Det finns även bra dagar.

Dagarna går och jag har mina ups´and downs. Men jag har åtminstone blivit lite, liiite mer aktiv om dagarna. Kanske för att jag har hittat små aktiviteter om dagarna, så som träning och spela spel, och kika på teve.
 
Trots att jag misstror dem ibland (som i förra inlägget) så gör dem verkligen allt för att jag ska trivas, det måste jag medge. Nu har jag till och med en tv på rummet som dem bar upp till mitt rum. Jag får även ha mina egna mina saker på rummet, samt att jag ska börja studera här på Säters rättpsykiatri. Skolan ser jag mycket fram emot och hoppas att det blir bra.
 
Den 26 är det vårdplanering och videokonferans med personal från min förra klinik. Vi får helt enkelt se hur det går, men nervös, det är jag.

Ett värdigt liv

Det svänger i svängarna, så att säga..
 
Jag mår helt enkelt inte helt okej. Jag är ledsen och längtar hem. Suicidtankarna har kommit tillbaka, och likaså hopplöshetskänslorna. Jag känner mig verkligen inte på topp och har inte gjort det på några dagar.
 
Jag hoppas och vill tro att jag kommer att vakna till snart, och fortsätta kampen mot ett värdigt liv.
 
Jag kan, jag vill, och jag ska.

Stegvist

Det är så lätt för personalen att hitta fel jag gör istället för de små men ändå väsentliga framstegen. Jag är sällan uppe på benen och ligger gärna kvar i sängen hela dagarna. Men Det är lätt för dem att kritisera de får motgångar jag har, men aldrig vilka fantastiska steg jag har klivit sedan jag kom till Säter.
 
Jag ser dem, jag känner dom. Kan det vara tillräckligt eller behöver jag bevisa något för dem? Hävda mig hela tiden? Jag vet inte, men det känns inte bra. Jag skulle behöva mer stöd än vad jag får nu. Tala bara om för mig vad jag gör rätt och följ med mig stegvist i kampen jag går igenom.

Det är livet

Det är nog något så kopiöst vad jag längtar hem. Det svider i magen och bultar djupt i hjärteroten när jag får panik då jag inser att det kommer dröja månader innan jag får komma hem. Jag blir ledsen, så ledsen.
 
Men, vi får hoppas att det ser ljusare ut i veckan och att det kanske finns något som gör vardagen lite enklare att stå ut i.
 
Igår var vi ut ett gäng och badade i sjön som ligger alldeles nedanför Säter. Det var ljuvligt och för ett ögonblick då jag satt i solen så tänkte jag - det här är livet.

Månader senare

Och så går dagarna bättre igen, efter att den där odrägliga sprutan som jag får vid behov har gått ur kroppen. Man märkte tydligt hur mycket bättre jag mådde två, tre, dagar efter att ha tagit den. Nu håller jag mig istället till sprutan jag får var 14e dag eftersom den verkar fungera kanon.
 
Jag vet inte hur länge jag ska vara här, men vi har vårdplanering och videokonferans den 28e Augusti. Det går ändå bra att vara här, och känna en smutta trygghet - men fy attans vad jag längtar hem.
 
Sköt om er, vänner.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0