Slutet gott, allting gott

Under dagen hade jag och min bästa vän en ordentlig motgång i form av konflikter. Jag var sårbar och ledsen och var beredd att avsluta vår kontakt, även om mitt hjärta skriker av blotta tanken på att förlora en av de viktigaste personerna i mitt liv. Men istället för att uttrycka min besvikelse och sårbarhet så agerade jag genom att vara avvisande och kylig. Jag ville inte visa mig sårbar och hur ont det gjorde inombords.

Några timmar senare valde vi dock att träffas och reda ut känslor och tankar. Det slutade lyckligt och kvällen spenderades med en varsinn sommardrink tillsammans under en filt på balkongen.

Att ha denna vackra varelse i mitt liv får mig att känna mig lyckligt lottad och en oändlig tacksamhet.

Trots mörka dagar så skiner ljuset igenom.

Jag har blivit sämre på att skriva i bloggen. Men dagarna är fyllda av möten, måsten, ärenden, medicinhämtning, träningen, och promenader med hunden. Ibland har jag tid att träffa vänner och vid en del tillfällen har jag hunnit njuta av sommaren också.

Tiden springer iväg samtidigt som de jobbiga dagarna känns som de står stilla.

Under de senaste veckorna har jag haft projekt här hemma. Målat och målat och bytt möbler. Möblerat om, om och om igen.



Samtidigt har jag varit på syncentralen och tillsammans med deras kurator och optikerna så lämnade vi in en ansökan om rekreationsresa till "synskadades vänner" som är en fond där man kan få ekonomisk hjälp och stöd i vardagen med alla möjliga ting om man har en grav synskada som i mitt fall. Så på posten häromdagen fick jag ett chockerande beslut. Jag blev beviljad en utomlandsresa som jag drömt om att få göra! Vi lämnade in ansökan i måndags och beslutet kom igår (fredag). Jag är fortfarande väldigt chockad men så klart väldigt glad och tacksam.

To be continued, mina vänner.

PTSD

Med ett bultande hjärta och obeskrivlig ångest jag trycker in och som jag vägrar ge utlopp för eftersom jag vill stötta min vän som går igenom smärta och behöver mig vid sin sida här på sjukhuset. Och även om min vän vill klara sig själv, så insisterar jag på att finnas med på ett hörn för att se till patienten minsann.

Utebliven sömn följd av en dag fylld med "måsten".

Så trött som jag var under gårdagen så är det väldigt oturligt att jag inte sovit en enda minut inatt, trots otaliga försök och med hjälp av extra insomningstabletter. Men icke. Dock tänker jag vända det till något positivt eftersom jag redan är införstådd med att dessa vakna nätter kommer att vara en del av mitt liv, och försöker därför inte göra en sådan stor sak av det. Idag har jag en hel del att göra - sådant som jag inte vill men måste göra.

Jag hoppas ändå att sårbarheten jag bär på efter utebliven sömn inte blir alltför påtaglig och hindrar mig från dagens ärenden. Eller att dem inte medför allt för mycket ångest.

Olämplig dag att vakna upp på fel sida

Idag vaknade jag sent. Känslan jag hade i kroppen var inte något tecken på att det skulle bli en positiv dag. Tröttheten hängde över mig som ett svart moln och fortsatte att göra det resten av dagen trots otaliga försök att gå tvärtemot känslan. Jag fick inte i mig något att äta och drack lite motvilligt några klunkar av min smoothie.

Jag skulle på ett pass med min bästa Personliga tränare idag, men kroppen skrek nej. Jag vägrade lyssna och drog mig istället motvilligt dit och körde passet ända tills vi avbryta mitt i då jag var nära på att svimma.

Min PT frågade flera gånger om jag verkligen orkade mig igenom dessa övningar, och jag insisterade på det och gjorde mitt bästa, ända till kroppen vägrade mer.

När jag var nära på att svimma så satte hon mig ner på golvet och jag grät för att jag kände mig misslyckad för att ha varit tvungen att avbryta mitt i träningen. Men hon frågade om jag ville prata resten av tiden istället, så det gjorde vi. Vi bestämde att jag skulle ge fasen i att lägga värde i vad siffrorna på vågen visade, hädanefter. Och istället mätte vi mig. Jag har trots mina uteblivna gymbesök, minskat 8 cm runt midjan och 10 cm kring buken.

Jag hoppas jag kan trösta mig med det om jag vaknar ångestfylld imorgon.

Om jag nu inte fortfarande är vaken tills morgonen kommer, vill säga. Det är otroligt svårt att somna ikväll/inatt. Så jag sysselsätter mig med lite målning av möbler och hoppas på att det ska göra mig lite trött så att jag får åtminstone någon timmes sömn inatt.

Påverkan

Den här dagen har varit givande, trots att jag var slutkörd efter gårdagens känslostormar, och en del ogenomtänkta val.

Jag åkte till min vän för övernattning. Vi hade tjejkväll med lite ompyssling och ett varsitt glas vin. Men efter det där glaset med vin så blandade vi ihop en supergod drink. Kvällen involverade alltså inte mycket alkohol, men slog till rejält ändå. Jag var så påverkad och kunde inte blunda utan att det kändes som om rummet aldrig stod stilla. Det slutade med att jag bäddade ner mig på balkongen för att få frisk luft eftersom jag inte var i skick att gå ut på en promenad. Min vän fick förse mig med allt från vatten till spypåsar och det är jag så tacksam för. Som jag skämdes. Det ligger inte i min natur att bli så påverkad och jag kan inte riktigt förklara hur det gick till. Men efter många omgångar med kräkningar så lyckades jag till slut somna.

Dagen har varit underbar om man bortser från sviterna från gårkvällen. Och ångesten fanns där tätt intill hela dagen. Men det gick att ta sig igenom den ändå. Men nu efter mina (försenade) kvällsrutiner så ska jag tillåta mig att sova.

Sov gott och dröm sött!

Känslor, tankar, förstånd och val.

Jisses, vad dagarna går förbi i en väldans fart fastän en del av minutrarna känns som en evighet att ta sig igenom.

Stundvis så känner jag mig skör och sårbar. I korta stunder känner jag hopplöshet och sorg. I andra känner jag energi och glädje. Är det livet? Eller är det livet med Borderline? Det är ju så att jag påverkas drastiskt av yttre faktorer och far illa av dem. Har jag balans och trygghet i mitt liv så kastas jag sällan markant mellan olika sinnesstämningar.

Idag trodde jag att jag var minuter från att bli inlagd, men där jag satt på jouren mitt uppe i ett stöd samtal så bestämde jag mig för att torka tårarna och fortsätta kampen mot ett friskare liv. För mig var det inte ett alternativ att bli inlagd. Jag var bara där för stödsamtal. Men av deras blickar att döma så såg de lite oroliga ut. Men just nu är inte jag orolig för mina val, för även om mina tankar säger åt mig att ge upp och känslorna vill följa med så väljer förståndet och min viljestyrka vägen mot det friska livet.

Nattarbete?

Här ligger jag vaken kl 03 på natten och har förlikat mig med tanken på att inte få någon mer sömn inatt då jag har varit vaken i 2 timmar redan.

Sovkompisen ligger bredvid och snarkar högt, så högt. Och även om det är omöjligt att somna om då, så ler jag lite då det är ganska sött.

Funderar dock på att göra klart ett av projekten vi påbörjade här hemma igår. Måla om. Nu är det bara ett sista lager kvar att måla av väggen, och under dagen får jag nog fortsätta med köksstolarna samt ett sista penseldrag på matsalsbordet.

Nu håller jag tummarna bara för att inte väcka den snarkande björnen som faktiskt behövde gå i ide och få sin skönhetssömn.



Ofrivilligt uppehåll

Det blev ett ofrivilligt uppehåll från bloggen. Det är så många gånger jag tänkt uppdatera, men något annat har distraherat.

Det är semestrar hit och dit, så båda terapeuterna är lediga. Men jag är tacksam för att min kontaktperson inte går på semester ännu. Min kontaktperson hjälper och stöttar mig i allt. Allt från praktiska saker i hemmet till psykiatriska frågor. Det hör ju till livet - att fungera utanför sjukhusväggarna och ute i verkligheten. Att få det mesta att gå ihop så att det underlättar processen för ett tillfrisknande.

Min vardag just nu består till stor del av träning samt övning på rutiner med kosten. Förutom det så är det medicinhämtning varje dag, motion med hunden, möten med min kontaktperson, och att umgås med vänner, och så klart att hinna njuta av sommaren.

Problem och motgångar är som alltid en del av min vardag och jag arbetar ständigt för att inte låta dessa ta överhanden i mitt liv. Men ibland känner jag mig modfälld och ledsen - i flera dagar. Jag försöker dock att inte låta det ta överhanden, så jag går ständigt tvärtemot känslan och tvingar mig själv att göra det jag vet att jag klarar av. Men man måste också lyssna på kroppen och själen. Man får vara ledsen. Man får ha deppiga dagar och dra täcket över huvudet. Det gäller bara att man inte fastnar i det och låter det bli ett mönster. Hittills har det aldrig gjort mig gott att lägga mig ner och självdö en längre tid.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0