STEGVIST

OM LIVET MED PSYKISK OHÄLSA OCH OM VÄGEN UR DEN.

Hoppas, tror och vill.

♦ Depressionen, ♦ Med- och motgångar Permalink0

Jag fortsätter i samma anda att försöka stå ut i stunderna. Slutligen blir ju stunderna till dagar och för var dag som går så blir jag häpen, men även tacksam för att jag överlevt den.


Min tillvaro nu bygger på att försöka hitta små positiva inslag i varenda dag (oftast i varje timme) och klamra mig fast vid det. Jag går ständigt tvärtemot känslan i sann DBT-anda, för att göra sådant som jag vet att jag mår bättre av på sikt. Till exempel så började jag träna igår för första gången på många månader, även om jag innan passet aldrig hade trott att jag skulle klara av det just igår. Men det var en befrielse, och jag var väldigt nöjd. Nu hoppas jag att än en gång göra träningen till en del av mitt liv. Jag vill och jag ska!

Häromdagen började jag med antidepressiva igen, och jag vill lägga all min tilltro till den, även om jag vet att det inte är rimligt. Men eftersom min depression är så djup nu så behöver jag få känna det där hoppet om att det kan bli bättre. För om jag aktivt gör min del för att underlätta och förbättra tillvaron för mig själv så kanske den kemiska biten också kan bidra. Förhoppningsvis.

Må väl, 
Jenny
Jenny

Att stå ut i stunderna

♦ Livet och vardagen, ♦ Med- och motgångar Permalink0

Varenda minut handlar om att stå ut i varenda sekund som passerar. Att se - verkligen se - på Oliver och tänka att det är värt att kämpa vidare. Han behöver mig, jag måste stå ut för honom, även om jag inte alltid vill. 


Livets utväg har varit skrämmande nära ett par gånger nu, och jag förundras över hur jag lyckats övervinna de stunder som jag varit så säker på hur de ska sluta. Jag tror även där att det är ansvaret för någon annan som fått mig att inte låta känslorna och impulserna eskalera och ta över helt..

Jag känner mig nöjd och en smutta stolt över att jag städat åtminstone halva mitt hem idag, och att tvätten är ren och möblerna som inte får plats numera inte står i ett hörn i vardagsrummet och väntar på att göras av med. Idag tänker jag minsann unna mig någonting gott att äta. En liten belöning. Jag kom på mig själv med att det har gått 2 dygn sedan jag åt något sist.

Trevlig kväll, vänner.

Maktlös

Det är tuffa tider nu. Men jösses vad jag kämpar för att ta mig upp, för att åtminstone hålla mig ovanför vattenytan. Det är allt annat än lätt, och i 5 dagar orkade jag inte svara i telefonen eller öppna dörren när någon plingade på. Det var ett helsike att ta sig ur sängen för att ta hunden på promenader. Polisen var här en natt för att det fanns misstanke om självskada, men jag orkade inte ens bry mig.


Det som gör mest ont i mig just nu är besvikelsen över att jag de senaste veckorna har vänt mig till psykiatrin och bönat och bett om hjälp, utan något vidare gensvar. Det enda jag erbjuds är inläggning. Men ska jag verkligen spendera hela mitt liv i slutenvård? På rättspsyk dessutom? Jag vill ha hjälp att klara av mitt mående hemma, där det är meningen att jag ska vara.
Känslan av otrygghet ekar inom mig nu när jag vet att mina nya psykiatrikontakter inte kunde bry sig mindre om hur det här ska sluta. För vi alla vet nog åt vilket håll vi är på väg. Att ständigt få uppmuntran om att söka hjälp I TID, känns bara som ett rent skämt. Jag har provat det i flera veckor nu, utan någon vidare hjälp, så det känns mest skrattretande. Fast helst vill jag nog bara gråta.

Till top