Stegvist

Om livet med psykisk ohälsa och om vägen igenom den.

Psykisk tortyr

Jag vill bara vara ifred. Jag känner mig ständigt förföljd av dem - de anhöriga. Det spelar ingen roll åt vilket håll jag än springer, de kommer alltid ifatt. Det är en ständig psykisk tortyr och jag dör hellre än att plågas av dem år ut och år in.


Att blockera nummer, ta bort dem från sociala medier, sätta gränser, tjänar ingenting till. De överskrider dem ändå på ett sätt eller ett annat. Jag vill bara få vara ifred. Låt mig vara, jag gör nästintill vadsomhelst för att få finna någon slags trygghet och inre ro.

Om det finns någon/något att be till så gör jag verkligen det nu. Jag ber för mitt liv om att få leva mitt liv ifred.

Återhämtning

♦ Ljuspunkterna i vardagen Permalink0

Oj. Nu, efter att ha varit sambo en tid, så är det bara jag och hunden igen. Omställningen kommer att kännas av - utan tvekan. Men so far, so good. Jag är en människa som kräver mycket egentid. Att ha hunden tätt intill är dock aldrig fel.


Har jag hunnit berätta det ens? Jag har adopterat en hund. Det var ett noga övervägt beslut och trots att det många gånger är slitsamt så är det värt det alla gånger och jag ångrar mig inte det minsta. Det är en gåva för mig att få uppleva villkorslös kärlek igen. Att både ge och få den. Och att få rutiner, promenader, glädje, tröst, och så mycket mer.

Vi hörs vänner. 

Försöker..

♦ Vägen tillbaka Permalink0

Aktiviteten i bloggen är inte den bästa. Men jag försöker få rätsida på mitt liv, utan att kunna klä det i ord ännu. Jag försöker sortera mina tankar och känslor. Det är inte alltid jag lyckas, men försöka kan man alltid. Jag försöker styra upp min vardag och strukturera upp ett fungerande nätverk nu när jag är tillbaka hemma, utan några som helst resurser från öppenvården än så länge. Jag väljer då aktivt att söka mig till terapi som faktiskt har förutsättningar att h j ä l p a mig på riktigt. Anhörigterapin, som i våras fick mig att utvecklas och se livet ur ett helt nytt och framförallt friskare liv. Egentligen vet jag inte varför jag försökt få tillbaka terapin i KBT, när de ändå lämnade mig åt slutenvård när jag behövde dem som mest. Det gjorde mig väldigt illa. Så, Anhörigterapin är nog mer passande för min del om jag vill få framtidsutsikter igen. 


Må väl,
Jenny

Till top