Stegvist

Om livet med psykisk ohälsa och om vägen igenom den.

Sjukdomsbild

♦ Diagnoser, ♦ Med- och motgångar, ♦ Psykiatrin Permalink0
Ni som följt min blogg en tid kan nog likväl som jag se em del mönster i det jag skriver. Jag har bättre perioder och sämre, precis som alla. Jag har dock drastiska svängningar i mitt mående som inte alltid är lätta att förstå sig på och som gör att det påverkar mig till den grad att det försämrar min livskvalitet. Det är då man bör utreda om det är något avvikande som går behandla. Jag har djupare dalar än toppar och man kan urskilja att de depressiva episoderna är övergripande. Under de bättre perioderna så känner jag mig aldrig lycklig. Däremot kan jag kan jag åtminstone ha en dräglig tillvaro.
Anledningen till att jag skriver om detta är för att jag nu - efter otaliga läkarsamtal -medicineras för bipolära "drag", tendenser, kriterier, "symptom", eller vad man än vill kalla dem. Diagnosen är indirekt fastställd av mina läkare, jag har diagnosen på papper, men inte gjort en utförlig utredning ännu. Vid mina tidigare utredningar så fanns ingen direkt misstanke om bipoläritet och därför låg fokuset på andra mer uttalade diagnoser.

Bipolär eller "manodepressiv" som en del fortfarande använder för att benämna denna diagnos, är lika inviduellt som vid vilken annan sjukdom som helst och går alltså inte att generalisera.
I mitt fall så har varken jag eller vården varit övertygade om att jag "är" bipolär eftersom jag inte uppvisat många av de klassiska tecknen på diagnosen. Men återigen så är det ju det är som faran med att generalisera.
Så som jag själv tidigare kännetecknade bipolärt syndrom så var det om man led av extrema toppar och dalar. Alltså episoder av mani; överdriven energi, grandios självuppfattning och omdömeslöshet. Att maniska skov bestod av impulsitivitet och beslut som kunde ge allvarligav konsekvenser när manin lagt sig. Och att det depressiva därefter tog vid. Att man aldrig hade en jämn sinnesstämning utan antingen var manisk eller mer eller mindre deprimerad, om man var omedicinerad eller felmedicinerad.
Det var min uppfattning och erfarenhet av "manodepressivitet". Idag vet jag bättre. Idag förstår jag att allt inte är svart eller vitt.
Jag har hittills aldrig haft de typiska kännetecken vid bipoläritet. Men nu när jag har mer kunskap kring diagnosen så har jag också lättare kunnat förstå och fått insikt i hur det ser ut i min egna sjukdomsbild. För mig ser det i stora drag ut såhär:
  • Jag har inga direkta "toppar". Jag känner mig aldrig överdrivet lycklig eller grandios.
  • Jag har under mina "skov" bland annat; mer energi, som yttrar sig i forcerat tal, lättirribilatiet, impulsivitet, rusande tankeförlopp, en stressad framtoning, påtagliga humörsvängningar, starka varierande känslor under kort tid. Jag klarar inte av att upprätthålla rutiner eller tillgodose de basala grundbehoven av t ex mat eller sömn.
  • Mina depressiva episoder yttrar sig kraftigt och håller oftast i sig i månader med undantag av enstaka timmar av något lättare sinnesstämning. Mitt depressiva tillstånd tar oftast över mitt liv helt och får många gånger allvarliga konsekvenser för mig. Det leder till självdestruktivitet och ibland livsfara.
Jag medicineras alltså för detta nu i hopp om att balansera min sinnesstämning. Att förhindra att känslorna går upp och ner som i en berg-och dalbana. Att återfå kontrollen över mitt eget mående. Dock har det inte skett några framsteg ännu, snarare tvärtom. Men det känns också viktigt att komma ihåg att det inte sker över en natt. Det tar tid att hitta rätt behandlingsmetod, mediciner och en rimlig dosering. Så att ha tålamod är den största utmaningen i allt detta, men förmodligen är det nog tålamod jag måste försöka ha nu för att det här ska bli ett fungerande koncept. Att få livskvaliteten tillbaka är trots allt det enda som kan ge mig mitt liv tillbaka.

Sjukahuset

♦ Diagnoser, ♦ Mediciner Permalink0

    

Är det inte hos psykiatrin jag är så är det på sjukhuset. Livets ironi.

Mitt största problem är jag.

Jag försöker bland panikattacker och en gnagande inre oro att finna mod. Modet att orka kämpa vidare, trots att det känns som ett ständigt upprepande. Ibland längs vägen så råkar jag såra, bli sårad, och det gör allt så mycket värre. När man redan hatar sig själv och när hela mitt inre skriker att jag är misslyckad och oduglig, så läggs skuldkänslorna på. Och jag får svårt att förlåta mig själv, och att försonas med mitt jag. Ibland står jag inte ut med mig själv, och får då funderingar på hur tusan en omgivning skulle kunna det. De kraven jag har på mig själv kväver mig, för jag känner mig alltid så otillräcklig. Mitt största problem är jag. 

Till top