Mitt största problem är jag.

Jag försöker bland panikattacker och en gnagande inre oro att finna mod. Modet att orka kämpa vidare, trots att det känns som ett ständigt upprepande. Ibland längs vägen så råkar jag såra, bli sårad, och det gör allt så mycket värre. När man redan hatar sig själv och när hela mitt inre skriker att jag är misslyckad och oduglig, så läggs skuldkänslorna på. Och jag får svårt att förlåta mig själv, och att försonas med mitt jag. Ibland står jag inte ut med mig själv, och får då funderingar på hur tusan en omgivning skulle kunna det. De kraven jag har på mig själv kväver mig, för jag känner mig alltid så otillräcklig. Mitt största problem är jag. 



Kommentarer
Anna

Hej, tyvärr har jag inte följt din blogg aktiv nu men det första jag tänkte på när jag läste din text nu så relaterr jag till en låt av DIA PSALMA, jag svartnar.
Lider med dig, är inte så stabil psykiskt nu just själv.

Svar: Hej! Jag hoppas att det ljusnar lite för dig snart.
Styrkekramar
stegvist.blogg.se

2017-04-30 @ 17:14:37


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0