Livrädd

Jag kan tyvärr inte inleda detta inlägg med att berätta för er hur duktig jag varit som tagit till hjälp i tid, även om det var vad jag gjorde men sedan valde en snabb utväg vars val styrdes av ett obeskrivligt inombordskaos.

Efter flera dagar på sjukhuset är jag nu tillbaka med tvångsvård på psyk med högsta övervakning. Ännu ett bakslag, ett misslyckande, en förlorad bortamatch. Nu vill jag bara hem. Hem till tryggheten och lugnet. Mitt krypin, min koja, mitt allt.

Konsekvenserna (bestraffning enligt mig.) Är att läkaren kommer att ansöka om gruppboende enligt tvång. Det är nog det värsta jag kan tänka mig hända och det känns som om jag lever i en vaken mardröm.
Inom kort kommer de att sätta ut alla mediciner jag har och sedan genomgå e. Utredning i en annan stad för att utvärdera om mina egna skador givit några bestående skador på hjärnan.

Jag är så himla rädd för framtiden.

Psykjouren

Tankarna blev lite för plågsamma för att jag skulle mäkta med dessa på egen hand. Därför befinner jag mig på psykjouren för en eventuell inskrivning. Jag känner mig misslyckas som är här så ofta. Men min omgivning säger att det är starkt och modigt av mig att söka i tid.

Utskrivning

Det blir en efterlängtad utskrivning från den medicinska avdelningen under dagen. Min diagnos vill jag inte uttala mig om än. Hade jag varit piggare så hade jag hoppat och skuttat av glädje, eftersom jag längtat ut. Men, jag är inte på topp vare sig fysiskt eller psykiskt. Så nu är det väl om något ett ypperligt tillfälle att lyssna på min kropp och ta det lugnt även utanför sjukhusets väggar.
Den här resan har lärt mig en viktig läxa. Att lyssna på kroppens signaler och att faktiskt tillåta sig själv att stanna upp och säga stopp ✋ , när din kropp skriker efter vila. Man kan inte hinna prestera allt samtidigt och det finns bara en av dig, var rädd om dig själv - och skäms inte eller få dåligt samvete för att du inte kan åta dig fler uppgifter än du klarar. Stannar du själv inte upp i tid så kommer din kropp till slut att stänga ner. Som strömavbrott helt enkelt. Att jag inte stannade upp och sa stopp till mig själv gav mig ordentliga konsekvenser och jag lämnar idag sjukhuset med en fysisk diagnos som jag måste acceptera och vara lyhörd för. Var rädda om er själva och varandra.

När hjärnan strejkar

Det kanske är dags att uppdatera om hur läget ser ut..
Biverkningarna gav inte med sig och jag blev allt sämre. På inrådan av sjuksköterska så åkte jag till psykjouren eftersom jag vägrade söka mig till akuten eller liknande. På jouren valde läkaren att lägga in mig eftersom jag var fysiskt instabil. Och sådär, mitt i behandlingsrummet på avdelningen, högst 10 minuter senare så blev jag medvetslös. Jag vaknade upp på akuten, gråtandes och livrädd. Nu har jag varit inlagd på en medicinsk avdelning i fyra dagar och behandlas och övervakas.

Diagnoserna är oklara, men alla har sina teorier. Funktionell epilepsi, syrebrist i hjärnan, hjärnskada, fysisk och psykisk påfrestning under en längre tid, vilket kan ge liknande följder. Osv osv.

Idag kommer de att genomföra ett såkallat EEG på mig för att se vad som egentligen gjort att jag flera gånger dagligen hittills har blivit medvetslös.

Biverkningar

Under gårkvällen så somnade jag med kexchoklad i handen, och vaknade några timmar senare med feber, hosta, smärta och en ordentlig frossa. Jag tog till mina smärtstillande som även innehåller paracetamol och gick genast och värmde mig under hett vatten, och där blev jag kvar i en timme. Nu känns det åtminstone lite bättre.

Det blir nog ingen mer sömn under den här tidiga morgon, men det känns okej om jag får skippa frossan.

Jag undrar om det är biverkningar av de nya medicinerna, eftersom jag redan lider av många av dem.

Lyckad gårdag trots motigt känslor.

Att vakna upp 3 timmar innan väckarklockan ringer, och 5 timmar innan det är dags att åka iväg, var väl kanske inte sådär jätte roligt. Så trött att man nästan mådde dåligt, men att ändå inte kunna somna om. Fy!

Gårdagen blev ganska lyckad ändå, trots att jag förväntat mig en trist och stillsam dag. Istället hade jag två möten, varav ett blev en (hittills) lyckad utskrivning från slutenvården. Det enda som känns lite motigt för mig är att jag nu har fler mediciner. Dem är nödvändiga, men jag kan ÄNDÅ inte låta bli att känna besvikelse eftersom jag har jobbat hårt för att bli av med så många som möjligt. Dessutom är biverkningar vedervärdiga.

Efteråt styrde jag stegen hem till min vän där vi kom överens om att åka iväg och köpa inredning. När vi efter många om och men så for vi hem till mig där vi hjälptes åt att inreda. Mitt hem är alltid ett pågående projekt!

Kaos

Jag kan börja inlägget med att skriva om hur jag inte längre svävar på rosa moln. Det var för bra för att vara sant, men jag ska försöka acceptera det och kämpa för att reglera känslorna utan att ta till något destruktivt sätt att hantera dem på. Men ont gör det och hopplöshetskänslorna ligger och skaver i mitt hjärta.

Igår var jag i ett ordentligt dåligt skick. Det var bestämt att jag skulle vara på avdelningen åtminstone över natten, med vak. Men när jag väl var där och påmindes om hur alla människor inte vill andra väl, så valde jag att försöka förklara för läkaren om hur detta fick mig att må ännu sämre, och därför fick jag åka hem med ett löfte om att inte vara ensam. Jag höll inte löftet, men det var inte planerat. Ibland kommer ju oväntade saker emellan. Istället sov jag hemma själv, men det gjorde ingenting eftersom jag kände mig överraskande stabil i mitt mående. Kanske var det pågrund av insättningen av medicinen "Lyrica", kanske inte. Det är svårt att sia om, men det känns som huvudsaken är att jag lever och är välbehållen.

Vänskap

Det är egentligen inte dags för mig att kliva upp än på ett bra tag, men kl 04 slog jag upp ögonen av ångest. Inget vidare trevligt sätt att vakna på, men jag är tacksam över att det mestadels är hanterbart.

Istället är jag nu klar för dagen. Frågan är bara till vad? Eftersom jag har en hel dag ledig. Ingen medicinhämtning, inga möten, inga ärenden. Som tur är så sover jag inte hemma inatt och jag hör hur min bästa vän sover gott i sitt rum, vilket hon är så väl unnad. Men jag blir ändå tacksam över om hon skulle råka vakna och vara social. Så vad sysselsätter man sig med då? Ingen aning, men musik i hörlurarna är alltid en bra början.

Vi hade en fin dag igår. Mycket trevlig dag på staden, en känslosam kväll men som avslutades med skratt och stoj samt en god middag. I min vän har jag verkligen träffat min själsfrände. Hon är den familj jag behöver. Trots att vi är så olika som personer så flätas vi samman på ett djupare plan. Jag fick finner egentligen inga ord för hur tacksam jag är över att få ha min vän i mitt liv, och jag förstår att jag är väldigt lyckligt lottad för det. 💕

Inbrott

Som man redan vet så vet man aldrig var tankarna bär, eller när. Just nu så har jag försökt stänga dörren för mörka tankar, låst den och hålla för dörren för oinbjudna tankar med all kraft jag besitter idag. Tyvärr var jag för svag idag, och tankarna forcerade sig in så ovälkomnat som det bara gick. Så, här sitter jag nu med tre utgångspunkter. Att åka till min vän för lite mys och någon liten drink, och sedan åka hem och sova, kanske själv, kanske inte. Eller så lämnar jag allt helt och hållet och åker till avdelningen och får vård för de förbaskade destruktiva tankarna som även nu är fysiska då mitt hjärta verkligen brister av smärtan av att aldrig bli av med dem.

Sväva på rosa moln

Mitt i allt spektakel som varit så har det ändå hunnit hända något fint. Jag har öppnat mig, vågat vara sårbar, varit mig själv. Och vet ni vad? Det verkade duga så!

Det är för tidigt att säga något om vad som pågår nu eftersom det fortfarande är i ett tidigt och nytt stadie. Men jag har fjärilar i magen, känner trygghet och trivs med det. Jag hoppas att det blir en fortsättning på den här nya redan, men samtidigt försöker jag att vara mindful och bara vara lycklig i stunden. Om det visar sig att vi inte kommer att fortsätta den här resan tillsammans, så får jag ta den acceptansen då. Nu vill jag bara sväva på mina rosa moln och hoppas att få fortsätta sväva. 💕

Haldol

Klockan passerade precis 01, och jag är fortfarande vaken konstigt nog. För en gångs skull numera känner jag mig pigg nog att hålla mig vaken trots att jag inte har sovit under dagen. Däremot borde jag sova nu, men känslan av att vara så ovanligt pigg gör att jag får ork att ta itu med praktiska saker på hemmaplan.

Mina euforiska tillstånd benämns numera som Hypomani, vilket för mig är ett väldigt okänt fenomen. Men jag håller med dem och jag förstår att jag agerar och resonerar omdömeslöst på många olika plan nu när jag befinner mig i det stadiet att jag gör vad som faller mig in för stunden, för sekunden. Jag sattes in på ett neuroleptikum som heter Haldol. Denna medicin skulle reglera det överdrivna hypomaniska tillståndet samt dämpa ångesten. Men det enda resultatet det har givit är konstant fysisk trötthet, men med en hjärna på högvarv. Resultatet blir som att jag är kraftigt berusad men samtidigt otroligt social och överdrivet pratglad. Osammanhängande och distanslösa samtal med vem som helst, om vad som helst.
Idag i samråd med terapeut och sjuksköterskor på avdelningen så valde jag att säga ut Haldolen helt efter att ha halverat dosen, men fortfarande var så trött att jag knappt kunde stå upp, än mindre promenera, cykla eller träna (som jag saknar så ofantligt). Beslutet känns helt rätt och det råder inga tvivel om att Haldol inte är något för mig. Dock var utsättningssymptomen igår kväll så fruktansvärda och skrämmande att akuten kom på tal. För just då var vi inte säkra på att det var just utsättningssymptom och eftersom jag led något så ofantligt av mina fysiska besvär så blev det oroväckande. Idag fick jag dock veta att psyk kan ge en medicin mot just dessa problem vilket var en trygghet att få veta om de uppkommer igen. Men förhoppningsvis är det över och förbi nu, och jag hoppas på att kunna få känna mig piggare och mindre påverkad inom ett par dagar.

Att få sitt hjärta krossat

Det har då sannerligen hunnit hända en hel del sedan mitt senaste inlägg. Hela situationen blev till början så mycket värre än jag någonsin kunnat ana. Att jag var på avdelningen precis just då var bara en ren slump. Men turligt var det eftersom jag var så instabil. Mina känslor sköt i höjden och jag kunde inte alls reglera dem.

Idag, så här efteråt känns det mycket bättre och jag försöker att inte tänka på det så intensivt till den grad att jag mår dåligt. Men känslor försvinner ju inte så lätt och det kommer att bli en lång väg till acceptans. Det gör alltid ont att få sitt hjärta krossat, men det är kanske en del av livet, om man vågar sig på att vara sårbar. Något jag inte visar ofta.

Bränd

Precis när jag kände mig redo för att stänga mina ögon och flyta in i drömmarnas värld, så hamnade jag helt ur balans när jag fick veta något som blev överväldigande. Alla känslor kom på en och samma gång. Besvikelse, ilska, agg, svartsjuka, ångest, skuldkänslor, ledsamhet, känslan av avvisande och övergivenhet, och så klart ensamhet.

Det tog lång tid att somna och jag hade egentligen givit upp hoppet om att överhuvudtaget få sova något inatt. Jag pratade med sjuksköterskan på psyk och vi kom överens om att jag skulle avbryta min permission om jag inte kunde somna och känslostormen slog omkull mig alltför hårt.

Mitt förstånd säger att jag är värd bättre än så, att jag förtjänar mer än så. Min omgivning säger att jag inte ska ha skuldkänslor eftersom det inte är jag som har orsakat detta. Men mina känslor säger något helt annat. Jag känner mig bränd, utnyttjad och skamlig. Jag känner mig värdelös och att jag inte var eller är värd mer än så.

I feel sick to my stomach.

PTSD

PTSD-symptomen tar över så många delar av mitt liv. Jag har mardrömmar, gråter och gnyr när jag sover. Men oftast kan jag inte sova alls, och är ibland vaken i 48 timmar utan en enda minut av sömn..

Det värsta är att mardrömmarna är en verklighet i mitt liv, och inte något jag kan trösta mig med när jag har vaknat efter de hemska drömmarna. Så ångesten förföljer mig dagarna i ända, och jag kan inte längre hantera den så väl. Eftersom jag kämpar med den konstant så hinner jag aldrig att vila och samla nya krafter att slåss med.

Endometrios

Det blev ju ingen sömn inatt, så jag försökte göra det bästa av natten och den tidiga morgonen genom att sysselsätta mig och med lite vila emellanåt. För är det något jag har lärt mig så är det att kroppen vilar även om psyket inte vill göra detsamma.

Idag.. Idag har många ärenden utförts och jag har även hunnit med avstämning på avdelningen, ett möte med min kontaktperson på öppenvården, ett besök på kvinnokliniken, en undersökning, tagit prover samt hämtat medicin för det här dygnet.

Ironiskt nog gick jag till dagens avstämning på avdelningen med ambivalent tankar och känslor huruvida jag kanske skulle stanna kvar över natten, trots att jag innerst inne motvilligt skriker nej!
Allt började dock med lite gnäll från personalen och en uppretad Jenny. Det är en sida jag ogärna vill visa, men om man trängs in i ett hörn så ryter jag helst ifrån. Något lugnare efter ett samtal med en skötare så var det dags för en undersökning på sjukhuset. Och tack vare att jag vågade berätta för min kontaktperson om rädslan och oviljan till att besöka det somatiska sjukhuset, så tog hon sig tiden att följa med mig. Därav skedde min undersökning och jag kan nu lätta lite på trycket då jag vet att det kommer att bli en utredning som förhoppningsvis kan klargöra om jag lider av endometrios eller inte. Jag är övertygad om det, även om jag hellre vill fortsätta leva i förnekelse.
När mitt besök på sjukhuset var klart och jag var tvungen att gå tillbaka till psyk för att hämta medicin, så kunde jag inte känna annat än avsmak av bara blotta tanken på att stanna kvar där över natten.

När allt rasat samman

Så.. Då var det återigen dags för en sömnlös natt. Men än har jag tid att sova några timmar innan det är dags att kliva upp. Den där känslan av ångest är dock ganska påtaglig och då är det oftast som svårast att somna, hur trött man än må vara.
 
 
Som läget ser ut nu, så är jag inskriven på slutenvården under LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård). Men med nattpermissioner och dagliga besök och avstämningar på avdelningen med personal och läkare. Så länge jag får vara hemma så bryr jag inte mig så mycket som vilken slags vårdform jag har. Det enda jag vill är att vara utanför deras väggar och slippa andas in de depressiva inslagen om den miljön medför. Man blir inte friskare av det, jag blir inte friskare av det. Det är vi ganska övertygaade om vid det här laget.
 
Det känns dock lite smått tufft att infinna sig en viss tid och leva med pressen om att polisen kan komma och hämta mig om jag inte dyker upp på bestämd tid. Jag har aldrig haft svårigheter med att passa tider, men ingen vet ju vad som kan dyka upp.
 
Det jag lider av som mest numera, förutom den hjärtskärande saknaden av vovven, så är PTSD-symptomen, ångesten och känslan av hopplöshet, det värsta jag går igenom nu. Det och att inte få någon seriös hjälp med mina fysiska besvär. De begränsarr mig i vardagen och gör mig tröttare och mer deprimerad.
 
Jag kan inte förstå hur allt bara kan rasa, på mindre än bara några veckor. Jag har varit med förr, men det här fallet blev så långt och djupt eftersom jag under en längre tid mådde så bra. Allt har bara rasat samman. Jag har avbokat mina kommande föreläsningar, har mindre fysisk ork till träning, vågar inte boka resan som vi planerat i slutet av oktober, går knappt på några terapisamtal, och hör sällan av min kontaktperson på öppenvården. Och jag vet bara inte hur jag ska lyckas strukturera upp allting igen, eller om det ens är värt mödan?

Complicated, you say?

Blodförgiftning och blodpropp - Del 1

Det verkar bli en sådan där superb sömnlös natt igen, och det är väl som alltid bara att acceptera det och göra det bästa av nattens alla timmar.
 
Det hade nog gått att stå ut lite lättare om jag låtit bli att bli impulsiv med vad jag tittat och läst på nätet. Det fick tusen tankar att vakna till liv.
 
Sedan i december månad då allting rasade samman och jag levde i en vaken mardröm, så har alla händelser bara överlöpt varandra.
Under ECT-behandlingarna så var de tvugna att sätta i en långtids PVK i min högra arm för att jag är svårstucken och inte skulle behöva genomgå alla dessa stickförök varannan dag då behandlingarna gjordes.
Dagarna som passerade emellan behandlingarna minns jag bara lite av, men att jag levde som vanligt trots dem och trots min inläggning, blickar jag tillbaka på ibland.
Jag minns att jag klagade på smärta i armen då och då, och de satte in en ny PVK. Smärtan ville dock inte försvinna och jag blev sämre fysiskt. Slutligen blev jag sängligandes och kunde inte äta eller dricka något. Jag började yra och klaga allt mer på värken i armen. Jag minns att jag kräktes och gjorde mina egna behov i sängen då jag inte kunde kontrollera min kropp. Utanför mitt rum så vet jag inte hur personalens funderingar gick, men jag har hört från olika personer efteråt att de försökte uppmärksamma min läkare på avdelningen, utan något gensvar.
En natt, då jag låg och yrade och grät vartom jag sov, så hotade jag med att ta mitt liv innan min kropp slutligen skulle ge upp av sig själv. Det är det sista konkreta jag minns. Vaga minnesbilder och meningar flimrar framför mina ögon. Människor som kommer och går, rör mig, försöker få kontakt. Jag kunde bara gny av smärta tillbaka.
En dag hade läkaren kommit in till mitt rum för en vanlig psykiatrisk bedömning, men då jag bara hade gråtit så hade han "ödmjukt" föreslagit att de skulle komma tillbaka vid ett lägligare tillfälle.
Det var tydlgen en mindre brand i en tvättkorg på den delen av avdelningen jag hade mitt rum på, också.
 
 
 
Några kom och skjutsade iväg mig. Men jag orkade inte fråga var jag skulle. Nästa gång jag vaknade upp, var i ett obekant rum och av att någon stack vad som kändes som otaliga nålar i min fot, vilket det senare skulle visa sig stämma då sköterskorna hade svårt att tappa mig på blod.
Jag vaknade igen. Tiden jag varit medvetslös på är helt oklar. Jag minns bara att någon skällde på mig för att jag låg i min egen avföring. Jag försökte lyda den okända kvinnan, försökte vara henne till lags, men kunde inte röra mig.
Den kommande tiden ser jag bara som flimrande när jag tänker tillbaka.
 
 
Jag låg tydligen på infektionsavdelningen på stadens sjukhus. De pratade om någon infektion i min kropp, som om det vore en självklarhet för mig att förstå, men jag förstod inte varför inte gjorde någonting åt smärtan i min arm, att jag inte kunde röra den, och att den nu var så svullen att landstingslinnet stramade åt.
Efter en tid började jag ställa korta frågor de stunderna jag var vaken och orkade säga något. Jag frågade vad det var för infektion. Blodförgiftning? Jaha?
När jag var tillräckligt smärtlindrad och blev alltmer envis vad gällde min oro över armen så skickades jag upp på röntgen där det visade sig att jag hade en blodpropp i den, och att armen svullnat 12 cm i omnejd under den obehandlade tiden. Därefter sattes även in behanding för de
 
Mina tankar bara snurrade de få vakna timmarna. Jag förstod ingenting. Hur gick det här till? Varför händer det? Vad kommer att hända med mig nu?
 
Vid ett tillfälle när nattsköterskan var inne hos mig så grät jag av smärta, men också av rädsla. Jag frågade henne om jag skulle dö, och hon fattade mig i min ena hand och varsamt gav mig svaret att de inte visste. Det gjorde mig livrädd. Hon satte kvar med mig den natten. Tusen tankar for igenom huvudet. Tankar på vad jag utsatt min kropp för under alla dessa år. Men de situationerna kunde jag kontrollera, det var skillnaden. Det var stunder då jag hade gjort ett val. En oändlig kamp om att fly ifrån mitt inre kaos. Det var annorlunda nu. Jag hade ingenting att säga till om, ingenting att kontrollera. Det var upp till läkarna, upp till min kropp, att avgöra om jag skulle få behålla mitt liv eller inte.
 
      
Jag vet än idag inte hur många timmar, nätter eller dagar jag låg på infektion. Det var nog en kortare tid. Varför kommer jag att nämna i ett senare inlägg. Men det kändes som en evighet. En evighet av ovisshet.
Jag minns bara prover, intravenösa mediciner, läkarronder där de sa att mitt tillstånd var livshotande, och så mina tankestormar såklart. För jag var ensam. Ensam och med känslan av övergivenhet. Lämnad åt ödet.

Ett censurerat psykfall!

Det är en ständig kamp och berg-och dalbana att lida av psykisk ohälsa. Alla har sina egna personliga livshistorier och likaså jag. För mig har bloggen blivit som en 7-årig självbiografi om hur jag lever med min.
Alla dagar är inte dåliga. Alla dagar inte bra. Precis som för vem som än sitter bredvid mig på bussen, i livet.
 
Skillnaden är kanske att min tillvaro handlar mer om psykiatri och inläggningar på psykiatriska avdelningar, ambulansfärder och sjukhus, bältningar och tvångsvård, mediciner och ja, så klart en hel del terapi
 
 
 
Men å andra sidan, så har jag ett till synes funktionellt liv utanför psykiatrins väggar också. Ett liv och en vardag som jag gör allt för att berhärska.
 
En 28-årig tjej med ett utseende, beteende och en fasad som människor inte anknyter eller associerar till " Ett typiskt Psykfall"..
Med en attraktiv tvåa på söder, vars inredning alltid är ett pågående projekt, vilket kommer att synas i bloggen.
En vardag som består av ett nyfunnet intresse av träning och som har gjort mig ca 25 kg lättare på ynka månader och som gör ett under för mitt psykiska mående dessutom! Vänner, dejter, middagar, vinkvällar, resor, och allt däremellan som hör livet till.
 
 
Törs ni?
 

I lost myself at the bottom of a bottle..

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0