Vackra varelser

Jag blir helt varm i hjärtat av att tänka på människorna jag träffade under fredagen.

Min nya samordnare på den psykiatriska Öppenvården är fantastisk. Att få hjälp att bena ut saker och ting så att allt inte bara blir en enda stor röra. Att ha någon att vända sig till, någon som styr upp. En som dessutom bär på ett gott hjärta och som har insikt och förståelse. Det prickar rätt liksom.

Min nya anhörigterapeut som redan har fått en stor överblick av mitt liv. Som har fått se mina svagheter och omvandlar dem till styrkor. Någon som vet om mitt mörkaste inre men ändå inte dömer mig.

Poliserna som behandlade mig varsamt och respektfullt, som hade full förståelse i att jag upplevde det som en väldigt obehaglig situation. Bilen som fylldes av skratt, tårar och värme. Hjärtliga ord om hur de upplevde mig. Så stärkande, så validerad.

Min favoritspelare på psykjouren som tog över mig från polisen och omfamnade mig, gav mig trygghet, förståelse och bekräftelse. Om bara denna människa visste vilken betydelse dessa ord och kramar har.

Det var en tumultartad fredag, med ett kaosartat inombordskrig. Men det hade kunnat bli så mycket värre om det inte vore för var och en av dessa underbara individer, vars ord jag kommer att bära med mig och vårda ömt.

Handräckning och bältessäng

Efter en promenad med min nya samordnare på fredagsförmiddagen så åkte jag och hunden hem för att svira om inför ett nytt samtal med anhörigterapeuten.

Jag var skör. Rädd för vad helgen skulle föra med sig utan resurser, stöd och hjälp. Visste inte riktigt hur jag skulle hantera känslorna. Rädslan. Ångesten. Jag erkände det.

En tid senare satt jag i en polisbil på väg till psyjouren. Bältades och totaldäckade sedan i bältessängen, av de två injektionerna.

Det var inte riktigt så jag hade förutsett att min helg skulle bli. Men imorgon får jag förhoppningsvis bädda ner mig hemma, och om jag får önska fritt så har jag ångestdämpande att ta vid behov, så att polisen får ägna sig åt sina övriga uppgifter.

Acceptans

Dagarna går, och jag tror att jag sakta men säkert börjar acceptera vad som gjort mig så illa de här veckorna. Det betyder inte att jag "gillar läget". Min högsta önskan är att det hade sett annorlunda ut. Men jag accepterar det faktum att det inte gör det och att det inte finns någonting jag kan göra, hur mycket jag än skulle vilja.

Jag hatade ordet acceptans förr. Det var bland det fulaste jag tyckte att människor (framförallt terapeuter!) kunde säga till en. För att acceptera är väl samma sak som att tillåta? Att "gilla läget"?

Nej, kanske det inte är så trots allt. För mig är nog acceptans numera något jag använder mig av för att inse. Att se faktumet i vitögat. Ibland finns det inget att slåss emot eller för. Det bara är. Det finns där, fanns där. Nu kan jag bearbeta och förhoppningsvis gå vidare. För om jag slåss i motvind kommer jag sällan någonvart.

Det är allt annat än lätt - men värt att försöka sig på.

Vardagen i all sin glans

Dagen har i sin vanliga ordning bjudit på ångest, och såklart en hel del stress. Men den har även gett mycket mer än så. Lite träning, promenader, ett återseende av en medpatient från förr. Min personliga tränare (som jag har fått turen att ha!) tog kål på mig under mitt pass idag. Men roligt är det. Efteråt..

Det är en del förändringar i mitt liv nu. Mycket som pågår. Det är det ju alltid. Men förutom det uppenbara - allt det hemska - så börjar vardagen ta sin form med träning, planering inför kommande föreläsningar, ny samordnare, möten med terapeuter, kanske arbetsträning, rutiner med hunden, matvanor, osv.

Inget av det ovanstående är något jag jublar över. Förutom träningen då. Det måste jag motvilligt erkänna att jag har nytta av - och som ger mig något. Och föreläsningarna förstås. Det är ju lite av en dröm som går i uppfyllelse. Hunden är ju ett sjujäkla åtagande, men ger så mycket mer. Min nya samordnare är jättebra och det känns som om hon lyfter tunga bördor från mina axlar. Mina möten på anhörigcenter ger så mycket även om det är känslosamt.

Hoppsan! Det lyser tydligen igenom ljusglimtar trots att det sett och ser väldigt mörkt ut. Det är alltid något. En början.


Rädsla

En anledning till det förra inlägget är för att jag har haft svårt att andas de senaste nätterna. Helt plötsligt känns det omöjligt att dra ett andetag. Det tar bara stopp! Uppehållet är upp till ett par sekunder, men känns som flera minuter. Första natten blev jag rädd och fick nästan panik. Jag rörde mig inte, kunde inte. Jag var för fokuserad på att få luft.

Om det är ren ångest som påverkar det vet jag inte. Men självklart blir man rädd för sin hälsa när man plötsligt inte kan andas.

Nu har jag byggt upp en rädsla inför en eventuell likadan situation, och om det är panikångest så vet jag av erfarenhet, att det bara blir värre av det.

Panikångest

Panikångest är ett känt fenomen bland många, liksom för mig. Jag minns så väl när jag började få panikångestattacker som påverkade min vardag, mitt liv. Dock hade jag ingen i min omgivning som kunde tala om för mig att det var panikångest eller förklara vad det innebar. Först många år senare fick jag förklarat för mig varför jag kunde få andnöd, panik och dödsångest. En medicinsk term. Det var en sådan befrielse och insikt. Det fanns en förklaring. Ett skäl till alla dessa fysiska och psykiska känslor.
När jag insåg att jag faktiskt inte skulle dö eller förlora förståndet helt och hållet och trots att jag var så säker på det i stunden, så hjälpte det mig att ta mig igenom attackerna.

Jag fick alltid panikångest när jag var på väg att somna. Myrkrypningar i vänster arm, stickningar i bröstet, andnöd, osv. Det fick mig övertygad om att jag skulle dö - där och då.

En attack jag minns särkilt är när jag hade flyttat till min första lägenhet. Jag upplevde alla dessa symptom kraftigt och var livrädd. En stor rädsla var även att jag skulle dö där inne i mitt första hem, alldeles ensam. Så jag kröp ut i hallen och mot ytterdörren för att försöka ta mig ut ur huset så att någon kunde hitta mig. Även om de inte skulle hinna i tid, så var jag åtminstone inte ensam. Men jag överlevde och jag behövde inte sjukvård.

Det hjälpte inte mig att andas i fyrkant. Något som de flesta terapeuter rekommenderar. Jag provade många gånger i förebyggande syfte, men det funkade bara inte. Det som var avgörande för min del var att först och främst förstå att jag inte skulle dö av detta. Det släppte många spänningar och tog mig igenom attackerna och så småningom avtog dem. Det var alltid obehagligt men hanterbart.

Många människor söker sig till akutvård i tron om att de har fått en hjärtinfarkt. I många procent av fallen är det inget medicinskt fel, och det framkommer ofta att man fått en panikångestattack.

Alkohol dövar inte känslorna

Det är mycket sorg, förtvivlan, frustration och ilska som jag måste bära på och bearbeta nu. Det lär nog ta tid och kanske är det vad jag behöver. Tid.

Alkoholen dövar tyvärr inte det heller. Jag har försökt. Men eftersom jag aldrig varit speciellt förtjust i varken alkohol eller att bli berusad, så kanske det är lika bra att ge fasen i det. Att vara med på festkvällar händer någon gång och jag kan absolut dricka en drink, men jag brukar inte vilja ha mer än halva glaset. Det brukar sluta med att jag har druckit fem klunkar på 3 timmar och sedan lägger av. Den sanna partytjejen!

Tisdagen är den enda "lediga" dagen jag har på hela veckan. Den senaste tidens stress och yttre press har verkligen påverkat mig. Men den här veckan är det bra att jag har något att sysselsätta mig med, och att distrahera tankarna med dessutom.

Känslor

Varför blir jag ledsen av att fläckarna på min tvättade tröja inte går bort? Förbannad över att det är grus under mina fötter fastän jag har dammsugit? Frustrerad över att galgarna till alla kläder inte räcker till? Fastän det finns mycket mer värdsliga saker att gråta över. Jag antar att en psykolog skulle hävda att jag projicerar min sorg och ilska på ting. Eller något i den stilen.

Sorgen är stark och skammen är stor. Ensamheten känns som sagt värst. Nattpatrullen var här nyss, och det var min "favorit" som jobbade. Vi pratade om det. Hon vet. Men när dom går så är jag tillbaka i känslan igen.

Förlorad

Det fanns något där ändå. Något som nu är borta - förlorat. Och den förlust jag känner nu, kan jag inte ens beskriva.

Jag känner mig så enormt ensam om detta. Jag har fina vänner att prata med, att få hjälp av rent praktiskt, fysiskt och psykiskt.
Ändå känner jag mig mer ensam än någonsin tidigare.

<3

They say that time suppose to heal you, but I haven't done much healing.

Ännu en terapeut

Jag vaknade under förmiddagen efter att ha sovit djupt under natten och var allt annat än orienterad.

Men tiden räckte gott och väl till, att göra allt jag inte skulle. Däremot så blev tiden knapp när det bara var 10 min kvar tills jag skulle infinna mig på anhörigcenter för ett möte med en ny terapeut.

För jag nämnde väl det? Att de erbjöd mig anhörigterapi och att jag faktiskt gick med på det?!
Så idag var mitt första möte. Med en en underbar terapeut. Jag behövde inte förklara mycket om situationen för att hon skulle få sig en inblick och en helhetsbild av mitt liv. Den validering och uppmuntran jag fick av henne har jag sökt så länge. Och vet ni vad det bästa är? Jag behövde inte ens tvinga henne!!
Skämt åsido så har jag redan en fantastisk terapeut och det är jag mer än tacksam för. Men det här mötet var inriktat på så mycket mer i mitt liv än vad som är aktuellt, och som jag trodde bara hade med min brors missbruk att göra. Hon gav mig insikt efter insikt. Jag är måttligt imponerad. Vi ska ses igen nästa vecka. Något jag ser väl fram emot.

Att slå sig igenom livet. Att uppleva kärlek.

Det blev en längre dag än väntat. Och helt andra planer än förväntat. Men det gör inte så mycket. Det kunde ha varit och blivit så mycket värre. Där jag satt mitt emot min terapeut och hade ett känslomässigt sammanbrott inombords men som bara visade tårar på utsidan, så kunde jag bara upprepa att jag vägrar att godta att slåss mot livet. Jag vill inte. Jag vägrar. Jag är klar.

Kanske, förmodligen, så förstod hon vad jag ville säga med det. Kanske inte. Huvudsaken är nog att jag tog mig förbi det beslutet. Hur jag gjorde, det vet jag inte. Men det är precis det här jag hatar med att öppna mig, med att gråta. Känslorna är skyhöga och tårarna vill bara inte ta slut. Hopplöshetskänslorna tar vid och likaså hoppet, längtan och desperationen om en väg ut.

Ett par timmar senare, efter många om och men, så stegade jag ut ifrån psykiatrin och hemåt till hunden. Och istället för mina andra planer för dagen så fick vi oss en rejäl promenad, lek, och en hel del skratt från min sida. Han är alltid så glad över att se en - oavsett hur jag än mår eller vilket humör jag är på. Den där viftande svansen och hans egna personliga utspel när han blir som galen av att få rulla sig på gräset. Att han blir så till sig av stolthet när jag berömmer honom för att gå fint. Hur han retar gallfeber på mig genom att svansa efter mig i vartenda rum jag går i. Att han ser på mig med respekt. Djur är så lyhörda. Så vackra. Han är mitt livs stora kärlek.

För nu

Timmarna har passerat, känslorna har svalnat och tårarna slutat rinna. För nu.

Efter utvalda låtar på repeat, mys och promenader med hunden, och ett längre samtal med bästis, så känns läget åtminstone under kontroll.
För nu.

Här och nu och resten av min tid innan sömnmedicinen gör sin verkan, så måste jag ta ett andetag åt gången och verkligen vara mindful. Att inte låta känslorna styra och tankarna ta överhanden. Det borde väl inte vara så svårt...

Överlevnad

Hela livet har jag fått höra att jag är en överlevare. Men, man överlever väl om man inte har något annat val? Jag var nog en aktiv överlevare förr. Kanske nu med, trots mina otaliga fall. Jag är ju här, eller hur?

Men jag är så trött på att överleva. Att allt ska handla om överlevnad. För det är väl inte bara det livet ska bestå av?

Där jag stod på trottoarkanten och tittade ner bland gruset på marken så dolde jag mina tårar väl bakom de stora solglasögonen. Men det var svårt att inte snyfta. Att inte sparka, skrika eller slå hejvilt omkring mig. Samtidigt kände jag en sådan förtvivlan. Jag var ledsen. Ledsen för att jag verkligen inte förstår varför det händer så mycket dåligt hela tiden. Och jag förstår inte varför jag tillåts att känna glädje, när det så kort därpå tas ifrån mig ändå. Det är orättvist. Det är orättvist. Det är orättvist.

Mottot "I'd rather loved and lost than never loved at all", håller jag inte med om. Jag går gärna igenom det här livet cynisk och bitter, bara jag slipper få förhoppningar om något bättre, som ändå kommer att ryckas ifrån mig så snart jag vågar känna. Aldrig mer. Jag ska försöka påminna mig själv om det i framtiden. För jag är utled på att gå på det om och om igen.

Even If we can't find heaven, I'll walk through hell with you.

Ljusa stunder

I de svårare stunderna så håller jag fast vid de fina minnena jag har från resan. Det är dock svårt att hålla dem vid liv när allt annat omkring får livet att kännas så hopplöst. Jag blir ledsen av att känna en sådan stark längtan tillbaka till då livet kändes för bra för att vara sant. Och det var ju precis så det var. För bra för att vara sant. Jag hade inte ens hunnit vara hemma i ett dygn förrän karusellen med min bror började (om).

Jag drömmer ofta om nätterna om hur jag flyr dit, bosätter mig där, finner frid och glädje.

Jag har en nalle från resan som jag bär med mig hemma. Den tröstar mig, påminner mig om att det finns ljusare stunder även om livet mestadels är mörkt. Tidigare trodde jag inte på de ljusa stunderna alls.

Rädd

Tröttheten hänger över mig. Ändå vaknar jag tidigt på morgnarna, tankspridd och rastlös av nattens påfrestande drömmar.

Det är återigen en hel del som händer. Min bror är åter på besök och det innehåller många dagliga samtal med larmcentral, polis, socialtjänst och landsting. Hoppet om hjälp kantas titt som tätt av besvikelser. Men jag kan ju inte bara ge upp om honom, han är ju min lillebror.

Jag vet inte hur jag kommer att hantera den här situationen i efterhand när den värsta pressen och stressen är över. Men rädd är jag. För även om jag alltid har ett val så är det inte alltid jag kan påverka mina känslor, styra mina tankar, eller hantera stressen.

Förälskelse i Tallinn

Under tiden vi var i Tallinn så träffade jag någon som väldigt snart blev speciell för mig. En sån där kille som uttrålade energi, intelligens, värme, humor och omtänksamhet. Någon jag såg som trevlig och intressant. Men det var inte mer än så. Vi pratade om våra intressen som visade sig vara ganska simulära och skrattade gott åt vårdyrket som båda brann för.
Det blev ganska svårt att inte känna en slags fysisk attraktion och jag fastnade för den här grabben på ett sätt som jag tidigare aldrig gjort för någon annan. Jag har svårt att se mig tillsammans med någon, och än mindre tro på att någon skulle se något hos mig. Men för var gång han tittade mig sådär djupt i ögonen så var det något som växte inom mig.

Men. Vi utbytte varken telefon nr eller någon annan kontaktinformation. Vi var för upptagna med att leva i nuet.

Efter 4 samtal till 118118, utlandssamtal till Tyskland, 400 olika namn och orter på internet, så fick jag åtminstone ett efternamn, vilket inte var lätt. Amatördetektiv som man är. Men jag vill inte gå miste om den här fantastiska människan. Vad det bär med sig att ha kontaktat honom får tiden utvisa. Men då vet jag i alla fall att jag har försökt.

TALLINN - Föralltid i mitt hjärta.

Sedan jag blev utskriven så har livet bjudit på en hel del av vad som kommer att bli fina minnen. Kanske mina bästa.

Vi firade friheten med drinkar och klingande skratt, och förberedde en resa till Tallinn (Estland) som kom att bli en underbar resa.

Kryssningen dit bjöd på god mat, fina drinkar, storartade uppträdanden och mysig musik. Det skadade ju inte heller med inköp av smycken, kläder, hudvårdsprodukter, etc etc.

Väl i Tallinn kom vi till ett lyxigt hotell. Vi hann bara beundra vårat hotellrum innan vi bestämde oss för att slänga in packningen och ge oss ut på staden. Vi tog en taxi och bad chauffören att köra oss till det största köpcentret. Vi shoppade oss blå, och jag tror att vi kom tillbaka till hotellet med 20 shoppingkassar - var.

Sedan följdes en kväll av spa- och behandlingar, några drinkar och sedan en middag på en mysig restaurang med suverän mat.

Vi ville inte att kvällen skulle sluta där så vi bestämde oss för att leta efter någon trevlig pub att avsluta kvällen på. Vi vandrade igenom staden för att hitta någon som inte var stängd. Vi dansade tillsammans till gatumusikanter. Väl på puben lärde vi känna några människor och deras sällskap som var ca 25 personer. Alla med glatt humör.

De tog med oss på en pubrunda. Vi var på 5 olika ställen. Till sist dansade vi av oss på en nattklubb med våra nyfunna vänner. Och jag har aldrig haft så roligt som då.

Lyckan, endorfinerna, kanske lite av alkoholen?, glädjen, välmående. Wow, jag har aldrig tidigare upplevt något sådant!

På kryssningen tillbaka till Sverige så åt vi återigen god mat och shoppade ytterligare. Men ångesten var svår att hålla tillbaka. Jag ville inte åka hem, till verkligheten. Till ensamheten, till stressen och pressen, till allt som tillhör min vardag, mitt tragiska liv.

Men jag ska försöka leva på de fina minnena och vårda dem ömt. Jag kommer föralltid att vara tacksam mot min vän som gav mig den här fantastiska möjligheten som gav mig dessa fantastiska upplevelser, och vackra ögonblick.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0