STEGVIST

OM LIVET MED PSYKISK OHÄLSA OCH OM VÄGEN UR DEN.

Semester, eller...?

Permalink1
Förutom att nerverna oftast ligger utanpå, med alla dessa intriger och tragikomiska draman som min familj verkar livnära sig på, så har jag det ändå ganska bra här neråt landet vill jag våga påstå. Jag väljer att fokusera på de bra stunderna. Det utgick jag ifrån att jag skulle försöka göra redan innan jag hade rest iväg.

Att få kärlek och ge den kärlek till mina efterlängtade småsyskon. Småttingarna. Att få dela stunder med dem, och ta tillvara på tiden som vi har nu när jag faktiskt är hos dem.

Att få sola och bada, vara ute i naturen med vovven och leka av oss. De långa skogspromenaderna. Att stå mitt ute i ingenstans och bara sjunga ut mina favoritlåtar högt, där det inte finns någon som kan höra det. Frihet.

Soliga dagar på gräsmattan i parken där vattnet rinner längs staden. Lite shopping och god mat på trevliga restauranger.

Nu återstår det 4 dagar kvar på resan och jag går nyfiken och lite reserverad inför dem.





Äventyr

Permalink0
Att åka tåg mitt i natten är ganska mysigt, men snorkiga konduktörer är mindre trevligt. Som tur är har resan till största del gått bra och jag hoppas att de resterande timmarna också gör det! Vovven är superduktig och jag blir så stolt över den tryggheten han vuxit in i.

Det lär bli en intressant vecka med familjen. Men jag försöker gå in i det med positiva tankar men samtidigt realistiskt då jag vet hur min familjesituation ser ut och vilka intriger som brukar skapas.

Den pinsamma sjukvården

Permalink1
Den senaste veckan har varit hektisk och påfrestande. För att sammanfatta så gjorde jag illa min fot rejält när jag tränade och har därför inte kunnat träna på hela veckan, utan istället varit på hälsocentralen, röntgen och spenderat en natt i väntrummet på akuten.

Det bemötandet jag fick var väl kanske inte oväntat men jag blir lika förkrossad för var gång de nedvärderar mig för att det står i min journal att jag är en psykpatient. Att vägra mig en sjukresa mitt i natten när jag bor på andra sidan stan, och uppmana mig till att utan skor, hoppa på kryckorna igenom staden och hem, ensam. Att nästan förvägras ännu en röntgen som läkaren ordinerat för att "det finns en risk att jag simulerar". Jag finner inga ord. Jag känner mig så sårad och kränkt. Men inte förvånad.

Timmarna och dagen efter följdes av tårar, suicidtankar och panikångest.

Men jag drar ett djupt andetag, för inatt släpar jag foten med mig och reser iväg många, många mil hemifrån och hoppas på att helgen och nästa vecka har lite fler leenden att bjuda på. Solen får gärna kika fram den med.
Till top