Stegvist

Om livet med psykisk ohälsa och om vägen igenom den.

I Brist på Ord.

♦ Livet och vardagen Permalink1
Jag vill våga påstå att jag välsignats med talet- och skriftens gåva. Min verbala förmåga har hjälpt mig att kommunicera och uttrycka mig så länge jag kan minnas.

Dock har det tagit en drastisk vändning. Så nu vänder jag mig till er - mina läsare - för att få veta om ni har liknande erfarenheter av detta, och om/hur ni fick bukt med det. Att kanske få tips på hur man kan "öva" sig tillbaka till det som karaktäriserar mig mest.

Jag har i flera år nu pratat fort, mycket och ofta. Likadant var det när jag var liten, i 5-8 års åldern. Dock avtog detta när jag blev mer introvert, men jag skrev som aldrig förr. Detta följde mig upp i vuxen ålder. När jag sedan för några år sedan började öppna mig mer generellt så blev jag samtidigt mer utåtriktad, och det var svårt att få mig att vara tyst.

Men nu, sedan en längre tid tillbaka (exakt tidsperiod minns jag inte då jag rent allmänt fått svårigheter med minnet.) så har jag fått rätt omfattande problem med. talet. Jag punktar upp några exempel här.

  • Sluddrar när jag pratar (även i nyktert tillstånd).
  • Förväxlar ord med andra helt orelaterade till samtalsämnet.
  • Får "hjärnsläpp" och kan mitt i en mening helt glömma bort vad jag skulle säga - och lyckas sällan återuppta samtalsämnet.
  • Enkla ord som "Hej" eller "Hej då" kan ibland bli omöjliga att uttala "korrekt". Och meningar ännu svårare att formulera.
  • Att hålla "en röd tråd" eller att hålla mig till samtalsämnet är nästintill omöjligt.
  • Sist men inte minst så har de ovanstående punkterna blivit ett lika stort problem även när jag tänker eller för en inre dialog.
Vill även tillägga att jag provat att kravlöst ge mig själv tiden att "hitta" orden och att ibland även släppa ämnet helt för att inte pressa mig själv. Ingenting tycks dock särskilt framgångsrikt.

Till följd av detta så har jag svårt att göra mig förstådd.

Jag har även provat med det nästintill omöjliga: att vara tyst. Men det är inte alltid ett fungerande koncept när min vardag mestadels innefattar möten och samtal i alla dess former.
Numera använder jag mig av ett pappersblock för att minnas de mest basala uppgifterna, till och med att gå på toaletten eftersom jag glömmer det när jag distraheras av 
annat. Kroppen sänder naturligtvis ut signaler om att det exempelvis är dags att besöka toaletten, men det tycks hamna i skuggan av andra tankar. Även gånger då jag går till ett rum för att göra något viktigt så glömmer jag det i samma sekund som jag är påväg dit.

Stress? Sömnbrist? Jag vet inte vad det beror på. Det jag däremot i allra högsta grad vet, är att det är obehagligt, frustrerande, skamset, förvirrande, och minst sagt handikappande.

- Vill påpeka att detta inte enbart är mina egna upplevelser av problemet. Det är flera i min omgivning som påpekat det.

(Detta blogginlägg var svårt att formulera, och tog ca 2 timmar trots fokus vilket hör till ovanligheten).
-

Självfallet förblir era kommentarer opublicerade och/eller anonyma.






















Värdelös

♦ Livet och vardagen Permalink0
Det finns ingen som kan få en att känna sig så värdelös som psykiatrin kan.

Är det inte underligt

♦ Livet och vardagen Permalink0
Är det inte underligt,
Att skriva ett inlägg som är präglat av genomsyrande lycka och tillfredställelse - där jag berättar för mina läsare om det fantastiska förhållande jag lever i. Om hur min hälsa sakta men säkert börjar gå åt rätt håll. Att jag är på väg ut i arbetslivet igen, samt att mina andra relationer blommat ut.


Men livet är oförutsägbart och likaså mitt mående.

Är det inte underligt hur det fantastiska förhållandet jag levde i så småningom fick mig att må sämre och leda till ett uppbrott och som ger en övergripande känsla av förlust trots att beslutet om att bryta upp ändå var mitt. Alla framtidsplaner vi hade tillsammans blev inget annat än ett minne blott. Flytten till ett annat landskap, den gemensamma önskan om att sätta ett liv till världen att älska villkorslöst, och att visuellt inreda vårat nya gemensamma hem tillsammans.

Att hälsan som hade en sådan god prognos nu blev värre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.


Eller att vägen mot arbetslivet inte gick så smidigt som vi önskat trots att motivationen och viljan fanns där.

Hur övriga relationer kantades av oro och ständiga besvikelser som tills sist fick mig att bryta upp även där, då insikten om att dessa värdefulla känsloband  skulle komma att bli min död om jag inte vände mig om och gick därifrån.
...

Men är det inte underligt att trots att motgångarna skavde och hoppet sinade så, så fanns det inslag och möten med fina själar i livet som fick mig att försöka andas vidare, en dag i taget.

Mitt lilla knyte, O. Han får mig att fortsätta vidare i de mest fruktansvärda stunderna. Han lär mig att det inte är ett val att ge upp eller ge vika för frestelserna att fly.

Eller mötena med de främlingar som visar sig att växa till en fördjupad bekantskap och som lämnar ett stort avtryck i mitt liv likväl som i mitt hjärta.

Finns det något egentligen som inte går att bemästra? Även om man tror att något skulle ha inneburit slutet.



Är det inte underligt hörni, så säg.







Till top