Ont i själen

Det gör ont inombords och det det finns ingenting som kan hindra mig från att gråta. Det är så frustrerande att tårrna rinner och att jag inte kan kontrollera det. Jag vill finnas där för min närmaste vän som går igenom något fruktansvärt nu. Men tårarna går inte att hålla tillbaka hur mycket jag än försöker.

 Allt är så otroligt sorgligt och efter helgens visit hos släkten så kände jag hur livsgnistan rann ur mig. Jag fick mina misstankar bekräftade om något som jag grämt mig över ett halvårs tid. Det fick min värld att rasa samman, och jag kände mig så förudmjukad över vad min syster fått släkten att tro om mig. Det är vedervädigt. Hon fick dem att tro att jag ljög om min blodförgiftning och blodpropp och att jag flrmodligen överdrev om att det var livshotande.

Hur kan man vilja någon så illa? Det jag var med om i december 2015 och genomgick fram till mars 2016 var en fruktansvärd upplevelse och som jag aldrig hade velat gå igenom ensam. Jag hade ingen. INGEN av mina anhöriga kom till mig. Inte ens när jag var kliniskt döende. Och när släkten ringde min storasyster som då lurade i dem att jag förmodligen överdrev och att det förmodligen inte var någon fara alls. Jag finner inga ord för hur ont det gjorde att få höra.

 

Varning för känsliga läsare.

Klockan har passerat 05 och jag tror att det är tvivelaktigt att det går att somna om igen. Hade jag varit hemma nu så hade jag nog sysselsatt mig med något, men det blir lite svårare nu när jag är hos mina vänner och de fortfarande sover.

Natten till igår så sov jag på avdelningen, med övervakning eftersom jag mådde ännu sämre än vad jag redan gör. Det känns som att jag slåss i motvind, slåss i hopp om något bättre. Men att det tycks vara lönlöst att ta den kampen eftersom jag inte kommer någonvart. För ja, just nu är det svårt att inte låta hopplösheten ta över.

Jag vill på något sätt komma ur det här onda. Hitta den där kämparglöden som gör att jag kan bemästra det hemska som händer. Men jag vet bara inte hur, för hur jag än vrider och vänder på det och försöker att se det hela ur ett annat perspektiv, så får jag ingen klarhet i hur jag ska ta mig vidare. Ta mig framåt.

Det mest smärtsamma med det hela är att jag vill leva, men att hopplösheten och ångesten gör att jag i ren desperation försöker fly ifrån den men inte hittar någon utväg. Det var skillnad förr, då jag i 2 år låg i en sjukhussäng med högsta övervakningsgraden och enbart levde på att nå mitt mål, nå min väg ut, att få frid. Det som jag trodde var den enda lösningen. Det var som att andas med hjälp av en respirator. Jag hade någon som var med mig dygnet runt och höll mig vid liv, oavsett hur mycket jag än ville att dem skulle stänga av respiratorn. För inombords var jag redan borta.

PTSD

PTSD-symptomen tar över så många delar av mitt liv. Jag har mardrömmar, gråter och gnyr när jag sover. Men oftast kan jag inte sova alls, och är ibland vaken i 48 timmar utan en enda minut av sömn..

Det värsta är att mardrömmarna är en verklighet i mitt liv, och inte något jag kan trösta mig med när jag har vaknat efter de hemska drömmarna. Så ångesten förföljer mig dagarna i ända, och jag kan inte längre hantera den så väl. Eftersom jag kämpar med den konstant så hinner jag aldrig att vila och samla nya krafter att slåss med.

Endometrios

Det blev ju ingen sömn inatt, så jag försökte göra det bästa av natten och den tidiga morgonen genom att sysselsätta mig och med lite vila emellanåt. För är det något jag har lärt mig så är det att kroppen vilar även om psyket inte vill göra detsamma.

Idag.. Idag har många ärenden utförts och jag har även hunnit med avstämning på avdelningen, ett möte med min kontaktperson på öppenvården, ett besök på kvinnokliniken, en undersökning, tagit prover samt hämtat medicin för det här dygnet.

Ironiskt nog gick jag till dagens avstämning på avdelningen med ambivalent tankar och känslor huruvida jag kanske skulle stanna kvar över natten, trots att jag innerst inne motvilligt skriker nej!
Allt började dock med lite gnäll från personalen och en uppretad Jenny. Det är en sida jag ogärna vill visa, men om man trängs in i ett hörn så ryter jag helst ifrån. Något lugnare efter ett samtal med en skötare så var det dags för en undersökning på sjukhuset. Och tack vare att jag vågade berätta för min kontaktperson om rädslan och oviljan till att besöka det somatiska sjukhuset, så tog hon sig tiden att följa med mig. Därav skedde min undersökning och jag kan nu lätta lite på trycket då jag vet att det kommer att bli en utredning som förhoppningsvis kan klargöra om jag lider av endometrios eller inte. Jag är övertygad om det, även om jag hellre vill fortsätta leva i förnekelse.
När mitt besök på sjukhuset var klart och jag var tvungen att gå tillbaka till psyk för att hämta medicin, så kunde jag inte känna annat än avsmak av bara blotta tanken på att stanna kvar där över natten.

När allt rasat samman

Så.. Då var det återigen dags för en sömnlös natt. Men än har jag tid att sova några timmar innan det är dags att kliva upp. Den där känslan av ångest är dock ganska påtaglig och då är det oftast som svårast att somna, hur trött man än må vara.
 
 
Som läget ser ut nu, så är jag inskriven på slutenvården under LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård). Men med nattpermissioner och dagliga besök och avstämningar på avdelningen med personal och läkare. Så länge jag får vara hemma så bryr jag inte mig så mycket som vilken slags vårdform jag har. Det enda jag vill är att vara utanför deras väggar och slippa andas in de depressiva inslagen om den miljön medför. Man blir inte friskare av det, jag blir inte friskare av det. Det är vi ganska övertygaade om vid det här laget.
 
Det känns dock lite smått tufft att infinna sig en viss tid och leva med pressen om att polisen kan komma och hämta mig om jag inte dyker upp på bestämd tid. Jag har aldrig haft svårigheter med att passa tider, men ingen vet ju vad som kan dyka upp.
 
Det jag lider av som mest numera, förutom den hjärtskärande saknaden av vovven, så är PTSD-symptomen, ångesten och känslan av hopplöshet, det värsta jag går igenom nu. Det och att inte få någon seriös hjälp med mina fysiska besvär. De begränsarr mig i vardagen och gör mig tröttare och mer deprimerad.
 
Jag kan inte förstå hur allt bara kan rasa, på mindre än bara några veckor. Jag har varit med förr, men det här fallet blev så långt och djupt eftersom jag under en längre tid mådde så bra. Allt har bara rasat samman. Jag har avbokat mina kommande föreläsningar, har mindre fysisk ork till träning, vågar inte boka resan som vi planerat i slutet av oktober, går knappt på några terapisamtal, och hör sällan av min kontaktperson på öppenvården. Och jag vet bara inte hur jag ska lyckas strukturera upp allting igen, eller om det ens är värt mödan?

Complicated, you say?

Blodförgiftning och plodpropp - Del 2.

En dag på infektionavdelningens läkarrond så beslutade de sig för att skicka mig för vidare behandling på psyk. Jag förstod ingenting. 24 timmar tidigare hade de sagt att mitt tillstånd var livshotande, så vad kunde de göra på en psykvårdsavdelning?
Någon dag (timmar? minnet sviker) senare så rullades jag till den psykiatriska jouren. Alla var förvirrade, likaså jag. Men jag var i för dåligt tillstånd för att orka ifrågasätta något. På jouren bedömde de att mitt psykiska tillstånd var stabilt men att det var värre med mitt fysiska tillstånd.  När den psykiatriska bedömningen var över så kontaktade läkaren sin kollega på medicinakuten, som hänvisade mig dit och garanterade fortsatt vård. Jag trodde inte på ett ord av det, och insisterade så gott jag kunde. Men jag låg i en sjukhussäng, sjuk och oförmögen att röra mig. Vad hade jag för alternativ?
 
På akuten, dagen innan julafton så trillade kollegan till läkaren jag mött tidigare, in och stoltserade med att Han hade ordnat en "sovplats" på en medicinsk bevakningsavdelning till mig. Jag visste inte vad jag skulle tänka, tycka, tro eller känna. Maktlöshet är den enda känslan jag minns att jag hade just då.
Nästa dag på morgonen på läkarronden så hojtade en främling i vit rock, ett glatt "God Jul" och "Idag är det hemgång! Medicinerna och dina sprutor finns att hämta på apoteket i entrèn!"
Jag hade kissat ned mig och sängen jag låg i, och kunde inte röra mig för att ta reda på det själv. Så när avdelningens personal kom in så bad jag ynkligt om hjälp. Utan ett ord så bytte den manliga sköterskan kläder på mig, satte mig i en rullstol och rullade mig ut från avdelningen och lämnade mig där. Jag satt kvar utanför de stängda dörrarna, i en rullstol som jag inte kunde ta mig någonvart med.
Och nu då?
Den enda som hade "möjlighet" kom för att hämta mig. På apoteket där det skulle finnas dubbla recept på alla ordinerade mediciner och sprutor, hade inte fått in ett enda recept, vare sig från infektionsläkaren eller medicinavdelningens läkare. Apotekaren ringde om och om igen för att styra upp det hela. Men det hon fick till svar var att jag skulle vända mig till min hälsovårdscentral för recepten istället. Hennes förvånade men samtidigt uppgivna ton som klingade som svar till läkaren, kommer jag nog aldrig att glömma, då hon bara fick fram orden "Men.. Det är ju julafton." Medicinerna jag skulle hämta ut var livsavgörande.
Slutligen fanns där recept på läkemedlen.
 
På psykiatrin var de uppgivna och rådvilla. Vem sjutton skulle vårda mig nu? Jag hade blivit utslängd ifrån det somatiska sjukhuset med hänvisning till fortsatt vård och rehabilitering, hos psykiatrin.
 
Och där hamnade jag och blev kvar.
Timmar gick, nätterna kom, smärtan var kvar och likaså min totala uppgivenhet. Vad skulle jag tänka - eller känna?Hur skulle jag ställa mig till allt detta? Ingenting spelade egentligen någon roll för mig, för det enda jag ville då var att överleva och bli frisk.
 
Jag var helt utlämnad till personalen som fick byta blöjor på mig och sköta min hygien. Något de inte hade någon som helst skyldighet till att göra egentligen då det skulle ha varit omvårdnadspersonalen på det somatiska sjukhuset som hade det ansvaret. Jag är än idag tacksam för att någon överhuvudtaget tog hand om mig då det kändes som de flesta hade lagt sina ansvar åt sidan. Än idag - 9 månader senare - så ryktas det personalen emellan på hela sjukhuset om hur min (icke existerande) somatiska vård hade fått gå till. Men om alla nu vet, och häpnas över detta, varför väljer då ingen att ta itu med det? Att ifrågasätta? Alla hänvisar istället ansvaret till mig och uppmanar mig hetsigt till att anmäla dessa missförhållanden. Just då, och många månader därefter så var inte det min prioritet hur mycket jag än ville. För jag var så fokuserad på min rehabilitering.
 
Sakta men säkert så började kroppen att samarbeta, och med stöd av personalen och en sjukgymnast så kunde jag ta mig fram med korta steg med hjälp av en gå-stol. 
 
När det bestämdes att en anhörig skulle bo hemma med mig så kunde jag skrivas ut från psykiatrin. Jag fick då alltså lära mig att på egen hand, för första gången i mitt liv, ta sprutor på mig själv. En spruta om dagen, klockan 20 varje kväll, i flera månaders tid. Samtidigt försökte jag envist ta mig fram hemma utan kryckorna, då allt jag ville var att kunna bli någorlunda självständig igen.

Blodförgiftning och blodpropp - Del 1

Det verkar bli en sådan där superb sömnlös natt igen, och det är väl som alltid bara att acceptera det och göra det bästa av nattens alla timmar.
 
Det hade nog gått att stå ut lite lättare om jag låtit bli att bli impulsiv med vad jag tittat och läst på nätet. Det fick tusen tankar att vakna till liv.
 
Sedan i december månad då allting rasade samman och jag levde i en vaken mardröm, så har alla händelser bara överlöpt varandra.
Under ECT-behandlingarna så var de tvugna att sätta i en långtids PVK i min högra arm för att jag är svårstucken och inte skulle behöva genomgå alla dessa stickförök varannan dag då behandlingarna gjordes.
Dagarna som passerade emellan behandlingarna minns jag bara lite av, men att jag levde som vanligt trots dem och trots min inläggning, blickar jag tillbaka på ibland.
Jag minns att jag klagade på smärta i armen då och då, och de satte in en ny PVK. Smärtan ville dock inte försvinna och jag blev sämre fysiskt. Slutligen blev jag sängligandes och kunde inte äta eller dricka något. Jag började yra och klaga allt mer på värken i armen. Jag minns att jag kräktes och gjorde mina egna behov i sängen då jag inte kunde kontrollera min kropp. Utanför mitt rum så vet jag inte hur personalens funderingar gick, men jag har hört från olika personer efteråt att de försökte uppmärksamma min läkare på avdelningen, utan något gensvar.
En natt, då jag låg och yrade och grät vartom jag sov, så hotade jag med att ta mitt liv innan min kropp slutligen skulle ge upp av sig själv. Det är det sista konkreta jag minns. Vaga minnesbilder och meningar flimrar framför mina ögon. Människor som kommer och går, rör mig, försöker få kontakt. Jag kunde bara gny av smärta tillbaka.
En dag hade läkaren kommit in till mitt rum för en vanlig psykiatrisk bedömning, men då jag bara hade gråtit så hade han "ödmjukt" föreslagit att de skulle komma tillbaka vid ett lägligare tillfälle.
Det var tydlgen en mindre brand i en tvättkorg på den delen av avdelningen jag hade mitt rum på, också.
 
 
 
Några kom och skjutsade iväg mig. Men jag orkade inte fråga var jag skulle. Nästa gång jag vaknade upp, var i ett obekant rum och av att någon stack vad som kändes som otaliga nålar i min fot, vilket det senare skulle visa sig stämma då sköterskorna hade svårt att tappa mig på blod.
Jag vaknade igen. Tiden jag varit medvetslös på är helt oklar. Jag minns bara att någon skällde på mig för att jag låg i min egen avföring. Jag försökte lyda den okända kvinnan, försökte vara henne till lags, men kunde inte röra mig.
Den kommande tiden ser jag bara som flimrande när jag tänker tillbaka.
 
 
Jag låg tydligen på infektionsavdelningen på stadens sjukhus. De pratade om någon infektion i min kropp, som om det vore en självklarhet för mig att förstå, men jag förstod inte varför inte gjorde någonting åt smärtan i min arm, att jag inte kunde röra den, och att den nu var så svullen att landstingslinnet stramade åt.
Efter en tid började jag ställa korta frågor de stunderna jag var vaken och orkade säga något. Jag frågade vad det var för infektion. Blodförgiftning? Jaha?
När jag var tillräckligt smärtlindrad och blev alltmer envis vad gällde min oro över armen så skickades jag upp på röntgen där det visade sig att jag hade en blodpropp i den, och att armen svullnat 12 cm i omnejd under den obehandlade tiden. Därefter sattes även in behanding för de
 
Mina tankar bara snurrade de få vakna timmarna. Jag förstod ingenting. Hur gick det här till? Varför händer det? Vad kommer att hända med mig nu?
 
Vid ett tillfälle när nattsköterskan var inne hos mig så grät jag av smärta, men också av rädsla. Jag frågade henne om jag skulle dö, och hon fattade mig i min ena hand och varsamt gav mig svaret att de inte visste. Det gjorde mig livrädd. Hon satte kvar med mig den natten. Tusen tankar for igenom huvudet. Tankar på vad jag utsatt min kropp för under alla dessa år. Men de situationerna kunde jag kontrollera, det var skillnaden. Det var stunder då jag hade gjort ett val. En oändlig kamp om att fly ifrån mitt inre kaos. Det var annorlunda nu. Jag hade ingenting att säga till om, ingenting att kontrollera. Det var upp till läkarna, upp till min kropp, att avgöra om jag skulle få behålla mitt liv eller inte.
 
      
Jag vet än idag inte hur många timmar, nätter eller dagar jag låg på infektion. Det var nog en kortare tid. Varför kommer jag att nämna i ett senare inlägg. Men det kändes som en evighet. En evighet av ovisshet.
Jag minns bara prover, intravenösa mediciner, läkarronder där de sa att mitt tillstånd var livshotande, och så mina tankestormar såklart. För jag var ensam. Ensam och med känslan av övergivenhet. Lämnad åt ödet.

Ett censurerat psykfall!

Det är en ständig kamp och berg-och dalbana att lida av psykisk ohälsa. Alla har sina egna personliga livshistorier och likaså jag. För mig har bloggen blivit som en 7-årig självbiografi om hur jag lever med min.
Alla dagar är inte dåliga. Alla dagar inte bra. Precis som för vem som än sitter bredvid mig på bussen, i livet.
 
Skillnaden är kanske att min tillvaro handlar mer om psykiatri och inläggningar på psykiatriska avdelningar, ambulansfärder och sjukhus, bältningar och tvångsvård, mediciner och ja, så klart en hel del terapi
 
 
 
Men å andra sidan, så har jag ett till synes funktionellt liv utanför psykiatrins väggar också. Ett liv och en vardag som jag gör allt för att berhärska.
 
En 28-årig tjej med ett utseende, beteende och en fasad som människor inte anknyter eller associerar till " Ett typiskt Psykfall"..
Med en attraktiv tvåa på söder, vars inredning alltid är ett pågående projekt, vilket kommer att synas i bloggen.
En vardag som består av ett nyfunnet intresse av träning och som har gjort mig ca 25 kg lättare på ynka månader och som gör ett under för mitt psykiska mående dessutom! Vänner, dejter, middagar, vinkvällar, resor, och allt däremellan som hör livet till.
 
 
Törs ni?
 

I lost myself at the bottom of a bottle..

Psyk

Bäddades ned på avd. ett tag för att se om det kändes bättre efter lite vila. Och efter 2 timmars sömn kunde jag återvända hem för fortsatt permission.

Madness

Vad är det med morgnar och den här förbaskade ångesten? Hela nätterna är fyllda av PTSD-mardrömmar och oroliga uppvaknanden, så det kanske inte är så konstigt att jag inte är mitt bästa jag när jag vaknar. Men det är tärande och frustrerande.
Jag står knappt ut!

Träningsfreak? Nja.

Men, jo..
Dagen for förbi den med, utan alltför många ångestpåslag - och det tackar jag för.

Inledde som jag nämnde tidigare, dagen med att jag skulle träffa min personliga tränare, och sedan försöka mig på lite träning på egen hand. Men det blev bättre än så. Vi körde ett pass, i ett aktivt men ändå skonsamt tempo för min kropp, så här 5 veckor sedan mitt senaste riktiga träningspass.

Jag hade aldrig kunnat ana vad träning kan göra för din psykiska hälsa på alla möjliga plan. Jag trodde faktiskt att den inställningen och upplevelsen var personlig för var och en. Men för mig har den gjort mer nytta än vad alla mediciner gjort på många år. Och jag är så tacksam för att jag fått den här möjligheten att upptäcka vad man själv kan göra för att må bättre psykiskt, och samtidigt bli mer bekväm och hälsosam i sin egen kropp.

Jag kommer nog aldrig att bli den där tjejen vars livsstil blir träning och kosthållning. Men jag tar gladeligen emot den som en del av mitt liv och min vardag och låter mig fyllas av så positiva känslor samt den personliga utvecklingen som min träning ger mig.

Att fortsätta. Inte börja om, bara fortsätta.

Det känns lite trist att vakna upp efter en natt fylld av mardrömmar och kallsvettningar.

Ångesten vill tydligen vara väldigt närvarande idag, åtminstone nu. Jag tänker inte ens försöka bli av med den. Den får väl vara där om den nu så hemskt gärna vill det. Jag tänker ändå hålla mig till dagens planering. Dagens korta planering. Men ack så värdefull.

Jag ska för första gången på flera veckor ge mig iväg till gymmet för att mjukstarta igen. Och även om jag inte är sådär överlycklig just nu så vet jag att det är vad jag har längtat efter och saknat, så mycket. Jag ska även ha en avstämning med min personliga tränare som är där också.

Jag hoppas att mitt humör skiner ikapp solen under dagen, annars lär jag nog åka tillbaka till psykosavdelningen, om förståndet får bestämma.

Att ta sig igenom livskriser

Dagar har gått, timmar har passerat och känslor som svämmar över ömsom svalnat. Det är nog något jag får acceptera för nu tror jag, att jag kommer att känna mycket och starkt. Den svåraste känslan är nog saknaden tror jag. Samtidigt är det maktlöshet som förgör mig.

Jag är kvar på psykosavdelningen, och efter gårdagens stora möte trodde jag inte att de kommande dagarna skulle bli lätta. Mötet som hölls bara få minuter efter att jag vaknat, urartade helt och resten av dagen låg jag i sängen med mardrömmar om tvångsmedicinering, maktmissbruk och övervåld.

Jag är inte längre i ett "maniskt" tillstånd. Snarare tvärtom. Just nu befinner jag mig i ett mörker, ett mer depressivt tillstånd där jag är trött och slö, tänker mörka tankar och har väldigt jobbiga känslor.

Men, i allt detta så är jag ändå tacksam att jag av en tillfällighet hamnade på en psykosavdelning där de såg att jag höll på att förgöra mig själv fysiskt helt och hållet. Att jag medvetet använde min fysiska ohälsa till en fördel att dra nytta av, för att slippa ta itu med känslorna.
Men, personalen såg. Alla såg. Men till en början var det spekulationer om drogmissbruk och allt möjligt. Nu vet som. Nu vet vi. Och jag står nu igen med båda fötterna på jorden, även om det inte alltid känns så bra.

Under morgonens möte valde jag att möta läkaren halvvägs för att få min vilja igenom. Att bli av med vaket och att be om stöd när det är alarmerande. Att få gå ut ensam, och att bli av med tvångsvård och att få komma hem igen redan imorgon. 💕

Krishantering

Inlagd.
Men inte på den vanliga avdelningen.
Inte med personalen vars röster jag kan utantill.

Psykos. Har jag en psykos?
Nej, säger dem. Du är bara för fysiskt och psykiskt utmattad och har hittat ett nytt och självdestruktivt sätt att hantera din kris på.

Är jag manisk? Jag är ju inte bipolär.
Varför talar jag så högt och forcerat, som om det inte fanns någon morgondag?
Varför springer jag runt i korridorerna för att utmatta mig så fysiskt till den grad att jag svimmar? Allt för att slippa känna. Slippa ta itu med vad som gör ont inombords.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0