STEGVIST

OM LIVET MED PSYKISK OHÄLSA OCH OM VÄGEN UR DEN.

Ont i själen

Permalink0
Det gör ont inombords och det det finns ingenting som kan hindra mig från att gråta. Det är så frustrerande att tårrna rinner och att jag inte kan kontrollera det. Jag vill finnas där för min närmaste vän som går igenom något fruktansvärt nu. Men tårarna går inte att hålla tillbaka hur mycket jag än försöker.

 Allt är så otroligt sorgligt och efter helgens visit hos släkten så kände jag hur livsgnistan rann ur mig. Jag fick mina misstankar bekräftade om något som jag grämt mig över ett halvårs tid. Det fick min värld att rasa samman, och jag kände mig så förudmjukad över vad min syster fått släkten att tro om mig. Det är vedervädigt. Hon fick dem att tro att jag ljög om min blodförgiftning och blodpropp och att jag flrmodligen överdrev om att det var livshotande.

Hur kan man vilja någon så illa? Det jag var med om i december 2015 och genomgick fram till mars 2016 var en fruktansvärd upplevelse och som jag aldrig hade velat gå igenom ensam. Jag hade ingen. INGEN av mina anhöriga kom till mig. Inte ens när jag var kliniskt döende. Och när släkten ringde min storasyster som då lurade i dem att jag förmodligen överdrev och att det förmodligen inte var någon fara alls. Jag finner inga ord för hur ont det gjorde att få höra.

 

Varning för känsliga läsare.

Klockan har passerat 05 och jag tror att det är tvivelaktigt att det går att somna om igen. Hade jag varit hemma nu så hade jag nog sysselsatt mig med något, men det blir lite svårare nu när jag är hos mina vänner och de fortfarande sover.

Natten till igår så sov jag på avdelningen, med övervakning eftersom jag mådde ännu sämre än vad jag redan gör. Det känns som att jag slåss i motvind, slåss i hopp om något bättre. Men att det tycks vara lönlöst att ta den kampen eftersom jag inte kommer någonvart. För ja, just nu är det svårt att inte låta hopplösheten ta över.

Jag vill på något sätt komma ur det här onda. Hitta den där kämparglöden som gör att jag kan bemästra det hemska som händer. Men jag vet bara inte hur, för hur jag än vrider och vänder på det och försöker att se det hela ur ett annat perspektiv, så får jag ingen klarhet i hur jag ska ta mig vidare. Ta mig framåt.

Det mest smärtsamma med det hela är att jag vill leva, men att hopplösheten och ångesten gör att jag i ren desperation försöker fly ifrån den men inte hittar någon utväg. Det var skillnad förr, då jag i 2 år låg i en sjukhussäng med högsta övervakningsgraden och enbart levde på att nå mitt mål, nå min väg ut, att få frid. Det som jag trodde var den enda lösningen. Det var som att andas med hjälp av en respirator. Jag hade någon som var med mig dygnet runt och höll mig vid liv, oavsett hur mycket jag än ville att dem skulle stänga av respiratorn. För inombords var jag redan borta.

PTSD

♦ Depressionen, ♦ Diagnoser, ♦ Livet och vardagen Permalink0

PTSD-symptomen tar över så många delar av mitt liv. Jag har mardrömmar, gråter och gnyr när jag sover. Men oftast kan jag inte sova alls, och är ibland vaken i 48 timmar utan en enda minut av sömn..

Det värsta är att mardrömmarna är en verklighet i mitt liv, och inte något jag kan trösta mig med när jag har vaknat efter de hemska drömmarna. Så ångesten förföljer mig dagarna i ända, och jag kan inte längre hantera den så väl. Eftersom jag kämpar med den konstant så hinner jag aldrig att vila och samla nya krafter att slåss med.

Till top