta isglass igen för att få i sig vätska utan att kräkas upp det igen. Isglass är min huskur för att förhindra mina kräkningar.

Kan inte koncentrera mig på tv-program eller att pyssla eller att prata med någon. Den enda jag har kontakt med ikväll är min bästa vän. Jag känner mig hedrad som har får dela min tid med henne. Jag önskar bara att det fanns mer tid. Mer tid för skratt och gråt, vinkvällar och dans på köksbordet, onödigt men värdefullt skitsnack, myskvällar med kortspel, djupa tankar om livet, våra framsteg, med-och motgångar, kramar, mys i soffan med skräckfilmer att gömma sig bakom kuddarna för, att dela pinsamheter med, vardagliga ting liksom livsomvälvande händelser. Jag kan fortsätta, men ingenting kommer få henne att stanna kvar och det är så svårt att acceptera.

Sjukdomsförloppet går fortare än väntat och det rör sig inte längre om ca nio månader. Varje dag är dyrbar. Varje minut.

Det gör så ont i mig.

Här och nu

Dagen har varit lång och lite tröttsam, men har hittills ändå passerat utan alltför många känslomässiga utsvävningar.

Jag har gått. Gått, och gått. Kikat på heminredning och ätit lunch för mig själv. Jag har hittat nya armband till mig och min andra hälft då våra förra gick sönder. Det är en lite barnslig men ändå gullig symbolik för vår relation. Något som påminner oss om varandra.




Under de få timmar jag varit hemma har jag hunnit pyssla med lite inköpta detaljer till hemmet och även snickrat ihop en hylla. När jag får pyssla hemma är då jag oftast mår som bäst, det är min avkoppling.

Jag hoppas att kvällen fortsätter i samma anda, att ingen dramatik kommer i vägen, och att jag kan försöka fokusera på det positiva just här och nu, inte där och inte då.

Ovillkorlig vänskap

Dagarna går upp och ner, framåt och bakåt. Känslostormarna är svindlande. Den starka fruktan för framtiden är enorm. En framtid utan den som kommit att betyda mest för mig i livet, någon jag vuxit med genom med-och motgångar. Innan jag träffade min vän visste jag inte att någon kunde bry sig så mycket och så genuint om mig. En ovillkorlig vänskap.

Hela tiden går jag med en svidande mage och oroar mig. Försöker förbereda mig på det värsta, det som kommer att hända inom nio månader. Men hur mycket jag än försöker stålsätta mig inför ett avsked så vänjer jag mig aldrig vid tanken.

Min levande ängel

Måndagen var en kaotisk. Fick ett besked jag aldrig kommer att glömma. Samtidigt blev jag lyst av polis på läkarens inrådan. Jag skyndade mig ifrån kliniken skräckslagen för att bli inlagd på rättspsyk. Efter vägen dök min bästa vän upp oväntat och där stod vi ansikte mot ansikte, sa knappt något. Sen föll vi till marken med armarna om varandra och grät högljutt och hejdlöst. Vi två var de enda som existerade där och då även när människorna passerade. Hon tog min hand och följde mig till jouren. Jag fick en stark dos medicin för att lugna ner mig och sedan satt jag en lång stund och såg min bästa vän i ögonen och bara smekte hennes kinder. Det rev i hjärtat på mig. Kommer jag bara få rå om det finaste jag har i som bäst nio månader till?! Ska jag aldrig mer få hålla om henne och visa hur värdefull hon är för mig? Hur ska jag överleva utan henne vid min sida? Blotta tanken gör mig livrädd! Jag känner mig redan ensam fastän sjukdomen inte har tagit över hennes kropp helt än. Jag försöker förbereda mig, men lyckas inte. Om hon slutar andas så gör ju jag också det. Hon är ju min andra halva. Hur går jag vidare utan dig?

Spenderade natten på den allmänpsykiatriska kliniken istället för på rättspsyk, men det satte sig chefen för rättspsyk emot, och under eftermiddagen skulle jag slussas vidare till den. Men aldrig.att jag hade gått med på det. Jag lovade läkaren på min gamla avdelning att jag inte längre var suicidal, att jag var mindre känslomässig och kunde hantera situationen bättre nu när jag fått pratat av mig och sovit gott. Så jag åkte hem.

T r a s i g

Jag klarar inte ens av att skriva om allt. Jag blir för ledsen och så förbannad då.

Sammanfattningen är i alla fall den
att jag förmodligen kommer att avsluta min behandling hos psykiatrin. 
Min bästa väns cellgiftsbehandling börjar på tisdag och jag ska vara med på ett hörn under hela resans gång.
Jag är osams med alla i min "familj" och har rent av försökt att radera dem ur min vardag då det är en omöjlighet för mig att kämpa vidare när dem ständigt motarbetar mig och vägen mot min tillfrisknad.
 Jag var med om ett fall under en konflikt med mitt behandlingsteam på psyk och skulle rusa därifrån. Voltade nedför en stentrappa och skadade huvud, nacke och rygg. Åkte in med ambulans till akuten och spenderade timmar i ett traumarum omringad av sköterskor och läkare och med fastspänd nackkrage och spineboard. Efter olika röntgentillfällen visade det blåmärken på musklerna men inga frakturer, samt en hjärnskakning. Sjukhuset kontaktade min mamma som var på besök i staden, och frågade om hon ville komma till sjukhuset. Men jag fick talat om för mig att min mamma suckat av lättnad då hon trodde att det gällde hennes andra dotter och att hon inte ville komma till mig eftersom hon hade huvudvärk och ville vila. Min bror var mitt enda stöd, men berättade att när han ringt och informerat min storasyster om olyckan så hade hon skrikit på honom och frågat hur det var hennes problem och att jag gott och väl kunde ligga kvar där jag låg. Jag vill tillägga att under dessa ord från mina anhöriga så visste man ännu inte om jag hade brutit nacken eller inte.

Rättspsyk vägrar göra livet lättare för mig och håller mig fast i ett järngrepp. Och jag kan inte låta bli att känna att de endast gör det svårare för mig för att jag öppet kritiserat dem.

Mitt liv är upp och ned, och jag fumlar efter att hålla mig fast. Dramatiken går bara runt och runt, och hur jag än vrider och vänder på det så blir det inte rätt.

Det känns som att jag ska gå s ö n d e r .

Overkligt

Jag ska vara ärlig. Jag tror inte att jag orkar ta mig igenom det jag går igenom just nu. Det känns så overkligt att detta händer och jag vågar inte känna efter mer än jag gjort, för då kommer jag gå itu.

Förtvivlan, tårar, dramatik, besvikelse.

Olycka - ambulans - akuten - trauma - skada i rygg och nacke - hjärnskakning.

Bästa vänner - cancerbesked - obotlig - fruktan - maktlöshet - sorg - obeskrivlig kärlek - försvinner du så försvinner jag.

Hopplöshetskänslor, självmordstankar, ånger, skuldkänslor, ensamhet, rädsla och ännu mer rädsla.

Cancer?

Det var en dag som alla andra dagar förutom att jag hade varit hemma på en permission där jag spenderat kvällen liggandes i sängen framför datorn och uppdaterat mig om omvärlden. Jag var vid gott mod då permissionen gick bra. Jag satt djupt försjunken i serierna som spelades upp på datorn, då jag upptäckte att det började rinna vätska innanför min tröja och jag förstod ingenting. Pratade högt för mig själv och undrade var sjutton vätskan kom ifrån. Jag var inte orolig, inte vad jag ville erkänna i alla fall men förstod att det var onormalt för kroppen. Jag satt där länge och var lite chockad. Jag ringde sedan till min syster som utbrast: "Men säg inte att du är GRAVID??!?"

Nej, det var jag högst troligt inte.

Den kvällen valde jag att ringa rådgivningen istället för att vänta tills jag kom tillbaka till rättspsyk och rådfråga min ansvarige läkare eftersom det inte finns en cell i min kropp som litar på klinikens kompetens. Kvinnan jag pratade med på rådgivningen tystnade när jag berättade om mina underliga symptom. Hon rådde mig starkt till att kontakta kvinnokliniken snarast, och berättade sedan att det kunde finnas ett par orsaker till symptomen, bland annat neuroleptikan jag åt, men såg helst att jag blev undersökt så snart det fanns tid. Det dröjde inte förrän jag var på labb för blodprover och en remiss skickats till kvinnokliniken.

Jag fick en akut tid och min kontaktperson från rättspsyk följde med mig. Jag var inte orolig. Fundersam, men inte det minsta orolig. Jag ville ha det snabbt undanstökat om det visade sig att det uppkommit nya cystor på äggstockarna. Men jag hann inte ens bli grundligt undersökt.

Där satt jag på hennes kontor. En specialiserad gynekolog med många års utbildning och kompetens. Hon var lugn och ödmjuk, och vårat samtal var lättsamt. Efter alla hennes frågor och mina försök till svar sköt hon fram sin kontorsstol för att komma nära mig. Hon lutade sig fram och beskrev lugnt och sansat för mig att jag hade en tumör i hjärnan. En tumör som satt sig på hypofysen och som gjorde att jag fick hormonella symptom, att min kropp samlat på sig vätska och förberett sig på en förlossning. En förlossning som inte skulle ske eftersom jag inte var gravid. Men eftersom tumören orsakade hormonella rubbningar så var det kroppens sätt att sätta igång denna process. Min hormonnivå som skulle ligga på ca 100, låg istället på 3500. Tumören kunde ställa till med mycket. Bland annat trycka på synnerven och försämra eller förstöra synen. Eftersom jag är blind på vänster öga så var det viktigt att undersöka att inte synen försämrades ytterligare. Dessutom skulle de undersöka tumören närmre genom noggrannare undersökningar.

- En tumör? Nu blev situationen snart annorlunda. Det gick så fort och jag hann inte riktigt med i svängarna. Det kom så plötsligt och oväntat. Jag kunde inte känna någonting - ingenting. En tumör? Det kunde väl inte hända lilla mig? Det var för overkligt. Det fanns inte i min värld.
Kanske var det chocken som styrde de kommande veckorna. Jag fick säga beskedet högt om och om igen, till mig själv och min omgivning, men inte förrän veckor senare, då jag var hemma på ännu en nattpermission och låg i min säng där allt börjat så hann verkligheten ikapp och känslorna vällde upp inom mig och jag grät. Jag grät länge och hejdlöst.

Snälla, inte igen.

Jag vet inte om jag kommer att klara av att gå igenom det här igen. Kräkningarna började för någon dag sedan och har fortsatt i samma anda som i somras. Det värsta är att inte få behålla intaget av medicinerna då jag vet hur illa utsättningssymptomena är och vilken brist på sömn det ger. Jag skulle göra mycket för att aldrig behöva gå igenom vad jag fick utstå i somras igen, och jag är livrädd för att det ska upprepas!

Kräks så många gånger per dygn att det inte längre går att hålla räkningen. Och jag önskar så att jag hade någon som kunde ta sig tiden och tålamodet att ta reda på varför det blir så här. Kan det verkligen enbart bero på min extrema magkatarr?

Det är inte bara kräkningarna i sig som är utmattande. Det är att känna sig så fysiskt utmattad att man inte kan stå upp eller att gå. Och den psykiska påfrestningen det medför är fruktansvärd.

Känslan av att vara så törstig men inte kunna dricka någon vätska. Hungern det ger efter en hel dag av stress och press, men att ändå inte vara förmögen att göra i ordning något att äta eller att ens få i sig en enda brödbit utan att få behålla det.

M a k t l ö s h e t e n kväver mig.

Krasslig

Jag har varit krasslig mer eller mindre i två veckor nu och just idag är jag trött och hängig och orkar inte med någon kraftansträngning eller många knop. Tvätten reder sig själv i stort sett, så det är matlagningen jag bävar inför. Jag orkar knappt stå på benen för att tröttheten har slagit till så hårt idag. Att vara social mot min lilla lillebror under en timme var utmattande även om det också var mysigt att ha honom här. Men det är som tur är söndag och vilodag och då förväntar jag mig inte så mycket av mig själv.

Nedstämdheten finns med på ett hörn, men jag låter den få finnas där, men inte ta över. Jag håller mig vid så gott mod jag kan och det får räcka för nu.

Ha en fin Söndag, vänner!

Tacksamhet

Bloggen har ekat tomt. För varenda gång jag försökt mig på att skriva ett inlägg så hindras jag av att orden känns överflödiga och otillräckliga nu när det är kaos på de flesta områdena i mitt liv. Men jag är nästintill fysiskt frisk som en nötkärna och det är jag tacksam för. Nu måste jag bara reda ut min röriga tillvaro  som präglas av många frågetecken.

Något annat jag är ytterst tacksam för är mitt nya liv på hemmaplan. Jag firar snart 4 månader sedan min senaste inläggning som var på rättspsyk. Jag älskar lugnet, tystnaden och ensamheten. Jag börjar lära känna mitt hem igen - var de olika småljuden kommer ifrån, vilka grannar som bor i huset, när posten kommer under dagen. Det jag uppskattar är vardagliga ting som att äta när jag vill, sova eller vakna när jag "vill". Att pyssla, möblera om och inhandla något fint till hemmet. Lugna kvällar framför teven i min uppskattade ensamhet eller att vara omgiven av fina vänner under en trevlig myskväll. Det är mina val och regler som gäller i mitt hem. Jag bor någon minut från stadens kärna och kan gå dit när jag känner för det. Eller varför inte en kvällspromenad runt Söder? Eftersom jag inte får ta körkort så är det ett perfekt läge att bo - nära till affärer, till bussen, gymmet, och restauranger. Jag bor på sjätte våningen i ett av de högsta husen i staden så ibland står jag på min balkong och tittar ut över husen, på människor som promenerar eller cyklar längs gatorna sådär härligt sommarklädda, eller på serveringen på hörnet som förbereder sig för lunchrushen. Jag står där och observerar, tänker, känner de svala vindarna, ler och njuter av att det här är det bästa med mitt liv just nu.


Vägen tillbaka är lång och gropig och det här är bara början, men har jag bara mitt hem, min första riktiga trygga plats här i livet, så känner jag frid. Jag känner frid.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0