Bitterhet

Dagarna på psykvårdsavdelningen har gått långsamt framåt. Men mitt största mål nu är att bli av med min tvångsvård, och slussas ut därifrån inom kort. Jag känner mig så klar med läkaren då vi verkligen inte längre kan mötas halvvägs. Läkaren har visat sin ståndpunkt genom att i rätten dra rena och skära lögner om mig. Hemska lögner som jag inte alls accepterar. Sådant som är så sjuka lögner att det faktiskt inte vore bra att skriva om det här i bloggen. Men han har gjort ett stort övertramp och kommer därmed aldrig igen att återfå min respekt. Till saken hör väl även kanske att denne knappast bryr sig om var han står i mina ögon.

Efter rättsförhandlingarna så var jag mållös. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta eller skrika eller slå. Så jag gick in på mitt rum och lade mig under täcket med musik i lurarna på högsta volym. De som satt vak med mig då försökte prata men jag visste att ingen stod upp för mig inför läkaren så vad spelade det för roll om jag pratade eller inte? Min sista tanke var "Är det ett psykfall de vill se så är det vad de ska få." Med det sagt så brände det i slutändan bara mig själv då jag hamnade i bältet och fick ligga där fastspänd i timmar gråtandes på ett sätt som jag inte gjort sedan jag var ett litet barn. Jag grät av frustration, men mestadels av sorg. En sorg som jag aldrig tidigare bearbetat. Mina PTSD-symptom skjöt i höjden och det gick inte attt få bort minnesbilderna av dåtid. När jag slutligen gnydde fram att jag ville ha något lugnande så fick jag till svar av läkaren att "Det kan vara bra att känna och ta itu med sina känslor ibland". Jag håller med. Men kanske INTE när man ligger bältad i timmar och knappt får luft för att man ligger på rygg och gråter hysteriskt.

Numera använder han sig av metoden där han utnyttjar sin position. Exempelvis så han ordinerade prover och jag svarade att jag inte lät vem som helst ta dessa på mig med tanke på att jag är riktigt svårstucken. Det tolkade han som trots och gjorde klart och tydligt för personalen att dem kan ta dem ändå med tanke på att jag är under tvångsvård. Ett annat exempel är att han inte låter mig sluta med mina injektioner trots att personalen till och med håller med om att det är orimligt.

Den här läkaren värdesatte jag från början och kände verkligen hur vi kunde mötas halvvägs, men numera klarar vi knappt av varandras åsyn, och än mindre av att ha längre samtal meed varandra. Tur det eftersom han alltid kränker mig och skäller ut mig trots att det inte är befogat.

Men till min stora tur så är det ju oftast andra läkare som jobbar på helgerna, så det här blir min andra nattpermission i rad, och om man bortsere från en utebliven sömn så känns det förbaskat bra.

Imorgon (dag) är det Måndag och vi får se vad den här dagen har att erbjuda. Det är dock inte med nyfikenhet eller med ett leende jag vandrar in i denna vecka eftersom jag aldrig vet var jag står efter våra läkarsamtal. Men det är bara att bita sig i läppen, för han ska inte få igenom sina hot om att omyndigförklara mig och sätta mig på ett gruppboende.

Tp be continued, vänner.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0