Återvändsgränd

Det gör ont inombords. Lite extra när jag tänker på hur gärna jag vill att livet ska kännas uthärdligt att leva, men att samtidigt känna att det är ett oupnåligt mål.

Ett hopplöst fall, är det vad jag är? Jag vill så gärna motbevisa mig själv, men vet inte hur jag ska gå tillväga. Jag grubblar mig grå.

...

När jag hade dagens läkarsamtal så kändes det som att gå mot sin egen avrättning. Det gör mig så frustrerad att vi inte kommer överens om någonting produktivt. Men trots det känner jag mig ändå tillfreds med samtalet då det åtminstone inte slutade lika dramatiskt som senast.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0