Ett liv utan psykiatri eller somatisk vård.

Och här sitter jag än en gång, med en storstädad lägenhet, men ändå inte nöjd med vad jag tagit mig an idag trots allt. Men med de ångestdämpande i kroppen så hoppas jag på att varva ner snart. Det gör mig egentligen inte något att vara lite uppvarvad, men med tanke på att jag åkte in till sjukhuset med ambulans bara häromdagen så måste jag kanske sätta stopp när jag anstränger mig för mycket. Det är svårt för mig att veta var gränsen går ibland.
 
Jag låg på sjukhuset än en gång på grund av mitt fysiska mående, att jag inte får behålla mat eller vätska. Nu vill jag inte vara med om fler sjukhusbesök, som nuförtiden mitt liv i princip består av, och då räknar jag inte ens med att jag är inlagd på en psykiatrisk avdelning. De ska starta en utredning kring inflammation i tarmarna, men det skulle inte förvåna mig om mina fysiska bekymmer grundar sig i de psykiska. Jag är dock bara undersköterska och ingen läkare. Det enda jag vet är att det känns fruktansvärt att tappa medvetandegrad med jämna mellanrum för att kroppen är uttorkad.
 
Tänk... Tänk att få ha ett liv som inte innefattar psykiatri eller somatisk vård. Ett liv med vänskap, familj, arbete, tråkiga söndagar, och en sund livsstil. Tänk...

Påtaglig ångest

Wow, vilken inspiration jag fick till att skriva i bloggen nu medan jag springer emellan matlagning och tvättstugan!
 
Ni är för härliga läsare jag har, det hoppas jag ni vet. Men i brist på fantasti så undrar jag vad ni vill läsa mer om? Kom gärna med förslag.
 
De senaste dagarna har måendet varit i botten, och de ångestdämpande tabletterna har fått flöda fritt i kroppen. Det enda jag är rädd för nu är att gå upp i vikt av dem jag får inne på avdelningen. Jag får även i injektion och den medför dock inga sådana biverkningar. När jag var där igår kväll så brast jag ut i gråt och beodrades nästintill att sova där några timmar. Det gjorde jag och sedan fick jag skjuts hem, där jag sov hela natten. Idag är ångesten med ändå och jag känner en ständig trötthet som förvärrar tillståndet. Men med mat i magen och ren tvätt och en promenad med hunden så hoppas jag att den ska lägga sig lite.
 
Må väl fina ni.
Jenn

Hemskheter

Så, här sitter jag än en gång mitt i natten och häpnas över hur grava sömnstörningar jag har.
Nu när jag sovit hemma i två nätter så märks det att det inte alls fungerar med sömnen till skillnad från på psyk. Istället för att sova har jag möblerat om (tyst och försiktigt så klart.) och så har jag dekorerat med lite ljus. Allt för att inte låta ångesten få makten över mig.
 
Nu är det mycket tråkigt som hänt och händer och det är svårt att inte tappa hoppet om att det kommer ljusare tider. Min bästa vän, min familj, vars underbara mamma gick bort för två veckor sedan. Vi har sörjt tillsammans men samtidigt inte tillräckligt. Jag lider så med henne, men inser att jag bara kan försöka förstå och vara empatisk, men inte ta över hennes bördor. Det är en svår balansgång.
Vidare så har det varit tråkigheter som jag tyvärr inte kunnat styra över. Men jag har inte gjort saken bättre genom att vara impulsiv och likgiltig inför framtiden.
 
För några veckor sedan så låg jag på sjukhuset för att jag tappade medvetandegrad och inte fick behålla mat eller dryck vilket resulterade i en viktminskning på 7 kg på en veckas tid. Det var inte självvalt! Jag är på fötter igen nu, men kan fortfarande känna av yrseln och tröttheten.
 
Jag tänkte att ett blogginlägg vore på sin plats då det efterfrågats, men jag vet dock inte vad jag ska skriva. Det är likadant med en föreläsning jag ska hålla i höst. Vad ska jag säga? Kommer jag kunna prestera så som jag vill? Tiden får utvisa.
 
Det känns så mörkt. Så dysterst. Det är sommar, men det märks knappt eftersom den inte innehåller varesig värme eller symboliskt ljus.
 
Jag tampas hela tiden med mina tankar. Ska jag, ska jag inte? Men tankarna är inte värst. Nej, det är ångesten. Den äter upp mig inifrån och jag kan inte hejda den. Man pratar om verktyg, men de räcker inte alltid ända fram. Jag skulle behöva ha någon att prata med. Jag har ju anhörigcenter, men det är inte tillräckligt. Jag behöver mer. Ventilera, bolla med någon, få saker sagda högt utan att någon dömer mig.
Tabletterna är min räddning just nu, och det känns inte rätt att jag ska "tröstäta" mina känslor. Varför bara inte ge mig mer än slutenvård? Har öppenvården givit upp hoppet om mig? Det vore inte helt orimligt.
Som sagt är det mörkt och dystert och trots att solen skiner ibland så känns det kolsvart inombords.
 
Jag försöker desperat hålla fast vid det positiva i livet men just nu så är det svårt att se klart. Det händer alltför hemska saker omkring för det.

Osynliga ord..

Uppdatering kommer..

Livet

Livet.

Chillaxin'

Skriv inläggstext 

Konsten att få ihop något vettigt

Så, här sitter jag vid min nyinredda skriv´- och läshörna och försöker mig på ett inlägg.



Är i stort sett hemma på heltid, men under vårdformen LPT. Så rent tekniskt så är jag inlagd på rättpsyk - men med förmåner. Eftersom min hund behöver mig så bor jag hemma.. och det går förvånansvärt bra om man bortser från yttre omständigheter.

Om en vecka så kommer jag att börja på gruppterapi. Anhörigterapi, eller "Vuxna barn" som det även heter. Det blev ju tyvärr inte aktuellt förra året då jag mådde för dåligt för att kunna delta. Men, jag och min omgivning har insettt att det inte finns någon rätt timning för att börja, så det är nu eller aldrig. Jag känner att det delvis också är därför jag klarar av att hålla mig på banan, då jag verkligen tror att detta är något som kommer att vara och bli bra för mig i slutändan. Tufft kommer det att bli, det råder det inga tvivel om, men det är jag förberedd på och det skrämmer inte iväg mig.

Jag kommer även att ha en förvaltare i framtiden. Någon som "sörjer för min person". DVS att det är någon som kommer att sörja för mig och mina rättigheter. Dennne kommer också att ansvara för min ekonomi, vilket känns som en stor börda som lättar från mina axlar då det ger mig enorm ångest av att bara tänka på. Jag har själv gått med på en förvaltare, men mitt medgivande hade inte spelat någon roll då psykiatrin ansökte om detta och rätten bedömmer om det behövs eller inte. Dettta är alltså iinte en överförmyndare och jag är inte heller omyndigförklarad. Jag kommer helt enkelt ha en "chef" som ser över mina resurser och annat viktigt. Jag kommer förmodligen inte alltid uppskatta dennes hjälp men jag vet ju också att det är något som kommer att gynna mig i längden.


Nu måste jag återgå till vardagen, alltså att vika tvätt. Jag hoppas att jag finner kraft att skriva lite mer vid ett annat tillfälle. Jag vill även passa på att tacka för era kommentarer. Kommentaren om att jag var saknad på bloggen fick mig att finna inspirationen till att försöka mig på att få ihop ett någorlunda vetttigt inlägg.

Må väl, vänner.

Prestationsångest

Trots att tröttheten hänger över mig så genomförde jag ett pass idag. Det kanske inte var min bästa prestation men jag försöker att vända tanken till att det var bättre än inget alls och att jag gav det jag kunde av mig själv, just idag. Att medvetet sänka mina egna krav på mig själv. Jag tog mig dit, jag utförde, jag gav av mig själv. Det får vara bra nog. 


Att vara inlagd med restriktioner gör mig så understimulerad. Ångesten får krafter över mig på ett sätt som jag inte längre är van vid. Jag kan inte bara avleda mig själv med aktiviteter eftersom möjligheterna inne på en avdelning är begränsade.

Jag tillhör inte längre allmänpsykiatrins slutenvård och vårdas enligt LPT, men på rättspsyk. Det beslutet tog det högsta hönset på psykiatrin, utifrån mina journaler. Jag är inte dömd. Inte kriminell, men det har ingen betydelse eftersom beslutet är taget.

Att stå ut i stunderna

Varenda minut handlar om att stå ut i varenda sekund som passerar. Att se - verkligen se - på Oliver och tänka att det är värt att kämpa vidare. Han behöver mig, jag måste stå ut för honom, även om jag inte alltid vill. 


Livets utväg har varit skrämmande nära ett par gånger nu, och jag förundras över hur jag lyckats övervinna de stunder som jag varit så säker på hur de ska sluta. Jag tror även där att det är ansvaret för någon annan som fått mig att inte låta känslorna och impulserna eskalera och ta över helt..

Jag känner mig nöjd och en smutta stolt över att jag städat åtminstone halva mitt hem idag, och att tvätten är ren och möblerna som inte får plats numera inte står i ett hörn i vardagsrummet och väntar på att göras av med. Idag tänker jag minsann unna mig någonting gott att äta. En liten belöning. Jag kom på mig själv med att det har gått 2 dygn sedan jag åt något sist.

Trevlig kväll, vänner.

Maktlös

Det är tuffa tider nu. Men jösses vad jag kämpar för att ta mig upp, för att åtminstone hålla mig ovanför vattenytan. Det är allt annat än lätt, och i 5 dagar orkade jag inte svara i telefonen eller öppna dörren när någon plingade på. Det var ett helsike att ta sig ur sängen för att ta hunden på promenader. Polisen var här en natt för att det fanns misstanke om självskada, men jag orkade inte ens bry mig.


Det som gör mest ont i mig just nu är besvikelsen över att jag de senaste veckorna har vänt mig till psykiatrin och bönat och bett om hjälp, utan något vidare gensvar. Det enda jag erbjuds är inläggning. Men ska jag verkligen spendera hela mitt liv i slutenvård? På rättspsyk dessutom? Jag vill ha hjälp att klara av mitt mående hemma, där det är meningen att jag ska vara.
Känslan av otrygghet ekar inom mig nu när jag vet att mina nya psykiatrikontakter inte kunde bry sig mindre om hur det här ska sluta. För vi alla vet nog åt vilket håll vi är på väg. Att ständigt få uppmuntran om att söka hjälp I TID, känns bara som ett rent skämt. Jag har provat det i flera veckor nu, utan någon vidare hjälp, så det känns mest skrattretande. Fast helst vill jag nog bara gråta.

Födelsedagsfirande i lagom tempo

Gårdagen, som var min födelsedag var inte mycket att minnas. Så, för att försöka göra den minnesvärd och meningsfull så bestämde jag mig ganska snart att resa bort. Så, 3 timmar senare när medicinfrågan för 3 dagar var löst så begav vi oss till tåget för en 6 timmars lång tågresa. Det var den tråkigaste resan, men var så värd varenda minut av tristess. För här sitter jag nu, nedkrupen i soffan i Östergötland tillsammans med fint sällskap. Dagen har istället känts mer som en födelsedag. En promenad med hundarna längs Vättern i förmiddags, följt av fika, middag, mys och spakväll, ostbricka, mm. Nedan kommer det bilder på en hel del onyttigheter, och det är väl nu som jag bör passa på - för om 15 dagar börjar allvaret - träningen, igen. Och som jag längtar! Och jag är inte ens sarkastisk!!!


Må väl, för förutom lite inombordskaos i form av ångest, så gör jag också det, just här och just nu. ❤️ 


Psykisk tortyr

Jag vill bara vara ifred. Jag känner mig ständigt förföljd av dem - de anhöriga. Det spelar ingen roll åt vilket håll jag än springer, de kommer alltid ifatt. Det är en ständig psykisk tortyr och jag dör hellre än att plågas av dem år ut och år in.


Att blockera nummer, ta bort dem från sociala medier, sätta gränser, tjänar ingenting till. De överskrider dem ändå på ett sätt eller ett annat. Jag vill bara få vara ifred. Låt mig vara, jag gör nästintill vadsomhelst för att få finna någon slags trygghet och inre ro.

Om det finns någon/något att be till så gör jag verkligen det nu. Jag ber för mitt liv om att få leva mitt liv ifred.

Delmål

Sitter här på "min plats" i korridoren och känner mig rädd för att gå och lägga mig. Rädslan för att nätterna ska bli som de tidigare nätterna dem här veckorna. Sömnen är så klart ett stort problem, och ju fler mediciner de sätter ut desto sämre sover jag. Insomningen är värst. Att tankarna och känslorna löper amok så fort jag blundar och försöker slappna av.


Jag har i alla fall bestämt mig för att börja slussas ut den här månaden. Nu måste jag bara få läkaren att gå med på det. Jag har planer för de kommande månaderna som jag ska försöka klamra mig fast vid för att visualisera mina mål. Jag har varit inlagd länge nu, och det blir inte bättre av det, och det är vi nog alla överens om.

Mina få men första viktiga planer för Januari är:

Permissioner
Nattpermissioner
Avskrivning av LPT (Sträcker sig till 8/3)
Utskrivning
Överraskning
Träning
Osv osv

Kvällsreflektioner

You can take everything I have, and break everything I am, like I am made of glas, like Im made of paper. But I will rising from the ground, like a skyscraper.

Mättad

Dagens känsla är nog utan tvekan "mättad". Mättad på situationen, på mitt känsloliv, men också på min fysiska hälsa.

Idag har jag hunnit förlora medvetandet kring tre gånger. Och jag kommer nog aldrig att kunna vänja mig vid det så till den grad att jag kan acceptera hur obehagligt och skrämmande det känns för var gång det händer.

Kritik riktad mot en personal har jag även hunnit med då jag upplevde en obehaglig situation som uppstod med en medpatient och mitt extravak. Jag tror att alla inblandade parter upplevde det som otroligt obekvämt. Eller nja, kanske inte patienten som är för sjuk för att förstå innebörden av situationen.

It's a long road back, But we'll get There one way or another.

Återvändsgränd

Det gör ont inombords. Lite extra när jag tänker på hur gärna jag vill att livet ska kännas uthärdligt att leva, men att samtidigt känna att det är ett oupnåligt mål.

Ett hopplöst fall, är det vad jag är? Jag vill så gärna motbevisa mig själv, men vet inte hur jag ska gå tillväga. Jag grubblar mig grå.

...

När jag hade dagens läkarsamtal så kändes det som att gå mot sin egen avrättning. Det gör mig så frustrerad att vi inte kommer överens om någonting produktivt. Men trots det känner jag mig ändå tillfreds med samtalet då det åtminstone inte slutade lika dramatiskt som senast.

To always be The bad one..

And i'm always The bad one..

Känner mig så mättad på att alltid vara den som får bära skulden för allt. Bära andras bördor på mina axlar. Jag vägrar axla den rollen mer nu. Jag tänker inte stå till svars eller ursäkta någon annans beteende. Det får räcka med det nu.

Varenda gång jag sätter ner foten så stannar världen upp och protesterar över att jag protesterar. Är det rättvist? Nej! Är det legitimt? Nej!

Jag har en extremt komplicerad situation att ta itu med nu. En som jag helst vill glömma. En läkare vars privata gränser har passerat mina. En läkare som numera kommer att bli min ansvarige då min nuvarande inte längre kommer att vara aktuell. Det är som att välja mellan pest eller kolera. Att ja en läkare som nedvärderar och försämrar mitt mående, eller en läkare som har överskridit sin professionella roll som läkare.

Usch, allt detta äcklar mig.

Livrädd

Jag kan tyvärr inte inleda detta inlägg med att berätta för er hur duktig jag varit som tagit till hjälp i tid, även om det var vad jag gjorde men sedan valde en snabb utväg vars val styrdes av ett obeskrivligt inombordskaos.

Efter flera dagar på sjukhuset är jag nu tillbaka med tvångsvård på psyk med högsta övervakning. Ännu ett bakslag, ett misslyckande, en förlorad bortamatch. Nu vill jag bara hem. Hem till tryggheten och lugnet. Mitt krypin, min koja, mitt allt.

Konsekvenserna (bestraffning enligt mig.) Är att läkaren kommer att ansöka om gruppboende enligt tvång. Det är nog det värsta jag kan tänka mig hända och det känns som om jag lever i en vaken mardröm.
Inom kort kommer de att sätta ut alla mediciner jag har och sedan genomgå e. Utredning i en annan stad för att utvärdera om mina egna skador givit några bestående skador på hjärnan.

Jag är så himla rädd för framtiden.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0