STEGVIST

OM LIVET MED PSYKISK OHÄLSA OCH OM VÄGEN UR DEN.

Psykotisk, eller tillfälligt manisk?

Det är svårt att minnas den senaste tiden. Det har varit flertalet ambulansfärder på grund av mitt fysiska tillstånd. Och förutom det fysiska så påstår de även att jag lider av utmattningssyndrom då jag glömmer saker lätt, upprepar saker med sekunders mellanrum, har ingen uppfattning om vilken dag eller vilket datum det är. Jag är konstant stressad, ibland trots att det är en obefogad stress.

Jag har numera varit inlagd vid två tillfällen efter fem månaders frihet. I helgen blev jag inskriven på psykosavdelningen trots att jag inte är psykotisk (även om jag har uppfört mig som så ett tag nu), men hamnade på BUP med högsta gradens övervakning. På BUP är det mer miljövänligt och ett markant lugn jämfört med övriga avdelningar.

Trots det så fortsatte jag att gå runt och runt för att göra kroppen så utmattad att jag inte skulle ha möjlighet att tänka och känna efter. Jag rasade ihop av fysisk utmattning flera gånger, men reste mig snart igen för att fortsätta aktivera kroppen. På en kväll sorterade jag om min packning flera gånger, sorterade, och bytte kläder om och om igen.

Jag är livrädd för att känna efter. För sorgen, saknaden, tomheten och frustrationen äter upp mig inifrån och jag vill inte kännas vid den. För om jag tillåter mig själv att känna så är jag rädd att falla så djupt att jag inte kan ta mig upp igen.

Jag som aldrig varit förtjust i alkohol, dricker numera i stort sett varje dag. Inga större mängder, men tillräckligt för att känna mig berusad. Mitt förstånd protesterar men mina känslor tillåter tillflykten i alkoholen.

Jag kan inte sakta ner på farten förutom när jag faller ihop av fysisk utmattning. Jag kan inte hantera det som försiggår inombords. Jag törs inte.

Livsgnista

Ligger inlagd på en låst psykiatrisk klinik som inte ligger i min hemkommun. Dagen har varit dramafylld och jobbig och jag längtar hem så mycket. Samtidigt känner jag mig inte redo för att skrivas ut imorgon, även om utskrivningen delvis varit mitt eget val.

Det händer så mycket hemskt i mitt liv just nu att jag inte vet i vilken ände jag ska börja, så det kanske inte ens är värt att försöka.

Livsgnistan är låg i alla fall - det är en sak som är säker.


Viktproblem

En gång i tiden hade jag stora svårigheter med att öka i vikt. Jag var så smal att omgivningen ifrågasatte ätstörningar, vilket inte alls stämde även  om jag aldrig haft någon sund relation till mat eftersom jag aldrig fullt ut fått lära mig vikten av goda matrutiner. Dessutom fick jag magkatarr redan som 14åring, kanske till och med tidigare än så. Magkatarren gjorde att jag kräktes flera gånger dagligen och började redan strax efter att jag vaknat på morgnarna. Så fortsatte det i många, många år.

Men, när jag första gången blev psykiskt sjuk och inlagd på en psykiatrisk klinik vid 19 års ålder och behandlades med Nozinan för min svåra ångest så gick jag upp 16kg på knappt 2 månaders tid, men märkte ingenting själv då jag hade noll tolerans för medicin och blev alldeles för drogad för att märka min drastiska viktuppgång. 

Först utanför kliniken då bland annat läkare frågade mig om jag var gravid då jag hade en enormt spänd och märkbart utåtstående mage så började jag sakta men säkert notera min kropps förändring, vilket jag inte alls hade anpassat min klädsel efter eftersom jag sedan tidigare alltid varit van vid att gå i jeans eller leggins med tajta långa tröjor över. Men, jag var fortfarande så ovan och nerdrogad av starka lugnande mediciner att vikten inte bekom mig just då. Dessutom led jag av en fruktansvärt djup depression och ständigt allvarliga suicidtankar. Var verkligen vikten mitt största problem? Inte då.

När jag blev tillvand och mer tolerant mot mina nya mediciner, och blev åtminstone lite mer närvarande samt uppmärksam på mig själv och såg mig i spegeln, kände jag inte igen flickan som blickade tillbaka på mig. Därefter började jag anpassa min klädsel lite mer efter min kroppstyp, men förnekade nog också "mitt nya jag" samtidigt.

Så gick åren. Jag ökade ständigt i vikt trots att jag knappt åt någon mat. Träffade dietister då läkarna trodde det rörde sig om mer än bara dåliga matvanor, och istället på att jag åt för mycket. Inte en enda gång informerade de mig om att jag var ordinerad mediciner som gav kraftig viktuppgång.  Besöken hos dietisten gav mig inte mer än överväldigande ångest då jag inte förstod hur jag kunde äta för mycket när jag inte åt alls. Självklart var jag medveten om att kroppen ställde in sig på svält och samlar på all mat den får. Men det kunde inte vara den enda sanningen.

Tiden gick och jag fortsatte att pendla upp och ner i vikt utan att egentligen uppfatta det själv. Inte förrän jag började se mig själv på bilder. Det var ett skräckfyllt uppvaknande. Mitt ansikte var så vattenfyllt och uppspänt att det såg ut som om jag vore behandlad med en avsevärd mängd av Cortison, liksom resten av min kropp. Men jag var ändå otroligt opropertionelig då mina ben var smala i jämförelse med resten av min kropp. Det tog på mitt självförtroende hårt på ett annat sätt än när någon hävdade anorexi i mina tidigare tonår, och jag slutade att umgås med människor som var vana vid att se mig smal. Jag skämdes och kunde acceptera eller relatera till mitt nya utseende.

När jag för ett par år sedan blev inlagd på en psykiatrisk klinik uppåt i landet (ligger i kategorin: Den nya kliniken) och fick de flesta av mina mediciner utsatta, så minskade jag drastiskt i vikt. Jag blev smal igen. Jag såg mig inte som smal eftersom jag var så förvirrad av min vikt och av vad som var en normalvikt för mig. Självklart såg jag en liten förändring då jag kunde klä mig i mer figursydda kläder igen, men smal, nej det vågade jag inte tro. Jag mådde bättre än på länge psykiskt och rörde på mig mer. Det i samband med utsättningen av medicinerna och regelbundna matvanor, bidrog till viktnedgången.

Efter vistelsen på den nya kliniken blev jag återigen insatt på starka ångestdämpande igen och i takt med det så samlade jag även då på mig vätska och gick upp drastiskt.

Än idag pendlar jag mer än normalt. För några månader sedan började återigen komplimangerna för min viktnedgång vilket skapade en oerhörd stress inom mig. Samtidigt får jag ständiga kommentarer av anhöriga att de aldrig sett mig tjockare än nu, att de skulle vilja anmäla mig till Biggest loser och Viktväktarna, samt kommentarer som "Ska du verkligen dricka det där!?" Osv.
Jag vill ändå hävda att jag inte är tjock. Jag inser att jag är mullig. Kanske tjock eller fet i jämförelse med den 19åriga flickan som vägde 45kg dock!

Och man får se ut och väga PRECIS som man vill, ha kurvor, eller visa upp smala ben, eller vad som. Så länge det inte skadar din egen hälsa.

Jag vet att jag mår bättre av att ha den vikt jag uppnådde då jag anlände hem från "den nya kliniken", vilket för mig var en idelvikt. Något jag inte insåg då, men ser så här nu i efterhand. Men, är min vikt verkligen viktigare för mig än att först och främst återfinna glädjen till att leva igen? Kanske går de hand i hand, eller så kommer min motivation till att vilja leva igen att tids nog även påverka min livstil, mina val och kanske min vikt?

Vem orkade läsa detta oändligt långa inlägg? Läs mellan raderna annars och så får vi hoppas att innebörden av texten kanske gav just dig något.
Till top