STEGVIST

OM LIVET MED PSYKISK OHÄLSA OCH OM VÄGEN UR DEN.

Nattuggla

Klockan passerar snart 04 och jag har fortfarande inte somnat. Istället har jag gjort en rejäl rensning här hemma, samt skurat badkaret, och frenetiskt målat en kruka vit, vilket visade sig vara mer omständligt än vad jag hade trott. Men jag ger mig bannemig inte - den ska bli vit!

Jag gick ner och bokade dagens första tvättpass också. Kan jag inte sova inatt så kan jag lika gärna få något gjort. Minsann. Att lägga mig ner och slappna av är inte ens ett alternativ då jag inte är så trött att jag kommer somna, utan istället tänka och känna. Och nej det går inte för sig!

Att vägra tillåta sig själv att stanna upp och känna efter.

Som fortsättning på det tidigare inlägget så bestämde jag mig för att skriva ut mig från psyk eftersom jag ville aktivera mig fysiskt utan att någon satte stopp för det då mitt fysiska tillstånd är så skört att jag måste vila. Jag hade så mycket tunga mediciner i kroppen för att slockna, men var uppvaktad ändå. Jag gick runt och runt under läkarssmtalet och lyckades övertala dem till utskrivning. Det var kanske inte mitt starkaste drag. Men jag behövde aktivera mig fysiskt i en utsträckning som inte går på en slutenvårdsavdelning.

Detta utspelade tydligen sig igår. Tiden har jag ingen uppfattning om. Men jag vaknade idag hemma, av att det plingade på dörren. Där stod min terapeut och min öppenvårdskontakt. Jag förstod ingenting. Vad var klockan? Vilken dag var det? Tydligen hade de vidtagit åtgärder då ingen hade fått någon kontakt med mig. Jag hade många missade samtal på mobilen och otaliga meddelanden samt 10 röstmeddelanden. Jag har inte hört någonting eftersom jag sov. Tydligen var klockan ca 16 och ingen hade lyckats få tag i mig.

Jag skäms, men känner mig ändå tacksam över att ha en omgivning som ser till mig.

Nu ligger min bästa vän och sover. Klockan slår ju snart midnatt. Men jag vill inte lägga mig ner på grund av rädsla för vilka tankar och känslor som dyker upp. Då aktiverar jag mig hellre till jag slocknar av ren utmattning.

Jag har diskat, plockat undan, städat och sorterat skåp. Nu har jag dock inga fler idéer på vad jag kan sysselsätta mig med, och paniken börjar krypa i mig. Jag MÅSTE sysselsätta mig.

Jag vägrar ta itu med mina inre känslor och tankar. Det fick räcka med en rask promenad till psykjouren med tårarna som rann som en överfull kran.

Jag är så otroligt tacksam att min bästa vän är hemma hos mig, även om det bara är jag som är vaken. Bara vetskapen gör mig trygg.

Psykotisk, eller tillfälligt manisk?

Det är svårt att minnas den senaste tiden. Det har varit flertalet ambulansfärder på grund av mitt fysiska tillstånd. Och förutom det fysiska så påstår de även att jag lider av utmattningssyndrom då jag glömmer saker lätt, upprepar saker med sekunders mellanrum, har ingen uppfattning om vilken dag eller vilket datum det är. Jag är konstant stressad, ibland trots att det är en obefogad stress.

Jag har numera varit inlagd vid två tillfällen efter fem månaders frihet. I helgen blev jag inskriven på psykosavdelningen trots att jag inte är psykotisk (även om jag har uppfört mig som så ett tag nu), men hamnade på BUP med högsta gradens övervakning. På BUP är det mer miljövänligt och ett markant lugn jämfört med övriga avdelningar.

Trots det så fortsatte jag att gå runt och runt för att göra kroppen så utmattad att jag inte skulle ha möjlighet att tänka och känna efter. Jag rasade ihop av fysisk utmattning flera gånger, men reste mig snart igen för att fortsätta aktivera kroppen. På en kväll sorterade jag om min packning flera gånger, sorterade, och bytte kläder om och om igen.

Jag är livrädd för att känna efter. För sorgen, saknaden, tomheten och frustrationen äter upp mig inifrån och jag vill inte kännas vid den. För om jag tillåter mig själv att känna så är jag rädd att falla så djupt att jag inte kan ta mig upp igen.

Jag som aldrig varit förtjust i alkohol, dricker numera i stort sett varje dag. Inga större mängder, men tillräckligt för att känna mig berusad. Mitt förstånd protesterar men mina känslor tillåter tillflykten i alkoholen.

Jag kan inte sakta ner på farten förutom när jag faller ihop av fysisk utmattning. Jag kan inte hantera det som försiggår inombords. Jag törs inte.

Till top