Pyssel

Före



Efter

När vindarna vänder

Den här dagen har skiljt sig markant från igår.
Igår lät jag nattpatrullen komma på kvällen, vilket jag slarvat med eftersom jag sovit borta eller haft besök. Jag berättade om hur dåligt jag faktiskt mått. Det kändes befriande att tala sanning och inte bara tiga som jag gjort i några nätter.

Idag så ringde öppenvården och berättade att min läkare ordinerat extra sömnmedicin eftersom jag har sovit så dåligt nu. De frågade om jag ville ha en för varje dag i veckan, men (hör och häpna!!!!) så sade jag ifrån och förklarade att det är att utmana ödet och att även om jag känner mig stabil här och nu, så betyder det inte att det alltid är så.
Jag känner mig minsann en smutta stolt över mig själv för det.

Gårkvällen och natten var mysig då en vån sov över och vi pratade tills ögonen inte gick att hållas öppna på någon av oss. Dagen har bjudit på finbesök av mormor och morfar. De fick porslin och jag fick en söt liten tv av dom. Det lönade sig för allihopa. Det var en jätte trevlig dag, och jag är nöjd.


Må väl!

/Jenny

Roligt

Å, vad roligt att se hur många nya ni är som har hittat hit till min blogg!

Välkomna!

De värsta dygnen

Det senaste dygnet har nog varit ett av de värsta. Tårarna har varit hejdlösa, och ångesten har levt om utan desslike.

Idag på bussen så kom de gamla tankarna tillbaka som om de aldrig varit borta. Impulsen och planerna kastade omkull mig. Jag ville inte vara med något mer. Jag ville fly, som jag alltid har gjort. Ett enda steg och jag hade varit i samma onda situation, som så många gånger förr. Det kändes så rätt men ändå så, så fel. 
Min nyfunna insikt och logik var vad som fick mig att styra stegen mot ett annat håll. Det var inte värt det, inte för allt i världen skulle jag hamna i samma mönster igen. För jag vet ju att det är vad som sker. Oddsen är för osäkra.

Jag kunde inte se mig själv ligga på sjukhuset bland stressad personal som försökte rädda mitt liv En Enda Gång Till. Jag kunde inte se mig själv hamna på psykiatriska sidan Igen, Aldrig.

Men alltså, fan vad det värkte djupt in i självaste hjärteroten.

kränkt

En shopping dag och en mysig vin kväll med en fin vän, förstördes av vad jag fick vetskapen om.

Det ÄR INTE OKEJ att smutskasta patienter och dela med sig om varandras.

Känner mig så jäkla kränkt!

Sömnlöst

Har haft en trevans dag med en vän då vi har promenerat, ätit och bara pratat och pratat, om det mesta.

Sömnen lyser med sin frånvaro numera, men trots det så lyckas jag hålla mig stabil och genuint glad. Kanske berodde det på dagens trevliga sällskapet eller bara få komma ut i friska luften.

Men jag kan inte råda över att de sömnlösa nätterna som tar en enorm energi på dagarna. På jouren idag så fick jag en extra sömntablett, men vågar inte ta den av rädsla att försova mig när jag har måsten på dagarna.

Men det är okej, för att jag vet att det går över, och att det inte behöver vara så länge.

Må väl!

Hjärtekramp

Let the sun refuse to shine
It won't be long before the days are brighter.

It can get only get better
Be still my heart
It can only get better
We've come this far
It can only get better
I know it hurts
For what it's worth
It can only get better

Pjuh

Jag är lite smånöjd med dagen och att ha varit ute i farten precis hela dagen..

Medicinhämtning på jouren, en tripp till min gamla stadsdel för att hälsa på vänner, uträttat ärenden, ätit middag med min storasyster, och varit iväg och storhandlat mat som jag tog med mig på bussen. Gissa om det lockade att ta taxi hem!?!

Nu vill jag nog bara njuta av att den här dagen börjar gå mot kväll och bara vara för mig själv innan nattpatrullen kommer.

Så nöjd. 

Tålamod Jenny, TÅLAMOD

Dagen har spenderats med min bästa vän ute på vift. Vi åt middag, gick runt i affärer och så fick jag dessutom med mig lite från IKEA.

Konstigt nog kan jag inte påstå att jag har haft trevligt, för det hade jag inte. Istället himlade jag med ögonen i smyg över allt som sades. Jag har inget tålamod för sådant eller sådana längre. Kanske man bara vuxit ifrån varandra. Men det ska bli härligt att spendera kvällen ensam efter en minst sagt tålamodsprövande dag.

Men morgondagen har lite att bjuda på då min storasyster är i staden  och ska träffa mig över en fika eller så. Jag vet ju aldrig hur det ska gå, men jag ser fram emot det.

Tacksam

Ja, då var det morgon då, och jag har inte sovit en minut. Istället fördrev jag natten med att sortera saker som inte behövdes sorteras Jag åt fastän inte jag var hungrig. Jag inreder de redan fina garderoberna, sorterar kläder jag inte längre vill ha. Osv osv.

Just inatt fick jag ingen sömn, men det är okej, just för jag vet vad som får mig att inte somna. Men det framgår i mitt tidigare inlägg.

Å så ringde jag till Säter och överraskades av att mina två favoriter jobbade. Bättre timing kunde inte bli. Och samtalet kunde inte gått bättre. Det hjälpte mig, och det är jag så tacksam för.

En del av livet

Dagen har bjudit på extrem ångest och nedstämdhet, trots att jag har varit med min bästa vän hela dagen.

Kanske beror det på att jag har haft en extrem magsmärta. Jag sov i flera timmar efter att jag kommit hem från sjukhuset. Kräkningarna har det varit gott om idag också.

Det känns bara så energikrävande att sakna, att längta, att känna tomhet och sorg. Är det ett krossat hjärta? Nåväl, jag kanske kände ett hopp inom mig trots allt. Jag tog en stor risk. Nu är det nog bara att försöka acceptera verkligheten för vad den är.

Trots lite ledsamhet så är jag ändå  lycklig. Det är bara lite tufft idag, men det tillhör livet, Right,
?

Sov sött!

Aj

Det blev en tidig morgon. Jag var upp och skuttade långt innan klockan ringde. 

Boendestöd kom lagom i tid också. Men eftersom jag hade många timmar för mig själv så blev det lite egentid. Jag behöver det nu när alla insatser är planerade.

Vi åkte i väg till avdelningen och jag fick min injektion och resten av medicinerna.

Men under förmiddagen så fick jag en kraftig magsmärta som sitter i än.  Jag kan knappt prata för att det gör för ont.

Avdelningen vill att jag ska åka till akuten, men det känns lite olustigt att åka dit nu när jag inte varit där på 3 månader,  och det är ovant för mig med tanke på alla sjukhus vistelser där tidigare.

Det är nog bäst att lägga sig ett tag  och hoppas att smärtan avtar 
 

Igår, idag, imorgon.

Igår hade jag en underbar kväll med en gammal vän. En vän som jag hyser starka känslor för. Just där och då kändes allt så bra och vi kunde inte sluta prata förrän natten kom. Då blev det ett farväl. Ett "Hej då" som förmodligen skulle bi vårat sista. Det gör ont i mig. Det smärtar att jag aldrig kommer att få det jag drömt om.

Men gårdagen var trots allt en fin dag, och jag var så lycklig. Idag är jag också lycklig - men trött. Väntar in boendestöd så att jag kan börja laga mat, för efter dagens bravader så är jag för en gångs skull, hungrig.

Imorgon är det dags för en injektion på avdelningen. På kvällen ska jag träffa mina fina vänner.

Ja, det blev inte så mycket mer intressant ändå för idag.

Må väl. ♡

Framåt

För idag känner jag ett lyckorus. Saker och ting går framåt. Igår var jag på permission i 6 timmar och idag har jag nattpermission och på fredag skrivs jag ut.

Å, jag är hemma!

Ett värdigt liv

Igår var den värsta dagen på länge. Men efter mitt samtal med Säter så kände jag mig lite mer samlad, och känslorna gick att hantera. Det var tufft, men gick att hantera.

Idag hade jag ännu ett samtal med läkaren. Jag var då inställd på att övertyga läkaren om att jag var redo för en egen permission, utan personal. Sagt och gjort. En timme därefter styrde jag mina fötter hemåt och jag hade permission i 6 hela timmar. Boendestöd var förbi en sväng, men det kändes bara obekvämt och tråkigt. Dom är ju jätte trevliga och snälla, det passar bara inte mig. Men... jag ska ge det en chans och se var det leder.

Och jag hade lugnande hemma, mycket mycket lugnandr dessuton, vilket jag inte var så beredd på. MEN, jag tog ett utdraget farväl till mitt gamla liv, och tillsammans med boendestöd så spolade jag NER min älskade tillflykt. Det sved i magen efteråt eftersom min enda tillflykt var borta. Men det kändes rätt och det kändes samtidigt att jag nu kan få ett värdigt liv.

PSYK 2.0

Klockan har passerat 05.00 och jag är vaken och kan inte somna om. Tankarna far igenom huvudet inför vad som händer och sker idag. Jag vill så gärna gå på permission innan det här stället får mig att tappa fattningen helt och hållet.

Fanimej

Kliniken jag vårdas på nu är inte bra för mig. Jag har redan haft suicidtankar och bråkat med läkaren. Det här miljön är inte längre en trygghet för mig. Istället lutar jag mig åt fel håll och alla dåliga minnen far igenom huvudet. Jag trodde inte att jag fortfarande kunde må så dåligt igen. Men läkaren lyckades ta fram mina sämre sidor, och nu känns allt arbete så bortkastat.

Men jag ger mig fanimej inte. Snart är jag ute (på onsdag) och tills dess ska jag kämpa med allt jag har för att inte hamna i samma mönster som förr. 

Bara jag

Det kanske inte det känns som optimalt att bli jättesjuk när man är stabil psykiskt. Det tar på krafterna. Men jag har kurerat mig med en kopp te och Alvedon, och hoppas på att morgondagen bjuder på några friskare stunder.

Det har nu gått tre dagar sedan jag kom hit från Säter. Stundvis tänker jag på framtiden och mina delmål och känner en obeskrivlig lycka över att jag snart kan vistas hemma. Andra stunder är jag så rädd. Men är det något jag insett den här sommaren så är det att jag - och bara jag - som har makten över mitt eget liv.

Jag. Bara jag 

Säters rättspsykiatriska klinik. (För er som undrar)

Myterna och snacket och de förutfattade meningarna om Säters rättspsykiatriska klinik som ger en skräckblandad förtjusning tyder på en stor okunskap, med all förståelse. Men tyvärr måste jag slå hål på bubblan efter att ha spenderat 3 månader där och berätta att inget är som det framstår i media. Även jag har haft en skev syn på kliniken, och kände en rädsla inför att hamna där. En del av ansvaret ligger hos vården som hotar med att sätta LPT patienter bland dömda. Debatterna kring detta är hetsiga. Men för att vara den som är den, så måste jag våga påstå att mina upplevelser av Säter är positiva.

Bilderna nedan är lånade från Google,  där ni även kan hitta en hel del struntprat om kliniken, om ni vill läsa mer.

Helt OK

Såå..

Dagens positiva var att få spendera några timmar ute med en skötare jag kommer bra överens med. Vi åt en sen lunch eller en tidig middag, på en av stadens mysigaste restauranger.

Under helgen blir det sämre med aktiviteter eftersom det är mycket färre personal på avdelningen. Planeringen är att jag ska vara ifrån avdelningsmiljön så mycket som möjligt. Jag måste dock ha personal med mig ute.

Idag mår jag helt OK!

God natt


Efter ett kvällsamtal med Säter, och nu djupt nedkrupen i fåtöljen med musiken på hög volym i hörlurarna, så avrundar jag med att påminna er själva om att aldrig glömma er själva, vad ni känner och att ni alla är värda något.

God natt. ♡

Ambivalens

Leendet höll inte riktigt ända fram. Efter att ha vinkat av personalen från Säters personal och hälsat på alla nya och gamla på allmännpsyk i min hemstad, där jag nu ska spendera några dagar, så kunde inte tårarna hejdas. Jag kände mig så fruktansvärt ensam. Ensam och oerhört förtvivlad. Jag längtade inte tillbaka, jag längtade hem, men det jag saknade mest var personalen på en plats jag spenderat 3 månader och 6 dagar på. Avdelningen lämnade mig där ståendes i en tom korridor. Lämnade mig åt mig själv. - Hur gör jag nu? Var min första tanke. - Hur mår jag nu? Hur känns det? Hur bör jag känna?

Jag lämnade korridoren efter 1 timme och gick ut på balkongen och stortjöt. Men jag fick tröstas av ett återseense av en underbar ssk. Det går tyvärr inte att jämföra med personal från Säter. Men jag var tacksam ändå - så tacksam.

Rent praktiskt så ska vi ha ett litet nätverksmöte imorgon, med min kontaktperson, läkare och boendestöd, och planera för hur det ska se ut framöver. Som det ser ut så ska jag ha fullt boendestöd och även trygghetslarm hemma. Fram till nästa vecka får jag bara gå ut med personal. Men varenda dag ska jag åka hem med personal och vara där eller ute och göra något annat - allt för att hålla mig ifrån avdelningsmiljön.

Det jag kan säga med en stadig ton och handen på hjärtat så är min vistelse på en av Säters rättspsykiatriska avdelningar, det bästa som har hänt mig.

Ett kapitel är slut - dags för nästa.

... För att på Onsdag åker jag tillbaka till min hemstad, spenderar en vecka på allmänspsyk och far sen hem till mitt lilla bo,
 
Det har varit en givande tid och jag kommer aldrig att glömma den eller dem, aldrig.
 
Skriver mer när jag är hemma.
 
Må väl, vänner.

Framsteg

Nu händer det saker må ni tro. Jag har gjort sådana framsteg - och ett av framstegen i sig är att jag själv inser det. Det är så myclet som har förändrats och förändrat mig. Jag känner mig inte så väl än, för jag har precis lärt mig att försöka hitta tillbaka till mig själv. Jag ser att jag idag inte längre är den jag var när jag kom hit till Säters rättspsykiatriska klinik, för 3 månader och en dag sedan.
 
Allt pusselbitar börjar att falla på plats. Sinnesgrundstämningen är jämn, och humöret är till och med ibland på topp. Det var nu två och en halv månad sedan jag hade min senaste episod där jag gjorde allt för att försvinna. Jag känner en enorm stolthet över det. Att tillåta mig att känna stolthet är också ett nytt kapitel i mitt liv. Jag vågar numera hävda mig själv och stå för mina åsikter. Jag ifrågasätter mer nu, och vet att jag är kapabel till att känna och tycka som jag vill.
 
Idag packade jag lite grann. Det känns verkligen som att jag har gjort mitt här nu och för personalen likaså. Vi hade vårdkonferens förra veckan, och vi försöker bygga upp ett nätverk kring mig då det är dags att flytta hem. Nu ska jag inte hemåt än då jag måste spendera en vecka på allmänspsyk i min hemstad, för att bevisa att jag är frisk nog att klara mig utanför psykiatrins trista dörrar.
 
Vi hörs snart igen, vänner.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0