Bästa vän och värsta fiende

Hej då, min bästa vän och värsta fiende.

-


Hade lagt upp en suddig bild på mina tabletter (som jag valde att knäppa som ett symboliskt tecken på att Gå Vidare!) som jag DOCK valde att ta bort då det kan vara triggande och provocerande för andra i liknande situation fastän mitt syfte var att uppmuntra andra att göra detsamma.

Ångest

Efter ett par dagar under vård på allmänpsyk, mitt (tragiskt nog) andra hem, så känner jag mig ambivalent inför morgondagen då vi ska diskutera utskrivning. Borde jag åka hem? Bör jag stanna en dag till? Hur, när, var, varför.

Ångesten har drämt till mig hårt de senaste dagarna. En annan slags ångest än den som de senaste omständigheterna har orsakat. Den är kraftfull, ombarmhärtig, och nästintill omöjlig att reglera. Den slår omkull mig, sparkar mig hårt när jag redan ligger. Den gör så ont att det känns som att den för var sekund tar en bit ifrån mig, trasar mig sönder och samman. Jag gråter, hyperventilerar, skakar, kan inte stå upp, knappt sitta heller, får fruktansvärda tillflyktstankar, och gråter ännu mer. Ber på mina bara knän om piller som ska dämpa ångesten, bönar och ber. Men de vill rida ut stormen med mig istället, gråta med mig, prata, prata och prata. Det är fantastiskt att personalen vill ge mig den tiden. Men jag är så van vid att de tröstar mig med piller, så hur gör man utan?

Man får vara sjuk - om man har det på papper, dvs?

  

Jag är också en människa

Ångestfylld och frustrerad, så in i norden. Jag kan bara inte släppa saker och ting, det är liksom inte Jag. Det är en process jag ständigt får jobba med. Analysera mindre och göra mer. Det borde vara tvärtom kan tänkas.

Dygnet har varit påfrestande för både kropp och knopp. Och även om det är mycket jag inte minns så vill jag våga påstå att den vakna tiden inte är så mycket att ha heller.

Kränkande ord från vårdpersonal, vilket inte är så chockerande kanske. Men Hjärtintensiven är den enda avdelningen på hela sjukhuset som jag kunnat lita till när jag är som mest sårbar, återigen i både kropp och knopp. Idag förändrades min syn på dem drastiskt, sorgligt nog. Det är ännu en avdelning vars personal jag fruktar för. Ännu en avdelning jag kommer att riskera mitt liv ytterligare för, för att få slippa. Det är så sorgligt egentligen, och jag blir ledsen över det bemötandet jag fick timmarna efter att jag vaknat till liv. Samtidigt väcks det en stor frustration. Frustration över att dem inte verkar bry sig det minsta om att jag också är en människa - men i en väldigt sårbar situation. Jag är också människa. Jag är också en människa. Hur svårt kan det vara att inse, förstå och acceptera det?


Gör om, gör rätt

Det hände igen. Påfrestningarna blev för starka och jag följde mitt invanda mönster som jag så länge försökt bryta.

Jag utgick inte från att det aldrig skulle hända igen. Jag utgick ifrån att det skulle bli en helvetisk kamp. En kamp jag var villig att ta.
Det går alltid att hoppas, alltid att önska.

Det var ett misstag. Ett bakslag. Något jag skäms så fruktansvärt för. Något som jag kommer att få kriga ordentligt med för att acceptera. Men med vilja och verktyg från DBTn så hoppas jag att kampen för att ta mig igenom det här, kommer att hjälpa mig på traven.

"Du ser ut att väga minst 20kg mer än vad du gör"

Innan jag började äta mediciner vägde jag 49kg. Jag har alltid varit "liten" och många gånger då jag fått höra att jag ser "äckligt smal ut" och att jag "bara måste ha ätstörningar" så har min önskan varit att få gå upp i vikt. Jag tittade på mig själv i spegeln och såg mina markanta kindben och blåste upp kinderna för att jag (trodde!!) att jag såg bättre ut då. Jag tittade ledsamt ner på mina smala ben och såg på dem med samma avsky som jag trodde att omgivningen gjorde när de kläckte ur sig sina kommentarer.
Samtidigt flödade komplimangerna från familj och en del vänner. De talade och för mig hur smal, vacker och fotogenisk jag var.
Mina egna känslor, om man bortser från demonerna från omgivningens ord, var att det inte var något fel på mig egentligen. Jag var ju relativt hälsosam och kroppsligt frisk. Jag kunde rent fysiskt verkligen inte gå upp i vikt och hade aldrig tidigare heller kunnat göra det. Men deras ord formade mig och spegelbilden blev aldrig densamma. 

Jag var 23, 24 år när jag introducerades för neuroleptika. Och två månader senare hade jag gått upp 16 kilo i vikt. Jag blev större och kilona fortsatte att öka. Som mest vägde jag lite över 100 kg.
Jag var i för dåligt psykiskt skick för att lägga värde i vad vågen och spegeln visade. Däremot upphörde komplimangerna och istället fick jag tvinga människor att ge mig den bekräftelsen jag inte kunde ge mig själv.

När jag efter ett par år gick ner i vikt igen så överöstes jag med komplimanger på sociala medier, men framförallt av min familj.

Numera, då jag har ett någorlunda acceptabelt BMI så får jag höra mer än någonsin att jag minsann borde gå ned i vikt. Gå med i "viktväktarna", och att min familj vill anmäla mig till "Biggest looser" och att jag inte borde äta eller dricka "det där", att jag andas tungt pågrund av min övervikt, att jag inte alls ser ut att väga vad som står på vågen, utan 20 kg mer - för "Hur f e t a är inte D O M om J A G ser ut och väger som jag gör?"

Ord sårar. Det du kläcker ur dig lättsamt och spontant, kan vara förödande för mig.
Det är inte mitt problem hur MIN kropp framställer era.
Jag får kämpa dagligen för att acceptera hur jag ser ut - och göra det bästa utav det. Jag får utgå ifrån att min träning anpassas efter mig och att jag strävar mot de mål jag vill uppnå för att vara hälsosam, och trivas i min egen kropp.

Jag är inte där än. Jag har långt kvar. Men det är min egen kamp, och det skulle underlätta för alla om de uppmuntrade mig till att inse att jag duger som den jag är, så länge jag är frisk.


Det är för mycket. Det är för mycket. Det är för mycket.

Textrader som hjälpte den lilla flicka jag en gång var.

Villkorslös kärlek

När man nått botten

Let the sun refuse to shine
It wont be long before the days are brighter.


It can only get better
Be still my heart
It can only get better
We've come this far
I know it hurts,
But for what its worth
It Can only get Better.

Verklighet

Lördagen och söndagen har burit med sig en hel del magsmärtor, men långtifrån dem värsta.

Dagarna som min vän har gett mig chansen att återhämta mig på, har varit känslomässigt omvälvande. Det har varit bra för min kropp men utmanande för psyket. Att stanna upp och hinna tänka. Försöka ta in allt som har hänt den senaste tiden - både gott och ont. Det har varit en prövning. Men jag börjar sakta men säkert att infinna mig i lugnet och helt enkelt bara försöka acceptera verkligheten för vad den är, oavsett vad den är.

Vårdens bemötande

Gårdagen och natten på sjukhuset blev lång. Och som förväntat var jag på väg därifrån lika uppgiven som när jag kom. Att ständigt bli avfärdad och inte tagen på allvar gör mig alldeles lam i kroppen av förtvivlan. Något är fel och det var ett stort steg för mig att ens söka vård för mina besvär.

Men, nu gick jag inte därifrån, för jag fick ett oväntat stöd utifrån som ifrågasatte läkarens sätt att arbeta på. Läkaren VALDE då att ta det till sig och VALDE även att utreda saken vidare. Men min fundering idag är så klart: Vad hade hänt om läkaren inte blivit pressad av hot om anmälan till patientnämnden? Hade jag fått krupit hem med mina magsmärtor då? Fullproppad med morfin, men utan några egentliga svar.

MEN, nu till det viktiga!
Det som räddade mig i natt rent mentalt och fysiskt var - tro det eller ej - vårdpersonalens bemötande. De var FANTASTISKA och jag har aldrig blivit bemött med mer värme och omvårdnad än då. Jag låg och väntade nervöst på när de kränkande orden och de fördomsfulla blickarna skulle träda fram. Men det hände aldrig. Ett sådant professionellt och respektfullt bemötande trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva från vården. Men det gjorde jag och det vill jag belysa. Allt är inte alltid svart eller vitt. Det FINNS även eldsjälar. Det är inte lätt att våga tro på det. Men i natt lyste eldsjälarna på kirurgakuten starkast av alla på stadens sjukhus.

Overkligt

Klockan har passerat 05 på morgonen och jag kom precis hem från ett halvt dygn på kirurgakuten. Smärtan jag har haft är så obeskrivlig att jag inte ens tänker försöka klä den i ord. Men med höga doser av morfin i kroppen så känner jag åtminstone här och nu att jag kan försöka stå ut med smärtan.

Innan jag fick åka in akut till sjukhuset så lovade jag min vän att jag skulle gå med på den inbokade akuttiden på vår hälsocentral. Men väl där så bestämde de sig för att det var för allvarligt för mig att åka hem trots att jag insisterade på det. Min vän lovade att vara med mig hela vägen då hon vet hur jag känner inför det somatiska sjukhuset. Den rädslan jag känner och vilka starka suicidtankar jag får av att vara där.
En stund efter, väl liggandes på britsen på kirurgen så får min vän sina krampanfall. Atypisk epelepsi kallas det. Hon låg på golvet och krampade om och om igen, och en stor personalstyrka förde sin uppmärksamhet från mig till henne. Jag visste att jag inte kunde hjälpa eller göra ett bättre jobb än dem. Så jag slöt mina ögon och höll händerna för öronen - av obehag och känslan av maktlöshet - men också av frustration. När det aldrig slutade upphöra så halvsprang jag rent impulsivt därifrån. Lämnade henne där, med dem. Jag låg på en bänk längre bort och var beredd på att sticka därifrån. Tårarna var hejdlösa och jag var så hög på känslor att jag visste varken ut eller in.
Efter en tid kom hon till mig, lade sin hand på min axel och övertygade mig om att det inte var någon fara med henne. Jag skrek åt henne att försvinna. Ni kanske väljer att döma mig för det. Men jag var så överväldigad av känslor att allt bara kändes så absurt och övermäktigt. Jag upplevde alla mina olika känslor på en och samma gång.

När personalen vårdat och skickat hem min vän så lade de fokus på mig, fick mig att välja att ta emot vård, vilket jag gjorde.

Efter många om och men, och timmar senare så valde läkaren att avfärda mina symptom med en "förstoppning". Otippat, va?

Trots mina kilon så kändes det som om jag sakta men säkert tynade bort. Sakta och olidligt, men säkert. Mitt psyke var så nedbrutet att jag valde där och då att sätta stopp. Jag valde. Jag visste vad jag skulle göra när jag kom hem. Var, när och hur. Jag valde och jag visste att det var min enda väg ut.

Efter en evig väntan på att få skrivas ut så överrumplades jag av att de tillkallat en annan läkare. En specialist på ett annat område. Där fick jag en förklaring på mina symptom. Där fann vi roten till problemet. Där återfann jag en liten ynklig överlevnadsinstinkt. En lättnad som gav mig chansen att välja om. Jag blev validerad, fick svar. Det var inte förstoppning.

Precis när jag slöt mina ögon i min egen säng, Hemma, så ringde telefonen. Det var min lilla lillasyster som nu befann sig på akuten och grät hysteriskt över att vår bror har tagit ännu en överdos. Han har fått en psykos, varit otroligt aggressiv mot henne, och flertalet polismän håller ned honom i en sjukhussäng. Han sitter och pratar med Jesus och flinar - för att i nästa stund vara aggressiv och ja, fullständigt galen.

Nu undrar jag på riktigt - och menar det. Är det någon som driver med mig här och nu? Händer det här verkligen?

Kirurgakuten

Låt Dem och Vi bli ett Oss

Delar ur min artikel

Min föreläsning

En kväll. Men månad(er) av inplanerade möten med varandra, och förberedelser med mycket material att gå igenom.

Dessa förberedelser trodde jag skulle vara en del av förtjusningen inför vad som skulle komma att bli en magisk upplevelse i mitt liv. Tyvärr blev omständigheterna på hemmaplan för påtagliga att det blev allt svårare att balansera min lycka med min sorg. Jag tvivlade stundvis på om jag skulle klara det. Klara av att distansera sig ifrån problemen som härjade vilt dagligen. En kväll. Några timmar. Värdefulla timmar. Även om jag tvivlade så visste jag att det här var något jag ville göra för m i n skull. Och hoppet om att göra skillnad för någon som lyssnade skulle vara värt precis a l l t. Jag visste att - om jag kunde klara av detta - så skulle jag klara allt som kommer i min väg. Men jag visste också att jag skulle känna ett enormt misslyckande om jag valde att ställa in föreläsningen. Något jag bittert skulle ångra för resten av mitt liv. Så, jag valde. Jag valde att distansera mig från omgivningen den dagen och bara fokusera och förbereda mig inför kvällen. Och det här jag inte ångrat en enda sekund.

Nervositeten och förväntningarna. Glädjen och förhoppningarna. Känslan av att se bekanta ansikten dyka upp, och att få uppleva möten med nya människor.

Mikrofonerna justerades, publiken började sakta strömma in för att inta sina platser. Precis när föreläsningen skulle börja så såg jag två av mina närmaste vänner komma. Jag sprang genom salen och fram till dem. Lyckan över att ha dem där var obeskrivlig.

Plötsligt befann jag mig på scenen igen, och föreläsningen började med en presentation av oss tre. Psykiatern, psykoterapeuter, och jag. Under den första minuten var nervositet bara förnamnet och jag stakade mig sakta fram. Jag blandade ihop mina fusklappar och fick därefter improvisera resten av föreläsningen. Men vet ni vad? Det var det bästa som kunde ha hänt. För därefter blev tiden personlig, målande och väldigt uppriktig. En minut av nervositet. Men resten ett obeskrivligt lugn. En känsla så svår att beskriva.

Så många tårar och skratt. Varma applåder som fick mig att rodna. kramarna, den uppmuntran jag fick. Vilken oanad respons. Den var jag inte förberedd på.

Kvällen var den finaste i mitt liv och det går bara inte att klä den i ord mer än vad jag försökt göra nu.

En underbar upplevelse och en magisk kväll. Och jag är så tacksam över att få ha delat den med så fina människor.


För Mig, För Dig, För Er, För OSS!

Uppdatering av att vara Anhörig till missbrukare

Det verkar inte bli så mycket sömn i natt heller med tanke på inombordskaoset. Så jag tänkte passa på att skriva ett inlägg om något utav punkterna som jag nämnde i tidigare inlägg. Nu väljer jag att skriva om hur det såg ut att vara anhörig till någon med missbruk. Det blir bara en sammanfattning. Here we go.

Att känna den där maktlösheten och frustrationen. Hjälplöshet och att kastas mellan hopp och förtvivlan. Det förgör en. De bryter långsamt ned dig bit för bit, och du vet att det inte spelar någon som helst roll vad du än gör för det leder ingenvart. Men trots det så försöker man om och om igen, och känslorna blir som en repad skiva som upprepar sig. Om och om och om igen.
Att sörja någon förlorad. För att sedan få en gnutta hopp. För att sedan sörja någon igen.

Jag kan inte längre hålla räkningen på hur många gånger jag har pratat med 112 och myndigheter de senaste tre veckorna. Den här gången handlade det dock inte om mig själv. Det handlade om min bror som missbrukade så mycket droger och alkohol på så kort tid att hans hjärta slutade att slå. Som listad som närmast anhörig så känner man ett ansvar. Skuld. Skam. Och ansvar. Ansvar och ännu mer ansvar.

- Taget ur ett tidigare inlägg


Att bli kontaktad av någon av min brors vänner som berättar att min bror tagit en överdos på ett hotell i min hemstad, där han själv inte ens bor, men inte vet vilket hotell, och inte heller får tillräcklig kontakt med honom för att lokalisera honom.
Nu låg ansvaret på mig igen.
112. Polis och ambulans. Men vart ska de åka? Det finns många hotell i en stor stad. Efter att ha luskat ut rätt plats så kontaktar jag än en gång 112, och de åker än en gång ut på mitt larm. Men enligt hotell personalen var min bror samlad och nykter och hade checkat ut, och det fanns inte längre något räddningstjänsten kunde göra.

Efter otaliga försök till kontakt fick jag till slut få fram att han befann sig halvliggandes på en gata, med sin hund sittandes intill. Efter mycket övertalan så beställde jag taxi åt honom och hunden hem till mig, där han stannade en timme innan han rymde ifrån ambulansen och polisen som jag tillkallade med Hans medgivande.

Några timmar senare så ringer telefonen igen och han söker desperat pengar till sina droger. Telefonen slutar inte ringa. Jag vägrar bidra till min brors död. Men jag kunde erbjuda honom mat och sovplats. Men här finns det förbud mot alkohol, droger och våld. Det uppskattades inte.

-Taget ur ett tidigare inlägg

"Telefonen ringde oavbrutet sent igår kväll. Det var en vän till min bror som ville komma och hämta honom och ta hem honom till hans hemstad. Men han var svår att nå. Till sist fick de tag i honom och de möttes upp hemma hos mig i natt, där de spenderade någon timme innan de åkte.

Jag somnade en timme innan klockan ringde, men råkade somna om. Så jag försov mig och missade min viktiga avstämning inför föreläsningen imorgon. Det kändes sådär. Än mindre nu när de andra tror att dem inte kan räkna med mig.

Blev uppdaterad under förmiddagen om att han hade stulit en bil och kört i diket. När min bror ringde till mig så hackade han tänder efter att ha sovit ute då han inte hade någonstans att ta vägen. Jag led med honom något så otroligt mycket. Men eftersom han inte tar emot min hjälp finns det inte mycket jag kan göra.
Morgonen därpå ringde telefonen igen. Han hade stulit en bil och krockat tre gånger under natten. Han befann sig nu hos några av Hans vänner som också använder droger. Han ville bara ha knark berättade han för mig. Han grät ynkligt för att han kände hur han höll på att lämna sin kropp och att han var rädd för att dö. Men han ville ändå fortsätta ta sina tabletter."

Än en gång ringer telefonen. Han befann sig återigen i min hemstad.
Ännu en överdos.
Han överlevde.
Åker dit, stannar kvar tills personalen inte längre låter mig vara kvar. Har ständig kontakt med sjukhuset. Kommer tillbaka morgonen därpå för att upptäcka att han än en gång har avvikit från platsen.

- Taget ur ett tidigare inlägg


Mamma ringer mitt i natten och ber mig att leta efter honom i stan. Sagt och gjort. Ännu en överdos.
Han överlevde. Igen.
Men rymde från sjukhuset morgonen därpå. Fick LPT och LVM och blev efterlyst. Ingen kunde hitta honom.

Telefonen ringer. Han ber om mat. Jag går med på att låta honom komma hit och äta om han överlåter sig till polisen. Han var desperat och gick med på det. Han äter och polis anländer. De åker till en annan stad där han får vårdas för sina fysiska och psykiska skador. Blir ganska snart besatt av deras piller. Pratar inte om någonting annat.
Skickades till sluten anstalt i en vecka innan socialtjänsten bedömde att han inte var i behov av den sortens vård och släppte ut honom. Han åkte neråt landet och det är där han befinner sig nu. Och alkoholen verkar fortfarande flöda.

Jag är numera och tillsvidare hundägare.

"Vi hoppas att du dör"

Hur kan man vara trött och överpigg, lättad och tyngd, arg och ledsen, avslappnad men uttråkad, kärleksfull och hatisk - på en och samma gång?

Varför INSISTERAR jag på att lägga ner tid och energi på människor som inte ens vill mig väl!?

Ens egen familj. Anhöriga som man gått genom eld och vatten för, som man numera spottas på av när man redan ligger. Som gör narr av mina svagheter. Invaliderar och hånar de starkare egenskaperna hos mig. Och då är de inte ens på dåligt humör. Kan ni då föreställa er när dem är upprörda över något?

- Vi hatar dig.
- Vi har aldrig tyckt om dig.
- Du är vidrig.
- Du har aldrig varit önskad.
- Du har aldrig varit en del av vår familj.
- Vi hoppas att du dör.

 De vill mig helt enkelt inte väl.

Just här och nu är jag så så arg - och lite sårad på samma gång.

Jag vill hoppas och jag vill tro att jag en dag (snart) kommer att inse att min välmening och mina handlingar är värda att läggas på något bättre.

Texten som berör och tröstar mig.


Jag vet. Jag vet att det är lätt att bara scrolla ner när man ser ett inlägg med en lång text, som bara är citerad. Speciellt om den är på ett annat språk. MEN, ta er tiden till att läsa denna text. Den har hjälpt mig något så ofantligt genom mina svåra stunder. I synnerhet nu. Och kanske kan den vara värd något för er? Den är i vilket fall värd att minnas och att lyssna på (Det är en låt).

Att ta hand om sig själv.

Är på väg nedåt rejält nu (eller är jag alltid det?) och får påminna mig själv om att ta hand om mig. Dels genom att göra saker som jag mår bra av - som att ta långa promenader när kroppen tillåter, ta långa bad, lyssna på tröstande musik, visa kärlek till hunden, lyssna på kroppens signaler, och framförallt göra många många mindfulness-övningar.

Glöm inte att ta hand om er själva och varandra.

Önskan om att bli frisk

Hm.
De där prioriterade inläggen jag nämnde i något tidigare inlägg får ironiskt nog dröja någon dag eller två.

Idag är det söndag. Det betyder att veckan börjar imorgon igen och att alla möten och andra måsten, står på tapeten återigen.
Oron för att inte orka fysiskt, och att inte räcka till, är påtaglig. Men konstigt nog så skulle jag lätt kunna gå igenom veckan med allt vad den innebär, med ett leende, om jag fick känna mig kroppsligt frisk.

Boendestöd

Boendestöd kommer hem till mig flera gånger om dagen numera för att se till att läget är stabilt då jag vägrar åka in för att "få" så kallad "vård".

Jag brukar oftast ta emot medicinen och tacka nej då de frågar om de ska komma in en stund. Och framförallt nu när jag har så ont så har jag noll energi till att vara artig eller social vilket jag vill orka vara om de ska komma in. Men det är nu som dom framförallt vill att jag ska vara ärlig och berätta om hur jag mår och om hur smärtan är just då. Jag vet att jag inte ska behöva känna krav över att vara social och jätte glad - speciellt inte eftersom boendestöd är till för mig och inte tvärtom. Men det där sitter liksom i ryggmärgen på mig.

Men, så idag när en kvinna från boendestöd kom med medicinen och frågade om hon fick komma in så gick jag lite motvilligt med på det. Och det visade sig vara precis det bästa jag kunde ha gjort, för vilken underbar kvinna! Så varm, godhjärtad och trevlig. Vi klickade direkt, la ord i munnen på varandra och skrattade ömsom hade nära till gråt. Idag har vi träffats tre gånger då hon har jobbat dubbelt pass, och på det sista kvällsbesöket Vi hade så skrattade vi båda åt att vi gärna hade fortsatt prata hela natten. Jag vågade till och med (nästan) berätta hur jag egentligen mår.

Hon sa till mig att hon aldrig hade kunnat gissa att jag led så av smärta som jag gjorde och att jag faktiskt har kräkts ca 18 gånger idag. Hon berättade att jag gav skenet av att må bra och att vara glad, pigg och alert. Ja, för det är jag i ett nötskal och ibland hatar jag mig själv för att jag alltid in i det sista vill göra andra bekväma, även om det är jag själv som får lida för det.

För nej. Nej, nej, Nej. Jag mår inte bra. Jag har jätte ont och mår riktigt dåligt fysiskt och ja, jag är rädd. Rädd för hur det ska gå om jag inte får somatisk hjälp.

Kort sammanfattning om vad som komma skall

Klockan är sent in på natten och jag borde verkligen sova. Men efter en tumultartad dag och mycket inombordskaos så är det svårt att få det där lugnet att infinna sig.

Har en del jag vill skriva av mig till er om, men inser att klockan är på tok för mycket för att jag ska ge mig in på något sådant inlägg i natt.

Men för att påminna mig själv då om vad jag prioritera i kommande blogginlägg.

¤ Hur magiskt och fantastiskt föreläsningen gick.
¤ Och tyvärr (en tragisk fortsättning) av hur det ser ut att vara anhörig till någon med missbruk.
¤ Dessa underbara tjejer som mailat och även sökt upp mig efter min föreläsning.
¤ Att det eventuellt ska planeras in fler föreläsningar för bl.a Försäkringskassan.
¤ Att min artikel snart kommer att dyka upp i tidningen.
¤ Och tyvärr även min plöstligt nya kroppsliga åkomma som orsakat mycket smärta och psykiskt illabefinnande. Samt vårdens bemötande. (Vilket därav ledde till en artikel.)

Sammanfattning och recension

Happy Birthday to me....

Min födelsedagsönskan är att de som inte vill mig väl, ska försvinna ur mitt liv - för gott.

Suicidprevention?

Tankarna far igenom huvudet, men jag har svårt att formulera någon mening. Försöker sätta ord på känslorna, men de är för många för att kunna hitta en ände. Situationen växlar från ohållbar till någorlunda, för att sedan bli ohanterlig, för att i nästa stund vara under kontroll.

Det går inte att förneka att det händer väldigt mycket nu. Med det sagt så är det inte min situation direkt som är ohållbar. Men indirekt så påverkas jag lika mycket eftersom ansvaret på något sätt har hamnat hos mig. Så min situation är inte ohållbar, men den är svårhanterlig.

Han befinner sig just nu innanför låsta dörrar, och jag kan känna mig trygg över att det inte är möjligt för honom att missbruka. Men kärnan i det hela var ju att min önskan var att han inte skulle komma till skada. Men de låsta dörrarna hjälpte inte nå vidare. De höll honom ifrån droger, men inte från livet. Abstinensen, avtändningen, eller desperationen. Det i kombination med okunskap bland personal, höll återigen på att sluta med döden. Men det gjorde inte det, och tacksamma är vi för det. Saken är ju den att bara för att resultatet inte blir som önskat i en sådan destruktiv handling, så är situationen minst lika farlig och allvarlig ändå. Det är nog min mest tänkta tanke för dagen. Tänk. Bara tänk om personal inom psykiatrin också hade delat min (och även andras) syn på saken. Då menar jag inte bara drogmissbruk. Nej, jag menar så klart även suicidförsök.

För psykiatrin så involverar ett suicidförsök inte bara försöket. Redan där ringer det varningsklockor hos mig. De vill veta detaljerat om suicidförsöket för att kunna gradera hur allvarligt och "uppriktigt" försöket var.
"Hur många tabletter? Hur många cm från golvet? Hur djupt?" Osv osv osv....

Jag förstår. Lite.
De vill så klart få en insikt över hur situationen ser ut. Hur skarpt läge det var. De vill förstå? Eller?
De vill veta om det är så patienten vill kommunicera? Uttrycka sina känslor genom handling? Eller om patienten faktiskt rentav faktiskt är suicidal. Är det bara ett sätt att hota på? Ett sätt att visa missnöje kring situationer? Osv...

Borde inte kärnan mer ligga i problemet? Att det kanske inte spelar någon roll hur "många/några piller det var" eller hur "många/några cm från golvet det var" eller "Hur djupt/ytligt det var"??? Så länge det är medicinskt irrelevant då självfallet.

Det är nog många känslor, tankar och/eller avsikter som spelar in när någon bestämmer sig för att agera på en sådan handling. Oavsett resultat. Den agerande måste ju i vilket fall få hjälp! Något är fel! Något är galet! För vilken agenda den utsatte än hade, så är det väl uppenbart att en professionell åtgärd krävs. Eller?

För att kunna hjälpa så måste man veta anledningen till handlingen. "Vill denne dö?" "Vill denne bli hörd, men vet inte hur?" "Var det en impuls eller inte?" "Är det abstinens?" och så kommer vi till den klassiska frågan (och den absolut MEST populära), "Var det för att få uppmärksamhet????"Osv osv osv...

MEN H E R R E G U D!!! OAVSETT VAD så behöver ju personen i fråga HJÄLP! Professionell HJÄLP!

Det. Jag. Bara. Vill. Få. Ur. Mig. Är. Att. Det är en drastisk handling att försöka göra sig så illa, så varför fokusera så mycket på detaljerna kring försöket mer än på VARFÖR personen agerade så drastiskt?

Jag vet inte. Jag kan inte allt. Jag bara undrar - Är det inte bara sunt förnuft?

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0