ECT

När min ETC behandling var utförd och jag låg på uppvaket så var min första fråga: - När ska ni söva mig då!? Dem fick sig ett gott skratt.

Hela dagen har jag varit ångest fri och väldigt v ä l d i g t överenergisk. Men framåt eftermiddagen blev jag jätte trött och kräktes. Nu behöver jag mat och sömn bara får jag hoppas att jag känner mig mer kry efter det.

ECT - första dagen

Om tre timmar börjar min ECT behandling. Jag är jätte nervös över hur det ska gå efteråt. Jag vet hur det gick senast, för några år sedan och då mådde jag fysiskt dåligt i precis hela kroppen.

Men det här är mitt enda hopp. Jag lever på att det här ska gå. Annars vet jag inte vad som kan göra det.

Jag är inte nervös inför den medicinska behandlingen. Man sövs, dom framkallar små anfall i form av ryckningar och sedan hamnar man på uppvaket. Hela processen går ganska smidigt ändå.

Wish me luck bästa ni. ♡

ECT

Åkte hem ganska snart efter mitt spontana besök på Psykjouren. Det var ett nödvändigt besök dock då nattpatrullen inte kunde ta ansvar för vad som kunde hända annars. Men, för första gången fick jag åka hem igen efteråt och det kändes som en bra överenskommelse eftersom läkaren på jouren tyckte att läkaren på avdelningen ändrade för mycket med medicinerna som han egentligen inte fick göra eftersom han inte är min ansvarige läkare. Trots det så gör han det och det försvårar för oss alla som försöker upprätthålla någon slags struktur med medicineringen. Därför går det inte att vara på avdelningen. Tyvärr är jag där nu ändå efter ett stort bakslag.

Eftersom jag är så depressiv kommer jag att få påbörja ECT redan på fredag.

Nattligt besök på psykjouren

Depression

Ingenting känns värt nåt längre. Jag känner mig ensam och övergiven, av min närmaste umgängeskrets. Men väldigt stöttad av de insatser jag fått.

Men jag är ledsen mest hela tiden och har en ångest som är outhärdlig. 

Jag sover mycket men samtidigt inte som jag ska. 

Jag badar nästintill hela tiden och långa stunder för att det ska få mig att känna mig avkopplad och bli lugnare - det är en av mina strategier.

Jag känner oro precis hela tiden.

Jag har fruktansvärda tillflyktstankar, som stundvis blir planer.

Jag kämpar emot mig själv och mina tankar och känslor. För jag vet att om jag ger mig hän dem så slutar det illa.

Patetisk

Jag råkade gå och bli sjuk igår. Ja, ont i bihålor, nästäppa, migrän osv osv osv osv.

Ställde in arbetsterapin och sov bort hela dagen istället - tills jag insåg att jag hade medicinhämtningen kvar. Sur som få så stampade jag ut i kylan och svor som en borstbinde.

Ikväll känner jag mig mycket piggare och är nästan speedad konstigt nog. Måste bero på dagens sömn och att jag vet att jag snart får gå och sova - ja, för så patetisk är jag.

Sov sött! ♡

Nyinrett

Exponering

Å vad jag är glad att jag vågade tvätta idag. Att tvätta hemma innebär att jag upprepade gånger måste ta mig ut i trappen in i hissen och in i tvättstugan, och tillbaka. Och eftersom jag är för rädd för att möta mina grannar så bävar jag för att gå in eller utanför mitt hem. Men jag gjorde det! Exponering kanske lönar sig trots allt!

Körkort

Känner mig ganska nöjd med dagens bravader ändå.

Mötte upp släkten, fikade, tjoade på IKEA, åt julbord, fikade igen, gick en loop till, och blev sedan avsläppt vid bussen så jag kunde åka hem.

Ibland kan jag sakna det där med körkort. Friheten, det roliga med bilresor, att vara självständig, och framförallt att känna glädje och stolthet över att ha lyckats ta ett körkort. Det är liksom en milstolpe i livet som jag ser det i alla fall. Men, jag vet och har alltid varit införstådd med att körkort inte är ett alternativ för mig eftersom jag är för grävt synskadad för det. Men jag kan ändå inte påstå att det går någon nöd på mig. Jag har turen att ha alla förutsättningar för att klara mig ändå. Jag bor centralt, KAN och FÅR cykla, har nära till buss och tåg, bor ett stenkast från mataffärer, osv. Och det är jag så tacksam för. ♡

Ett andetag i taget

Allt känns inte okej, men hanterbart.

Jag är hemma nu sedan i måndags och det här känts underbart trots att jag varit så otroligt rädd för att komma hem. Nu känns det bara förjäkligt att gå ut i trappen eftersom de flesta såg eller hörde händelsen förra veckan. Jag känner sådan skam och vet inte alls hur jag ska hantera min rädsla inför grannarna.

Imorgon ska jag i alla fall smyga mig ut eftersom släkten kommer till staden och vi ska åka iväg och äta julbord, och kanske kika lite i affärer omkring. Det ser jag fram emot och håller mig flytandes tills dess. Resten av tiden tar jag minut för minut och bara andas ett andetag i taget.

Ambivalenthome.se

Sur

Det blev en tidig morgon då jag ska ta tåget hemåt igen; och dessutom inte fått sovit mycket heller. Är lite smågrinig nu faktiskt; men hoppas det avtar så fort jag kommer hem till staden igen och får träffa min efterlängtade terapeut igen.

Utpumpad

Jag är så utmattad att jag knappt vet vad jag ska göra av mig själv. Jag orkar inte med andra för jag håller på att explodera av känslor. Men jag kan inte vara själv för det litar jag inte på mig själv riktigt för. Jag vill så gärna åka hem men vågar inte. Jag vågar inte åka hem och det gör mig så ledsen. Mitt fina underbara lilla krypin.

Jag vet inte. Men, det här fungerar inte. Det gör inte det och jag har ingen annan lösning på problemet än en destruktiv en och det leder inte heller någonvart.

Som jag..

Som jag ångrar vad jag gjorde i förrgår. Som jag skäms över att grannar och andra såg. Som jag gråter över att det är så tragiskt att det ska behöva bli så här. Som jag hatar läkaren för att han valde att skriva ut en suicidbenägen med planer och ett allvarligt försök bakom sig TVÅ dagar innan, och istället lägger allt ansvar på boendestöd.

Fy..

Sooooova

Fortfarande trött av gårkvällens medicin. Så, efter att ha varit på avdelningen någon timme och mer därtill, och haft ett intensivt läkarsamtal i 1 timme samt fått injektion därefter, SÅ hoppade jag på bussen i en väldans fart i hopp om att få åka i en väldans fart hem också.

Jag behövde sova. "Snälla låt mig sova". Men icke. En vän fyllde år och naturligtvis promenerade jag dit och firade hennes dag. Sen småsprang jag hem och gjorde något åt mina biverkningar och SEN somnade jag gott i ett par timmar.

Åter igen, god natt!

Tacksam var ordet

Efter ett samtal med Säter så känns allt plötsligt inte lika hopplöst.

Samtalet var så uppskattat och gav mig nya krafter till att ta nya tag igen.

Tacksam!

"Jag är så så stolt över dig."

Det har blivit många tårar idag. Känslan av frustration och hopplöshet kväver mig nästan. Att jag inte sover heller gör mig jätte rädd eftersom jag vet precis hur labil jag kan bli då. Och eftersom läkaren tagit bort min sömn medicin så blir det inte så mycket av den varan.

Men. Idag blev jag tagen på allvar och fick något att sova på. Kan knappt bärga mig inför läggdags. Tänk, en natt fylld av en regelbunden sömn. Å. Men det kanske är att begära lite för mycket. Men förhoppningsvis ett par timmar kanske.

Imorgon ska jag ju bege mig till avdelningen tidigt eftersom det är dags för min injektion, som avdelningsläkaren dock har höjt fastän min överläkare valde att sänka den vilket jag höll med om. Vi får se hur det går nu med höjningen.

Kan knappt vänta tills jag blir utskriven och min läkare får ta vid igen. Dock så uttryckte avdelningsläkaren idag hur stolt han var över mig. Jag blev så klart lite generad och kanske glad. Men, jag kan varken läsa av honom eller lita på honom. Jag känner honom knappt.

Lite mindre glad

Jag kände mig inte så jäkla "lucky to be alive" idag när jag vaknade vill jag lova. Det är nog inte längre min grej att vara vaken till kl 03 och tro att man ska vara alert dagen efter.

Struntade i struktur och att ta medicin. Vägrade svara i telefonen när boendestöd och läkaren ringde om och om igen.

I natt blir det tyvärr samma visa då jag klev upp kl 16. Har dock fått mycket gjort sedan dess.

Saknar mina sömnmediciner.

Hopeful

Because right here and right now, I am feelin' lucky to be Alive.
And let tomorrow bring it on. Because maybe I have the same feeling tomorrow before going to bed, hopefully. 

En fantastisk möjlighet

Jag känner mig så hedrad över att ha blivit tillfrågad att tillsammans med en överläkare föreläsa om psykisk ohälsa.

Det ska bli ett privilegium att få dela med mig av mina erfarenheter och kanske även få sprida den kunskap man samlat på sig under sina år inom psykiatrin.

Det är en fantastisk möjlighet och jag är så så glad!

Nu vill jag återhämta mig efter den sista tidens tumult och försöka ta mig an livet. En snårig men inte omöjlig väg att gå. Steg för steg.

Tjänstefel men omtanke?

Läkaren ringer mig varje dag för att se hur jag mår och hur det går. Det hälsade han mig idag när han ringde ännu en gång. Det låter ju fantastiskt i sig att en läkare är så engagerad. Men jag är inte imponerad då jag vet att det han gjorde var ett tjänstefel och att han fått sig en knäpp på näsan. Dock kan jag inte bara vara otrevlig eller ohyffsad när han hör av sig, han verkar ju genuint omtänksam under samtalet.

Jahapp. Då är det dags för medicinhämtning igen. Kan nog göra gott att komma ut en sväng.

Just det. De goda nyheterna vill jag ägna åt ett eget inlägg, så det kikar upp snart!

?

Dom här dagarna har varit så omtumlande för mig. Jag var inlagd på psyk med lpt och ständigt vak, fram tills idag då läkaren skrev ut mig på eftermiddagen. Han gjorde otroligt fel och det är psykoterapeuten och överläkaren medvetna om. Även avdelningschefen skulle jag gissa på. Jag hade direkta planer på vad jag skulle göra när jag kommit hem. Och det visste läkaren om.

Så, väl hemma försöker jag att ta minut för minut. Jag orkar knappt andas. Men, jag vill försöka så gott jag kan - för min egen skull.

Men så plötsligt ringer läkaren och önskar mig en trevlig helg samt hälsar att jag inte är utskriven, bara på permission. Jag gissar på att han har fått en tillsägelse.

Men trots allt så här jag goda nyheter. Något som får mig att klappa händerna av förtjusning! Det dyker upp i nästa inlägg!

Tillbaka på ruta ett?

Akuten - Hjärtintensiven - Intensiven - Psyk - vak.

Nackdelen med ångestdämpande

Hualigen, vilka självdestruktiva tankar och impulser jag har haft ikväll. Ironiskt nog beror det troligtvis på de ångestdämpande jag tog igår. Blir alltid såhär efteråt. Att jag aldrig lär mig!

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0