Semester, eller...?

Förutom att nerverna oftast ligger utanpå, med alla dessa intriger och tragikomiska draman som min familj verkar livnära sig på, så har jag det ändå ganska bra här neråt landet vill jag våga påstå. Jag väljer att fokusera på de bra stunderna. Det utgick jag ifrån att jag skulle försöka göra redan innan jag hade rest iväg.

Att få kärlek och ge den kärlek till mina efterlängtade småsyskon. Småttingarna. Att få dela stunder med dem, och ta tillvara på tiden som vi har nu när jag faktiskt är hos dem.

Att få sola och bada, vara ute i naturen med vovven och leka av oss. De långa skogspromenaderna. Att stå mitt ute i ingenstans och bara sjunga ut mina favoritlåtar högt, där det inte finns någon som kan höra det. Frihet.

Soliga dagar på gräsmattan i parken där vattnet rinner längs staden. Lite shopping och god mat på trevliga restauranger.

Nu återstår det 4 dagar kvar på resan och jag går nyfiken och lite reserverad inför dem.





Äventyr

Att åka tåg mitt i natten är ganska mysigt, men snorkiga konduktörer är mindre trevligt. Som tur är har resan till största del gått bra och jag hoppas att de resterande timmarna också gör det! Vovven är superduktig och jag blir så stolt över den tryggheten han vuxit in i.

Det lär bli en intressant vecka med familjen. Men jag försöker gå in i det med positiva tankar men samtidigt realistiskt då jag vet hur min familjesituation ser ut och vilka intriger som brukar skapas.

Den pinsamma sjukvården

Den senaste veckan har varit hektisk och påfrestande. För att sammanfatta så gjorde jag illa min fot rejält när jag tränade och har därför inte kunnat träna på hela veckan, utan istället varit på hälsocentralen, röntgen och spenderat en natt i väntrummet på akuten.

Det bemötandet jag fick var väl kanske inte oväntat men jag blir lika förkrossad för var gång de nedvärderar mig för att det står i min journal att jag är en psykpatient. Att vägra mig en sjukresa mitt i natten när jag bor på andra sidan stan, och uppmana mig till att utan skor, hoppa på kryckorna igenom staden och hem, ensam. Att nästan förvägras ännu en röntgen som läkaren ordinerat för att "det finns en risk att jag simulerar". Jag finner inga ord. Jag känner mig så sårad och kränkt. Men inte förvånad.

Timmarna och dagen efter följdes av tårar, suicidtankar och panikångest.

Men jag drar ett djupt andetag, för inatt släpar jag foten med mig och reser iväg många, många mil hemifrån och hoppas på att helgen och nästa vecka har lite fler leenden att bjuda på. Solen får gärna kika fram den med.

I knipa

Det har varit lite svängigt i måendet de senaste dagarna. En av anledningarna till det är att jag tog ett förhastat beslut och hörde av mig till min familj. Nu i efterhand förstår jag att det kanske inte var så genomtänkt som jag trodde.

Jag försöker att inte låta deras intriger påverka mig men faktum är ju att jag aldrig kommer undan det så länge jag väljer att ha dem i mitt liv.

Den naiva sidan hos mig tog överhanden och jag ville tro att jag var stark nog att behärska känslorna som familjen väcker. Men jag blev ganska snart varse om att så inte var fallet.

Tusan också. Hur tar jag mig ur den här knipan då?

En grå dag.

Idag är en sån där dag. Ni vet, då allt känns lite grått. Himlen är grå. Luften är kvav. En regndroppe nuddar vid mina ögonfransar och rinner ner längs ögat. Men det är en regndroppe - inte tårar. Men inuti känns det som att det regnar tårar. Det är inte av smärta, inte av sorg. Men idag är det bara en sådan dag, ni vet, då det är.. lite grått.

Förändring

Dagarna är fyllda av träningspass, möten, fler möten och andra aktiviteter, samt många promenader med vovven.
En del dagar, när jag har haft mycket att göra oavbrutet och sovit dåligt så kan jag känna mig lite utpumpad. Men förutom det så mår jag genuint bra. Idag var jag och min kontaktperson från psykiatriska Öppenvården ute på vift och inhandlade lite trevligheter till hemmet. Kändes väldigt passande nu när jag inte har trivts så bra hemma på ett tag. Men tänk vad lite förändring kan göra. Nöjdast är jag nog med min nya lilla skrivhörna.

Det känns helt ofattbart att mitt liv har förändrats till det bättre på så kort tid. Ibland känner jag mig så överväldigad att jag tappar andan. Det är så ovanligt för mig att ha stabilitet och trygghet och balans. Men jag klagar inte. Jag lever i något jag inte vågat drömma om tidigare. Ett vardagligt, drägligt liv. Det må låta tråkigt men för mig är det värt guld.

Tacksam

Dagarna rullar på med sin fulla glans. Allt är inte en dans på rosor men jag känner mig tillräckligt stark för att inte låta mig beröras lika illa som tidigare. Det var väldigt många år sedan jag mådde såhär bra. Det är lite läskigt då jag bara väntar på ett bakslag. Men samtidigt så njuter jag så länge det varar.

Det är bara maj månad än, men så mycket har hänt det här året. Jag vågade aldrig tro att det fanns ett slut på eländet. Men här och nu är jag så glad och tacksam.

Jag kan räkna på en hand när jag har haft hopplöshetskänslor och det känns helt ofattbart att de inte längre är en ständig del av min vardag.

Jag är så tacksam.

Jag mår bra.

Så. Det är ju oftast så att jag sammanfattar bloggen som ett forum där jag kan skriva om mitt liv med "borderline", posttraumatiskt stressyndrom, och generaliserad ångest. Det är många berg-och-dalbanor i mitt mående, särskilt i de mer prövande situationerna. Yttre faktorer som påverkar mig negativt är oftast en början på min resa till botten.

Men jag vill också belysa de trevligare stunderna, för dem finns. Dem vill jag kalla för ljusglimtar. De senaste veckorna har varit så hektiska, men nyttiga. Och trots en påträngande trötthet så måste jag säga att jag har mått väldigt bra. Helgen har varit underbar på många sätt. Det är ingenting alls som hänt som fått mitt mående på topp. Jag mår bara riktigt bra. Jag känner mig genuint glad och har en känsla av välbehag och välmående i kroppen.

Jag vågar nästan inte skriva det för att det ska bringa otur. 

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0