STEGVIST

OM LIVET MED PSYKISK OHÄLSA OCH OM VÄGEN UR DEN.

Vackra varelser

Permalink1
Jag blir helt varm i hjärtat av att tänka på människorna jag träffade under fredagen.

Min nya samordnare på den psykiatriska Öppenvården är fantastisk. Att få hjälp att bena ut saker och ting så att allt inte bara blir en enda stor röra. Att ha någon att vända sig till, någon som styr upp. En som dessutom bär på ett gott hjärta och som har insikt och förståelse. Det prickar rätt liksom.

Min nya anhörigterapeut som redan har fått en stor överblick av mitt liv. Som har fått se mina svagheter och omvandlar dem till styrkor. Någon som vet om mitt mörkaste inre men ändå inte dömer mig.

Poliserna som behandlade mig varsamt och respektfullt, som hade full förståelse i att jag upplevde det som en väldigt obehaglig situation. Bilen som fylldes av skratt, tårar och värme. Hjärtliga ord om hur de upplevde mig. Så stärkande, så validerad.

Min favoritspelare på psykjouren som tog över mig från polisen och omfamnade mig, gav mig trygghet, förståelse och bekräftelse. Om bara denna människa visste vilken betydelse dessa ord och kramar har.

Det var en tumultartad fredag, med ett kaosartat inombordskrig. Men det hade kunnat bli så mycket värre om det inte vore för var och en av dessa underbara individer, vars ord jag kommer att bära med mig och vårda ömt.

Handräckning och bältessäng

Permalink0
Efter en promenad med min nya samordnare på fredagsförmiddagen så åkte jag och hunden hem för att svira om inför ett nytt samtal med anhörigterapeuten.

Jag var skör. Rädd för vad helgen skulle föra med sig utan resurser, stöd och hjälp. Visste inte riktigt hur jag skulle hantera känslorna. Rädslan. Ångesten. Jag erkände det.

En tid senare satt jag i en polisbil på väg till psyjouren. Bältades och totaldäckade sedan i bältessängen, av de två injektionerna.

Det var inte riktigt så jag hade förutsett att min helg skulle bli. Men imorgon får jag förhoppningsvis bädda ner mig hemma, och om jag får önska fritt så har jag ångestdämpande att ta vid behov, så att polisen får ägna sig åt sina övriga uppgifter.

Acceptans

Permalink1
Dagarna går, och jag tror att jag sakta men säkert börjar acceptera vad som gjort mig så illa de här veckorna. Det betyder inte att jag "gillar läget". Min högsta önskan är att det hade sett annorlunda ut. Men jag accepterar det faktum att det inte gör det och att det inte finns någonting jag kan göra, hur mycket jag än skulle vilja.

Jag hatade ordet acceptans förr. Det var bland det fulaste jag tyckte att människor (framförallt terapeuter!) kunde säga till en. För att acceptera är väl samma sak som att tillåta? Att "gilla läget"?

Nej, kanske det inte är så trots allt. För mig är nog acceptans numera något jag använder mig av för att inse. Att se faktumet i vitögat. Ibland finns det inget att slåss emot eller för. Det bara är. Det finns där, fanns där. Nu kan jag bearbeta och förhoppningsvis gå vidare. För om jag slåss i motvind kommer jag sällan någonvart.

Det är allt annat än lätt - men värt att försöka sig på.
Till top