Sömnstörningar

Det är väl aldrig roligt att vakna mitt i natten och inte kunna somna om. Ångesten knackar på dörren ganska snart när de vakna minuterna blir allt fler.


Det fick bli ett samtal till nattpatrullen, som jag för övrigt är dålig på att använda mig av men som nu kommer att kika förbi. Det lär bli intressant att se hur resten av natten blir, men jag hoppas på lite mer sömn, för imorgon väntas läkarsamtal på avdelningen.

Hoppas ni sover gött.
Jenny

Ett liv utan psykiatri eller somatisk vård.

Och här sitter jag än en gång, med en storstädad lägenhet, men ändå inte nöjd med vad jag tagit mig an idag trots allt. Men med de ångestdämpande i kroppen så hoppas jag på att varva ner snart. Det gör mig egentligen inte något att vara lite uppvarvad, men med tanke på att jag åkte in till sjukhuset med ambulans bara häromdagen så måste jag kanske sätta stopp när jag anstränger mig för mycket. Det är svårt för mig att veta var gränsen går ibland.
 
Jag låg på sjukhuset än en gång på grund av mitt fysiska mående, att jag inte får behålla mat eller vätska. Nu vill jag inte vara med om fler sjukhusbesök, som nuförtiden mitt liv i princip består av, och då räknar jag inte ens med att jag är inlagd på en psykiatrisk avdelning. De ska starta en utredning kring inflammation i tarmarna, men det skulle inte förvåna mig om mina fysiska bekymmer grundar sig i de psykiska. Jag är dock bara undersköterska och ingen läkare. Det enda jag vet är att det känns fruktansvärt att tappa medvetandegrad med jämna mellanrum för att kroppen är uttorkad.
 
Tänk... Tänk att få ha ett liv som inte innefattar psykiatri eller somatisk vård. Ett liv med vänskap, familj, arbete, tråkiga söndagar, och en sund livsstil. Tänk...

Påtaglig ångest

Wow, vilken inspiration jag fick till att skriva i bloggen nu medan jag springer emellan matlagning och tvättstugan!
 
Ni är för härliga läsare jag har, det hoppas jag ni vet. Men i brist på fantasti så undrar jag vad ni vill läsa mer om? Kom gärna med förslag.
 
De senaste dagarna har måendet varit i botten, och de ångestdämpande tabletterna har fått flöda fritt i kroppen. Det enda jag är rädd för nu är att gå upp i vikt av dem jag får inne på avdelningen. Jag får även i injektion och den medför dock inga sådana biverkningar. När jag var där igår kväll så brast jag ut i gråt och beodrades nästintill att sova där några timmar. Det gjorde jag och sedan fick jag skjuts hem, där jag sov hela natten. Idag är ångesten med ändå och jag känner en ständig trötthet som förvärrar tillståndet. Men med mat i magen och ren tvätt och en promenad med hunden så hoppas jag att den ska lägga sig lite.
 
Må väl fina ni.
Jenn

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0