Hemskheter

Så, här sitter jag än en gång mitt i natten och häpnas över hur grava sömnstörningar jag har.
Nu när jag sovit hemma i två nätter så märks det att det inte alls fungerar med sömnen till skillnad från på psyk. Istället för att sova har jag möblerat om (tyst och försiktigt så klart.) och så har jag dekorerat med lite ljus. Allt för att inte låta ångesten få makten över mig.
 
Nu är det mycket tråkigt som hänt och händer och det är svårt att inte tappa hoppet om att det kommer ljusare tider. Min bästa vän, min familj, vars underbara mamma gick bort för två veckor sedan. Vi har sörjt tillsammans men samtidigt inte tillräckligt. Jag lider så med henne, men inser att jag bara kan försöka förstå och vara empatisk, men inte ta över hennes bördor. Det är en svår balansgång.
Vidare så har det varit tråkigheter som jag tyvärr inte kunnat styra över. Men jag har inte gjort saken bättre genom att vara impulsiv och likgiltig inför framtiden.
 
För några veckor sedan så låg jag på sjukhuset för att jag tappade medvetandegrad och inte fick behålla mat eller dryck vilket resulterade i en viktminskning på 7 kg på en veckas tid. Det var inte självvalt! Jag är på fötter igen nu, men kan fortfarande känna av yrseln och tröttheten.
 
Jag tänkte att ett blogginlägg vore på sin plats då det efterfrågats, men jag vet dock inte vad jag ska skriva. Det är likadant med en föreläsning jag ska hålla i höst. Vad ska jag säga? Kommer jag kunna prestera så som jag vill? Tiden får utvisa.
 
Det känns så mörkt. Så dysterst. Det är sommar, men det märks knappt eftersom den inte innehåller varesig värme eller symboliskt ljus.
 
Jag tampas hela tiden med mina tankar. Ska jag, ska jag inte? Men tankarna är inte värst. Nej, det är ångesten. Den äter upp mig inifrån och jag kan inte hejda den. Man pratar om verktyg, men de räcker inte alltid ända fram. Jag skulle behöva ha någon att prata med. Jag har ju anhörigcenter, men det är inte tillräckligt. Jag behöver mer. Ventilera, bolla med någon, få saker sagda högt utan att någon dömer mig.
Tabletterna är min räddning just nu, och det känns inte rätt att jag ska "tröstäta" mina känslor. Varför bara inte ge mig mer än slutenvård? Har öppenvården givit upp hoppet om mig? Det vore inte helt orimligt.
Som sagt är det mörkt och dystert och trots att solen skiner ibland så känns det kolsvart inombords.
 
Jag försöker desperat hålla fast vid det positiva i livet men just nu så är det svårt att se klart. Det händer alltför hemska saker omkring för det.


Kommentarer
Anonym

Känner igen mig så sjukt (ursäkta ordvalet ) mycket i det du skriver. Skillnaden är väll att jag fått den hjälp jag behöver för att börja läka och hoppas . Jag önskar jag kunde vara ditt bollplank för tror jag vet hur det känns. Du är stark även fast du inte kanske tror på det själv 😘

Svar: Haha, ordvalet var klockrent. Jag får hjälp men kanske inte den rätta. Men till hösten ska dem göra en ny utredning. Hoppas på bättre förståelse då. Kram Jenny
stegvist.blogg.se

2017-07-31 @ 18:57:38


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0