Att bryta ett invant tankemönster

Efter ett långt bad, mycket funderingar och krig för att bryta det invanda tankemönstret, så lyckades jag vända på tankarnq och bara fokusera på det fina i mitt liv. För visst finns det sådana också. Men det är lätt att förminska dem när ångesten knackar på och sen bara kliver in oinbjuden.

För första gången på en vecka så klev jag upp och traskade iväg till gymmet för ett träningspass med vännen. Det var lika roligt som alltid, fastän jag hade glömt bort hur givande det faktiskt är. Dessutom klarade jag för första gången i mitt liv ett morgonpass, och kände mig stolt som en tupp efteråt! Dessutom gjorde jag framsteg under tiden, och det om något motiverar.

Psykisk ohälsa


//Jenny

Smärta - i tid och otid

Tungt, ledsamt och smärtsamt. Det är en liten del av vad som pågår inombords nu. Men jag försöker med all kraft jag har kvar att hålla mig ovanför ytan, även om det känns som om jag drunknar emellanåt. Jag blir nervös och orolig. Rädslan för att falla tillbaka är kraftig. Men, jag måste även förlika mig med att det inte vore det värsta som kan hända. Det vore om jag slutade kämpa, gav upp hoppet och slutade slåss för ljusare tider.

Det gör ont inuti nu och det medger jag. Men jag får trösta mig med att det är omständigheter som får mig att vackla. Det är fullt naturligt och jag tänker inte känna skam för det. Jag är inte friskare än att jag har mina sårbarheter.

Jag kämpar på. I tid och otid. Stannar upp för att hämta andan då och då. Tror ibland inte på att jag klarar det, att jag har vad som krävs. Men för var minut, var dag så motbevisar jag mina mörka tankar och lyfter mina vikter och fortsätter framåt.

Känslokaos

Känslokaoset inombords idag har varit allt annat än lätt att slå sig fri ifrån.

Efter en svettig natt med ständiga uppvaknanden så klev jag upp ganska sent idag. Jag har ändå gett mig tillåtelse att vila när andan faller sig på. Solen sken och värmen trängde sig igenom gardinerna. Det var tvättdags. Men vädret utomhus lockade, så i pauserna emellan tvättande så tog jag och hunden med oss frukost för att ge oss ut på bus i solen. Det var ganska skönt, men mentalt kände jag mig illa till mods. Det har varit en del motgångar nu. Dåliga nyheter som jag kämpar med all kraft jag har för att ta mig igenom. Men, det är inte alltid lätt.

Med alla timmar som passerade så eskalerade ångesten. Och tankemönstret jag tampas med att bryta tog nästan överhanden. Jag blev rädd. Väldigt rädd. Men jag måste ändå klappa mig på axeln här och nu, då jag inte en enda gång övervägde livets exit-dörr. Någonting annat lockade, men jag lät dock dessa tankar sväva förbi. Jag noterade att de fanns där. Uppmärksammade dem, men tillät inte dem att ta mig.

Så, när det var dags att åka till psykjouren för att hämta dagens medicin så bad jag om ett stödsamtal. Men attans vad det tog emot, och jag fick svälja min stolthet för att be om hjälp.

När jag kom hem så satte jag igång med en storstädning som tog 4 timmar, och humöret blev inte bättre av det. Men jag hade tidigare lovat mig själv att ta itu med hemmet idag eftersom jag vet av erfarenhet att jag mår bra när det väl är klart.

Nu slår klockan midnatt, och jag hoppas på att få ett par timmars sömn innan det är dags för ett morgonpass på gymmet med en vän. Första träningspasset på en vecka. Troligtvis är det också pausen från träningen som får mig så modfälld och ångestfylld. Min kropp har bara inte orkat ta sig igenom ett pass, och huvudet har inte heller velat vara med det heller. Men imorgon. Imorgon ska jag göra allt för att ta mig dit.

Men då måste jag sova nu.

Sov sött, vänner.

Återhämtning

Efter att ha haft två möten, dubbelpass på gymmet, samt otaliga promenader med hunden, och haft djupa samtal i telefonen i ca 4 timmar, så känner jag mig ganska mör. Men trots det så ger jag mig in i projekt som kommer att ta minst 2 timmar till. Men imorgon är jag (så vitt jag vet) ledig från möten och tider att passa. Jag skulle dock bli väldigt stolt över mig själv om jag gav mig på ett träningspass innan det är dags för mig att ge mig iväg till en vän för övernattning.

Kanske är det bra om jag lägger mig sent, så kanske jag sover ut ordentligt om jag känner mig riktigt trött. Det skulle vara guld värt. Det känns som att kroppen skriker efter vila och de ständiga känslostormarna även de behöver en paus.

Att låta sig själv stanna upp.

Jag hade planerat att ta en paus i helgen. Att efter en hektisk vecka, bara vara. Men rastlösheten tog över. Helgen har ändå inte varit överväldigande. Jag har bara umgåtts med nära och kära och samtidigt varit aktiv. Men tröttheten är en ständig följeslagare som förmodligen drivs av stressen jag ständigt bär med mig inombords. Jag har ingen ro att sitta stilla en längre stund utan måste hela tiden stimuleras genom att göra någonting.

Självklart hör jag en varningsklocka i det och är väldigt lyhörd för vad kroppen säger åt mig. Däremot är det svårt att göra något åt det. Det krävs ett tålamod jag inte har.

Men här sitter vi idag, hunden och jag, i parken och njuter av regnets uppehåll. Det känns helt okej ändå.

Framsteg

Hela dagen har varit fartfylld. Efter en natt av konstanta uppvaknanden var morgonen tuff. Men det var bara att pallra sig upp för att möta min kontaktperson från Öppenvården och åka för att storhandla. Och kanske var det min roligaste mathandling någonsin! Nu består kyl och frys enbart av nyttiga varor. Det är läskigt med förändring, men också väldigt uppfriskande när man väl omfamnar den. Inte nog med det så hann vi inhandla andra måsten på andra affärer också. Väl på hemmaplan gjorde vi tillsammans en otroligt god och lyckad sallad till lunch. Efterätten blev en nyttig smoothie i den nya mixern. När posten ramlade in och jag suckandes öppnade ytterligare ett landstingsbrev som jag trodde var en kallelse men som visade sig vara ett beviljat fondmedel så sköljde glädjen över mig och det var svårt att hålla tårarna borta. Igår såg jag bara mörker, men idag såg jag en skymt av ljuset i slutet av tunneln.

Men dagen slutade långtifrån där. En inplanerad, kort vända på stan blev snabbt väldigt lång. Och avrundades med ett hårt träningspass med en gammal vän jag har återfått kontakten med och brukar träna med numera. Då frågan kom om jag ville avsluta kvällen med ett glas på ett uteservering så blev jag förvånad men svarade utan eftertanke ett självklart "Ja". På vägen hem grodde ångesten i magen och jag började nästan hyperventilera av nervositet. Det här var mitt första "offentliga framträdande" sedan jag börjat återfå min gamla personlighet, blivit lite mer stabil, och även "några" kilon lättare. Det här var ett enormt stort steg för mig att ta, och emellan minuterna som gick innan vi möttes upp så hoppades jag att någon skulle ställa in planerna.

Men vet ni vad? Jag klarade det! Och jag gjorde det med bravur! Jag kan knappt förstå hur långt jag har kommit. Det känns overkligt - men fantastiskt!


Varenda dag som går så tar jag mig över hinder som tidigare alltid slagit omkull mig med full kraft. Det är inte alltid jag själv ser framstegen, men min omgivning gör det. Min numera fantastiska omgivning bestående av bästa vänner, kompisar, stödpersoner, terapeuter, husdjur, och många andra.

Det känns alltid lika klyscigt att säga. Men jag är så himla tacksam för nu. 

Vuxna barn (Varnar känsliga läsare.)

Till hösten kommer mitt schema se lite annorlunda ut, lite mer hektisk. Men jag får känslan av att det kommer att vara värt det.

Jag kommer alltså efter sommaren bland annat att börja på ett anhörigprogram som heter "Vuxna Barn". Det är ett stöd för barn som fått vuxit upp i ett dysfunktionellt hem och fått utstå saker ett barn inte ska behöva genomgå. När barnet blir tvungen att bli en liten vuxen. Där kommer vi att få prata igenom våra upplevelser och dela varandras erfarenheter. Vi kommer också få föreläsningar. Detta i hopp om att vi alla ska lära oss att t ex bryta invanda mönster och beteenden, lära oss acceptans, förstå att vi inte är ensamma, osv osv.

Min anhörigterapeut har nu begärt av mig att skriva på ett kontrakt som kräver att jag inte ska försöka ta mitt liv under mitt den tiden, och därmed förhoppningsvis aldrig att försöka igen. Det kanske låter lätt som en plätt, men för mig är det ett enormt steg och jag började faktiskt att gråta floder när hon bad mig om det. För mig har det i 8 års tid varit min enda tröst. Jag har tröstat mig själv med att hur svårt och tufft det än är, så har jag makten att välja bort den smärtan genom att ta mitt liv. För många som inte är insatta i hur det är att leva med psykisk ohälsa kan det nog vara otroligt svårt att förstå och relatera till att man faktiskt kan känna så som jag gör (gjorde). Och det är inte konstigt att många är oförstående till det. Men för många av oss så är det en verklighet.

Men. Jag är redo. Jag är redo att ta klivet. För hur läskigt det än känns så har jag absolut ingenting att förlora. Tvärtom. Det här kan vara min chans att få säga adjö till livet som levande död, och istället vara en början på någonting fantastiskt.

För jag vill våga tro.

Tristess

Jag börjar bli lite smått less på att vakna så tidigt på morgnarna när mötena är 5-6 timmar senare, och det egentligen är på tok för tidigt att vakna i förhållande till de timmar man sovit. De flesta dagarna går det bra att ta sig igenom dagen ändå. Men ibland, ibland känns det bara för drygt. Nu är klockan alldeles lagom, men för tidig att gå ut i parken och inviga dagen.

Jag funderar på att börja dagarna med ett träningspass för att fördriva tiden, men jag tycker att det är så skönt att avrunda dagen med ett rejält pass. Och det känns nog lite väl ambitiöst att införa två träningstillfällen på en dag.

Värt att påminna sig själv om - ofta.

Fin dag full av sol... och möten..

Myste in förmiddagen på en härlig plats i staden. Laddade upp mig inför dagens alla möten. Superhärligt!


Dagens terapitimme gick bra och jag gick därifrån vid gott mod. 

Hamnade sedan i stadsparken för att hinna få något i magen innan det var dags att knata upp till sjukhuset igen, för en tid på ögonkliniken. Här är jag nu, och efter en rutinkontroll ombads jag att vänta på jourläkaren vilket i sin tur verkar kunna ta tid. Känner mig stressad då jag verkligen vill hinna i tid till träningen med min personliga tränare.

Synskada

Torsdagen var en tuff dag. Men som bilden i det förra inlägget visade, så hade jag en fantastiskt trevlig kväll. Men klantig som jag alltid är, så gjorde jag mig rejält illa i ögat och har fått besöka hälsocentral, akuten, samt transporterats till ett sjukhus i en annan stad för att träffa en ögonspecialist. Nu har jag bland annat ett bandage i ögat i form av en lins. Det blir ju tyvärr lite känsligt att göra illa mina ögon så allvarligt då jag faktiskt bara har syn på ett av ögonen. Men nu, trots att det skaver, så känns det mycket bättre. Och jag hoppas att uppföljningen av skadan visar ett positivt resultat på eftermiddagens besök på ögonkliniken.

Helgen har ändå varit bra. Jag har varit hundledig då jag inte kunnat vara ute i dagsljus och därför inte kunnat gått ut med honom. Men attans vad mycket jag har fått gjort inomhus!

När livet känns som bäst.

Lyckan över livet

Tänk att jag aldrig trodde att jag skulle kunna uppskatta livet och alla dessa (för mig) tidigare tråkiga små ljusglimtar som består av att upptäcka att jag har en god bortglömd dryck i kylskåpet. Eller att skratta åt alla dessa roliga finurligheter som vovsingen har för sig. Att få sitta i gräset och njuta av nuet. Att somna gott om nätterna med vetskapen om att alla val jag tar nu är i hopp om att allt ska fortsätta vara så här bra, eller kanske till och med ännu bättre.

Värme på utsidan men även insidan.

Det har varit en fin dag med sol och värme. Solen värmde mitt yttre och de fina människorna jag spenderat dagen med, värmde mitt inre.

Att vakna kl 04 utan att lyckas somna om, är inte en favorit. Men när solen började värma upp staden så gick jag och vovven till ängen och myste in förmiddagen. Det avrundades med en promenad till sjukhuset där jag och min vän möttes upp och hamnade på gräset i parken med lite fika. När det sedan var dags för ett möte med psykiatriska Öppenvården så övertog min kontaktperson gräsplätten i parken och min vän traskade vidare. Ännu ett möte var inplanerat därpå, på andra sidan stan. Men det ombokade jag så att min vän och jag kunde avnjuta en efterlängtad dag tillsammans.

Kvällen kommer att avrundas med lite ompysslande av mig själv. För det behöver man också för att må bra. Det är något jag har insett att jag mår bra av.

Trevlig kväll, vänner.

Tillbaka i en trygg tillvaro

Jag är hemma igen. I min stad, i mitt kvarter, i mitt trygga krypin. Och det känns fantastiskt! Jag njuter av stillheten, och det gör nog hunden med om jag utgår ifrån hela hans kroppsspråk.

På sätt och vis var det bra att åka bort, för då inser jag när jag åker hem igen hur mycket jag uppskattar det jag har här hemma. Allt som kändes som slentrian förrförra veckan känns nu som ren lyx att uppleva. Samtidigt var det lärorikt att resa iväg och uppleva natur och kärlek med småsyskonen. Men det var också nyttigt mitt i allt kaos att jag nu inser att min relation till de övriga i familjen aldrig kommer att växa. Det spelar ingen roll hur mycket jag förändras, om vi inte kan mötas halvvägs. Jag har fått acceptera att alla människor inte vill förändras. Inte kan förändras. I synnerhet inte om de inte ens inser att de har problem.

Jag hade ingen kontakt med dem på 5 månader och på den tiden byggde jag successivt upp mig själv och strävade efter trygghet och balans i mitt liv. Jag trodde att jag var stark nog att tackla beteenden hos dem, men insåg ganska snart att jag hade fel. Men nu vet jag, och jag övergår till att begränsa min kontakt till den destruktivitet detta medför. Det är helt enkelt inte värt det. Inte värt att bli så nedbruten att det kanske till och med skulle innebära en inläggning på psyk - eller kanske något ännu värre.

Jag är hemma. <3 

Det är allt som räknas

Det sista dygnet på resan har varit allt annat än lätt, då det inte helt oväntat blev bråk hemma, precis som så många gånger tidigare. Men till skillnad från förr så kan jag nu välja om jag vill stanna eller att åka tillbaka till mitt alldeles egna hem. För ja, jag behöver inte längre stanna kvar och utstå hårda ord och elakheter. För mig är det stort att fortfarande tänka tanken på att jag har mitt alldeles egna trygga hem, trots att jag bott hemifrån i många år.

Min biljett var bokad från idag, så tyvärr fanns inte möjligheten att åka ända hem igår. Men jag insåg att jag inte kunde stanna kvar. Jag är väl medveten om hur det brukar urarta, så jag åkte och sov någon annanstans. Alternativet var inte optimalt då jag sov på en madrass på golvet i en tom och smutsig lägenhet. Jag har aldrig känt mig smutsigare, men jag hade nog gjort om det om samma situation hade uppstått igen. Nu sov jag i alla fall inte ensam, och i sällskap av min lillasyster och vovsingen så var det uthärdligt. Vi sov bara några timmar där, timmarna innan spenderade vi vid vattnet i parken. Kvällen var fin och vi hade det bra. Det är allt som räknas.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0