Tvångsinlagd

Jag skulle så gärna vilja ägna det här inlägget till hur bra föreläsningen gick och hur fantastiskt det var och vilka underbara människor som var där.

Men istället så fortsatte dramatiken med min bror och vi har väntat på förödande besked samtidigt som jag gjort allt som står i min makt för att hjälpa. Tyvärr ser det mörkt ut och varenda gång jag får goda nyheter så slås jag omkull av ännu fler olyckliga sådana.

Så igår blev jag tvångsinlagd med ständig övervakning. Idag gick läkaren dock med på permission över natten för att jag grät över att jag absolut inte vill förlora hunden.

Jag kan dock med handen på hjärtat, stolt berätta att jag sökte hjälp I TID. INNAN någoting hände.

För imorgon kör vi!

För att imorgon kl 18.00 börjar hälsningsfraserna mellan oss och gästerna. Mingel och fika. Bekanta ansikten. Nya spännande möten. Mikrofonerna ska justeras, scenen ska inredas med två stolar och en orkidé. En orkidė som symboliserar mig.

Kl 19.00 har alla intagit sina platser och vi inleder med att hälsa alla varmt välkomna - för det är dem.

Sedan börjar berättelsen om vår resa tillsammans. Om nuet och framtiden. För visst finns det en framtid. Även för mig. Även för oss som inte tror att det finns någon vits med en morgondag.

Min bror

Tänkte avsluta gårkvällen tidigt trots att jag hade måsten att göra. Men terapeuten och jag kom fram till "att göra det som funkar". Det kan bli bra även om man inte gör klart det man "borde" göra. Man måste se till att ta hand om sig också. Prioritera.

Så, jag valde att göra hälften av mina måsten för att komma i säng i tid. Varva ned efter dagens tumult. Men riktigt så blev det inte och natten blev lång.

Telefonen ringde oavbrutet sent igår kväll. Det var en vän till min bror som ville komma och hämta honom och ta hem honom till hans hemstad. Men han var svår att nå. Till sist fick de tag i honom och de möttes upp hemma hos mig i natt, där de spenderade någon timme innan de åkte.

Jag somnade en timme innan klockan ringde, men råkade somna om. Så jag försov mig och missade min viktiga avstämning inför föreläsningen imorgon. Det kändes sådär. Än mindre nu när de andra tror att dem inte kan räkna med mig.

Blev uppdaterad under förmiddagen om att han hade stulit en bil och kört i diket. När min bror ringde till mig så hackade han tänder efter att ha sovit ute då han inte hade någonstans att ta vägen. Jag led med honom något så otroligt mycket. Men eftersom han inte tar emot min hjälp finns det inte mycket jag kan göra.

Under eftermiddagen då jag inte kunde nå honom längre så fick jag kort därefter reda på att han blivit omhändertagen av polis och att han troligtvis blir häktad imorgon.

Jag drog en lättnadens suck. Hellre ser jag min bror i fängelse där jag vet att han är i säkert förvar, än att se honom dö. Det kanske är en egoistisk tanke, men det är så jag känner.

Min bror. Min lilla lillebror.

EN Dag Kvar, och lyckan borde vara obeskrivlig..

Kl slog nu 00:00 och nu är det bara En dag kvar till min föreläsning. 
En dag. 
Jag önskar så att den här tiden med förberedelserna, nervositeten, förväntningarna och förhoppningarna, pirret i magen, och allt som hör därtill, skulle bli den bästa tiden i mitt liv. Att få föreläsa är något jag alltid drömt om att få göra.

Men att få njuta då av vad man åstadkommit då? hur skulle jag kunna göra det när min lillebrors liv svävar mellan liv och död? (Föregående inlägg.)

Men, jag vet också att om jag inte genomför den här föreläsningen så kommer jag att känna mig misslyckad och kanske till och med benägen om att försvinna. Men om jag genomför den mot alla odds, så kommer jag förhoppningsvis känna sådan lättnad och en obeskrivlig stolthet. Sen kanske jag måste ge mig själv ett break och faktiskt ta hänsyn till att om jag inte prestetar på min föreläsning lika bra, så är det kanske inte jätte konstigt med tanke på omständigheterna. Jag måste försöka ha det i åtanke.

Jag förklarade närmre om det i föregående inlägg.

Anhörig till en missbrukare

Det är många gånger de senaste månaderna som jag har trott att varje dag har varit den värsta dagen i mitt liv. För nästan varje dag har jag tänkt den tanken. Gårdagen och dagen var inget undantag.

Igår var en polispatrull här och eskorterade mitt lilla syskon härifrån. Det må låta hårt - men jag hade inget annat val. Varför, kan jag gå närmre inpå vid ett senare tillfälle eller så framkommer det under detta inlägg.

Dagen började med ett telefonsamtal. Ett samtal som skulle rasera min värld.
- Han har tagit en överdos, men vi vet inte var han befinner sig.

Hur kan detta plötsligt ligga i MINA händer?

Därefter följ en rad av samtal med 112. Polispatruller tillkallades, men utan resultat.
-Vi kan inte göra något.

Jag visste varken ut eller in. Jag fruktade det värsta. Och det var mitt fel, det var ju jag som satte ner foten och kastade ut honom. Mitt eget kött och blod..

Efter 40-60 obesvarade samtal fick jag till slut svar av honom. Han var knappt kontaktbar. Men när jag lovade att inte döma honom så erkände han.
Han satt på en gata med sin hund, ovetandes om var han skulle ta vägen.
Jag beställde och betalade taxi. Fick honom att åka hem till mig. Jag kramade om honom så hårt. Pussade honom på pannan och så att allt kommer att ordna sig.

Ringde runt till alla myndigheter och landsting jag kunde få tag i. Men fick inget vidare gensvar.
- Det är ditt ansvar som anhörig att se till att han håller sig inne och får hjälp.

Jaha?

Maktlösheten sköljde över mig. Jag märkte hur han blev allt mindre  kontaktbar och ringde 1177, men bestämde mig snart för att lägga på och istället ringa 112. De skickade ambulans och polis.

- Se till att han håller sig inne. Det är ditt ansvar. Annars är det ingen idė att skicka hjälp. Det är bara slöseri med resurser.

Han fick abstinens. Bestämde sig för att sticka med hunden. Jag bad på mina bara knän att han skulle stanna. Jag slet i honom. Grät, bönade och bad. Men han slet sig iskallt loss, såg sig inte om, bara gick.

- Ambulansen kom. Grannarna blev irriterade över tumultet. Ambulansen frågade om jag var påverkad. Jag blev förnärmad och svarade att jag absolut inte var det men att jag har en ögon sjukdom som gör att mina pupiller skakar. (Det kallas för Nystagmus.)

De så åt mig att gå in och värma mig medan de inväntade polis. Men de kom aldrig. När jag kontaktade polisen igen så befann de sig inte på plats.

- Vi kan ändå inte göra någonting. Du får ringa psyk och be om en handräckning.

Psykjourens svar blev att de inte kunde göra något.

Jag ringde honom igen och fick efter många om och men svar. Han var hos sin knarklangare och kunde inte bry sig mindre om vad jag hade att säga. Jag bad honom komma hem till mig men han ville bara knarka. De sätt och skrattade åt mig i bakgrunden. Jag frågade om jag fick ta hunden, men fick inget svar.

- Om jag knarkar ihjäl mig idag eller i natt så är det ditt fel, Jenny. Allt är ditt fel.

Anklagelserna bara vällde ur honom. Det högg i hjärtat och värkte i själen.

- Ja, det är nog mitt fel, tänkte jag.

Efter någon timme ringde han och bad mig ta hunden. Han kom hem till mig, stod där, drog ut på tiden men ville inte stanna. Han vet att droger och alkohol är förbjudet hos mig och att jag har regler. Det tycker han inte om. Han tog sina öl och skulle gå. Men innan så vände han sig emot mig och så

- Jag förstår varför du knaprar Benzo. Man flyyter.

Han visade mig sina inköpta piller och småfnissade.

Jag svarade att skillnaden mellan honom och mig var att jag tar ETT piller mot ångest och att han tar FEMTON för att få ett rus.

Jag kramade honom hårt och länge. Det kanske var vårat sista avsked. Jag talade om för honom att han var välkommen att ringa om han var i behov av hjälp. Förklarade också att om det var livshotande så kan man ringa efter hjälp och få sjukvård utan att de kopplar in polisen.

- Du förstår att du kan dö i natt, va?
- Ja.

- Jag älskar dig.

Rör du så dör du


Ingen ska någonsin låta dig få lida igen. Inte så länge jag lever.
Jag vet inte om du är min på heltid än - men blir det så, så lovar jag att det ska bli min livsuppgift att se till att du har det bra och att du får det du behöver.

Dör min bror nu?

Det här skulle ju bli den lyckligaste tiden i mitt liv..

Jag visste verkligen inte att allt jag trodde var rätt, skulle bli så så fel.

Han kommer att dö, och nu har han uttalat att det är mitt fel.

Peptalk inför föreläsningen.

"Då tar du ett djupt andetag, tänker på varför du är där och vad du vill få fram till åhörarna. Det är du som är den starkaste i rummet som hittat din väg i allt detta! Det är du som ska dela med dig av erfarenheterna till de som är vilsna och de som vill hjälpa andra i din situation! Så stå stark.. Ta ett andetag.. lee och låt hjärtat tala.. Humor är ett vapen mot nervositet! Tappar du tråden så kan du alltid göra ett självkritiskt skämt om din miss ;-) Det kommer att vara skakigt.. du kommer känna tvivel.. men efter när folk tackar och kommer med frågor så kommer du växa som tusan i din uppgift!"

/En Tacksam Jenny

Ibland kan även jag känna mig glad..

Fyra dagar kvar till föreläsningen

Piller och sprutor

Ser fram emot dagen då jag slipper ta så många mediciner. Men det jag ser mest fram emot är att få sluta med sprutorna. Nu är det bara två månader kvar, om proverna inte visar något annat vill säga. Jag vänjer mig nog aldrig vid dessa piller och sprutor, klockslag, eller smärtan av nålarna. Usch! Den 13e Mars ska jag fira att jag blivit av med åtminstone en av dessa bördor!

Bild tagen av mig.

Kärleken till ett djur..


Bilden tillhör mig och min blogg stegvist.blogg.se

Emotionell instabil personlighetsstörning och PTSD

Låg en bra stund och läste igenom mina gamla inlägg igår kväll. Men hann bara till 2013. Det har dock hunnit hänt mycket sedan dess. Något annat som slog mig var hur snabbt det har gått upp och ner för mig de senaste åren, trots att jag inte är bipolär. Topparna och dalarna. Ena stunden hemma med ett relativt stabilt mående, för att i nästa stund befinna mig livlös på akuten, för att sedan hamna under tvångsvård med extravak på psykiatrin.

Det är dock nog inte så enkelt, och tankeprocessen och ångesten jag går igenom kanske jag inte alltid har hunnit delat med mig av på bloggen innan det hänt något.

Det brukar se ut så här (För mig.):
¤ Yttre stressfaktorer
¤ Dåliga sömnvanor
¤ Ångest
¤ PTSD mardrömmar
¤ Oregelbunden tid för medicinen, ibland helt uteslutet.
¤ Helt utebliven sömn
¤ Inre stress
¤ Suicidtankar
¤ Planer
¤ Impulser
¤ Handling

/Emotionell instabil personlighetsstörning och PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom).

Trygghet

5 dagar kvar till föreläsningen.

Konstant migrän sedan en och en halv vecka tillbaka. Men rätt så nöjd ändå eftersom jag fick sova några timmar i natt. Jag hade mardrömmar som vanligt, men jag fick åtminstone sova en stund. Tack för det.

Det börjar gå bättre att ha mitt syskon här nu. Kanske är det för att jag har vant mig eller så är det för att han börjar anpassa sig efter mina regler. Kanske både och? Hur som helst känns det tryggt att ha honom och hunden här nu när jag varit tvungen att polisanmäla någon för trakasserier.

Det är nu 5 dagar kvar till jag tillsammans med två trygga individer intill mig, står och delar med mig av mina erfarenheter kring sjukvård och psykiatrin. Acceptans, motivation, toppar och dalar. 5 dagar..

7 dagar kvar till föreläsningen!

Så vackert.

Att få ekonomin att gå ihop - som sjukskriven

Lättad. Det känns som om en tyngd har lyfts från mina axlar och som om jag vore flera kilo lättare.

Idag (på ännu ett möte) med min god man, arbetsterapeut och min boendestödjare, så strukturerade vi upp en planering kring min ekonomi. Det här känts konstigt att låta någon annan sköta min ekonomi när jag är så van vid att ta itu med det v a r e n d a månad. Jag vänder mig ut och in för att få den att fungera. Men eftersom jag är inlagd så ofta så blir det som att ombesörja två bostäder. Men det är inte mitt största problem. Det är att jag försörjer andra, och det slår tillbaka ganska hårt då jag aldrig får tillbaka något. Därav det nya beslutet om en god man. En sak mindre att bekymra sig om. En stor stressfaktor.

Man "ska" ju egentligen inte prata om sin ekonomi och det är ett väldigt hycsh hycsh om det. Men jag väljer att skriva om det eftersom det är en stor stressfaktor och börda i mitt liv just nu. Dessutom vet jag att många av er som läser min blogg är eller har varit sjukskrivna, och då är det inte alltid så lätt att få ekonomin att gå ihop.

Jag ska dock inte klaga. Det är mitt eget fel som lånar ut och skänker bort, på grund av skuldkänslor. Annars har jag turen att få ett stort ekonomiskt stöd från kommunen.

8 dagar kvar till föredraget.

Idag gick vi än en gång igenom materialet inför föredraget. Inför varje möte med dem känner jag mig trött, förväntansfull, och matt och samtidigt så glad. Det är så mycket känslor på en och samma gång. Men jag tror det är nervositeten som kryper sig allt närmre inpå. Men framförallt så känner jag mig hedrad över att få den här chansen och att dessutom få dela det med två av de finaste medmänniskorna jag mött. Det om något har jag lärt mig under de här månaderna. Den här upplevelsen kommer att få mig att växa flera cm.


Nedräkningen börjar och nu är det bara 8 dagar kvar.


Jag mår inte bra

!!!!

Snart skriker jag av frustration!!! Jag varken orkar eller vill hålla på så här nu. Jag trodde så naivt på att allt skulle bli bra nu när jag överlevde. Hur dum får man bli?????

Skarpt läge

Situationen blir allt mer ohållbar. Och jag vet inte hur mycket längre jag orkar gå runt och vara trött, grinig, eller ledsen.

Jag ringde till jouren idag och bad om ångestdämpande. Något jag stolt sa ifrån för en månad sedan och klarat mig utan sedan dess. Men nu tvivlar jag starkt på att jag kommer att klara mig utan, trots att jag är envis och verkligen vill klara mig ändå.

Men det finns något positivt trots dessa prövningar och det är att jag ändå uppskattar att jag fortfarande lever, att jag klarade mig - mot alla odds. Jag har inte en tanke på att avsluta min existens. Det känner jag tacksamhet och stolthet för. Jag försöker lägga min fokus på den kommande föreläsningen för det är det enda jag känner mig hoppfull inför.

Är jag inte värd mer?

Det är så otroligt mycket som händer i mitt liv just nu. Positiva som negativa. Lyckan över överlevnad, och förberedelserna inför föreläsningen i slutet av Januari präglas istället av dramatik och sjukdomar. Vill inget hellre än att kunna säga "jag mår bra - allt är under kontroll." Men istället säger jag bara att jag är på bättringsvägen och att jag återhämtar mig. Det är ju sant. Det var sant. Enda tills jag lät min familjemedlem bo här. Då föll allt samman. Kärleken är stor och bandet är starkt, men håller det ända fram?

Nu har jag drabbats av ännu en åkomma som är svår att hantera rent medicinskt och jag känner bara hur jag har fått nog. Inte alls så att jag vill försvinna för alltid, men kanske få stanna upp och få en andningspaus.Om än bara en kort, kort stund.

Är så otroligt överväldigad över allt som har hänt och ville verkligen få tillåtelse att stanna upp och verkligen insupa det nya året med nya tag. Det här jag gjort också. Men lyckan varade inte länge.

Kan låta självömkande men ibland undrar jag om jag kanske inte är värd bättre..

Ännu en åkomma

Men seriöst, kan det aldrig ta slut???!!

Vill bara bli frisk, kry och ha en dräglig tillvaro!

Trött. Så, så trött.

Pigg och (nästan) kry

Återhämtning

Det här varit en plågsam återhämtning må ni tro, men det går framåt med stormsteg och numera är jag på hemmaplan, kan gå på kryckor och även ta mina sprutor själv. Nu är jag inte alls lika slarvig med att ta mina mediciner och tar knappt alls mitt morfin, trots att jag får. Jag vill inte ta det i onödan och bli beroende av något så förödande som morfin som är så svårt att ta sig ur.

Må väl! ♡

Överlevnad


STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0