Nattuggla

Klockan passerar snart 04 och jag har fortfarande inte somnat. Istället har jag gjort en rejäl rensning här hemma, samt skurat badkaret, och frenetiskt målat en kruka vit, vilket visade sig vara mer omständligt än vad jag hade trott. Men jag ger mig bannemig inte - den ska bli vit!

Jag gick ner och bokade dagens första tvättpass också. Kan jag inte sova inatt så kan jag lika gärna få något gjort. Minsann. Att lägga mig ner och slappna av är inte ens ett alternativ då jag inte är så trött att jag kommer somna, utan istället tänka och känna. Och nej det går inte för sig!

Att vägra tillåta sig själv att stanna upp och känna efter.

Som fortsättning på det tidigare inlägget så bestämde jag mig för att skriva ut mig från psyk eftersom jag ville aktivera mig fysiskt utan att någon satte stopp för det då mitt fysiska tillstånd är så skört att jag måste vila. Jag hade så mycket tunga mediciner i kroppen för att slockna, men var uppvaktad ändå. Jag gick runt och runt under läkarssmtalet och lyckades övertala dem till utskrivning. Det var kanske inte mitt starkaste drag. Men jag behövde aktivera mig fysiskt i en utsträckning som inte går på en slutenvårdsavdelning.

Detta utspelade tydligen sig igår. Tiden har jag ingen uppfattning om. Men jag vaknade idag hemma, av att det plingade på dörren. Där stod min terapeut och min öppenvårdskontakt. Jag förstod ingenting. Vad var klockan? Vilken dag var det? Tydligen hade de vidtagit åtgärder då ingen hade fått någon kontakt med mig. Jag hade många missade samtal på mobilen och otaliga meddelanden samt 10 röstmeddelanden. Jag har inte hört någonting eftersom jag sov. Tydligen var klockan ca 16 och ingen hade lyckats få tag i mig.

Jag skäms, men känner mig ändå tacksam över att ha en omgivning som ser till mig.

Nu ligger min bästa vän och sover. Klockan slår ju snart midnatt. Men jag vill inte lägga mig ner på grund av rädsla för vilka tankar och känslor som dyker upp. Då aktiverar jag mig hellre till jag slocknar av ren utmattning.

Jag har diskat, plockat undan, städat och sorterat skåp. Nu har jag dock inga fler idéer på vad jag kan sysselsätta mig med, och paniken börjar krypa i mig. Jag MÅSTE sysselsätta mig.

Jag vägrar ta itu med mina inre känslor och tankar. Det fick räcka med en rask promenad till psykjouren med tårarna som rann som en överfull kran.

Jag är så otroligt tacksam att min bästa vän är hemma hos mig, även om det bara är jag som är vaken. Bara vetskapen gör mig trygg.

Psykotisk, eller tillfälligt manisk?

Det är svårt att minnas den senaste tiden. Det har varit flertalet ambulansfärder på grund av mitt fysiska tillstånd. Och förutom det fysiska så påstår de även att jag lider av utmattningssyndrom då jag glömmer saker lätt, upprepar saker med sekunders mellanrum, har ingen uppfattning om vilken dag eller vilket datum det är. Jag är konstant stressad, ibland trots att det är en obefogad stress.

Jag har numera varit inlagd vid två tillfällen efter fem månaders frihet. I helgen blev jag inskriven på psykosavdelningen trots att jag inte är psykotisk (även om jag har uppfört mig som så ett tag nu), men hamnade på BUP med högsta gradens övervakning. På BUP är det mer miljövänligt och ett markant lugn jämfört med övriga avdelningar.

Trots det så fortsatte jag att gå runt och runt för att göra kroppen så utmattad att jag inte skulle ha möjlighet att tänka och känna efter. Jag rasade ihop av fysisk utmattning flera gånger, men reste mig snart igen för att fortsätta aktivera kroppen. På en kväll sorterade jag om min packning flera gånger, sorterade, och bytte kläder om och om igen.

Jag är livrädd för att känna efter. För sorgen, saknaden, tomheten och frustrationen äter upp mig inifrån och jag vill inte kännas vid den. För om jag tillåter mig själv att känna så är jag rädd att falla så djupt att jag inte kan ta mig upp igen.

Jag som aldrig varit förtjust i alkohol, dricker numera i stort sett varje dag. Inga större mängder, men tillräckligt för att känna mig berusad. Mitt förstånd protesterar men mina känslor tillåter tillflykten i alkoholen.

Jag kan inte sakta ner på farten förutom när jag faller ihop av fysisk utmattning. Jag kan inte hantera det som försiggår inombords. Jag törs inte.

Terapi - ambulansfärd - sjukhus.

När jag vandrade från morgonens andra möte, så sken solen fram. De tidigare så grå, trista och kyliga timmarna var borta och i stället värmde solens strålar. Jag kommer ihåg hur jag kände mig trött men trodde att det minsann kunde bli en bra dag. Men...

Jag åkte direkt till sjukhuset för att hämta min dagliga dos av medicin och gick sedan till min terapeut för dagens tredje och sista möte. Under timmens förlopp uppstod en välbekant men ack så obeskrivlig smärta. Jag försökte avfärda värken och prata vidare, men hamnade slutligen i kramper på golvet. I min terapeuts arbetsrum, och där låg jag tills ambulansvårdarna tvingade mig upp på båren. En kort färd men många timmar senare, så fick jag mina misstankar bekräftade, och kunde några timmar senare åka hem och äta dagens första måltid.

Pinsamt. Så pinsamt!

Nu vill jag sova. Väl och länge!

Ensamhet

Efter nästan två veckor är jag ensam. Min vän har åkt hem och jag valde att stanna kvar hemma med hoppet om att klara mig igenom den stora omställningen, på egen hand. Nu har jag haft någon med mig dygnet runt i två veckors tid. Innan dessa veckor så hade jag alltid vovsingen vid min sida. Jag känner en enorm tomhet, det gör jag. Men just här och nu så känns det förvånansvärt hanterbart.

Jag har dock inte varit hemma i så många timmar då jag var ute på ärenden, men sen jag kom hem har jag hunnit med en del. Just nu väntar jag bara på att färgen på möbeln jag sysselsatte mig med nyss, ska torka. Helst fort!

Jag som alltid har känt en avkoppling av att se på teve, känner nu att jag inte ha ro eller koncentrationen att sitta stilla och bara glo. Men mitt alternativ känns inte så illa det heller, då musiken flödar på hög volym ur de nya högtalarna medan jag diskar/målar/sorterar/bloggar/pratar i telefonen/äter/städar. Osv osv.

Just det, jag glömde bort att kroppen fortfarande har feber, men jag tänker intala mig själv frisk för jag har inget mer tålamod till att vara så sjuk som jag varit.

Lite av mitt nyinredda hem!

Dubbelt trubbel på akuten

De senaste dagarna har jag blivit lite bortskämd. Fast numera är inte det så ovanligt med tanke på vilken fin vän jag har som värdesätter mig och vår vänskap. Och det är ömsesidigt så klart.

Numera är min lägenhet i stort sett nyinredd. Ett nytt fint vardagsrumsbord, ett petit litet charmigt sidobord vid soffan, ett sidobord till min läshörna, samt ett nytt sängbord. mm.

Tyvärr har jag dock inte kunnat hoppa och skutta av glädje eftersom jag i flera dagar har legat i svår influensa. Och ödets ironi var väl att min bästa vän som har varit här hemma med mig en vecka råkade ut för minst 5 krampanfall på ca 6 minuter. Hon lider av något som heter Atypisk epelepsi. Jag är van vid hennes krampanfall och kan oftast hjälpa henne igenom dem. Men eftersom de nu var så kraftiga och återkommande med sekunders mellanrum, så var jag tvungen att mot hennes vilja kontakta larmcentralen. Där fick jag ytterligare stöd i hur jag kunde göra för att underlätta för henne. Det slutade dock med mun mot mun metoden, vilket jag tidigare bara gjort på en docka under min omvårdnasutbildning. Men det hjälpte.

Ambulansen kom i ilfart och jag skulle kanske inte ha följt med med tanke på min 40 gradiga feber, men jag ville verkligen följa med. Så där satt jag fram i ambulasen och kräktes i en påae medan de behandlade min vän i bakre delen av bilen.

På sjukhuaet så fortsatte kramperna, så jag fick föra hennes talan samtidigt som jag gjorde allt för att själv inte falla ihop, för hur pinsamt vore inte det? Dock var personalen uppmärksamma och lade in mig i samma rum i en säng där jag kunde vila. Så otroligt omtänksamt, men jag skämdes ändå. Jag var ju inte där för min skull. Jag hostade så mycket att jag ramlade ner för sängen med en väldans kraft och gjorde mig illa. Personalen hörde dock smällen och hjälpte mig. När alvedonen började värka så sjönk febertemperaturen en aning åtminstone.

Min vän som liksom jag, också lider av postraumatiskt stressyndrom upplevde att kramperna blev värre av sjukhusmiljön, så fick vi efter några timmars övervakning åka hem och lägga oss.

När ångesten tar överhanden

Här sitter jag med min nya "padda" och ett extra litet tangentbord att skriva på bloggen med och det gör det hela mycket lättare att skriva ett ordentligt inlägg.
 
Ikväll var jag ensam hemma för första gången sedan jag blev utskriven förra veckan. Det kändes skönt till en börja, då jag kunde spela hög musik på min present från den bästa. Nu kan jag yla till låtarna hur högt jag vill utan att någons öron far illa av det eftersom musiken i sig överröstar min sång.
Jag kanske aldrig har nämnt det tidigare men för mig har sång varit och är fortfarande som terapi för mig.
Men ångesten kryper sig på ändå och oroskänslorna över hur det går för Dizel nu. Han är mitt livs största kärlek och jag sörjer honom som jag sörjer min närmaste familjemedlem. Men jag har fått mycket stöd på psykvårdsavdelningens, mina terapeuter samt mina fantasiska vänner.
 
Tillsammans med ett glas rött vin, väntades på att vännen skulle komma hem så hann ångesten ikapp mig, trots upprepade försök med ångesdämpande. Men kanske är det bara så att jag måste få söra i min egen takt. Att tillåta känna sorg, saknad och maktlöshet. Men stundvis äter dessa känslor upp mig och då kan det vara bra att ha en krycka att ta till när det skaver i hjärtat som mest.
 
En stor del av mig känner avsky. Avsky och rent hat för vad som gjordes för att "straffa" mig och låta den här älskade hunden få lida för det
Just nu finns det inget som tyder på att min ängel på jorden får komma tillbaka till mig, så om allt går som planerat så åker jag med min bästa vän till Thailand i 3 månader för att återhämta mig och samla nya krafter.
 
Nu är det nog dags att försöka sova för min del. Om jag lyckas, det visar sig. Men jag hoppas verkligen på några timmars sömn.
 
Sov gott, vänner.

Ljuspunkterna i vardagen

Det gick inte alls att somna under morgonen så det blev ett extra terapimöte inbokat med anhörigteraputen istället. Jag hann bara hem och vända innan det var dags för ännu ett möte med min andra terapeut, på andra sidan staden. Men innan jag kunde komma hem igen blev det krångel med medicinen som jag hämtar dagligen på jouren.

Väntandes 20 minuter på bussen så var tröttheten så påtaglig att jag råkade slumrade till flertalet gånger under bussresan.

Den korta sträckan mellan busshållplatsen och mitt hus, kändes milslånga. Jag gick som i ett töcken.
Men väl hemma möttes jag av min finfina vän och överraskades av ett skinande rent hem. Alla som känner mig är väl medvetna om att jag alltid mår bättre av att ha ordning och reda, samt ett rent hem, så för mig var den här oväntade gesten en fin GÅVA! Vänskap i all sin glans, skulle jag vilja kalla det.

Utredning

Klockan var strax över 05 när jag vaknade och inte kunde somna om. Oroskänslan har övertaget om mig just nu.

Jag ägnade åtminstone en halvtimme åt att fylla i ett frågeformulär kring ett av mina fysiska problem, då det startas en utredning på torsdag. Det känns jätte bra att det äntligen eventuellt kommer att diagnostiseras och kanske även åtgärdas (om det går, vill säga.)

Idag står terapimöten på agendan. Sedan åker jag hem och umgås med min guldklimp som fortfarande ligger och sover. Och det är jag lite smått avundsjuk på.

Saknad och sorg - bearbetningsprocess

Klockan är redan tidig morgon, men ännu har jag inte somnat. Istället har jag varsamt rengjort Dizel's matskålar, omsorgsfullt packat alla hans saker för att låta det ligga på ett och samma ställe. Jag ville till en början att allt skulle stå som han lämnade det innan de tog honom ifrån mig, oss, alla som genuint älskade honom och såg till hans bästa. Men jag insåg ganska snart efter att ha vandrat runt hemma och blivit påmind om tomheten och saknaden av honom, att jag inte kunde utsätta mig själv för den smärta jag får var gång jag ser hans matskålar, hans leksaker och hans alldeles egna hörna på en pläd i soffan. Jag går sönder. Varenda liten påminnelse smärtar mig då rädslan för att aldrig mer få honom att vara en del av mitt liv.

Men han finns med mig. Han är med mig i hjärta, själ, tanke och vartenda andetag jag tar. Han äger en stor del av mitt hjärta.

Jag kan inte göra mig av med sakerna. Jag kan inte. Jag vill inte. Att kasta Dizel's saker vore som att stänga honom ute ur mitt liv, och så är det inte. Jag väntar på att en dag få återförenas med det fantastiska livet, om jag så ska vänta tills jag tar mitt sista andetag. Hoppet om en återförening är stor, men sannolikheten för att det skulle hända, är minimal.

Jag älskar. Jag saknar. Jag längtar.

Värst är nätterna, när jag vaknar upp och vänder mig för att se om du ligger bredvid som du alltid gjorde. Men upptäcker att du inte ligger där.

Rädslan för hur jag ska tygla min oro och ångest på ett så rogivande sätt som när jag kramade om dig och la handen på din mage och kände dina lugna och trygga andetag.

Det här inlägget ägnar jag åt att beskriva hur livet känns utan dig. Men jag vågar inte tänka på hur du har det, för det lilla jag vet är hjärtskärande och egoistiskt nog kan jag inte leva med den vetskapen. Jag går sönder.

Jag tröstar mig tusentals gånger om dagarna med att du inte har en människas tidsuppfattning och att du inte undrar när jag ska komma och hämta dig. Att du anpassar dig efter vart du än är, just där och då.

När livet skaver

Det har gått några dagar sedan den dramatiska händelsen. Övervakningen och Tvångsvård kvarstod fram tills lunch idag. Under några dagar har jag gråtit så mycket av maktlöshet och saknad att jag (pinsamt nog) slet av mig stora hårtussar från mitt eget huvud. Det var inte ångestdämpande alls. Men jag var så fruktansvärt uppgiven att jag till slut inte stod ut och i ren panik tog till våld mot mig själv. Jag höll på att förlora förståndet helt och hållet, av sorg.

Jag ville inte gå med på injektioner men blev ganska snart övertalad till det då det faktiskt inte gick att reglera känslorna inombords just då.

Tillsammans med injektioner av lugnande medel samt dem i tablettform, så somnade jag av personalens ömsamma händer smekandes över min panna. Jag blev så trött att jag inte längre kunde skrika, eller prata. Men jag kan säga som så att min röst nästintill är borta idag.

Igår ville jag bli utskriven, men var i för dåligt skick för att ens argumentera för det. Idag hade jag dock turen på min sida och jag var fullt kapabel till att resonera kring utskrivning och få läkaren att förstå att det bästa för mig är att stanna kvar där så kort tid som möjligt. Budskapet gick fram, och vid lunch blev jag utskriven med ett uppriktigt löfte om att inte åka hem utan istället åka till bästa vännen. Samt att komma tillbaka så snart jag känner att jag inte kan kontrollera mina känslor och tankar.

Dagen är över och natten börjar smyga sig fram. Min vän och jag har mjukiskläder på, laddat upp med thai mat och film. Det känns som en uthärdlig stund innan läggdags och jag hoppas att natten går åtminstone lite smärtfritt.




Sov sött, vänner!

Förlust och förlorad livsvilja

Min hysteriska reaktion när jag för ett par dagar sedan fick reda på att min bror lurat mig och att min pärla faktiskt inte får komma tillbaka till mig, blev för stark för mig och min omgivning att hantera. Det blev en handräckning och polisen kom för att omhänderta mig. Men det var redan för sent, jag hade hunnit bestämma mig för att gå mot livets exit-dörr, och agerat på det.

Efter upprepade försök att få mig tillbaka till medvetande så fick jag ett såkallat "aggressivt uppvaknande" och slet ur slangar och rör ur hals och näsa. Men det var nog för min del av chock och obehaget att slangarna. Det hade tydligen varit tal om narkos, men efter hysteriskt gråt av saknad och hopplöshet så lugnade jag ner mig med hjälp av upprepade intravenöst lugnande medel. Trots sänkt medvetandegrad så tog jag mig ur sängen och kravlade mig fram längs golvet för att "rädda honom, rädda mitt allt." Men varken min kropp eller personal ville göra som jag och det slutade självfallet med att jag var tillbaka i sängen ganska snart. Det fina var trots allt att sjukhusets personal tröstade och lugnade istället för att hota och skälla. Det är åtminstone vad jag vill minnas av det dygnet. Om det fanns något undantag så har jag nog förträngt det.

Så, här sitter jag. I sal 42, med LPT (Lagen Om Psykiatrisk Tvångsvård.) och en ständig följeslagare i form av högsta övervakningsgraden på psykvårdsavdelningen jag vistas på.

Allt känns väldigt dystert när jag känner efter och tillåter mig själv att tänka på min nuvarande situation. Just därför väljer jag att stänga av, vara överdrivet social mot den som sitter vak, att skratta och att försöka intala mig själv om att problemet inte existerar just där och då. Det gör för ont. På tok för ont för att våga känna efter och prata om det med någon. Att uttrycka det i skrift här och nu känns outhärdligt.

Jag dör sakta men säkert

Livet betyder ingenting för mig utan mitt lyckopiller. Utan dig orkar jag inte hålla mig ovanför vattenytan. Att vara utan dig är som att vara utan syre.

Psykjouren

Är på ett besök på jouren för att prata med en psykiatriker. Jag förberedde mig på att hämta dagens medicindos, som jag alltid gör. Men hamnade i ett välbehövligt samtal med ett bekant ansikte från vårdavdelningen. Tillsammans tog vi beslutet om att diskutera medicinfrågor med läkaren.

Sagt och gjort.
Går snart hem med ångestdämpande att ta idag och imorgon. inget mer enligt överenskommelse. Jag vägrar att ha den medicinen som stående.

Ingen inläggning, inget drama. Bara ett stödsamtal och en ordinerad krycka att ta till under dagen och morgondagen.

Med lite stolthet i själen så far jag nu hemåt och får förhoppningsvis en uthärdlig dag och kväll.

Olyckor kommer sällan ensam

Okej..

Efter lördagens dramatik så kunde jag och min vän andas ut när vi hade kommunicerat oss igenom vår konflikt, och vi kom om möjligt varandra ännu närmre som vänner efter det.

På söndagen sken solen och vi var glada och pigga. Vi gav oss ut i värmen och shoppade i ett par timmar för att sedan hämta vovsingen och gå till parken för lek och mys. Vi hade det jättebra och var vid gott mod när vi efter ett par timmar promenerade hemåt. Men någon gick snett. Min hund fick syn på en annan hund som morrade åt honom vid sidan av ett buskage. I samma sekund for jag i marken då jag bara kopplet runt handleden och rycktes med i hundarnas maktkamp. Jag släpades efter asfalten men vägrade att släppa kopplet eftersom jag hade ansvar för vad MIN hund gjorde. Den andra hunden hade sin ägare vid sin sida och var lika hetsig som min. Skillnaden var att hon inte rörde sig ur fläcken för att avlägsna sin hund från min medan jag gjorde allt jag kunde för att hålla min hund tillräckligt långt borta för att inte de skulle kunna göra varandra någon fysisk skada. Det var bara ett par centimeter emellan dem. Min vän som till slut reagerade på mina skrik från marken ingrep och avlägsnade hundarna från varandra och hjälpte mig upp på fötterna. Jag fann inga ord. Jag var för chockad och känslorna bara vällde inom mig. När en förbipasserande man frågade oss hur det gick, svarade den andra kvinnan att hon minsann i alla fall hade två ben att stå på. Jag som redan var upprörd upplevde inte att hon underlättade situationen för någon av oss, varken genom att ta ansvar för sin hund eller hur man avdramatiserar händelsen genom kommunikation två hundägare emellan. Jag var mållös, tog ett stadigt grepp om kopplet och fortsatte hemåt. Men då valde kvinnan att skrika förolämpande ord efter oss, och slutade inte med det förrän vi hade vikit av runt hörnet på gatan. Jag var så arg. Men så snart vi kom hem så satte jag mig ner på hallgolvet och grät hysteriskt i två timmar och tröstade av min vän. När vi sedan åkte iväg för att handla så började jag skaka okontrollerat i bilen. Det kändes som om det vore vinter och minusgrader i bilen. Det tog ett tag att återfå kontroll på både kropp och knopp. Jag ifrågasatte min roll som ansvarstagare. Jag skämdes och kände att jag hade gjort fel och att det kanske inte var passande för min hund att bo kvar hos mig.

Men min omgivning stöttade och jag var tacksam för varenda ord dem sa.

Nästa dag mådde jag mycket bättre. Men jag ställde in dagens terapisamtal då jag hellre ville vara hemma med min vän som bestämt sig för att sova kvar efter söndagens bravader. Istället sköt vi fram mötet till nästa dag. Tillsammans hade vi en bra måndag med skratt och stoj. Men välmående varade inte länge innan nästa bakslag kom. Min stora rädsla besannades när bror beslöt sig för att ta tillbaka hunden. Jag har egentligen inte mycket att säga till om eftersom jag inte har någon juridisk makt över hunden. Jag försökte dock att ta till alla tänkbara metoder för att få min bror att gå med på att lämna tillbaka honom igen efter två veckor. Och även om jag inte vågar tro på det då hans löften inte betyder någonting längre, så måste jag leva på hoppet när han åker ikväll.

Efter den hemska insikten om att vovven kanske inte längre kommer vara en del av min vardag så bestämde min vän att vi skulle gå till en djuraffär och skämma bort honom med lite smått och gott eftersom det var vår sista kväll med honom innan han skulle åka.

Ännu senare bestämde vi oss för att gå och köpa mat, till oss själva. Och för att göra en ytterligare lång historia kort så föll jag ihop av smärta i en matbutik och fördes i ambulans till stadens sjukhus. Efter undersökningar och diagnos så fick jag åka hem med kraftiga smärtstillanden att ta under den kommande veckan. Väl hemma fick vi till slut äta våran mat och sedan somnade vi gott.

Om en liten stund åker min ögonsten och livsglädje. Min fina vän var också tvungen att åka idag. Så om en liten stund måste jag stå på egna ben igen och hålla ett fast grepp om livet och försöka intala mig själv om att det kan bli bättre.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0