Kanske

Det är med ganska blandade känslor jag skriver detta inlägg. Ett inlägg om mitt val att avsluta behandlingen här i Småland och återvända hem till kaoset.

Det låter som ren idioti och kanske är det precis vad det är, men det känns rätt, väldigt rätt.

Det har varit mycket bråk här och det väcker obehagliga känslor från det förflutna. En plats med bråk och drama var inte vad jag hade förväntat mig när jag kom hit. Därför väljer jag att åka hem, till mitt något tryggare krypin (kanske en falsk trygghet men så får det vara).

Kanske blir det ett nytt behandlingshem ändå. men det är osäkert om det finns plats och om det är något för mig. Så det kan hända att en behandling i öppenvården blir aktuell istället.

Jag ville så gärna tro på att behandlingshem var något för mig, men kanske var jag fel ute, eller så har jag bara inte hittat den rätta platsen för mig än. Men jag hoppas att den platsen är livet och behandling och inte en tilfällig utväg.

En oviss tid

Måendet har varit aningen ostabilt de senaste dagarna och därför är en typ av extravak insatt under helgen. Måendet förbättras inte av att det har varit en hel del drama här under dagarna.

Vet inte hur det kommer att bli i veckan. Om de skickar hem mig eller någon annanstans.

Det är en oviss tid.

Jag hoppas i alla fall att ni har det bra, vänner.

Behandlingshemmet

Det är mindre än en vecka kvar till jag åker tillbaka till behandlingshemmet, och det får det att knyta sig i maggropen. Det är ett val jag inte känner mig allt för nöjd med, men har jag något annat att välja på?

Det är miljön, och några andra faktorer som får mig att vantrivas där, och om jag kunde ändra på det så hade jag gjort det utan att blinka, för jag vill vill vill att det ska bli bra.

Det gör mest ont att jag hade så höga förhoppningar på behandlingshemmet innan jag åkte dit. Tiden på avdelningen gick ut på att längta efter resan dit. Det känns olustigt.

Om en liten stund väntar ett besök på avdelningen för att hämta medicin och besöka kuratorn.

Ha en fin dag, vänner.

Det nygamla beslutet

Efter besöket hos avdelningens kurator häromdagen beslutade vi oss efter många om och men för att strunta i besöket på det nya behandlingshemmet och istället välja tillbaka det gamla.

Det beslutet är inget jag känner mig tillfreds med men har inte så mycket annat att välja på. Och istället får jag försöka se det från den ljusa sidan eftersom personalen är underbara och min nya vän Emelie finns kvar där.

Må gott, vänner.

Blunda och önska

Det sista terapisamtalet med terapeuten gick över förväntan och väckte många känslor. Det är synd att det var det sista samtalet och helst av allt skulle jag vilja packa ner terapeuten och ta henne med mig, för av alla psykologer, kuratorer och terapeuter jag mött så är hon helt klart den bästa, och därför tar det emot att avsluta behandlingen här. Men jag kan bara blunda och önska att personalen och terapeuterna är lika välutbildade och bra som de här.

Imorgon förmiddag är det dags för en lång bilresa hemåt, och på vägen ska vi besöka min lillebror som numera är bosatt på ett ungdomshem. Sen, sen är jag hemma igen tills det är dags att åka till det nya behandlngshemmet.

Sov gott! ♥

Tacksam

Jag ligger i ena hörnet av soffan och huttrar under täcket och värmer fötterna på datorn, medan Emelie sitter i det andra hörnet framför sin dator. Vi väntar på dagens höjdpunkt - kvällsfikat. Och klockan smyger sig fram, vilket den förmodligen kommer att göra tills på onsdag då vi båda får åka härifrån.

Bedömningen är i full rullning och eftersom det snart är dags för hemfärd så är sammanställningen av bedömningsmånaden viktig att klargöra. En rad av olika skattningar, enkla som jobbiga, har varit de senaste dagrnas uppgift.

Tiden här kommer alltså inte ha varit slöseri med tid. Snarare tvärtom, det har gett mig mer än vad psykiatrin fått fram under tre års tid, och det kommer jag alltid att vara tacksam för. För jag är tacksam för den här tiden, trots att den har fört med sig många jobbiga stunder.

Ambivalent

Det är lördag kväll och i tre dagar i rad har jag vägrat kliva upp ur sängen i onödan. För det är en sån period nu. En period då ingenting känns speciellt bra eller lockande och tröttheten är påtaglig.

Drömmarna styr in på avdelningen och hemmaplan. Vareda gång jag slumrar till så drömmer jag bara om det och kan inte sluta tänka på någonting annat när jag är vaken heller. Tiden på avdeöningen har satt sina spår.

Eftersom bedömningsmånaden är över nästa vecka så är det dags för hemfärd på onsdag. Och det känns bra, till och med jätte bra. Samtidgt som det finns en stor rädsla för hur det kommer att bli när jag väl kommer hem.

Ha en fin lördagskväll, vänner.

På ett sunt sätt.

Dagen som delvis har spenderats ute på vift har ändå varit ganska bra trots ångesten som väljer att uppenbara sig vid de mest olämpliga tillfällen. Det är därför sömnen är så prioriterad eftersom det är mitt sätt att bli av med den för en stund. Verklighetsflykter är det enda sättet just nu, och det är ju därför jag är på behandlinshem - för att lära mig att hantera den på ett sunt sätt.

Imorgon kommer dagen att ha lite mer att bjuda på då vi ska åka iväg till Boda Borg (som fångarna på fortet) och leka av oss lite. Jag hoppas att ångesten väljer att hålla sig borta då och låter mig en stund av lugn och ro.

Trevlig kväll, vänner.

Chansen går inte till spillo,

Även idag sköljdes jag av en enorm hemlängtan medan jag for iväg på en nostalgitripp. Det känns som tortyr att inte veta vad som ska hända härnäst och var jag kommer att spendera ett halvår framåt. Hemma eller på ett behandlingshem?

Även en enorm tacksamhet och dåligt samvete sköljs över mig eftersom jag ännu inte vet vad jag vill eller var jag ska bo hädanefter. Människor har arbetat hårt för att ge mig den här chansen. Men jag får trösta mig själv med att det finns andra hem att bo på, så chansen går ändå inte till spillo.

Halva tiden har gått, och nu är det bara två veckor kvar innan bedömningsmånaden är över.

Vill ju.

Det är snabba svängar och snabba beslut.. Åter igen tillbaka på behandlingshemmet efter en tids funderande. Jag vill och hoppas på att det här var rätt beslut. Vill ju få en vändning på de dåliga vanorna nu, tror jag.

Det var inte så här det skulle bli.

Igår kväll bestämde jag mig för att avsluta behandlingen, vilket inte alla tyckte var en förståndig idé. Och det kan jag väl hålla med om till fullo, men det känns inte rätt, inte bra.

Mamma kommer och hämtar mig om två timmar, och sedan följer jag med henne hem över helgen och så får vi se när det är dags att åka tillbaka hem.

Det var inte så här det skulle bli och det har jag överväldigande dåligt samvete för. Det var inte så här det skulle bli.

En ärlig chans

Jag har bestämt mig för att jag ska klara mig igenom även denna dag, men med mer styrka och mod. Jag ska ge det hela en ärlig chans och ge av mig själv.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0