Delmål

Sitter här på "min plats" i korridoren och känner mig rädd för att gå och lägga mig. Rädslan för att nätterna ska bli som de tidigare nätterna dem här veckorna. Sömnen är så klart ett stort problem, och ju fler mediciner de sätter ut desto sämre sover jag. Insomningen är värst. Att tankarna och känslorna löper amok så fort jag blundar och försöker slappna av.


Jag har i alla fall bestämt mig för att börja slussas ut den här månaden. Nu måste jag bara få läkaren att gå med på det. Jag har planer för de kommande månaderna som jag ska försöka klamra mig fast vid för att visualisera mina mål. Jag har varit inlagd länge nu, och det blir inte bättre av det, och det är vi nog alla överens om.

Mina få men första viktiga planer för Januari är:

Permissioner
Nattpermissioner
Avskrivning av LPT (Sträcker sig till 8/3)
Utskrivning
Överraskning
Träning
Osv osv

All I wan't for christmas..

Det har blivit lite sämre aktivitet på bloggen nu. Men alla tankar och funderingar gör det svårt att beskriva läget.


Gårdagen - julafton - var nästintill omöjlig att ta sig igenom. Det är inte roligt att spendera högtider på sjukhus, samtidigt som jag tror att det var vad som räddade mig. Personalens värme och engagemang i att jag skulle få det så uthärdligt som möjligt gjorde mig alldeles varm i hjärtat och jag känner stor tacksamhet för det. 

God fortsättning, vänner. 

It's a long road back, But we'll get There one way or another.

Vänskap

Det är egentligen inte dags för mig att kliva upp än på ett bra tag, men kl 04 slog jag upp ögonen av ångest. Inget vidare trevligt sätt att vakna på, men jag är tacksam över att det mestadels är hanterbart.

Istället är jag nu klar för dagen. Frågan är bara till vad? Eftersom jag har en hel dag ledig. Ingen medicinhämtning, inga möten, inga ärenden. Som tur är så sover jag inte hemma inatt och jag hör hur min bästa vän sover gott i sitt rum, vilket hon är så väl unnad. Men jag blir ändå tacksam över om hon skulle råka vakna och vara social. Så vad sysselsätter man sig med då? Ingen aning, men musik i hörlurarna är alltid en bra början.

Vi hade en fin dag igår. Mycket trevlig dag på staden, en känslosam kväll men som avslutades med skratt och stoj samt en god middag. I min vän har jag verkligen träffat min själsfrände. Hon är den familj jag behöver. Trots att vi är så olika som personer så flätas vi samman på ett djupare plan. Jag fick finner egentligen inga ord för hur tacksam jag är över att få ha min vän i mitt liv, och jag förstår att jag är väldigt lyckligt lottad för det. 💕

Sväva på rosa moln

Mitt i allt spektakel som varit så har det ändå hunnit hända något fint. Jag har öppnat mig, vågat vara sårbar, varit mig själv. Och vet ni vad? Det verkade duga så!

Det är för tidigt att säga något om vad som pågår nu eftersom det fortfarande är i ett tidigt och nytt stadie. Men jag har fjärilar i magen, känner trygghet och trivs med det. Jag hoppas att det blir en fortsättning på den här nya redan, men samtidigt försöker jag att vara mindful och bara vara lycklig i stunden. Om det visar sig att vi inte kommer att fortsätta den här resan tillsammans, så får jag ta den acceptansen då. Nu vill jag bara sväva på mina rosa moln och hoppas att få fortsätta sväva. 💕

Träningsfreak? Nja.

Men, jo..
Dagen for förbi den med, utan alltför många ångestpåslag - och det tackar jag för.

Inledde som jag nämnde tidigare, dagen med att jag skulle träffa min personliga tränare, och sedan försöka mig på lite träning på egen hand. Men det blev bättre än så. Vi körde ett pass, i ett aktivt men ändå skonsamt tempo för min kropp, så här 5 veckor sedan mitt senaste riktiga träningspass.

Jag hade aldrig kunnat ana vad träning kan göra för din psykiska hälsa på alla möjliga plan. Jag trodde faktiskt att den inställningen och upplevelsen var personlig för var och en. Men för mig har den gjort mer nytta än vad alla mediciner gjort på många år. Och jag är så tacksam för att jag fått den här möjligheten att upptäcka vad man själv kan göra för att må bättre psykiskt, och samtidigt bli mer bekväm och hälsosam i sin egen kropp.

Jag kommer nog aldrig att bli den där tjejen vars livsstil blir träning och kosthållning. Men jag tar gladeligen emot den som en del av mitt liv och min vardag och låter mig fyllas av så positiva känslor samt den personliga utvecklingen som min träning ger mig.

Att fortsätta. Inte börja om, bara fortsätta.

Det känns lite trist att vakna upp efter en natt fylld av mardrömmar och kallsvettningar.

Ångesten vill tydligen vara väldigt närvarande idag, åtminstone nu. Jag tänker inte ens försöka bli av med den. Den får väl vara där om den nu så hemskt gärna vill det. Jag tänker ändå hålla mig till dagens planering. Dagens korta planering. Men ack så värdefull.

Jag ska för första gången på flera veckor ge mig iväg till gymmet för att mjukstarta igen. Och även om jag inte är sådär överlycklig just nu så vet jag att det är vad jag har längtat efter och saknat, så mycket. Jag ska även ha en avstämning med min personliga tränare som är där också.

Jag hoppas att mitt humör skiner ikapp solen under dagen, annars lär jag nog åka tillbaka till psykosavdelningen, om förståndet får bestämma.

Att ta sig igenom livskriser

Dagar har gått, timmar har passerat och känslor som svämmar över ömsom svalnat. Det är nog något jag får acceptera för nu tror jag, att jag kommer att känna mycket och starkt. Den svåraste känslan är nog saknaden tror jag. Samtidigt är det maktlöshet som förgör mig.

Jag är kvar på psykosavdelningen, och efter gårdagens stora möte trodde jag inte att de kommande dagarna skulle bli lätta. Mötet som hölls bara få minuter efter att jag vaknat, urartade helt och resten av dagen låg jag i sängen med mardrömmar om tvångsmedicinering, maktmissbruk och övervåld.

Jag är inte längre i ett "maniskt" tillstånd. Snarare tvärtom. Just nu befinner jag mig i ett mörker, ett mer depressivt tillstånd där jag är trött och slö, tänker mörka tankar och har väldigt jobbiga känslor.

Men, i allt detta så är jag ändå tacksam att jag av en tillfällighet hamnade på en psykosavdelning där de såg att jag höll på att förgöra mig själv fysiskt helt och hållet. Att jag medvetet använde min fysiska ohälsa till en fördel att dra nytta av, för att slippa ta itu med känslorna.
Men, personalen såg. Alla såg. Men till en början var det spekulationer om drogmissbruk och allt möjligt. Nu vet som. Nu vet vi. Och jag står nu igen med båda fötterna på jorden, även om det inte alltid känns så bra.

Under morgonens möte valde jag att möta läkaren halvvägs för att få min vilja igenom. Att bli av med vaket och att be om stöd när det är alarmerande. Att få gå ut ensam, och att bli av med tvångsvård och att få komma hem igen redan imorgon. 💕

Att vägra tillåta sig själv att stanna upp och känna efter.

Som fortsättning på det tidigare inlägget så bestämde jag mig för att skriva ut mig från psyk eftersom jag ville aktivera mig fysiskt utan att någon satte stopp för det då mitt fysiska tillstånd är så skört att jag måste vila. Jag hade så mycket tunga mediciner i kroppen för att slockna, men var uppvaktad ändå. Jag gick runt och runt under läkarssmtalet och lyckades övertala dem till utskrivning. Det var kanske inte mitt starkaste drag. Men jag behövde aktivera mig fysiskt i en utsträckning som inte går på en slutenvårdsavdelning.

Detta utspelade tydligen sig igår. Tiden har jag ingen uppfattning om. Men jag vaknade idag hemma, av att det plingade på dörren. Där stod min terapeut och min öppenvårdskontakt. Jag förstod ingenting. Vad var klockan? Vilken dag var det? Tydligen hade de vidtagit åtgärder då ingen hade fått någon kontakt med mig. Jag hade många missade samtal på mobilen och otaliga meddelanden samt 10 röstmeddelanden. Jag har inte hört någonting eftersom jag sov. Tydligen var klockan ca 16 och ingen hade lyckats få tag i mig.

Jag skäms, men känner mig ändå tacksam över att ha en omgivning som ser till mig.

Nu ligger min bästa vän och sover. Klockan slår ju snart midnatt. Men jag vill inte lägga mig ner på grund av rädsla för vilka tankar och känslor som dyker upp. Då aktiverar jag mig hellre till jag slocknar av ren utmattning.

Jag har diskat, plockat undan, städat och sorterat skåp. Nu har jag dock inga fler idéer på vad jag kan sysselsätta mig med, och paniken börjar krypa i mig. Jag MÅSTE sysselsätta mig.

Jag vägrar ta itu med mina inre känslor och tankar. Det fick räcka med en rask promenad till psykjouren med tårarna som rann som en överfull kran.

Jag är så otroligt tacksam att min bästa vän är hemma hos mig, även om det bara är jag som är vaken. Bara vetskapen gör mig trygg.

Ensamhet

Efter nästan två veckor är jag ensam. Min vän har åkt hem och jag valde att stanna kvar hemma med hoppet om att klara mig igenom den stora omställningen, på egen hand. Nu har jag haft någon med mig dygnet runt i två veckors tid. Innan dessa veckor så hade jag alltid vovsingen vid min sida. Jag känner en enorm tomhet, det gör jag. Men just här och nu så känns det förvånansvärt hanterbart.

Jag har dock inte varit hemma i så många timmar då jag var ute på ärenden, men sen jag kom hem har jag hunnit med en del. Just nu väntar jag bara på att färgen på möbeln jag sysselsatte mig med nyss, ska torka. Helst fort!

Jag som alltid har känt en avkoppling av att se på teve, känner nu att jag inte ha ro eller koncentrationen att sitta stilla och bara glo. Men mitt alternativ känns inte så illa det heller, då musiken flödar på hög volym ur de nya högtalarna medan jag diskar/målar/sorterar/bloggar/pratar i telefonen/äter/städar. Osv osv.

Just det, jag glömde bort att kroppen fortfarande har feber, men jag tänker intala mig själv frisk för jag har inget mer tålamod till att vara så sjuk som jag varit.

Lite av mitt nyinredda hem!

Ljuspunkterna i vardagen

Det gick inte alls att somna under morgonen så det blev ett extra terapimöte inbokat med anhörigteraputen istället. Jag hann bara hem och vända innan det var dags för ännu ett möte med min andra terapeut, på andra sidan staden. Men innan jag kunde komma hem igen blev det krångel med medicinen som jag hämtar dagligen på jouren.

Väntandes 20 minuter på bussen så var tröttheten så påtaglig att jag råkade slumrade till flertalet gånger under bussresan.

Den korta sträckan mellan busshållplatsen och mitt hus, kändes milslånga. Jag gick som i ett töcken.
Men väl hemma möttes jag av min finfina vän och överraskades av ett skinande rent hem. Alla som känner mig är väl medvetna om att jag alltid mår bättre av att ha ordning och reda, samt ett rent hem, så för mig var den här oväntade gesten en fin GÅVA! Vänskap i all sin glans, skulle jag vilja kalla det.

Utredning

Klockan var strax över 05 när jag vaknade och inte kunde somna om. Oroskänslan har övertaget om mig just nu.

Jag ägnade åtminstone en halvtimme åt att fylla i ett frågeformulär kring ett av mina fysiska problem, då det startas en utredning på torsdag. Det känns jätte bra att det äntligen eventuellt kommer att diagnostiseras och kanske även åtgärdas (om det går, vill säga.)

Idag står terapimöten på agendan. Sedan åker jag hem och umgås med min guldklimp som fortfarande ligger och sover. Och det är jag lite smått avundsjuk på.

Saknad och sorg - bearbetningsprocess

Klockan är redan tidig morgon, men ännu har jag inte somnat. Istället har jag varsamt rengjort Dizel's matskålar, omsorgsfullt packat alla hans saker för att låta det ligga på ett och samma ställe. Jag ville till en början att allt skulle stå som han lämnade det innan de tog honom ifrån mig, oss, alla som genuint älskade honom och såg till hans bästa. Men jag insåg ganska snart efter att ha vandrat runt hemma och blivit påmind om tomheten och saknaden av honom, att jag inte kunde utsätta mig själv för den smärta jag får var gång jag ser hans matskålar, hans leksaker och hans alldeles egna hörna på en pläd i soffan. Jag går sönder. Varenda liten påminnelse smärtar mig då rädslan för att aldrig mer få honom att vara en del av mitt liv.

Men han finns med mig. Han är med mig i hjärta, själ, tanke och vartenda andetag jag tar. Han äger en stor del av mitt hjärta.

Jag kan inte göra mig av med sakerna. Jag kan inte. Jag vill inte. Att kasta Dizel's saker vore som att stänga honom ute ur mitt liv, och så är det inte. Jag väntar på att en dag få återförenas med det fantastiska livet, om jag så ska vänta tills jag tar mitt sista andetag. Hoppet om en återförening är stor, men sannolikheten för att det skulle hända, är minimal.

Jag älskar. Jag saknar. Jag längtar.

Värst är nätterna, när jag vaknar upp och vänder mig för att se om du ligger bredvid som du alltid gjorde. Men upptäcker att du inte ligger där.

Rädslan för hur jag ska tygla min oro och ångest på ett så rogivande sätt som när jag kramade om dig och la handen på din mage och kände dina lugna och trygga andetag.

Det här inlägget ägnar jag åt att beskriva hur livet känns utan dig. Men jag vågar inte tänka på hur du har det, för det lilla jag vet är hjärtskärande och egoistiskt nog kan jag inte leva med den vetskapen. Jag går sönder.

Jag tröstar mig tusentals gånger om dagarna med att du inte har en människas tidsuppfattning och att du inte undrar när jag ska komma och hämta dig. Att du anpassar dig efter vart du än är, just där och då.

När livet skaver

Det har gått några dagar sedan den dramatiska händelsen. Övervakningen och Tvångsvård kvarstod fram tills lunch idag. Under några dagar har jag gråtit så mycket av maktlöshet och saknad att jag (pinsamt nog) slet av mig stora hårtussar från mitt eget huvud. Det var inte ångestdämpande alls. Men jag var så fruktansvärt uppgiven att jag till slut inte stod ut och i ren panik tog till våld mot mig själv. Jag höll på att förlora förståndet helt och hållet, av sorg.

Jag ville inte gå med på injektioner men blev ganska snart övertalad till det då det faktiskt inte gick att reglera känslorna inombords just då.

Tillsammans med injektioner av lugnande medel samt dem i tablettform, så somnade jag av personalens ömsamma händer smekandes över min panna. Jag blev så trött att jag inte längre kunde skrika, eller prata. Men jag kan säga som så att min röst nästintill är borta idag.

Igår ville jag bli utskriven, men var i för dåligt skick för att ens argumentera för det. Idag hade jag dock turen på min sida och jag var fullt kapabel till att resonera kring utskrivning och få läkaren att förstå att det bästa för mig är att stanna kvar där så kort tid som möjligt. Budskapet gick fram, och vid lunch blev jag utskriven med ett uppriktigt löfte om att inte åka hem utan istället åka till bästa vännen. Samt att komma tillbaka så snart jag känner att jag inte kan kontrollera mina känslor och tankar.

Dagen är över och natten börjar smyga sig fram. Min vän och jag har mjukiskläder på, laddat upp med thai mat och film. Det känns som en uthärdlig stund innan läggdags och jag hoppas att natten går åtminstone lite smärtfritt.




Sov sött, vänner!

Olyckor kommer sällan ensam

Okej..

Efter lördagens dramatik så kunde jag och min vän andas ut när vi hade kommunicerat oss igenom vår konflikt, och vi kom om möjligt varandra ännu närmre som vänner efter det.

På söndagen sken solen och vi var glada och pigga. Vi gav oss ut i värmen och shoppade i ett par timmar för att sedan hämta vovsingen och gå till parken för lek och mys. Vi hade det jättebra och var vid gott mod när vi efter ett par timmar promenerade hemåt. Men någon gick snett. Min hund fick syn på en annan hund som morrade åt honom vid sidan av ett buskage. I samma sekund for jag i marken då jag bara kopplet runt handleden och rycktes med i hundarnas maktkamp. Jag släpades efter asfalten men vägrade att släppa kopplet eftersom jag hade ansvar för vad MIN hund gjorde. Den andra hunden hade sin ägare vid sin sida och var lika hetsig som min. Skillnaden var att hon inte rörde sig ur fläcken för att avlägsna sin hund från min medan jag gjorde allt jag kunde för att hålla min hund tillräckligt långt borta för att inte de skulle kunna göra varandra någon fysisk skada. Det var bara ett par centimeter emellan dem. Min vän som till slut reagerade på mina skrik från marken ingrep och avlägsnade hundarna från varandra och hjälpte mig upp på fötterna. Jag fann inga ord. Jag var för chockad och känslorna bara vällde inom mig. När en förbipasserande man frågade oss hur det gick, svarade den andra kvinnan att hon minsann i alla fall hade två ben att stå på. Jag som redan var upprörd upplevde inte att hon underlättade situationen för någon av oss, varken genom att ta ansvar för sin hund eller hur man avdramatiserar händelsen genom kommunikation två hundägare emellan. Jag var mållös, tog ett stadigt grepp om kopplet och fortsatte hemåt. Men då valde kvinnan att skrika förolämpande ord efter oss, och slutade inte med det förrän vi hade vikit av runt hörnet på gatan. Jag var så arg. Men så snart vi kom hem så satte jag mig ner på hallgolvet och grät hysteriskt i två timmar och tröstade av min vän. När vi sedan åkte iväg för att handla så började jag skaka okontrollerat i bilen. Det kändes som om det vore vinter och minusgrader i bilen. Det tog ett tag att återfå kontroll på både kropp och knopp. Jag ifrågasatte min roll som ansvarstagare. Jag skämdes och kände att jag hade gjort fel och att det kanske inte var passande för min hund att bo kvar hos mig.

Men min omgivning stöttade och jag var tacksam för varenda ord dem sa.

Nästa dag mådde jag mycket bättre. Men jag ställde in dagens terapisamtal då jag hellre ville vara hemma med min vän som bestämt sig för att sova kvar efter söndagens bravader. Istället sköt vi fram mötet till nästa dag. Tillsammans hade vi en bra måndag med skratt och stoj. Men välmående varade inte länge innan nästa bakslag kom. Min stora rädsla besannades när bror beslöt sig för att ta tillbaka hunden. Jag har egentligen inte mycket att säga till om eftersom jag inte har någon juridisk makt över hunden. Jag försökte dock att ta till alla tänkbara metoder för att få min bror att gå med på att lämna tillbaka honom igen efter två veckor. Och även om jag inte vågar tro på det då hans löften inte betyder någonting längre, så måste jag leva på hoppet när han åker ikväll.

Efter den hemska insikten om att vovven kanske inte längre kommer vara en del av min vardag så bestämde min vän att vi skulle gå till en djuraffär och skämma bort honom med lite smått och gott eftersom det var vår sista kväll med honom innan han skulle åka.

Ännu senare bestämde vi oss för att gå och köpa mat, till oss själva. Och för att göra en ytterligare lång historia kort så föll jag ihop av smärta i en matbutik och fördes i ambulans till stadens sjukhus. Efter undersökningar och diagnos så fick jag åka hem med kraftiga smärtstillanden att ta under den kommande veckan. Väl hemma fick vi till slut äta våran mat och sedan somnade vi gott.

Om en liten stund åker min ögonsten och livsglädje. Min fina vän var också tvungen att åka idag. Så om en liten stund måste jag stå på egna ben igen och hålla ett fast grepp om livet och försöka intala mig själv om att det kan bli bättre.

Slutet gott, allting gott

Under dagen hade jag och min bästa vän en ordentlig motgång i form av konflikter. Jag var sårbar och ledsen och var beredd att avsluta vår kontakt, även om mitt hjärta skriker av blotta tanken på att förlora en av de viktigaste personerna i mitt liv. Men istället för att uttrycka min besvikelse och sårbarhet så agerade jag genom att vara avvisande och kylig. Jag ville inte visa mig sårbar och hur ont det gjorde inombords.

Några timmar senare valde vi dock att träffas och reda ut känslor och tankar. Det slutade lyckligt och kvällen spenderades med en varsinn sommardrink tillsammans under en filt på balkongen.

Att ha denna vackra varelse i mitt liv får mig att känna mig lyckligt lottad och en oändlig tacksamhet.

Olämplig dag att vakna upp på fel sida

Idag vaknade jag sent. Känslan jag hade i kroppen var inte något tecken på att det skulle bli en positiv dag. Tröttheten hängde över mig som ett svart moln och fortsatte att göra det resten av dagen trots otaliga försök att gå tvärtemot känslan. Jag fick inte i mig något att äta och drack lite motvilligt några klunkar av min smoothie.

Jag skulle på ett pass med min bästa Personliga tränare idag, men kroppen skrek nej. Jag vägrade lyssna och drog mig istället motvilligt dit och körde passet ända tills vi avbryta mitt i då jag var nära på att svimma.

Min PT frågade flera gånger om jag verkligen orkade mig igenom dessa övningar, och jag insisterade på det och gjorde mitt bästa, ända till kroppen vägrade mer.

När jag var nära på att svimma så satte hon mig ner på golvet och jag grät för att jag kände mig misslyckad för att ha varit tvungen att avbryta mitt i träningen. Men hon frågade om jag ville prata resten av tiden istället, så det gjorde vi. Vi bestämde att jag skulle ge fasen i att lägga värde i vad siffrorna på vågen visade, hädanefter. Och istället mätte vi mig. Jag har trots mina uteblivna gymbesök, minskat 8 cm runt midjan och 10 cm kring buken.

Jag hoppas jag kan trösta mig med det om jag vaknar ångestfylld imorgon.

Om jag nu inte fortfarande är vaken tills morgonen kommer, vill säga. Det är otroligt svårt att somna ikväll/inatt. Så jag sysselsätter mig med lite målning av möbler och hoppas på att det ska göra mig lite trött så att jag får åtminstone någon timmes sömn inatt.

Känslor, tankar, förstånd och val.

Jisses, vad dagarna går förbi i en väldans fart fastän en del av minutrarna känns som en evighet att ta sig igenom.

Stundvis så känner jag mig skör och sårbar. I korta stunder känner jag hopplöshet och sorg. I andra känner jag energi och glädje. Är det livet? Eller är det livet med Borderline? Det är ju så att jag påverkas drastiskt av yttre faktorer och far illa av dem. Har jag balans och trygghet i mitt liv så kastas jag sällan markant mellan olika sinnesstämningar.

Idag trodde jag att jag var minuter från att bli inlagd, men där jag satt på jouren mitt uppe i ett stöd samtal så bestämde jag mig för att torka tårarna och fortsätta kampen mot ett friskare liv. För mig var det inte ett alternativ att bli inlagd. Jag var bara där för stödsamtal. Men av deras blickar att döma så såg de lite oroliga ut. Men just nu är inte jag orolig för mina val, för även om mina tankar säger åt mig att ge upp och känslorna vill följa med så väljer förståndet och min viljestyrka vägen mot det friska livet.

När vindarna vänder

Den här dagen har skiljt sig markant från igår.
Igår lät jag nattpatrullen komma på kvällen, vilket jag slarvat med eftersom jag sovit borta eller haft besök. Jag berättade om hur dåligt jag faktiskt mått. Det kändes befriande att tala sanning och inte bara tiga som jag gjort i några nätter.

Idag så ringde öppenvården och berättade att min läkare ordinerat extra sömnmedicin eftersom jag har sovit så dåligt nu. De frågade om jag ville ha en för varje dag i veckan, men (hör och häpna!!!!) så sade jag ifrån och förklarade att det är att utmana ödet och att även om jag känner mig stabil här och nu, så betyder det inte att det alltid är så.
Jag känner mig minsann en smutta stolt över mig själv för det.

Gårkvällen och natten var mysig då en vån sov över och vi pratade tills ögonen inte gick att hållas öppna på någon av oss. Dagen har bjudit på finbesök av mormor och morfar. De fick porslin och jag fick en söt liten tv av dom. Det lönade sig för allihopa. Det var en jätte trevlig dag, och jag är nöjd.


Må väl!

/Jenny

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0