Psykjouren

Tankarna blev lite för plågsamma för att jag skulle mäkta med dessa på egen hand. Därför befinner jag mig på psykjouren för en eventuell inskrivning. Jag känner mig misslyckas som är här så ofta. Men min omgivning säger att det är starkt och modigt av mig att söka i tid.

Utskrivning

Det blir en efterlängtad utskrivning från den medicinska avdelningen under dagen. Min diagnos vill jag inte uttala mig om än. Hade jag varit piggare så hade jag hoppat och skuttat av glädje, eftersom jag längtat ut. Men, jag är inte på topp vare sig fysiskt eller psykiskt. Så nu är det väl om något ett ypperligt tillfälle att lyssna på min kropp och ta det lugnt även utanför sjukhusets väggar.
Den här resan har lärt mig en viktig läxa. Att lyssna på kroppens signaler och att faktiskt tillåta sig själv att stanna upp och säga stopp ✋ , när din kropp skriker efter vila. Man kan inte hinna prestera allt samtidigt och det finns bara en av dig, var rädd om dig själv - och skäms inte eller få dåligt samvete för att du inte kan åta dig fler uppgifter än du klarar. Stannar du själv inte upp i tid så kommer din kropp till slut att stänga ner. Som strömavbrott helt enkelt. Att jag inte stannade upp och sa stopp till mig själv gav mig ordentliga konsekvenser och jag lämnar idag sjukhuset med en fysisk diagnos som jag måste acceptera och vara lyhörd för. Var rädda om er själva och varandra.

När hjärnan strejkar

Det kanske är dags att uppdatera om hur läget ser ut..
Biverkningarna gav inte med sig och jag blev allt sämre. På inrådan av sjuksköterska så åkte jag till psykjouren eftersom jag vägrade söka mig till akuten eller liknande. På jouren valde läkaren att lägga in mig eftersom jag var fysiskt instabil. Och sådär, mitt i behandlingsrummet på avdelningen, högst 10 minuter senare så blev jag medvetslös. Jag vaknade upp på akuten, gråtandes och livrädd. Nu har jag varit inlagd på en medicinsk avdelning i fyra dagar och behandlas och övervakas.

Diagnoserna är oklara, men alla har sina teorier. Funktionell epilepsi, syrebrist i hjärnan, hjärnskada, fysisk och psykisk påfrestning under en längre tid, vilket kan ge liknande följder. Osv osv.

Idag kommer de att genomföra ett såkallat EEG på mig för att se vad som egentligen gjort att jag flera gånger dagligen hittills har blivit medvetslös.

Biverkningar

Under gårkvällen så somnade jag med kexchoklad i handen, och vaknade några timmar senare med feber, hosta, smärta och en ordentlig frossa. Jag tog till mina smärtstillande som även innehåller paracetamol och gick genast och värmde mig under hett vatten, och där blev jag kvar i en timme. Nu känns det åtminstone lite bättre.

Det blir nog ingen mer sömn under den här tidiga morgon, men det känns okej om jag får skippa frossan.

Jag undrar om det är biverkningar av de nya medicinerna, eftersom jag redan lider av många av dem.

Lyckad gårdag trots motigt känslor.

Att vakna upp 3 timmar innan väckarklockan ringer, och 5 timmar innan det är dags att åka iväg, var väl kanske inte sådär jätte roligt. Så trött att man nästan mådde dåligt, men att ändå inte kunna somna om. Fy!

Gårdagen blev ganska lyckad ändå, trots att jag förväntat mig en trist och stillsam dag. Istället hade jag två möten, varav ett blev en (hittills) lyckad utskrivning från slutenvården. Det enda som känns lite motigt för mig är att jag nu har fler mediciner. Dem är nödvändiga, men jag kan ÄNDÅ inte låta bli att känna besvikelse eftersom jag har jobbat hårt för att bli av med så många som möjligt. Dessutom är biverkningar vedervärdiga.

Efteråt styrde jag stegen hem till min vän där vi kom överens om att åka iväg och köpa inredning. När vi efter många om och men så for vi hem till mig där vi hjälptes åt att inreda. Mitt hem är alltid ett pågående projekt!

Kaos

Jag kan börja inlägget med att skriva om hur jag inte längre svävar på rosa moln. Det var för bra för att vara sant, men jag ska försöka acceptera det och kämpa för att reglera känslorna utan att ta till något destruktivt sätt att hantera dem på. Men ont gör det och hopplöshetskänslorna ligger och skaver i mitt hjärta.

Igår var jag i ett ordentligt dåligt skick. Det var bestämt att jag skulle vara på avdelningen åtminstone över natten, med vak. Men när jag väl var där och påmindes om hur alla människor inte vill andra väl, så valde jag att försöka förklara för läkaren om hur detta fick mig att må ännu sämre, och därför fick jag åka hem med ett löfte om att inte vara ensam. Jag höll inte löftet, men det var inte planerat. Ibland kommer ju oväntade saker emellan. Istället sov jag hemma själv, men det gjorde ingenting eftersom jag kände mig överraskande stabil i mitt mående. Kanske var det pågrund av insättningen av medicinen "Lyrica", kanske inte. Det är svårt att sia om, men det känns som huvudsaken är att jag lever och är välbehållen.

Vänskap

Det är egentligen inte dags för mig att kliva upp än på ett bra tag, men kl 04 slog jag upp ögonen av ångest. Inget vidare trevligt sätt att vakna på, men jag är tacksam över att det mestadels är hanterbart.

Istället är jag nu klar för dagen. Frågan är bara till vad? Eftersom jag har en hel dag ledig. Ingen medicinhämtning, inga möten, inga ärenden. Som tur är så sover jag inte hemma inatt och jag hör hur min bästa vän sover gott i sitt rum, vilket hon är så väl unnad. Men jag blir ändå tacksam över om hon skulle råka vakna och vara social. Så vad sysselsätter man sig med då? Ingen aning, men musik i hörlurarna är alltid en bra början.

Vi hade en fin dag igår. Mycket trevlig dag på staden, en känslosam kväll men som avslutades med skratt och stoj samt en god middag. I min vän har jag verkligen träffat min själsfrände. Hon är den familj jag behöver. Trots att vi är så olika som personer så flätas vi samman på ett djupare plan. Jag fick finner egentligen inga ord för hur tacksam jag är över att få ha min vän i mitt liv, och jag förstår att jag är väldigt lyckligt lottad för det. 💕

Inbrott

Som man redan vet så vet man aldrig var tankarna bär, eller när. Just nu så har jag försökt stänga dörren för mörka tankar, låst den och hålla för dörren för oinbjudna tankar med all kraft jag besitter idag. Tyvärr var jag för svag idag, och tankarna forcerade sig in så ovälkomnat som det bara gick. Så, här sitter jag nu med tre utgångspunkter. Att åka till min vän för lite mys och någon liten drink, och sedan åka hem och sova, kanske själv, kanske inte. Eller så lämnar jag allt helt och hållet och åker till avdelningen och får vård för de förbaskade destruktiva tankarna som även nu är fysiska då mitt hjärta verkligen brister av smärtan av att aldrig bli av med dem.

Sväva på rosa moln

Mitt i allt spektakel som varit så har det ändå hunnit hända något fint. Jag har öppnat mig, vågat vara sårbar, varit mig själv. Och vet ni vad? Det verkade duga så!

Det är för tidigt att säga något om vad som pågår nu eftersom det fortfarande är i ett tidigt och nytt stadie. Men jag har fjärilar i magen, känner trygghet och trivs med det. Jag hoppas att det blir en fortsättning på den här nya redan, men samtidigt försöker jag att vara mindful och bara vara lycklig i stunden. Om det visar sig att vi inte kommer att fortsätta den här resan tillsammans, så får jag ta den acceptansen då. Nu vill jag bara sväva på mina rosa moln och hoppas att få fortsätta sväva. 💕

Haldol

Klockan passerade precis 01, och jag är fortfarande vaken konstigt nog. För en gångs skull numera känner jag mig pigg nog att hålla mig vaken trots att jag inte har sovit under dagen. Däremot borde jag sova nu, men känslan av att vara så ovanligt pigg gör att jag får ork att ta itu med praktiska saker på hemmaplan.

Mina euforiska tillstånd benämns numera som Hypomani, vilket för mig är ett väldigt okänt fenomen. Men jag håller med dem och jag förstår att jag agerar och resonerar omdömeslöst på många olika plan nu när jag befinner mig i det stadiet att jag gör vad som faller mig in för stunden, för sekunden. Jag sattes in på ett neuroleptikum som heter Haldol. Denna medicin skulle reglera det överdrivna hypomaniska tillståndet samt dämpa ångesten. Men det enda resultatet det har givit är konstant fysisk trötthet, men med en hjärna på högvarv. Resultatet blir som att jag är kraftigt berusad men samtidigt otroligt social och överdrivet pratglad. Osammanhängande och distanslösa samtal med vem som helst, om vad som helst.
Idag i samråd med terapeut och sjuksköterskor på avdelningen så valde jag att säga ut Haldolen helt efter att ha halverat dosen, men fortfarande var så trött att jag knappt kunde stå upp, än mindre promenera, cykla eller träna (som jag saknar så ofantligt). Beslutet känns helt rätt och det råder inga tvivel om att Haldol inte är något för mig. Dock var utsättningssymptomen igår kväll så fruktansvärda och skrämmande att akuten kom på tal. För just då var vi inte säkra på att det var just utsättningssymptom och eftersom jag led något så ofantligt av mina fysiska besvär så blev det oroväckande. Idag fick jag dock veta att psyk kan ge en medicin mot just dessa problem vilket var en trygghet att få veta om de uppkommer igen. Men förhoppningsvis är det över och förbi nu, och jag hoppas på att kunna få känna mig piggare och mindre påverkad inom ett par dagar.

Att få sitt hjärta krossat

Det har då sannerligen hunnit hända en hel del sedan mitt senaste inlägg. Hela situationen blev till början så mycket värre än jag någonsin kunnat ana. Att jag var på avdelningen precis just då var bara en ren slump. Men turligt var det eftersom jag var så instabil. Mina känslor sköt i höjden och jag kunde inte alls reglera dem.

Idag, så här efteråt känns det mycket bättre och jag försöker att inte tänka på det så intensivt till den grad att jag mår dåligt. Men känslor försvinner ju inte så lätt och det kommer att bli en lång väg till acceptans. Det gör alltid ont att få sitt hjärta krossat, men det är kanske en del av livet, om man vågar sig på att vara sårbar. Något jag inte visar ofta.

Bränd

Precis när jag kände mig redo för att stänga mina ögon och flyta in i drömmarnas värld, så hamnade jag helt ur balans när jag fick veta något som blev överväldigande. Alla känslor kom på en och samma gång. Besvikelse, ilska, agg, svartsjuka, ångest, skuldkänslor, ledsamhet, känslan av avvisande och övergivenhet, och så klart ensamhet.

Det tog lång tid att somna och jag hade egentligen givit upp hoppet om att överhuvudtaget få sova något inatt. Jag pratade med sjuksköterskan på psyk och vi kom överens om att jag skulle avbryta min permission om jag inte kunde somna och känslostormen slog omkull mig alltför hårt.

Mitt förstånd säger att jag är värd bättre än så, att jag förtjänar mer än så. Min omgivning säger att jag inte ska ha skuldkänslor eftersom det inte är jag som har orsakat detta. Men mina känslor säger något helt annat. Jag känner mig bränd, utnyttjad och skamlig. Jag känner mig värdelös och att jag inte var eller är värd mer än så.

I feel sick to my stomach.

Tidig demens? Stresspåslag?

Helgen har spenderats inlåst med ständig övervakning då jag svälmant med inrådan av mina kontkter på psykiatrin. Jag förstod själv att jag inte hade något annat val än det om jag ville behålla kontrollen och inte försätta eller utsätta mig för riskabla situationer.

Jag har ju nämnt lite tdigare om att jag och min omgivningen upplever det om att jag har fptt maniska peridoder. Det har pågått sedan ca två månader tillbaka. De tror att jag blir så på grund av att jag hela tiden känner mig stressad och utsetts för städiga yttre påfrestningar. Det låter rimligt, men det skrämmer mig eftersom jag inte kan hantera dem. Jag blir väldigt överenergisk, otålig, impulsiv, upplevs som väldigt glad och nöjd, men nästintil euforisk. Det hela kanske låter som en rent dröm att få ha det så, men inombords går jag sönder och ju mer jag trycker undan ångesten desto mer uppvarvad och energik blir jag. Det har blivit någpn slags försvarsmekanism och en överlevnadsinstinkt.

Problemen är ju till en början att jjag är i dåligt fysiskt skick med dagliga smärtattacker i buken, trots starka smärtlindrande som tas vid behov. Jag lyssnar inte på min kropp och anser mig inte ha tid eller tålamod till att vila kroppen i den mån den kanske skulle behöva. Istället far jag runt och är överallt och ingenstans. Jag pratar forcerat, glömmer tid och datum, kommer inte ihåg vad jag säger och till vilka. Jag kan vara helt ovetandes om vilka beslut jag tagit 2 timmar tidigare. Jag har stora minnesluckor pch kan virra mkring ute i många timmar utan att förstå vad jsg gör eler hade tänkt göra. Jag spenderaar höga summot på saker som jag inte ens minns aatt jag har inhandlat. Jag hetsäter, vilket jag aldrig tidigare gjort. Jag somnade på bussen förra veckan och väcktes på slutstation av busschauffören som skjutsade tillbaka mig till stan då det var miitt i natten och jag inte hade någon aning om var jag var någonstans. Dessa exempel är tyvärr bara några i raden av vad som förssigår nu.

När jag erkände detta för min kontaktpeprson i fredags så följde jag hennes råd om att frivilligt sova kvar på psyk över helgen.

Det läkaren vill göra på grund av detta oroande beteendet är att påbörja en demensutredning, mrn enbart för att utesluta den teorin. Det andra han ville var att jag inte längre skulle få bo själv, men vid det laget blev jag hysterisk och livrädd. Har jag inte mitt hem så har jag inget. INGET! Men då rekomenderade han istället galler för fönstren så att jag inte impulsivt kan ta mig ut igenom dem. Det förslaget kändes lite väl drastiskt och jag hoppas att jag fick honom att förstå det. När vi började diskutera att detta kan vara stressutlöst så kände han som mer säker i vad allt detta kunde bottna i.

Idag fick jag dock åka hem efter att ha försökt få permission hela helgen. Så nu har jag söndagsmys, men bär med mig ångest över dagens mani då jag försatte mig själv i en extremt riskabel situation.

Ja. Fortsättning följer..

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0