Livet

Livet.

Livet

Permission och kvalitetstid med de jag värdesätter allra mest. ❤️ 

Prestationsångest

Trots att tröttheten hänger över mig så genomförde jag ett pass idag. Det kanske inte var min bästa prestation men jag försöker att vända tanken till att det var bättre än inget alls och att jag gav det jag kunde av mig själv, just idag. Att medvetet sänka mina egna krav på mig själv. Jag tog mig dit, jag utförde, jag gav av mig själv. Det får vara bra nog. 


Att vara inlagd med restriktioner gör mig så understimulerad. Ångesten får krafter över mig på ett sätt som jag inte längre är van vid. Jag kan inte bara avleda mig själv med aktiviteter eftersom möjligheterna inne på en avdelning är begränsade.

Jag tillhör inte längre allmänpsykiatrins slutenvård och vårdas enligt LPT, men på rättspsyk. Det beslutet tog det högsta hönset på psykiatrin, utifrån mina journaler. Jag är inte dömd. Inte kriminell, men det har ingen betydelse eftersom beslutet är taget.

Födelsedagsfirande i lagom tempo

Gårdagen, som var min födelsedag var inte mycket att minnas. Så, för att försöka göra den minnesvärd och meningsfull så bestämde jag mig ganska snart att resa bort. Så, 3 timmar senare när medicinfrågan för 3 dagar var löst så begav vi oss till tåget för en 6 timmars lång tågresa. Det var den tråkigaste resan, men var så värd varenda minut av tristess. För här sitter jag nu, nedkrupen i soffan i Östergötland tillsammans med fint sällskap. Dagen har istället känts mer som en födelsedag. En promenad med hundarna längs Vättern i förmiddags, följt av fika, middag, mys och spakväll, ostbricka, mm. Nedan kommer det bilder på en hel del onyttigheter, och det är väl nu som jag bör passa på - för om 15 dagar börjar allvaret - träningen, igen. Och som jag längtar! Och jag är inte ens sarkastisk!!!


Må väl, för förutom lite inombordskaos i form av ångest, så gör jag också det, just här och just nu. ❤️ 


Återhämtning

Oj. Nu, efter att ha varit sambo en tid, så är det bara jag och hunden igen. Omställningen kommer att kännas av - utan tvekan. Men so far, so good. Jag är en människa som kräver mycket egentid. Att ha hunden tätt intill är dock aldrig fel.


Har jag hunnit berätta det ens? Jag har adopterat en hund. Det var ett noga övervägt beslut och trots att det många gånger är slitsamt så är det värt det alla gånger och jag ångrar mig inte det minsta. Det är en gåva för mig att få uppleva villkorslös kärlek igen. Att både ge och få den. Och att få rutiner, promenader, glädje, tröst, och så mycket mer.

Vi hörs vänner. 

It's a long road back, But we'll get There one way or another.

Utskrivning

Det blir en efterlängtad utskrivning från den medicinska avdelningen under dagen. Min diagnos vill jag inte uttala mig om än. Hade jag varit piggare så hade jag hoppat och skuttat av glädje, eftersom jag längtat ut. Men, jag är inte på topp vare sig fysiskt eller psykiskt. Så nu är det väl om något ett ypperligt tillfälle att lyssna på min kropp och ta det lugnt även utanför sjukhusets väggar.
Den här resan har lärt mig en viktig läxa. Att lyssna på kroppens signaler och att faktiskt tillåta sig själv att stanna upp och säga stopp ✋ , när din kropp skriker efter vila. Man kan inte hinna prestera allt samtidigt och det finns bara en av dig, var rädd om dig själv - och skäms inte eller få dåligt samvete för att du inte kan åta dig fler uppgifter än du klarar. Stannar du själv inte upp i tid så kommer din kropp till slut att stänga ner. Som strömavbrott helt enkelt. Att jag inte stannade upp och sa stopp till mig själv gav mig ordentliga konsekvenser och jag lämnar idag sjukhuset med en fysisk diagnos som jag måste acceptera och vara lyhörd för. Var rädda om er själva och varandra.

Lyckad gårdag trots motigt känslor.

Att vakna upp 3 timmar innan väckarklockan ringer, och 5 timmar innan det är dags att åka iväg, var väl kanske inte sådär jätte roligt. Så trött att man nästan mådde dåligt, men att ändå inte kunna somna om. Fy!

Gårdagen blev ganska lyckad ändå, trots att jag förväntat mig en trist och stillsam dag. Istället hade jag två möten, varav ett blev en (hittills) lyckad utskrivning från slutenvården. Det enda som känns lite motigt för mig är att jag nu har fler mediciner. Dem är nödvändiga, men jag kan ÄNDÅ inte låta bli att känna besvikelse eftersom jag har jobbat hårt för att bli av med så många som möjligt. Dessutom är biverkningar vedervärdiga.

Efteråt styrde jag stegen hem till min vän där vi kom överens om att åka iväg och köpa inredning. När vi efter många om och men så for vi hem till mig där vi hjälptes åt att inreda. Mitt hem är alltid ett pågående projekt!

Vänskap

Det är egentligen inte dags för mig att kliva upp än på ett bra tag, men kl 04 slog jag upp ögonen av ångest. Inget vidare trevligt sätt att vakna på, men jag är tacksam över att det mestadels är hanterbart.

Istället är jag nu klar för dagen. Frågan är bara till vad? Eftersom jag har en hel dag ledig. Ingen medicinhämtning, inga möten, inga ärenden. Som tur är så sover jag inte hemma inatt och jag hör hur min bästa vän sover gott i sitt rum, vilket hon är så väl unnad. Men jag blir ändå tacksam över om hon skulle råka vakna och vara social. Så vad sysselsätter man sig med då? Ingen aning, men musik i hörlurarna är alltid en bra början.

Vi hade en fin dag igår. Mycket trevlig dag på staden, en känslosam kväll men som avslutades med skratt och stoj samt en god middag. I min vän har jag verkligen träffat min själsfrände. Hon är den familj jag behöver. Trots att vi är så olika som personer så flätas vi samman på ett djupare plan. Jag fick finner egentligen inga ord för hur tacksam jag är över att få ha min vän i mitt liv, och jag förstår att jag är väldigt lyckligt lottad för det. 💕

Sväva på rosa moln

Mitt i allt spektakel som varit så har det ändå hunnit hända något fint. Jag har öppnat mig, vågat vara sårbar, varit mig själv. Och vet ni vad? Det verkade duga så!

Det är för tidigt att säga något om vad som pågår nu eftersom det fortfarande är i ett tidigt och nytt stadie. Men jag har fjärilar i magen, känner trygghet och trivs med det. Jag hoppas att det blir en fortsättning på den här nya redan, men samtidigt försöker jag att vara mindful och bara vara lycklig i stunden. Om det visar sig att vi inte kommer att fortsätta den här resan tillsammans, så får jag ta den acceptansen då. Nu vill jag bara sväva på mina rosa moln och hoppas att få fortsätta sväva. 💕

Träningsfreak? Nja.

Men, jo..
Dagen for förbi den med, utan alltför många ångestpåslag - och det tackar jag för.

Inledde som jag nämnde tidigare, dagen med att jag skulle träffa min personliga tränare, och sedan försöka mig på lite träning på egen hand. Men det blev bättre än så. Vi körde ett pass, i ett aktivt men ändå skonsamt tempo för min kropp, så här 5 veckor sedan mitt senaste riktiga träningspass.

Jag hade aldrig kunnat ana vad träning kan göra för din psykiska hälsa på alla möjliga plan. Jag trodde faktiskt att den inställningen och upplevelsen var personlig för var och en. Men för mig har den gjort mer nytta än vad alla mediciner gjort på många år. Och jag är så tacksam för att jag fått den här möjligheten att upptäcka vad man själv kan göra för att må bättre psykiskt, och samtidigt bli mer bekväm och hälsosam i sin egen kropp.

Jag kommer nog aldrig att bli den där tjejen vars livsstil blir träning och kosthållning. Men jag tar gladeligen emot den som en del av mitt liv och min vardag och låter mig fyllas av så positiva känslor samt den personliga utvecklingen som min träning ger mig.

Att fortsätta. Inte börja om, bara fortsätta.

Det känns lite trist att vakna upp efter en natt fylld av mardrömmar och kallsvettningar.

Ångesten vill tydligen vara väldigt närvarande idag, åtminstone nu. Jag tänker inte ens försöka bli av med den. Den får väl vara där om den nu så hemskt gärna vill det. Jag tänker ändå hålla mig till dagens planering. Dagens korta planering. Men ack så värdefull.

Jag ska för första gången på flera veckor ge mig iväg till gymmet för att mjukstarta igen. Och även om jag inte är sådär överlycklig just nu så vet jag att det är vad jag har längtat efter och saknat, så mycket. Jag ska även ha en avstämning med min personliga tränare som är där också.

Jag hoppas att mitt humör skiner ikapp solen under dagen, annars lär jag nog åka tillbaka till psykosavdelningen, om förståndet får bestämma.

Att ta sig igenom livskriser

Dagar har gått, timmar har passerat och känslor som svämmar över ömsom svalnat. Det är nog något jag får acceptera för nu tror jag, att jag kommer att känna mycket och starkt. Den svåraste känslan är nog saknaden tror jag. Samtidigt är det maktlöshet som förgör mig.

Jag är kvar på psykosavdelningen, och efter gårdagens stora möte trodde jag inte att de kommande dagarna skulle bli lätta. Mötet som hölls bara få minuter efter att jag vaknat, urartade helt och resten av dagen låg jag i sängen med mardrömmar om tvångsmedicinering, maktmissbruk och övervåld.

Jag är inte längre i ett "maniskt" tillstånd. Snarare tvärtom. Just nu befinner jag mig i ett mörker, ett mer depressivt tillstånd där jag är trött och slö, tänker mörka tankar och har väldigt jobbiga känslor.

Men, i allt detta så är jag ändå tacksam att jag av en tillfällighet hamnade på en psykosavdelning där de såg att jag höll på att förgöra mig själv fysiskt helt och hållet. Att jag medvetet använde min fysiska ohälsa till en fördel att dra nytta av, för att slippa ta itu med känslorna.
Men, personalen såg. Alla såg. Men till en början var det spekulationer om drogmissbruk och allt möjligt. Nu vet som. Nu vet vi. Och jag står nu igen med båda fötterna på jorden, även om det inte alltid känns så bra.

Under morgonens möte valde jag att möta läkaren halvvägs för att få min vilja igenom. Att bli av med vaket och att be om stöd när det är alarmerande. Att få gå ut ensam, och att bli av med tvångsvård och att få komma hem igen redan imorgon. 💕

Ensamhet

Efter nästan två veckor är jag ensam. Min vän har åkt hem och jag valde att stanna kvar hemma med hoppet om att klara mig igenom den stora omställningen, på egen hand. Nu har jag haft någon med mig dygnet runt i två veckors tid. Innan dessa veckor så hade jag alltid vovsingen vid min sida. Jag känner en enorm tomhet, det gör jag. Men just här och nu så känns det förvånansvärt hanterbart.

Jag har dock inte varit hemma i så många timmar då jag var ute på ärenden, men sen jag kom hem har jag hunnit med en del. Just nu väntar jag bara på att färgen på möbeln jag sysselsatte mig med nyss, ska torka. Helst fort!

Jag som alltid har känt en avkoppling av att se på teve, känner nu att jag inte ha ro eller koncentrationen att sitta stilla och bara glo. Men mitt alternativ känns inte så illa det heller, då musiken flödar på hög volym ur de nya högtalarna medan jag diskar/målar/sorterar/bloggar/pratar i telefonen/äter/städar. Osv osv.

Just det, jag glömde bort att kroppen fortfarande har feber, men jag tänker intala mig själv frisk för jag har inget mer tålamod till att vara så sjuk som jag varit.

Lite av mitt nyinredda hem!

Ljuspunkterna i vardagen

Det gick inte alls att somna under morgonen så det blev ett extra terapimöte inbokat med anhörigteraputen istället. Jag hann bara hem och vända innan det var dags för ännu ett möte med min andra terapeut, på andra sidan staden. Men innan jag kunde komma hem igen blev det krångel med medicinen som jag hämtar dagligen på jouren.

Väntandes 20 minuter på bussen så var tröttheten så påtaglig att jag råkade slumrade till flertalet gånger under bussresan.

Den korta sträckan mellan busshållplatsen och mitt hus, kändes milslånga. Jag gick som i ett töcken.
Men väl hemma möttes jag av min finfina vän och överraskades av ett skinande rent hem. Alla som känner mig är väl medvetna om att jag alltid mår bättre av att ha ordning och reda, samt ett rent hem, så för mig var den här oväntade gesten en fin GÅVA! Vänskap i all sin glans, skulle jag vilja kalla det.

När livet skaver

Det har gått några dagar sedan den dramatiska händelsen. Övervakningen och Tvångsvård kvarstod fram tills lunch idag. Under några dagar har jag gråtit så mycket av maktlöshet och saknad att jag (pinsamt nog) slet av mig stora hårtussar från mitt eget huvud. Det var inte ångestdämpande alls. Men jag var så fruktansvärt uppgiven att jag till slut inte stod ut och i ren panik tog till våld mot mig själv. Jag höll på att förlora förståndet helt och hållet, av sorg.

Jag ville inte gå med på injektioner men blev ganska snart övertalad till det då det faktiskt inte gick att reglera känslorna inombords just då.

Tillsammans med injektioner av lugnande medel samt dem i tablettform, så somnade jag av personalens ömsamma händer smekandes över min panna. Jag blev så trött att jag inte längre kunde skrika, eller prata. Men jag kan säga som så att min röst nästintill är borta idag.

Igår ville jag bli utskriven, men var i för dåligt skick för att ens argumentera för det. Idag hade jag dock turen på min sida och jag var fullt kapabel till att resonera kring utskrivning och få läkaren att förstå att det bästa för mig är att stanna kvar där så kort tid som möjligt. Budskapet gick fram, och vid lunch blev jag utskriven med ett uppriktigt löfte om att inte åka hem utan istället åka till bästa vännen. Samt att komma tillbaka så snart jag känner att jag inte kan kontrollera mina känslor och tankar.

Dagen är över och natten börjar smyga sig fram. Min vän och jag har mjukiskläder på, laddat upp med thai mat och film. Det känns som en uthärdlig stund innan läggdags och jag hoppas att natten går åtminstone lite smärtfritt.




Sov sött, vänner!

Olyckor kommer sällan ensam

Okej..

Efter lördagens dramatik så kunde jag och min vän andas ut när vi hade kommunicerat oss igenom vår konflikt, och vi kom om möjligt varandra ännu närmre som vänner efter det.

På söndagen sken solen och vi var glada och pigga. Vi gav oss ut i värmen och shoppade i ett par timmar för att sedan hämta vovsingen och gå till parken för lek och mys. Vi hade det jättebra och var vid gott mod när vi efter ett par timmar promenerade hemåt. Men någon gick snett. Min hund fick syn på en annan hund som morrade åt honom vid sidan av ett buskage. I samma sekund for jag i marken då jag bara kopplet runt handleden och rycktes med i hundarnas maktkamp. Jag släpades efter asfalten men vägrade att släppa kopplet eftersom jag hade ansvar för vad MIN hund gjorde. Den andra hunden hade sin ägare vid sin sida och var lika hetsig som min. Skillnaden var att hon inte rörde sig ur fläcken för att avlägsna sin hund från min medan jag gjorde allt jag kunde för att hålla min hund tillräckligt långt borta för att inte de skulle kunna göra varandra någon fysisk skada. Det var bara ett par centimeter emellan dem. Min vän som till slut reagerade på mina skrik från marken ingrep och avlägsnade hundarna från varandra och hjälpte mig upp på fötterna. Jag fann inga ord. Jag var för chockad och känslorna bara vällde inom mig. När en förbipasserande man frågade oss hur det gick, svarade den andra kvinnan att hon minsann i alla fall hade två ben att stå på. Jag som redan var upprörd upplevde inte att hon underlättade situationen för någon av oss, varken genom att ta ansvar för sin hund eller hur man avdramatiserar händelsen genom kommunikation två hundägare emellan. Jag var mållös, tog ett stadigt grepp om kopplet och fortsatte hemåt. Men då valde kvinnan att skrika förolämpande ord efter oss, och slutade inte med det förrän vi hade vikit av runt hörnet på gatan. Jag var så arg. Men så snart vi kom hem så satte jag mig ner på hallgolvet och grät hysteriskt i två timmar och tröstade av min vän. När vi sedan åkte iväg för att handla så började jag skaka okontrollerat i bilen. Det kändes som om det vore vinter och minusgrader i bilen. Det tog ett tag att återfå kontroll på både kropp och knopp. Jag ifrågasatte min roll som ansvarstagare. Jag skämdes och kände att jag hade gjort fel och att det kanske inte var passande för min hund att bo kvar hos mig.

Men min omgivning stöttade och jag var tacksam för varenda ord dem sa.

Nästa dag mådde jag mycket bättre. Men jag ställde in dagens terapisamtal då jag hellre ville vara hemma med min vän som bestämt sig för att sova kvar efter söndagens bravader. Istället sköt vi fram mötet till nästa dag. Tillsammans hade vi en bra måndag med skratt och stoj. Men välmående varade inte länge innan nästa bakslag kom. Min stora rädsla besannades när bror beslöt sig för att ta tillbaka hunden. Jag har egentligen inte mycket att säga till om eftersom jag inte har någon juridisk makt över hunden. Jag försökte dock att ta till alla tänkbara metoder för att få min bror att gå med på att lämna tillbaka honom igen efter två veckor. Och även om jag inte vågar tro på det då hans löften inte betyder någonting längre, så måste jag leva på hoppet när han åker ikväll.

Efter den hemska insikten om att vovven kanske inte längre kommer vara en del av min vardag så bestämde min vän att vi skulle gå till en djuraffär och skämma bort honom med lite smått och gott eftersom det var vår sista kväll med honom innan han skulle åka.

Ännu senare bestämde vi oss för att gå och köpa mat, till oss själva. Och för att göra en ytterligare lång historia kort så föll jag ihop av smärta i en matbutik och fördes i ambulans till stadens sjukhus. Efter undersökningar och diagnos så fick jag åka hem med kraftiga smärtstillanden att ta under den kommande veckan. Väl hemma fick vi till slut äta våran mat och sedan somnade vi gott.

Om en liten stund åker min ögonsten och livsglädje. Min fina vän var också tvungen att åka idag. Så om en liten stund måste jag stå på egna ben igen och hålla ett fast grepp om livet och försöka intala mig själv om att det kan bli bättre.

Slutet gott, allting gott

Under dagen hade jag och min bästa vän en ordentlig motgång i form av konflikter. Jag var sårbar och ledsen och var beredd att avsluta vår kontakt, även om mitt hjärta skriker av blotta tanken på att förlora en av de viktigaste personerna i mitt liv. Men istället för att uttrycka min besvikelse och sårbarhet så agerade jag genom att vara avvisande och kylig. Jag ville inte visa mig sårbar och hur ont det gjorde inombords.

Några timmar senare valde vi dock att träffas och reda ut känslor och tankar. Det slutade lyckligt och kvällen spenderades med en varsinn sommardrink tillsammans under en filt på balkongen.

Att ha denna vackra varelse i mitt liv får mig att känna mig lyckligt lottad och en oändlig tacksamhet.

Trots mörka dagar så skiner ljuset igenom.

Jag har blivit sämre på att skriva i bloggen. Men dagarna är fyllda av möten, måsten, ärenden, medicinhämtning, träningen, och promenader med hunden. Ibland har jag tid att träffa vänner och vid en del tillfällen har jag hunnit njuta av sommaren också.

Tiden springer iväg samtidigt som de jobbiga dagarna känns som de står stilla.

Under de senaste veckorna har jag haft projekt här hemma. Målat och målat och bytt möbler. Möblerat om, om och om igen.



Samtidigt har jag varit på syncentralen och tillsammans med deras kurator och optikerna så lämnade vi in en ansökan om rekreationsresa till "synskadades vänner" som är en fond där man kan få ekonomisk hjälp och stöd i vardagen med alla möjliga ting om man har en grav synskada som i mitt fall. Så på posten häromdagen fick jag ett chockerande beslut. Jag blev beviljad en utomlandsresa som jag drömt om att få göra! Vi lämnade in ansökan i måndags och beslutet kom igår (fredag). Jag är fortfarande väldigt chockad men så klart väldigt glad och tacksam.

To be continued, mina vänner.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0