Osynliga ord..

Uppdatering kommer..

Livet

Livet.

Livet

Permission och kvalitetstid med de jag värdesätter allra mest. ❤️ 

Mitt största problem är jag.

Jag försöker bland panikattacker och en gnagande inre oro att finna mod. Modet att orka kämpa vidare, trots att det känns som ett ständigt upprepande. Ibland längs vägen så råkar jag såra, bli sårad, och det gör allt så mycket värre. När man redan hatar sig själv och när hela mitt inre skriker att jag är misslyckad och oduglig, så läggs skuldkänslorna på. Och jag får svårt att förlåta mig själv, och att försonas med mitt jag. Ibland står jag inte ut med mig själv, och får då funderingar på hur tusan en omgivning skulle kunna det. De kraven jag har på mig själv kväver mig, för jag känner mig alltid så otillräcklig. Mitt största problem är jag. 

Psykisk ohälsa

Jag skulle göra allt för att slippa de envisa känslorna av trötthet och nedstämdhet. Att ständigt känna sig modfälld och omotiverad tar på krafterna.


Jag har verkligen ingenting mer att tillföra denna text än så. 

Må väl. 

Hoppas, tror och vill.

Jag fortsätter i samma anda att försöka stå ut i stunderna. Slutligen blir ju stunderna till dagar och för var dag som går så blir jag häpen, men även tacksam för att jag överlevt den.


Min tillvaro nu bygger på att försöka hitta små positiva inslag i varenda dag (oftast i varje timme) och klamra mig fast vid det. Jag går ständigt tvärtemot känslan i sann DBT-anda, för att göra sådant som jag vet att jag mår bättre av på sikt. Till exempel så började jag träna igår för första gången på många månader, även om jag innan passet aldrig hade trott att jag skulle klara av det just igår. Men det var en befrielse, och jag var väldigt nöjd. Nu hoppas jag att än en gång göra träningen till en del av mitt liv. Jag vill och jag ska!

Häromdagen började jag med antidepressiva igen, och jag vill lägga all min tilltro till den, även om jag vet att det inte är rimligt. Men eftersom min depression är så djup nu så behöver jag få känna det där hoppet om att det kan bli bättre. För om jag aktivt gör min del för att underlätta och förbättra tillvaron för mig själv så kanske den kemiska biten också kan bidra. Förhoppningsvis.

Må väl, 
Jenny
Jenny

Att stå ut i stunderna

Varenda minut handlar om att stå ut i varenda sekund som passerar. Att se - verkligen se - på Oliver och tänka att det är värt att kämpa vidare. Han behöver mig, jag måste stå ut för honom, även om jag inte alltid vill. 


Livets utväg har varit skrämmande nära ett par gånger nu, och jag förundras över hur jag lyckats övervinna de stunder som jag varit så säker på hur de ska sluta. Jag tror även där att det är ansvaret för någon annan som fått mig att inte låta känslorna och impulserna eskalera och ta över helt..

Jag känner mig nöjd och en smutta stolt över att jag städat åtminstone halva mitt hem idag, och att tvätten är ren och möblerna som inte får plats numera inte står i ett hörn i vardagsrummet och väntar på att göras av med. Idag tänker jag minsann unna mig någonting gott att äta. En liten belöning. Jag kom på mig själv med att det har gått 2 dygn sedan jag åt något sist.

Trevlig kväll, vänner.

Maktlös

Det är tuffa tider nu. Men jösses vad jag kämpar för att ta mig upp, för att åtminstone hålla mig ovanför vattenytan. Det är allt annat än lätt, och i 5 dagar orkade jag inte svara i telefonen eller öppna dörren när någon plingade på. Det var ett helsike att ta sig ur sängen för att ta hunden på promenader. Polisen var här en natt för att det fanns misstanke om självskada, men jag orkade inte ens bry mig.


Det som gör mest ont i mig just nu är besvikelsen över att jag de senaste veckorna har vänt mig till psykiatrin och bönat och bett om hjälp, utan något vidare gensvar. Det enda jag erbjuds är inläggning. Men ska jag verkligen spendera hela mitt liv i slutenvård? På rättspsyk dessutom? Jag vill ha hjälp att klara av mitt mående hemma, där det är meningen att jag ska vara.
Känslan av otrygghet ekar inom mig nu när jag vet att mina nya psykiatrikontakter inte kunde bry sig mindre om hur det här ska sluta. För vi alla vet nog åt vilket håll vi är på väg. Att ständigt få uppmuntran om att söka hjälp I TID, känns bara som ett rent skämt. Jag har provat det i flera veckor nu, utan någon vidare hjälp, så det känns mest skrattretande. Fast helst vill jag nog bara gråta.

How about applause?

you put on quite a show
You really had me goin'
But now it's time to go
Curtains finally closin'
That was quite a show
Very entertaining
But it's over now
Go on and take a bow

Psykisk tortyr

Jag vill bara vara ifred. Jag känner mig ständigt förföljd av dem - de anhöriga. Det spelar ingen roll åt vilket håll jag än springer, de kommer alltid ifatt. Det är en ständig psykisk tortyr och jag dör hellre än att plågas av dem år ut och år in.


Att blockera nummer, ta bort dem från sociala medier, sätta gränser, tjänar ingenting till. De överskrider dem ändå på ett sätt eller ett annat. Jag vill bara få vara ifred. Låt mig vara, jag gör nästintill vadsomhelst för att få finna någon slags trygghet och inre ro.

Om det finns någon/något att be till så gör jag verkligen det nu. Jag ber för mitt liv om att få leva mitt liv ifred.

Delmål

Sitter här på "min plats" i korridoren och känner mig rädd för att gå och lägga mig. Rädslan för att nätterna ska bli som de tidigare nätterna dem här veckorna. Sömnen är så klart ett stort problem, och ju fler mediciner de sätter ut desto sämre sover jag. Insomningen är värst. Att tankarna och känslorna löper amok så fort jag blundar och försöker slappna av.


Jag har i alla fall bestämt mig för att börja slussas ut den här månaden. Nu måste jag bara få läkaren att gå med på det. Jag har planer för de kommande månaderna som jag ska försöka klamra mig fast vid för att visualisera mina mål. Jag har varit inlagd länge nu, och det blir inte bättre av det, och det är vi nog alla överens om.

Mina få men första viktiga planer för Januari är:

Permissioner
Nattpermissioner
Avskrivning av LPT (Sträcker sig till 8/3)
Utskrivning
Överraskning
Träning
Osv osv

All I wan't for christmas..

Det har blivit lite sämre aktivitet på bloggen nu. Men alla tankar och funderingar gör det svårt att beskriva läget.


Gårdagen - julafton - var nästintill omöjlig att ta sig igenom. Det är inte roligt att spendera högtider på sjukhus, samtidigt som jag tror att det var vad som räddade mig. Personalens värme och engagemang i att jag skulle få det så uthärdligt som möjligt gjorde mig alldeles varm i hjärtat och jag känner stor tacksamhet för det. 

God fortsättning, vänner. 

Kvällsreflektioner

You can take everything I have, and break everything I am, like I am made of glas, like Im made of paper. But I will rising from the ground, like a skyscraper.

Mättad

Dagens känsla är nog utan tvekan "mättad". Mättad på situationen, på mitt känsloliv, men också på min fysiska hälsa.

Idag har jag hunnit förlora medvetandet kring tre gånger. Och jag kommer nog aldrig att kunna vänja mig vid det så till den grad att jag kan acceptera hur obehagligt och skrämmande det känns för var gång det händer.

Kritik riktad mot en personal har jag även hunnit med då jag upplevde en obehaglig situation som uppstod med en medpatient och mitt extravak. Jag tror att alla inblandade parter upplevde det som otroligt obekvämt. Eller nja, kanske inte patienten som är för sjuk för att förstå innebörden av situationen.

It's a long road back, But we'll get There one way or another.

Återvändsgränd

Det gör ont inombords. Lite extra när jag tänker på hur gärna jag vill att livet ska kännas uthärdligt att leva, men att samtidigt känna att det är ett oupnåligt mål.

Ett hopplöst fall, är det vad jag är? Jag vill så gärna motbevisa mig själv, men vet inte hur jag ska gå tillväga. Jag grubblar mig grå.

...

När jag hade dagens läkarsamtal så kändes det som att gå mot sin egen avrättning. Det gör mig så frustrerad att vi inte kommer överens om någonting produktivt. Men trots det känner jag mig ändå tillfreds med samtalet då det åtminstone inte slutade lika dramatiskt som senast.

To always be The bad one..

And i'm always The bad one..

Känner mig så mättad på att alltid vara den som får bära skulden för allt. Bära andras bördor på mina axlar. Jag vägrar axla den rollen mer nu. Jag tänker inte stå till svars eller ursäkta någon annans beteende. Det får räcka med det nu.

Varenda gång jag sätter ner foten så stannar världen upp och protesterar över att jag protesterar. Är det rättvist? Nej! Är det legitimt? Nej!

Jag har en extremt komplicerad situation att ta itu med nu. En som jag helst vill glömma. En läkare vars privata gränser har passerat mina. En läkare som numera kommer att bli min ansvarige då min nuvarande inte längre kommer att vara aktuell. Det är som att välja mellan pest eller kolera. Att ja en läkare som nedvärderar och försämrar mitt mående, eller en läkare som har överskridit sin professionella roll som läkare.

Usch, allt detta äcklar mig.

Livrädd

Jag kan tyvärr inte inleda detta inlägg med att berätta för er hur duktig jag varit som tagit till hjälp i tid, även om det var vad jag gjorde men sedan valde en snabb utväg vars val styrdes av ett obeskrivligt inombordskaos.

Efter flera dagar på sjukhuset är jag nu tillbaka med tvångsvård på psyk med högsta övervakning. Ännu ett bakslag, ett misslyckande, en förlorad bortamatch. Nu vill jag bara hem. Hem till tryggheten och lugnet. Mitt krypin, min koja, mitt allt.

Konsekvenserna (bestraffning enligt mig.) Är att läkaren kommer att ansöka om gruppboende enligt tvång. Det är nog det värsta jag kan tänka mig hända och det känns som om jag lever i en vaken mardröm.
Inom kort kommer de att sätta ut alla mediciner jag har och sedan genomgå e. Utredning i en annan stad för att utvärdera om mina egna skador givit några bestående skador på hjärnan.

Jag är så himla rädd för framtiden.

Psykjouren

Tankarna blev lite för plågsamma för att jag skulle mäkta med dessa på egen hand. Därför befinner jag mig på psykjouren för en eventuell inskrivning. Jag känner mig misslyckas som är här så ofta. Men min omgivning säger att det är starkt och modigt av mig att söka i tid.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0