STEGVIST

OM LIVET MED PSYKISK OHÄLSA OCH OM VÄGEN UR DEN.

Slutet gott, allting gott

Under dagen hade jag och min bästa vän en ordentlig motgång i form av konflikter. Jag var sårbar och ledsen och var beredd att avsluta vår kontakt, även om mitt hjärta skriker av blotta tanken på att förlora en av de viktigaste personerna i mitt liv. Men istället för att uttrycka min besvikelse och sårbarhet så agerade jag genom att vara avvisande och kylig. Jag ville inte visa mig sårbar och hur ont det gjorde inombords.

Några timmar senare valde vi dock att träffas och reda ut känslor och tankar. Det slutade lyckligt och kvällen spenderades med en varsinn sommardrink tillsammans under en filt på balkongen.

Att ha denna vackra varelse i mitt liv får mig att känna mig lyckligt lottad och en oändlig tacksamhet.

Trots mörka dagar så skiner ljuset igenom.

Jag har blivit sämre på att skriva i bloggen. Men dagarna är fyllda av möten, måsten, ärenden, medicinhämtning, träningen, och promenader med hunden. Ibland har jag tid att träffa vänner och vid en del tillfällen har jag hunnit njuta av sommaren också.

Tiden springer iväg samtidigt som de jobbiga dagarna känns som de står stilla.

Under de senaste veckorna har jag haft projekt här hemma. Målat och målat och bytt möbler. Möblerat om, om och om igen.



Samtidigt har jag varit på syncentralen och tillsammans med deras kurator och optikerna så lämnade vi in en ansökan om rekreationsresa till "synskadades vänner" som är en fond där man kan få ekonomisk hjälp och stöd i vardagen med alla möjliga ting om man har en grav synskada som i mitt fall. Så på posten häromdagen fick jag ett chockerande beslut. Jag blev beviljad en utomlandsresa som jag drömt om att få göra! Vi lämnade in ansökan i måndags och beslutet kom igår (fredag). Jag är fortfarande väldigt chockad men så klart väldigt glad och tacksam.

To be continued, mina vänner.

PTSD

Med ett bultande hjärta och obeskrivlig ångest jag trycker in och som jag vägrar ge utlopp för eftersom jag vill stötta min vän som går igenom smärta och behöver mig vid sin sida här på sjukhuset. Och även om min vän vill klara sig själv, så insisterar jag på att finnas med på ett hörn för att se till patienten minsann.

Till top