Psykisk tortyr

Jag vill bara vara ifred. Jag känner mig ständigt förföljd av dem - de anhöriga. Det spelar ingen roll åt vilket håll jag än springer, de kommer alltid ifatt. Det är en ständig psykisk tortyr och jag dör hellre än att plågas av dem år ut och år in.


Att blockera nummer, ta bort dem från sociala medier, sätta gränser, tjänar ingenting till. De överskrider dem ändå på ett sätt eller ett annat. Jag vill bara få vara ifred. Låt mig vara, jag gör nästintill vadsomhelst för att få finna någon slags trygghet och inre ro.

Om det finns någon/något att be till så gör jag verkligen det nu. Jag ber för mitt liv om att få leva mitt liv ifred.

Återhämtning

Oj. Nu, efter att ha varit sambo en tid, så är det bara jag och hunden igen. Omställningen kommer att kännas av - utan tvekan. Men so far, so good. Jag är en människa som kräver mycket egentid. Att ha hunden tätt intill är dock aldrig fel.


Har jag hunnit berätta det ens? Jag har adopterat en hund. Det var ett noga övervägt beslut och trots att det många gånger är slitsamt så är det värt det alla gånger och jag ångrar mig inte det minsta. Det är en gåva för mig att få uppleva villkorslös kärlek igen. Att både ge och få den. Och att få rutiner, promenader, glädje, tröst, och så mycket mer.

Vi hörs vänner. 

Försöker..

Aktiviteten i bloggen är inte den bästa. Men jag försöker få rätsida på mitt liv, utan att kunna klä det i ord ännu. Jag försöker sortera mina tankar och känslor. Det är inte alltid jag lyckas, men försöka kan man alltid. Jag försöker styra upp min vardag och strukturera upp ett fungerande nätverk nu när jag är tillbaka hemma, utan några som helst resurser från öppenvården än så länge. Jag väljer då aktivt att söka mig till terapi som faktiskt har förutsättningar att h j ä l p a mig på riktigt. Anhörigterapin, som i våras fick mig att utvecklas och se livet ur ett helt nytt och framförallt friskare liv. Egentligen vet jag inte varför jag försökt få tillbaka terapin i KBT, när de ändå lämnade mig åt slutenvård när jag behövde dem som mest. Det gjorde mig väldigt illa. Så, Anhörigterapin är nog mer passande för min del om jag vill få framtidsutsikter igen. 


Må väl,
Jenny

Delmål

Sitter här på "min plats" i korridoren och känner mig rädd för att gå och lägga mig. Rädslan för att nätterna ska bli som de tidigare nätterna dem här veckorna. Sömnen är så klart ett stort problem, och ju fler mediciner de sätter ut desto sämre sover jag. Insomningen är värst. Att tankarna och känslorna löper amok så fort jag blundar och försöker slappna av.


Jag har i alla fall bestämt mig för att börja slussas ut den här månaden. Nu måste jag bara få läkaren att gå med på det. Jag har planer för de kommande månaderna som jag ska försöka klamra mig fast vid för att visualisera mina mål. Jag har varit inlagd länge nu, och det blir inte bättre av det, och det är vi nog alla överens om.

Mina få men första viktiga planer för Januari är:

Permissioner
Nattpermissioner
Avskrivning av LPT (Sträcker sig till 8/3)
Utskrivning
Överraskning
Träning
Osv osv

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0