Stegvist

Om livet med psykisk ohälsa och om vägen igenom den.

Nya tider

♦ Livet och vardagen Permalink0
Här sitter jag och småler över hur lyckligt lottad jag är, trots att det finns mycket som bör kunna förbättra min livskvalitet med hästlängder.
 
Ångesten har jag lärt mig att leva med, att aceeptera att jag alltid kommer att vara en högkänslig person. Den gör inte mindre ont för det, men det är lättare att stå ut med att den finns där när jag vet att den går över.
 
Tänk att jag har så fantastiska människor i mitt liv numera. En underbar liten vovve som jag älskar till oändligheten, en pojkvän som älskar och accepterar mig för den jag är, vänner jag kan räknaa med och som förgyller min vardag. Personalen på rättspsyk får jag inte glömma, för de är min familj, hur illa det än må låta, så är det så. Det är dem som ger mig trygghet på avstånd, dem ger mig goda grunder för att jag ska kunna stå upp själv. Jag behöver dem, men jag behöver inte vara HOS dem. Tack vare deras förståelse och tålamod, samt tilliten som finns mellan oss så har jag kommit långt på bara 6 månader. Mitt liv idag jämfört med mitt liv då är som natt och dag, om det ens går att jämföra?
 
Den 25e Januari kommer vi tillsammans med förvaltningsrätten att ansöka om ÖPT (Öppenpsykiatrisk tvångsvård.) Enbart för att jag ska känna mig trygg med att ha dem tillhands i bakrgunden medan jag bygger upp mitt liv utanför psykiatrins dörrar. Det finns knappt några grunder för varken LPT eller ÖPT längre, men jag känner ändå att det blir en bra säkerhetsåtgärd. Något som kan upphöra närhelst ansvarig läkare anser att inte något tvång längre föreligger i någons intresse eller tycke. Den 25e Januari kommer alltså mitt ett år långa LPT att upphöra. En mäktig känsla för oss alla.
 
Den 30 Januari hålls ett stort möte med försäkringskassan och arbetsförmedlingen tillsammans med mig och personal från psykiatrin angående min kommande delaktighet i arbetslivet och jag ser fram emot det med glädje.
 
Jag forsätter med min terapi på anhörigcenter och kommer snart att återfå min plats i gruppen igen efter ett längre uppehåll. Terapin stärker mig och gör mig mer medveten om mig själv och vad jag själv kan påverka.
 
Om två veckor kommer min älskade hem och vi kommer att fira min 30e födelsedag tillsammans. Men jag firar då inte bara min födelsedag. Jag firar även ett halvår utan destruktivitet, och att jag har byggt upp ett värdigt liv. Ett liv jag kan leva med. ;)
 
 
Till top