Stegvist

Om livet med psykisk ohälsa och om vägen igenom den.

I Brist på Ord.

♦ Livet och vardagen Permalink1
Jag vill våga påstå att jag välsignats med talet- och skriftens gåva. Min verbala förmåga har hjälpt mig att kommunicera och uttrycka mig så länge jag kan minnas.

Dock har det tagit en drastisk vändning. Så nu vänder jag mig till er - mina läsare - för att få veta om ni har liknande erfarenheter av detta, och om/hur ni fick bukt med det. Att kanske få tips på hur man kan "öva" sig tillbaka till det som karaktäriserar mig mest.

Jag har i flera år nu pratat fort, mycket och ofta. Likadant var det när jag var liten, i 5-8 års åldern. Dock avtog detta när jag blev mer introvert, men jag skrev som aldrig förr. Detta följde mig upp i vuxen ålder. När jag sedan för några år sedan började öppna mig mer generellt så blev jag samtidigt mer utåtriktad, och det var svårt att få mig att vara tyst.

Men nu, sedan en längre tid tillbaka (exakt tidsperiod minns jag inte då jag rent allmänt fått svårigheter med minnet.) så har jag fått rätt omfattande problem med. talet. Jag punktar upp några exempel här.

  • Sluddrar när jag pratar (även i nyktert tillstånd).
  • Förväxlar ord med andra helt orelaterade till samtalsämnet.
  • Får "hjärnsläpp" och kan mitt i en mening helt glömma bort vad jag skulle säga - och lyckas sällan återuppta samtalsämnet.
  • Enkla ord som "Hej" eller "Hej då" kan ibland bli omöjliga att uttala "korrekt". Och meningar ännu svårare att formulera.
  • Att hålla "en röd tråd" eller att hålla mig till samtalsämnet är nästintill omöjligt.
  • Sist men inte minst så har de ovanstående punkterna blivit ett lika stort problem även när jag tänker eller för en inre dialog.
Vill även tillägga att jag provat att kravlöst ge mig själv tiden att "hitta" orden och att ibland även släppa ämnet helt för att inte pressa mig själv. Ingenting tycks dock särskilt framgångsrikt.

Till följd av detta så har jag svårt att göra mig förstådd.

Jag har även provat med det nästintill omöjliga: att vara tyst. Men det är inte alltid ett fungerande koncept när min vardag mestadels innefattar möten och samtal i alla dess former.
Numera använder jag mig av ett pappersblock för att minnas de mest basala uppgifterna, till och med att gå på toaletten eftersom jag glömmer det när jag distraheras av 
annat. Kroppen sänder naturligtvis ut signaler om att det exempelvis är dags att besöka toaletten, men det tycks hamna i skuggan av andra tankar. Även gånger då jag går till ett rum för att göra något viktigt så glömmer jag det i samma sekund som jag är påväg dit.

Stress? Sömnbrist? Jag vet inte vad det beror på. Det jag däremot i allra högsta grad vet, är att det är obehagligt, frustrerande, skamset, förvirrande, och minst sagt handikappande.

- Vill påpeka att detta inte enbart är mina egna upplevelser av problemet. Det är flera i min omgivning som påpekat det.

(Detta blogginlägg var svårt att formulera, och tog ca 2 timmar trots fokus vilket hör till ovanligheten).
-

Självfallet förblir era kommentarer opublicerade och/eller anonyma.






















#1 - - Anonym:

Det låter verkligen jobbigt för dig! Jag tänker rent spontant att det kan bero på såväl psykiska som somatiska orsaker. Har du varit på vårdcentralen och kollat upp grundläggande saker? Annars skulle jag rekommendera att du börjar där. Så att de får bedöma grundläggande neurologisk status men även ta prover för att kolla exempelvis sköldkörteln. Det är mycket som kan ställa till det. Sedan kan ju depression ge diverse olika symptom. Och om inte den fysiska utredningen ger någonting så kanske man får gå vidare och titta på psykologiska orsaker. Oavsett så ska du inte behöva ha det såhär. <3 kram

Till top