STEGVIST

OM LIVET MED PSYKISK OHÄLSA OCH OM VÄGEN UR DEN.

Tvångsinlagd

Permalink2
Jag skulle så gärna vilja ägna det här inlägget till hur bra föreläsningen gick och hur fantastiskt det var och vilka underbara människor som var där.

Men istället så fortsatte dramatiken med min bror och vi har väntat på förödande besked samtidigt som jag gjort allt som står i min makt för att hjälpa. Tyvärr ser det mörkt ut och varenda gång jag får goda nyheter så slås jag omkull av ännu fler olyckliga sådana.

Så igår blev jag tvångsinlagd med ständig övervakning. Idag gick läkaren dock med på permission över natten för att jag grät över att jag absolut inte vill förlora hunden.

Jag kan dock med handen på hjärtat, stolt berätta att jag sökte hjälp I TID. INNAN någoting hände.

För imorgon kör vi!

Permalink2
För att imorgon kl 18.00 börjar hälsningsfraserna mellan oss och gästerna. Mingel och fika. Bekanta ansikten. Nya spännande möten. Mikrofonerna ska justeras, scenen ska inredas med två stolar och en orkidé. En orkidė som symboliserar mig.

Kl 19.00 har alla intagit sina platser och vi inleder med att hälsa alla varmt välkomna - för det är dem.

Sedan börjar berättelsen om vår resa tillsammans. Om nuet och framtiden. För visst finns det en framtid. Även för mig. Även för oss som inte tror att det finns någon vits med en morgondag.

Min bror

Permalink0
Tänkte avsluta gårkvällen tidigt trots att jag hade måsten att göra. Men terapeuten och jag kom fram till "att göra det som funkar". Det kan bli bra även om man inte gör klart det man "borde" göra. Man måste se till att ta hand om sig också. Prioritera.

Så, jag valde att göra hälften av mina måsten för att komma i säng i tid. Varva ned efter dagens tumult. Men riktigt så blev det inte och natten blev lång.

Telefonen ringde oavbrutet sent igår kväll. Det var en vän till min bror som ville komma och hämta honom och ta hem honom till hans hemstad. Men han var svår att nå. Till sist fick de tag i honom och de möttes upp hemma hos mig i natt, där de spenderade någon timme innan de åkte.

Jag somnade en timme innan klockan ringde, men råkade somna om. Så jag försov mig och missade min viktiga avstämning inför föreläsningen imorgon. Det kändes sådär. Än mindre nu när de andra tror att dem inte kan räkna med mig.

Blev uppdaterad under förmiddagen om att han hade stulit en bil och kört i diket. När min bror ringde till mig så hackade han tänder efter att ha sovit ute då han inte hade någonstans att ta vägen. Jag led med honom något så otroligt mycket. Men eftersom han inte tar emot min hjälp finns det inte mycket jag kan göra.

Under eftermiddagen då jag inte kunde nå honom längre så fick jag kort därefter reda på att han blivit omhändertagen av polis och att han troligtvis blir häktad imorgon.

Jag drog en lättnadens suck. Hellre ser jag min bror i fängelse där jag vet att han är i säkert förvar, än att se honom dö. Det kanske är en egoistisk tanke, men det är så jag känner.

Min bror. Min lilla lillebror.
Till top