Utskrivning.

Jag fick det efterlängtade läkarsamtalet som jag gått innanför de låsta dörrarna, och längtat efter. Timme efter timme lovade de mig att min tur stod näst. Men min besvikelse blev lika stor varje gång. Men nu var det min tur och jag var fast besluten om en dagspermisson, vilket jag fick. Däremot slog vi till med en utskrivning redan idag! Min terapeut blev inte glad då öppenvården inte fått någon vård planering med avdelningen. Men det är och har aldrig varit deras bästa sida.

Så idag efter gårdagens dagpermission (som ändå blev en nattpermiss) så blir jag utskriven. Jag känner mig ändå väldigt nöjd med beslutet och jag vet ju att jag alltid kan komma tillbaka om situationen hemma blir alltför ohållbar.


Gastroskopi

Gastroskopin visste jag ju sen tidigare att den inte var en så trevlig upplevelse. Men att det var så här hemskt, det hade jag förträngt.
Nu är den dock över även om dem var tvungna att avbryta undersökningen då jag hela tiden i ren panik försökte dra ut slangen.

Jag var måttligt drogad, och kunde inte gå rakt. Men ångesten försvann i ett par timmar så något rejält måste dem ha gett mig..

Lucky me

Det blev en del inlägg igår kväll, men slutligen somnade jag. Jag vaknade upp ganska omtöcknad kl 07 då personalen kom in med laxeringsmedel som jag var tvungen att ta inför koloskopin idag. Heja!!

Efter timmar av nervositet och känslan av övergivenhet (då inte någon i personalen kunde följa med) så hämtade transport mig, och han var pratglad må ni tro! Han skrattade högt åt hur hans koloskopi hade gått och hur han gråtit sig igenom den.

Japp, sämre än så kunde jag ju heller inte vara. Så jag skrek och grät mig igenom undersökningen. Personalen var underbara och höll mig i handen och smekte mig över håret tills hela proceduren var klar. De ville dock i samråd med läkare att jag även skulle genomgå en gastroskopi för att se om jag är glutenintolerant då det fanns aspekter som pekade på det. Så japp, ikväll startar fastan igen och imorgon vid lunch kör de ner en slang i halsen på mig. Lucky me!

Fixerad

Det är mitt tredje (och förhoppningsvis sista) blogginlägg för ikväll. Men det snurrar i knopp och värker i kropp, så varför inte distrahera tankarna med att blogga?!

Imorgon så blir det en undersökning av tarmarna. Något jag icke ser framemot. Men kanske kan det ge svar på mina besvär. Jag hoppas det! Det är inte sunt att ha det så här. Det tär ju på psyket det med såklart. Att gå ner 10 kg på fyra veckor utan att aktivt ha gjort någonting är en liten varningsklocka i sig. Inte för att jag klagar på viktnedgången men det har varit en smärtsam resa dit.

Nu när alla har påpekat hur smal jag blivit och att jag inte borde gå ner något mer i vikt så har jag blivit fixerad vid min kropp. Får panik över vad jag äter, och hur mycket det är. Jag är livrädd för att gå upp i vikt igen!

Det är ett problem i sig och jag hoppas att det inte blir ännu en problematik för mig. Tänk vad andras ord kan påverka..

Sentimental och nostalgisk

Det är mycket som händer uppe i hjärnkontoret just nu och när jag funderar på vad som fungerat för mig tidigare så tänker jag tillbaka på tiden då jag bodde i en annan stad. Jag hade en helt annan livsstil och en helt annan livssituation. En annan utgångspunkt helt enkelt.

När jag blev utkastad så flyttade jag närmre min hemstad igen i hopp om att en dag flytta dit. Jag trodde att allt skulle ordna sig då, bli bra om jag flyttade "hem" igen. Så blev inte fallet.. Det blev snarare fallet för mig.

Jag bodde till en början några mil ifrån hemstaden. Där hade jag skola och arbete. Jag var sysselsatt i vardagen och hade mycket på tapeten. Min lediga tid spenderade jag med min enda vän i staden. Det räckte att ha just en vän där för vi hade så mycket kvalitetstid. Vi spenderade nästan all vår lediga tid till att vara ute på vift och vara aktiva. Något jag saknar enormt numera.

Visst, jag hamnade i en djup depression. Men det stannade där. Just då trodde jag att det inte kunde bli värre än så. Vad fel jag hade. Jag som trots min depression var funktionell i vardagen.

Jag saknar känslan av att vara så bortskämd med livet. Att vara aktiv. Andas in frisk luft i mina lungor. Att ha städdag varje söndag och dansa med skurmoppen. Att sjunga ut i tvättstugan där ingen kunde höra mig. Att få telefonsamtal om dagarna där min vän nästintill tvingade ut mig på äventyr. Att känna en självklarhet i att någon undrade hur det egentligen stod till, när jag inte svarade. Sådant jag bara tog för givet.

Jag blir sentimental och nostalgisk.

Små små steg framåt

De senaste dagarna har mina tankar ägnats åt att bena ut saker och ting. Vad som skulle strukturera upp min vardag och kanske göra den lite lättare att axla

Kan bara komma på att ägna mycket av min tid till att göra något om dagarna såsom att kliva upp, träna, tillgodose hundens behov och stimulera honom, att umgås med framförallt två av mina bästa vänner, och att göra dessa saker till en självklarhet. När jag har funderat på det så känns det inte som mycket kvalitetstid, men kanske är det precis vad det är. Att få en meningsfull vardag helt enkelt. Ibland kan det faktiskt vara så simpelt. Att ha framtidsplaner är att sträcka sig för långt just nu - men drömma kan man alltid göra.

Mitt mål för den här veckan är att få gå ut själv. Att få ta en promenad till staden eller att åka ut till en av mina vänner för att hälsa på en stund.

Små små steg framåt.

 

Repost


// Skrivet av stegvist.blogg.se

För nu

Dagarna går men fastän jag inte har varit inlagd i mer än två veckor snart, så känns det som en evighet.

Den ständiga övervakningen togs bort idag efter två veckor, och det känns ganska naturligt att vara för mig själv nu ändå.

Den fysiska ohälsan tynger mig. Vi har varit på flertalet undersökningar som dock bara visat tecken på mindre besvär, men inte det huvudsakliga. Vi vet inte vad vi letar efter men någonting är uppenbarligen fel.

Ikväll tänker jag bara njuta av ensamheten på mitt rum och kanske distrahera tankarna med små projekt. För det får duga - för nu.

Hopp

Det har gått utför och slutresultatet blev kanske inte det bästa av de bästa eftersom jag nu är inlagd på psyk med ständig övervakning.

Det känns.. Det känns tufft och nästintill omöjligt att hitta hopp om något bättre.

Onödigt

Det stannade inte vid att vara arg igår. Nej, istället fick jag fruktansvärda tillflyktstankar. Det var hemskt och nästintill outhärdligt. Jag hörde av mig till både avdelningen och nattpatrullen men det gav ingenting. Borde inte nattpatrullen få handledning i hur man bemöter någon med suicidtankar? Samtalet var totalt värdelöst. Nu vet jag vem jag Inte ska ringa i fortsättningen.

Pessimist?

Jag har en otroligt dålig dag idag. Ni vet en sån där när allt går åt pipsvängen? En sådan gånger tusen. Ordförrådet har inte varit i det vackraste laget, och jag har tur om ingen hörde mitt vrål tidigare under dagen. Att telefonen har åkt i golvet ett antal gånger är kanske inte den bästa lösningen på problemet TROTS att den är totalt urusel (relevans?).

Jag ser fram emot att avsluta denna dag, om jag har turen att överhuvudtaget få somna. Jag har inga som helst förhoppningar på att morgondagen skulle bli något bättre, men bara den här dagen är över, så fine by me.

Varför jag har nekat nattpatrullen att komma i en vecka nu - och i synnerhet ikväll - är för att jag inte tycker att det vore rättvist om mitt dåliga humör skulle gå ut över någon annan.

Sur. Grinig. Arg. Frustrerad. Förbannad! Jag vet egentligen inte varför, men jag ska försöka att hålla mig till just dessa känslor om det nu är på det humöret jag ska vara resten av kvällen och natten, och hoppas att det stannar där och inte övergår till (fler) hopplöshetskänslor och andra onödiga tankar.

Avtryck

För var dag som går så ökar statistiken av läsare på min blogg och det är så kul att ni vill följa min resa. Men det skulle vara så så kul om ni ville lämna ett avtryck! Jag är nyfiken på er! Eller vill ni kanske vara lika anonyma som mig? Det är också okej.

Ni är i alla fall guld värda!

Strategier

Så.
Gårkvällen var tuff och natten blev lång. Men efter att ha tänkt igenom mina strategier för att må bättre så samlade jag ihop mig och ringde till avdelningen. Det var inga av dem jag känner väl och egentligen brukar öppna mig för som jobbade. Men jag gav dem en chans och det lönade sig. Jag fick inte ur mig hälften av vad som fick mig att må så dåligt. Men en del, och det räckte gott och väl.

Varje kapitel känns som en livstid.

Det har varit en lång kväll. Jag sov bort halva dagen på grund av gårdagens brist på sömn, och det är inte det bästa sättet för mig. Sover inte på dagarna längre till skillnad från förr. Men attans vad skönt jag sov ändå!
Läste en kort bok om sömn i förmiddags innan terapin och där stod det klart och tydligt att man inte bör ta en tupplur på mer än 30 min på dagen. Jag ska ju alltid vara så trotsig..

Ikväll sköljde minnen och förtvivlan över mig. Jag har gråtit mycket de senaste månaderna, men de här tårarna fick nästan mitt hjärta att gå itu. Minnen som jag trott att jag sedan länge lagt bakom mig blossade upp helt oväntat. Minnen som är så gamla att de känns som i ett annat liv. Avslutade kapitel som jag sällan ser tillbaka på med känslor. Jag vet att de har hänt, men har valt att gå vidare.

Det gick långt. Luften gick ur mig. Jag grät som ett hjälplöst barn. Det som har varit kändes plötsligt så hemskt och tragiskt.

Mitt liv har varit så långt. Varje kapitel känns som en livstid.

Inga framsteg ännu, men som jag tar små kliv för att uppnå.

Som tidigare nämnt i de föregående inläggen så har dagen varit lång och har innefattat otroliga påfrestningar av stress och inre oro.

Det har tagit enormt på krafterna att gå emot känslan, att inte ge upp trots att det känts som att jag inte haft något annat val. Att styra tankarna mot logik och reson, istället för att agera på känslor. Att acceptera situationen för vad den är. Och att gå emot känslan av att vilja lägga sig under täcket och sova bort eländet, och istället göra det som behövdes göras.

Det hårda arbetet resulterade dock i en trött Jenny och då jag avrundade kvällen i badet så fick jag gång på gång avbryta mig själv då jag kom på mig själv med att älta, analysera och få ångest. STOPP, det förflutna gör dig ingen nytta att analysera, osv osv.

Måtte min terapeut bli stolt över detta hårda slit imorgon. Men viktigast av allt är väl ändå att jag ska finna styrka i att jag kan även om jag tvivlar. Att känna mig stolt över mig själv är ännu inte något jag kan. Och det lär ta sin tid.

Lång dag . Ge mig sömn .

Sömnen lyser med sin frånvaro. Men det är ingen panik än eftersom klockan "bara" har passerat 01. Jag har somnat senare än så och ändå dansat upp när alarmet ringer. Eller, det kanske inte funkar så i det verkliga livet? Dansar någon nyväckt upp på morgnarna? Nja, åtminstone inte jag, även om det vore en dröm att få ha det så.
Klockan ringer dock inte så tidigt "imorgon" ändå, så det går nog ingen nöd på mig.

Nåväl.
Känslolivet under dagen har varit utmanande och jag har verkligen fått jobbat stenhårt med mig själv för att bryta mina invanda mönster. När påfrestningarna har blivit stora och stressen ökat påtagligt så har jag medvetet (försökt) styrt mina tankar i en positiv riktning och då reglerat mina känslor som har varit i total obalans.

Hela dagen har bjudit på "aktiviteter". För att fatta det kort så började dagen kanske inte som önskat på grund av otur. Halva dagen gick åt att göra upp med olika företag. Jag har även varit på min första gympass vilket var som första skoldagen. Jag var super nervös men gick därifrån väldigt nöjd.
Avrundade sedan med storhandling och buss hem (Kan-själv-metoden funkar för det mesta!). Avslutade dagen med att springa ner till närmsta matvaruaffär för att inhandla det bortglömda.

Japp. Om jag bara kunde beskriva detaljer för er utan att det skulle råka bli en tråkig bok, så skulle jag. Men det orkar varken jag skriva eller ni läsa.

Klockrent

At least I can say that I've tried.

Jag har åstadkommit något idag. Jag har tagit mig över hinder som jag trodde var oövervinnerliga. Jag har tagit itu med något som legat och grott i mig v a r e n d a minut oavsett var jag än har varit eller gjort.

Resultatet lönade sig, för nu, men inte på lång sikt. Men jag har gjort precis allt som står i min makt för att få situationen under kontroll, vilket den är nu. De kommande månaderna kommer att bli ett helsike. Hela året faktiskt. DET är inte en uppiggande tanke eller känsla. Men det är ett faktum och det är bara att bita i det sura äpplet. Det finns inget jag kunde ha gjort annorlunda och om jag lyckas ta mig igenom detta så kommer jag att vara oändligt tacksam.

Min bubbla varade - till midnatt

.. Och så blev det. Min underbara lilla bubbla varade till midnatt då min ångest slog till som ett knytnävsslag. Ironiskt va? Morgonen började med vad som kan liknas vid fredag den 13e om man nu är vidskeplig.

I min bubbla

Det är fantastiskt vilken fin dag jag har haft hittills (ta i trä).

Lyckades efter många om och men utföra ärenden på staden, tack vare boendestödets uppbackning. Allt gick som smort, om än inte bättre. Så eftersom mina ärenden var uträttade långt innan mitt nästa möte så hann jag gå på staden och inhandla lite nödvändigt ont.

Mötet gick över förväntan och imorgon börjar alltså min resa mot ett hälsosammare liv och ett hopp om att bli mer nöjd i min kropp. Att det fanns ett mini spa där underlättar det med!

Ikväll har jag fortsatt projektet "Jennys hem VIP", eller något i den stilen... Har försökt bättra på saker som jag har gått runt och irriterat mig på tillräckligt länge nu.

Måtte inget (Läs: INGEN) slå hål på min bubbla nu. Vill bara få rå om den nu. Bara ikväll. Jag lovar!

Framsteg

Under gårkvällen samlade jag ihop mina piller för att kunna överlämna dem till min terapeut idag. Ett symboliskt steg framåt. Det är lätt att samla på sig igen, men det här var ett officiellt farväl, liksom.

Det kändes konstigt nog inte alltför hemskt vilket jag trodde att det skulle bli. Lite läskigt, men långt ifrån ledsamt.

Idag tog jag ett stort kliv framåt. Nu består medicinhyllan endast av en temp och ett par (läs: 20) spypåsar.

Stort, gigantiskt kliv framåt.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0