Sjukahuset

    

Är det inte hos psykiatrin jag är så är det på sjukhuset. Livets ironi.

Mitt största problem är jag.

Jag försöker bland panikattacker och en gnagande inre oro att finna mod. Modet att orka kämpa vidare, trots att det känns som ett ständigt upprepande. Ibland längs vägen så råkar jag såra, bli sårad, och det gör allt så mycket värre. När man redan hatar sig själv och när hela mitt inre skriker att jag är misslyckad och oduglig, så läggs skuldkänslorna på. Och jag får svårt att förlåta mig själv, och att försonas med mitt jag. Ibland står jag inte ut med mig själv, och får då funderingar på hur tusan en omgivning skulle kunna det. De kraven jag har på mig själv kväver mig, för jag känner mig alltid så otillräcklig. Mitt största problem är jag. 

You can take everything I have, and break everything I am, like I am made of glas, like Im made of paper. But I will rising from the ground, like a skyscraper.

Mättad

Dagens känsla är nog utan tvekan "mättad". Mättad på situationen, på mitt känsloliv, men också på min fysiska hälsa.

Idag har jag hunnit förlora medvetandet kring tre gånger. Och jag kommer nog aldrig att kunna vänja mig vid det så till den grad att jag kan acceptera hur obehagligt och skrämmande det känns för var gång det händer.

Kritik riktad mot en personal har jag även hunnit med då jag upplevde en obehaglig situation som uppstod med en medpatient och mitt extravak. Jag tror att alla inblandade parter upplevde det som otroligt obekvämt. Eller nja, kanske inte patienten som är för sjuk för att förstå innebörden av situationen.

Återvändsgränd

Det gör ont inombords. Lite extra när jag tänker på hur gärna jag vill att livet ska kännas uthärdligt att leva, men att samtidigt känna att det är ett oupnåligt mål.

Ett hopplöst fall, är det vad jag är? Jag vill så gärna motbevisa mig själv, men vet inte hur jag ska gå tillväga. Jag grubblar mig grå.

...

När jag hade dagens läkarsamtal så kändes det som att gå mot sin egen avrättning. Det gör mig så frustrerad att vi inte kommer överens om någonting produktivt. Men trots det känner jag mig ändå tillfreds med samtalet då det åtminstone inte slutade lika dramatiskt som senast.

To always be The bad one..

And i'm always The bad one..

Känner mig så mättad på att alltid vara den som får bära skulden för allt. Bära andras bördor på mina axlar. Jag vägrar axla den rollen mer nu. Jag tänker inte stå till svars eller ursäkta någon annans beteende. Det får räcka med det nu.

Varenda gång jag sätter ner foten så stannar världen upp och protesterar över att jag protesterar. Är det rättvist? Nej! Är det legitimt? Nej!

Jag har en extremt komplicerad situation att ta itu med nu. En som jag helst vill glömma. En läkare vars privata gränser har passerat mina. En läkare som numera kommer att bli min ansvarige då min nuvarande inte längre kommer att vara aktuell. Det är som att välja mellan pest eller kolera. Att ja en läkare som nedvärderar och försämrar mitt mående, eller en läkare som har överskridit sin professionella roll som läkare.

Usch, allt detta äcklar mig.

Livrädd

Jag kan tyvärr inte inleda detta inlägg med att berätta för er hur duktig jag varit som tagit till hjälp i tid, även om det var vad jag gjorde men sedan valde en snabb utväg vars val styrdes av ett obeskrivligt inombordskaos.

Efter flera dagar på sjukhuset är jag nu tillbaka med tvångsvård på psyk med högsta övervakning. Ännu ett bakslag, ett misslyckande, en förlorad bortamatch. Nu vill jag bara hem. Hem till tryggheten och lugnet. Mitt krypin, min koja, mitt allt.

Konsekvenserna (bestraffning enligt mig.) Är att läkaren kommer att ansöka om gruppboende enligt tvång. Det är nog det värsta jag kan tänka mig hända och det känns som om jag lever i en vaken mardröm.
Inom kort kommer de att sätta ut alla mediciner jag har och sedan genomgå e. Utredning i en annan stad för att utvärdera om mina egna skador givit några bestående skador på hjärnan.

Jag är så himla rädd för framtiden.

Psykjouren

Tankarna blev lite för plågsamma för att jag skulle mäkta med dessa på egen hand. Därför befinner jag mig på psykjouren för en eventuell inskrivning. Jag känner mig misslyckas som är här så ofta. Men min omgivning säger att det är starkt och modigt av mig att söka i tid.

Utskrivning

Det blir en efterlängtad utskrivning från den medicinska avdelningen under dagen. Min diagnos vill jag inte uttala mig om än. Hade jag varit piggare så hade jag hoppat och skuttat av glädje, eftersom jag längtat ut. Men, jag är inte på topp vare sig fysiskt eller psykiskt. Så nu är det väl om något ett ypperligt tillfälle att lyssna på min kropp och ta det lugnt även utanför sjukhusets väggar.
Den här resan har lärt mig en viktig läxa. Att lyssna på kroppens signaler och att faktiskt tillåta sig själv att stanna upp och säga stopp ✋ , när din kropp skriker efter vila. Man kan inte hinna prestera allt samtidigt och det finns bara en av dig, var rädd om dig själv - och skäms inte eller få dåligt samvete för att du inte kan åta dig fler uppgifter än du klarar. Stannar du själv inte upp i tid så kommer din kropp till slut att stänga ner. Som strömavbrott helt enkelt. Att jag inte stannade upp och sa stopp till mig själv gav mig ordentliga konsekvenser och jag lämnar idag sjukhuset med en fysisk diagnos som jag måste acceptera och vara lyhörd för. Var rädda om er själva och varandra.

När hjärnan strejkar

Det kanske är dags att uppdatera om hur läget ser ut..
Biverkningarna gav inte med sig och jag blev allt sämre. På inrådan av sjuksköterska så åkte jag till psykjouren eftersom jag vägrade söka mig till akuten eller liknande. På jouren valde läkaren att lägga in mig eftersom jag var fysiskt instabil. Och sådär, mitt i behandlingsrummet på avdelningen, högst 10 minuter senare så blev jag medvetslös. Jag vaknade upp på akuten, gråtandes och livrädd. Nu har jag varit inlagd på en medicinsk avdelning i fyra dagar och behandlas och övervakas.

Diagnoserna är oklara, men alla har sina teorier. Funktionell epilepsi, syrebrist i hjärnan, hjärnskada, fysisk och psykisk påfrestning under en längre tid, vilket kan ge liknande följder. Osv osv.

Idag kommer de att genomföra ett såkallat EEG på mig för att se vad som egentligen gjort att jag flera gånger dagligen hittills har blivit medvetslös.

Inbrott

Som man redan vet så vet man aldrig var tankarna bär, eller när. Just nu så har jag försökt stänga dörren för mörka tankar, låst den och hålla för dörren för oinbjudna tankar med all kraft jag besitter idag. Tyvärr var jag för svag idag, och tankarna forcerade sig in så ovälkomnat som det bara gick. Så, här sitter jag nu med tre utgångspunkter. Att åka till min vän för lite mys och någon liten drink, och sedan åka hem och sova, kanske själv, kanske inte. Eller så lämnar jag allt helt och hållet och åker till avdelningen och får vård för de förbaskade destruktiva tankarna som även nu är fysiska då mitt hjärta verkligen brister av smärtan av att aldrig bli av med dem.

Haldol

Klockan passerade precis 01, och jag är fortfarande vaken konstigt nog. För en gångs skull numera känner jag mig pigg nog att hålla mig vaken trots att jag inte har sovit under dagen. Däremot borde jag sova nu, men känslan av att vara så ovanligt pigg gör att jag får ork att ta itu med praktiska saker på hemmaplan.

Mina euforiska tillstånd benämns numera som Hypomani, vilket för mig är ett väldigt okänt fenomen. Men jag håller med dem och jag förstår att jag agerar och resonerar omdömeslöst på många olika plan nu när jag befinner mig i det stadiet att jag gör vad som faller mig in för stunden, för sekunden. Jag sattes in på ett neuroleptikum som heter Haldol. Denna medicin skulle reglera det överdrivna hypomaniska tillståndet samt dämpa ångesten. Men det enda resultatet det har givit är konstant fysisk trötthet, men med en hjärna på högvarv. Resultatet blir som att jag är kraftigt berusad men samtidigt otroligt social och överdrivet pratglad. Osammanhängande och distanslösa samtal med vem som helst, om vad som helst.
Idag i samråd med terapeut och sjuksköterskor på avdelningen så valde jag att säga ut Haldolen helt efter att ha halverat dosen, men fortfarande var så trött att jag knappt kunde stå upp, än mindre promenera, cykla eller träna (som jag saknar så ofantligt). Beslutet känns helt rätt och det råder inga tvivel om att Haldol inte är något för mig. Dock var utsättningssymptomen igår kväll så fruktansvärda och skrämmande att akuten kom på tal. För just då var vi inte säkra på att det var just utsättningssymptom och eftersom jag led något så ofantligt av mina fysiska besvär så blev det oroväckande. Idag fick jag dock veta att psyk kan ge en medicin mot just dessa problem vilket var en trygghet att få veta om de uppkommer igen. Men förhoppningsvis är det över och förbi nu, och jag hoppas på att kunna få känna mig piggare och mindre påverkad inom ett par dagar.

PTSD

PTSD-symptomen tar över så många delar av mitt liv. Jag har mardrömmar, gråter och gnyr när jag sover. Men oftast kan jag inte sova alls, och är ibland vaken i 48 timmar utan en enda minut av sömn..

Det värsta är att mardrömmarna är en verklighet i mitt liv, och inte något jag kan trösta mig med när jag har vaknat efter de hemska drömmarna. Så ångesten förföljer mig dagarna i ända, och jag kan inte längre hantera den så väl. Eftersom jag kämpar med den konstant så hinner jag aldrig att vila och samla nya krafter att slåss med.

Endometrios

Det blev ju ingen sömn inatt, så jag försökte göra det bästa av natten och den tidiga morgonen genom att sysselsätta mig och med lite vila emellanåt. För är det något jag har lärt mig så är det att kroppen vilar även om psyket inte vill göra detsamma.

Idag.. Idag har många ärenden utförts och jag har även hunnit med avstämning på avdelningen, ett möte med min kontaktperson på öppenvården, ett besök på kvinnokliniken, en undersökning, tagit prover samt hämtat medicin för det här dygnet.

Ironiskt nog gick jag till dagens avstämning på avdelningen med ambivalent tankar och känslor huruvida jag kanske skulle stanna kvar över natten, trots att jag innerst inne motvilligt skriker nej!
Allt började dock med lite gnäll från personalen och en uppretad Jenny. Det är en sida jag ogärna vill visa, men om man trängs in i ett hörn så ryter jag helst ifrån. Något lugnare efter ett samtal med en skötare så var det dags för en undersökning på sjukhuset. Och tack vare att jag vågade berätta för min kontaktperson om rädslan och oviljan till att besöka det somatiska sjukhuset, så tog hon sig tiden att följa med mig. Därav skedde min undersökning och jag kan nu lätta lite på trycket då jag vet att det kommer att bli en utredning som förhoppningsvis kan klargöra om jag lider av endometrios eller inte. Jag är övertygad om det, även om jag hellre vill fortsätta leva i förnekelse.
När mitt besök på sjukhuset var klart och jag var tvungen att gå tillbaka till psyk för att hämta medicin, så kunde jag inte känna annat än avsmak av bara blotta tanken på att stanna kvar där över natten.

Madness

Vad är det med morgnar och den här förbaskade ångesten? Hela nätterna är fyllda av PTSD-mardrömmar och oroliga uppvaknanden, så det kanske inte är så konstigt att jag inte är mitt bästa jag när jag vaknar. Men det är tärande och frustrerande.
Jag står knappt ut!

Krishantering

Inlagd.
Men inte på den vanliga avdelningen.
Inte med personalen vars röster jag kan utantill.

Psykos. Har jag en psykos?
Nej, säger dem. Du är bara för fysiskt och psykiskt utmattad och har hittat ett nytt och självdestruktivt sätt att hantera din kris på.

Är jag manisk? Jag är ju inte bipolär.
Varför talar jag så högt och forcerat, som om det inte fanns någon morgondag?
Varför springer jag runt i korridorerna för att utmatta mig så fysiskt till den grad att jag svimmar? Allt för att slippa känna. Slippa ta itu med vad som gör ont inombords.

När livet skaver

Det har gått några dagar sedan den dramatiska händelsen. Övervakningen och Tvångsvård kvarstod fram tills lunch idag. Under några dagar har jag gråtit så mycket av maktlöshet och saknad att jag (pinsamt nog) slet av mig stora hårtussar från mitt eget huvud. Det var inte ångestdämpande alls. Men jag var så fruktansvärt uppgiven att jag till slut inte stod ut och i ren panik tog till våld mot mig själv. Jag höll på att förlora förståndet helt och hållet, av sorg.

Jag ville inte gå med på injektioner men blev ganska snart övertalad till det då det faktiskt inte gick att reglera känslorna inombords just då.

Tillsammans med injektioner av lugnande medel samt dem i tablettform, så somnade jag av personalens ömsamma händer smekandes över min panna. Jag blev så trött att jag inte längre kunde skrika, eller prata. Men jag kan säga som så att min röst nästintill är borta idag.

Igår ville jag bli utskriven, men var i för dåligt skick för att ens argumentera för det. Idag hade jag dock turen på min sida och jag var fullt kapabel till att resonera kring utskrivning och få läkaren att förstå att det bästa för mig är att stanna kvar där så kort tid som möjligt. Budskapet gick fram, och vid lunch blev jag utskriven med ett uppriktigt löfte om att inte åka hem utan istället åka till bästa vännen. Samt att komma tillbaka så snart jag känner att jag inte kan kontrollera mina känslor och tankar.

Dagen är över och natten börjar smyga sig fram. Min vän och jag har mjukiskläder på, laddat upp med thai mat och film. Det känns som en uthärdlig stund innan läggdags och jag hoppas att natten går åtminstone lite smärtfritt.




Sov sött, vänner!

Känslor, tankar, förstånd och val.

Jisses, vad dagarna går förbi i en väldans fart fastän en del av minutrarna känns som en evighet att ta sig igenom.

Stundvis så känner jag mig skör och sårbar. I korta stunder känner jag hopplöshet och sorg. I andra känner jag energi och glädje. Är det livet? Eller är det livet med Borderline? Det är ju så att jag påverkas drastiskt av yttre faktorer och far illa av dem. Har jag balans och trygghet i mitt liv så kastas jag sällan markant mellan olika sinnesstämningar.

Idag trodde jag att jag var minuter från att bli inlagd, men där jag satt på jouren mitt uppe i ett stöd samtal så bestämde jag mig för att torka tårarna och fortsätta kampen mot ett friskare liv. För mig var det inte ett alternativ att bli inlagd. Jag var bara där för stödsamtal. Men av deras blickar att döma så såg de lite oroliga ut. Men just nu är inte jag orolig för mina val, för även om mina tankar säger åt mig att ge upp och känslorna vill följa med så väljer förståndet och min viljestyrka vägen mot det friska livet.

Therapy



Cancer?

Det var en dag som alla andra dagar förutom att jag hade varit hemma på en permission där jag spenderat kvällen liggandes i sängen framför datorn och uppdaterat mig om omvärlden. Jag var vid gott mod då permissionen gick bra. Jag satt djupt försjunken i serierna som spelades upp på datorn, då jag upptäckte att det började rinna vätska innanför min tröja och jag förstod ingenting. Pratade högt för mig själv och undrade var sjutton vätskan kom ifrån. Jag var inte orolig, inte vad jag ville erkänna i alla fall men förstod att det var onormalt för kroppen. Jag satt där länge och var lite chockad. Jag ringde sedan till min syster som utbrast: "Men säg inte att du är GRAVID??!?"

Nej, det var jag högst troligt inte.

Den kvällen valde jag att ringa rådgivningen istället för att vänta tills jag kom tillbaka till rättspsyk och rådfråga min ansvarige läkare eftersom det inte finns en cell i min kropp som litar på klinikens kompetens. Kvinnan jag pratade med på rådgivningen tystnade när jag berättade om mina underliga symptom. Hon rådde mig starkt till att kontakta kvinnokliniken snarast, och berättade sedan att det kunde finnas ett par orsaker till symptomen, bland annat neuroleptikan jag åt, men såg helst att jag blev undersökt så snart det fanns tid. Det dröjde inte förrän jag var på labb för blodprover och en remiss skickats till kvinnokliniken.

Jag fick en akut tid och min kontaktperson från rättspsyk följde med mig. Jag var inte orolig. Fundersam, men inte det minsta orolig. Jag ville ha det snabbt undanstökat om det visade sig att det uppkommit nya cystor på äggstockarna. Men jag hann inte ens bli grundligt undersökt.

Där satt jag på hennes kontor. En specialiserad gynekolog med många års utbildning och kompetens. Hon var lugn och ödmjuk, och vårat samtal var lättsamt. Efter alla hennes frågor och mina försök till svar sköt hon fram sin kontorsstol för att komma nära mig. Hon lutade sig fram och beskrev lugnt och sansat för mig att jag hade en tumör i hjärnan. En tumör som satt sig på hypofysen och som gjorde att jag fick hormonella symptom, att min kropp samlat på sig vätska och förberett sig på en förlossning. En förlossning som inte skulle ske eftersom jag inte var gravid. Men eftersom tumören orsakade hormonella rubbningar så var det kroppens sätt att sätta igång denna process. Min hormonnivå som skulle ligga på ca 100, låg istället på 3500. Tumören kunde ställa till med mycket. Bland annat trycka på synnerven och försämra eller förstöra synen. Eftersom jag är blind på vänster öga så var det viktigt att undersöka att inte synen försämrades ytterligare. Dessutom skulle de undersöka tumören närmre genom noggrannare undersökningar.

- En tumör? Nu blev situationen snart annorlunda. Det gick så fort och jag hann inte riktigt med i svängarna. Det kom så plötsligt och oväntat. Jag kunde inte känna någonting - ingenting. En tumör? Det kunde väl inte hända lilla mig? Det var för overkligt. Det fanns inte i min värld.
Kanske var det chocken som styrde de kommande veckorna. Jag fick säga beskedet högt om och om igen, till mig själv och min omgivning, men inte förrän veckor senare, då jag var hemma på ännu en nattpermission och låg i min säng där allt börjat så hann verkligheten ikapp och känslorna vällde upp inom mig och jag grät. Jag grät länge och hejdlöst.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0