Psykotisk, eller tillfälligt manisk?

Det är svårt att minnas den senaste tiden. Det har varit flertalet ambulansfärder på grund av mitt fysiska tillstånd. Och förutom det fysiska så påstår de även att jag lider av utmattningssyndrom då jag glömmer saker lätt, upprepar saker med sekunders mellanrum, har ingen uppfattning om vilken dag eller vilket datum det är. Jag är konstant stressad, ibland trots att det är en obefogad stress.

Jag har numera varit inlagd vid två tillfällen efter fem månaders frihet. I helgen blev jag inskriven på psykosavdelningen trots att jag inte är psykotisk (även om jag har uppfört mig som så ett tag nu), men hamnade på BUP med högsta gradens övervakning. På BUP är det mer miljövänligt och ett markant lugn jämfört med övriga avdelningar.

Trots det så fortsatte jag att gå runt och runt för att göra kroppen så utmattad att jag inte skulle ha möjlighet att tänka och känna efter. Jag rasade ihop av fysisk utmattning flera gånger, men reste mig snart igen för att fortsätta aktivera kroppen. På en kväll sorterade jag om min packning flera gånger, sorterade, och bytte kläder om och om igen.

Jag är livrädd för att känna efter. För sorgen, saknaden, tomheten och frustrationen äter upp mig inifrån och jag vill inte kännas vid den. För om jag tillåter mig själv att känna så är jag rädd att falla så djupt att jag inte kan ta mig upp igen.

Jag som aldrig varit förtjust i alkohol, dricker numera i stort sett varje dag. Inga större mängder, men tillräckligt för att känna mig berusad. Mitt förstånd protesterar men mina känslor tillåter tillflykten i alkoholen.

Jag kan inte sakta ner på farten förutom när jag faller ihop av fysisk utmattning. Jag kan inte hantera det som försiggår inombords. Jag törs inte.

Livsgnista

Ligger inlagd på en låst psykiatrisk klinik som inte ligger i min hemkommun. Dagen har varit dramafylld och jobbig och jag längtar hem så mycket. Samtidigt känner jag mig inte redo för att skrivas ut imorgon, även om utskrivningen delvis varit mitt eget val.

Det händer så mycket hemskt i mitt liv just nu att jag inte vet i vilken ände jag ska börja, så det kanske inte ens är värt att försöka.

Livsgnistan är låg i alla fall - det är en sak som är säker.


Viktproblem

En gång i tiden hade jag stora svårigheter med att öka i vikt. Jag var så smal att omgivningen ifrågasatte ätstörningar, vilket inte alls stämde även  om jag aldrig haft någon sund relation till mat eftersom jag aldrig fullt ut fått lära mig vikten av goda matrutiner. Dessutom fick jag magkatarr redan som 14åring, kanske till och med tidigare än så. Magkatarren gjorde att jag kräktes flera gånger dagligen och började redan strax efter att jag vaknat på morgnarna. Så fortsatte det i många, många år.

Men, när jag första gången blev psykiskt sjuk och inlagd på en psykiatrisk klinik vid 19 års ålder och behandlades med Nozinan för min svåra ångest så gick jag upp 16kg på knappt 2 månaders tid, men märkte ingenting själv då jag hade noll tolerans för medicin och blev alldeles för drogad för att märka min drastiska viktuppgång. 

Först utanför kliniken då bland annat läkare frågade mig om jag var gravid då jag hade en enormt spänd och märkbart utåtstående mage så började jag sakta men säkert notera min kropps förändring, vilket jag inte alls hade anpassat min klädsel efter eftersom jag sedan tidigare alltid varit van vid att gå i jeans eller leggins med tajta långa tröjor över. Men, jag var fortfarande så ovan och nerdrogad av starka lugnande mediciner att vikten inte bekom mig just då. Dessutom led jag av en fruktansvärt djup depression och ständigt allvarliga suicidtankar. Var verkligen vikten mitt största problem? Inte då.

När jag blev tillvand och mer tolerant mot mina nya mediciner, och blev åtminstone lite mer närvarande samt uppmärksam på mig själv och såg mig i spegeln, kände jag inte igen flickan som blickade tillbaka på mig. Därefter började jag anpassa min klädsel lite mer efter min kroppstyp, men förnekade nog också "mitt nya jag" samtidigt.

Så gick åren. Jag ökade ständigt i vikt trots att jag knappt åt någon mat. Träffade dietister då läkarna trodde det rörde sig om mer än bara dåliga matvanor, och istället på att jag åt för mycket. Inte en enda gång informerade de mig om att jag var ordinerad mediciner som gav kraftig viktuppgång.  Besöken hos dietisten gav mig inte mer än överväldigande ångest då jag inte förstod hur jag kunde äta för mycket när jag inte åt alls. Självklart var jag medveten om att kroppen ställde in sig på svält och samlar på all mat den får. Men det kunde inte vara den enda sanningen.

Tiden gick och jag fortsatte att pendla upp och ner i vikt utan att egentligen uppfatta det själv. Inte förrän jag började se mig själv på bilder. Det var ett skräckfyllt uppvaknande. Mitt ansikte var så vattenfyllt och uppspänt att det såg ut som om jag vore behandlad med en avsevärd mängd av Cortison, liksom resten av min kropp. Men jag var ändå otroligt opropertionelig då mina ben var smala i jämförelse med resten av min kropp. Det tog på mitt självförtroende hårt på ett annat sätt än när någon hävdade anorexi i mina tidigare tonår, och jag slutade att umgås med människor som var vana vid att se mig smal. Jag skämdes och kunde acceptera eller relatera till mitt nya utseende.

När jag för ett par år sedan blev inlagd på en psykiatrisk klinik uppåt i landet (ligger i kategorin: Den nya kliniken) och fick de flesta av mina mediciner utsatta, så minskade jag drastiskt i vikt. Jag blev smal igen. Jag såg mig inte som smal eftersom jag var så förvirrad av min vikt och av vad som var en normalvikt för mig. Självklart såg jag en liten förändring då jag kunde klä mig i mer figursydda kläder igen, men smal, nej det vågade jag inte tro. Jag mådde bättre än på länge psykiskt och rörde på mig mer. Det i samband med utsättningen av medicinerna och regelbundna matvanor, bidrog till viktnedgången.

Efter vistelsen på den nya kliniken blev jag återigen insatt på starka ångestdämpande igen och i takt med det så samlade jag även då på mig vätska och gick upp drastiskt.

Än idag pendlar jag mer än normalt. För några månader sedan började återigen komplimangerna för min viktnedgång vilket skapade en oerhörd stress inom mig. Samtidigt får jag ständiga kommentarer av anhöriga att de aldrig sett mig tjockare än nu, att de skulle vilja anmäla mig till Biggest loser och Viktväktarna, samt kommentarer som "Ska du verkligen dricka det där!?" Osv.
Jag vill ändå hävda att jag inte är tjock. Jag inser att jag är mullig. Kanske tjock eller fet i jämförelse med den 19åriga flickan som vägde 45kg dock!

Och man får se ut och väga PRECIS som man vill, ha kurvor, eller visa upp smala ben, eller vad som. Så länge det inte skadar din egen hälsa.

Jag vet att jag mår bättre av att ha den vikt jag uppnådde då jag anlände hem från "den nya kliniken", vilket för mig var en idelvikt. Något jag inte insåg då, men ser så här nu i efterhand. Men, är min vikt verkligen viktigare för mig än att först och främst återfinna glädjen till att leva igen? Kanske går de hand i hand, eller så kommer min motivation till att vilja leva igen att tids nog även påverka min livstil, mina val och kanske min vikt?

Vem orkade läsa detta oändligt långa inlägg? Läs mellan raderna annars och så får vi hoppas att innebörden av texten kanske gav just dig något.

Dag 11 på den nya kliniken.

Tiden går och nu har jag spenderat över 1 vecka, snart 2, på den nya kliniken. Inget är som på den gamla. Det är nya människor, nya rutiner, nya regler, och nya medpatienter.

Det går bättre för var dag att vara på kliniken, och varje dag lär jag mig att anpassa mig allt mer och mer till den nya avdelningen. En del av personalen är smuts och inte värda att lägga en tanke på (precis som somliga på den gamla avdelnigen). Men liksom resten av dem där,  så är majoriteten av personalstyrkan här nästintill underbara.

I fredags var min gamla överläkare och en av mina gamla kontaktpersoner på möte här uppe för att diskutera vårdplanen kring mig. Under första tiden av mötet som hölls med min gamla överläkare samt den nya, min kontaktperson och två av personalen som ingår i KBT teamet som jobbar här, fick jag inte närvara. Men under resten av tiden fick jag vara med och delta i min vårdplanering. Och för första gången på ett halvår kom vi överens om att jag ska försöka klara mig utan extravak dygnet runt. Jag föreslog det och vi skakade hand på att jag skulle ansvara över att ingenting går snett. Istället skulle jag meddela personalen när det blir för stor smärta att hantera, så får jag tillfälligt tillbaka grad 2 (som den högsta övervakningen heter här). Numera har jag grad 1, vilket innebär att de tittar till mig var tionde minut.

På torsdagar framöver ska jag tillsammans med överläkaren och några ur KBT temaet ha möte för att planera vidare vård. Tills dess har jag olika uppgifter att fylla. Den första består av en suicidskala från 0-10 där 0 betyder att jag vill leva, 5 betyder att jag inte vill leva men att situationen är hanterbar, och slutligen skala 10, där situatinen är på väg att gå överstyr och att det det finns risk för att gå illa. De senaste timmarna under flera dagars tid har skalan varit 9, vilket betyder att jag inte alls mått så bra. Jag har sovit, gråtit, och varit ännu sämre på att äta. Jag ska även fylla i när och hur jag sover, äter och vad jag aktiverar mig med varje timme.

Idag när jag slutligen blev trött på mig själv och det passiva tillståndet, klev jag motvilligt upp ur sängen och tog tag i dagen som började med att sitta på motionscykeln i drygt 30 minuter. Anledningen till att jag själv kunde komma till insikt med att det var dags att ta tag i dagen var för att personalen här inte pressar mig allt för mycket. Istället uppmuntrar dem de positiva sakerna i varje situation jag befinner mig i.

Långt inlägg, hörrni. Men eftersom bloggen har fått stått tom länge nu, så ville jag dela med mig av mina dagar här på den nya avdelningen.

Och så plötsligt kan jag andas igen.

Under flera dagars tid har jag ringt runt till allt och alla som visar ansvar över mig. Jag har vädjat och bett om att få komma tillbaka till min gamla avdelning. Jag har visat tydligt att jag vantrivs här, och mått sämre än på länge, fastän jag trodde att det var omöjligt.

Men så efter ett läkarsamtal tillsammans med överläkaren och några ur KBT teamet så kändes allt plötsligt mycket lättare och rent av bättre.

Överläkaren var tydlig med att jag faktiskt inte behöver vara kvar här trots min tvångsvård. I så fall skulle jag förflyttas någon annanstans. Men bara vetskapen om att jag faktiskt inte är tvingad till den här kliniken fick mig att inse att jag också fick vara delaktig i min egen vård. Det gjorde det hela mycket lättare att fatta ett beslut om att stanna kvar och ge det en chans.

En gång i veckan kommer vi att ha ett läkarsamtal där vi utvärderar veckan som gått, samt mina hemuppgifter. Varje vecka får jag själv bestämma om jag är villig att stanna kvar ytterligare en vecka.

Och så plötsligt kan jag andas igen.

Dag 3 i H som i helvetet

Jag finner inga ord för den här platsen. Alla förväntningar och förhoppningar är som bortblåsta. Vad trodde jag egentligen? Jag var naiv som trodde att gräset var grönare på andra sidan.

Jag må ha trott att jag har haft ett rent helsicke under min tid på avdelningen, och visst hade jag väl det. Alla dess konflikter som uppstod på slutet. Dessutom hade gränsen mellan patient och personal suddats ut eftersom vi kom varandra så nära. Som de själva anser det, så är jag "en del av familjen" och det kände jag mig som också. Det var inte sunt för varken dem eller mig. Vi engagerade oss för mycket i varandra. De kunde inte se objektivt på mig som patient eftersom dem känner mig så väl.

Det krävdes en drastisk förändring, därav bytet av klinik. Någonstans där de kunde se på mig med nya ögon och nya idéer. Problemet är bara att det var ett av de sämsta valen jag någonsin gjort. Det är samma känsla som infann sig under tiden på behandlingshemmet som har infunnit sig nu. Det går inte att beskriva med ord hur ont det gör inombords, och trots att syftet med förflyttningen var att min svåra ångest och framförallt mina konstanta suicidtankar skulle avta och att jag skulle få chansen att börja om på nytt, och arbeta med mig själv tillsammans med KBT teamet som arbetar här. Arbeta oss igenom och ur den här onda cirkeln. Men hur kommer det sig då att jag vantrivs och känner mig ensam och utlämnad? Jag får ingen förståelse, ingen respons. Det finns ingen struktur här. Ingen trygghet alls.

Jag ska göra som omgivningen förmodligen tänker, tycker och vill. Jag ska ge dem och den nya kliniken en chans - och om ni bara visste hur mycket jag anstränger mig. Jag försöker vara samarbetsvillig och öppen, men får ingenting tillbaka förutom spydiga kommentarer och rent av ord som tyder på total okunskap.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0