Sjukahuset

    

Är det inte hos psykiatrin jag är så är det på sjukhuset. Livets ironi.

Delmål

Sitter här på "min plats" i korridoren och känner mig rädd för att gå och lägga mig. Rädslan för att nätterna ska bli som de tidigare nätterna dem här veckorna. Sömnen är så klart ett stort problem, och ju fler mediciner de sätter ut desto sämre sover jag. Insomningen är värst. Att tankarna och känslorna löper amok så fort jag blundar och försöker slappna av.


Jag har i alla fall bestämt mig för att börja slussas ut den här månaden. Nu måste jag bara få läkaren att gå med på det. Jag har planer för de kommande månaderna som jag ska försöka klamra mig fast vid för att visualisera mina mål. Jag har varit inlagd länge nu, och det blir inte bättre av det, och det är vi nog alla överens om.

Mina få men första viktiga planer för Januari är:

Permissioner
Nattpermissioner
Avskrivning av LPT (Sträcker sig till 8/3)
Utskrivning
Överraskning
Träning
Osv osv

Återvändsgränd

Det gör ont inombords. Lite extra när jag tänker på hur gärna jag vill att livet ska kännas uthärdligt att leva, men att samtidigt känna att det är ett oupnåligt mål.

Ett hopplöst fall, är det vad jag är? Jag vill så gärna motbevisa mig själv, men vet inte hur jag ska gå tillväga. Jag grubblar mig grå.

...

När jag hade dagens läkarsamtal så kändes det som att gå mot sin egen avrättning. Det gör mig så frustrerad att vi inte kommer överens om någonting produktivt. Men trots det känner jag mig ändå tillfreds med samtalet då det åtminstone inte slutade lika dramatiskt som senast.

Livrädd

Jag kan tyvärr inte inleda detta inlägg med att berätta för er hur duktig jag varit som tagit till hjälp i tid, även om det var vad jag gjorde men sedan valde en snabb utväg vars val styrdes av ett obeskrivligt inombordskaos.

Efter flera dagar på sjukhuset är jag nu tillbaka med tvångsvård på psyk med högsta övervakning. Ännu ett bakslag, ett misslyckande, en förlorad bortamatch. Nu vill jag bara hem. Hem till tryggheten och lugnet. Mitt krypin, min koja, mitt allt.

Konsekvenserna (bestraffning enligt mig.) Är att läkaren kommer att ansöka om gruppboende enligt tvång. Det är nog det värsta jag kan tänka mig hända och det känns som om jag lever i en vaken mardröm.
Inom kort kommer de att sätta ut alla mediciner jag har och sedan genomgå e. Utredning i en annan stad för att utvärdera om mina egna skador givit några bestående skador på hjärnan.

Jag är så himla rädd för framtiden.

Utskrivning

Det blir en efterlängtad utskrivning från den medicinska avdelningen under dagen. Min diagnos vill jag inte uttala mig om än. Hade jag varit piggare så hade jag hoppat och skuttat av glädje, eftersom jag längtat ut. Men, jag är inte på topp vare sig fysiskt eller psykiskt. Så nu är det väl om något ett ypperligt tillfälle att lyssna på min kropp och ta det lugnt även utanför sjukhusets väggar.
Den här resan har lärt mig en viktig läxa. Att lyssna på kroppens signaler och att faktiskt tillåta sig själv att stanna upp och säga stopp ✋ , när din kropp skriker efter vila. Man kan inte hinna prestera allt samtidigt och det finns bara en av dig, var rädd om dig själv - och skäms inte eller få dåligt samvete för att du inte kan åta dig fler uppgifter än du klarar. Stannar du själv inte upp i tid så kommer din kropp till slut att stänga ner. Som strömavbrott helt enkelt. Att jag inte stannade upp och sa stopp till mig själv gav mig ordentliga konsekvenser och jag lämnar idag sjukhuset med en fysisk diagnos som jag måste acceptera och vara lyhörd för. Var rädda om er själva och varandra.

När hjärnan strejkar

Det kanske är dags att uppdatera om hur läget ser ut..
Biverkningarna gav inte med sig och jag blev allt sämre. På inrådan av sjuksköterska så åkte jag till psykjouren eftersom jag vägrade söka mig till akuten eller liknande. På jouren valde läkaren att lägga in mig eftersom jag var fysiskt instabil. Och sådär, mitt i behandlingsrummet på avdelningen, högst 10 minuter senare så blev jag medvetslös. Jag vaknade upp på akuten, gråtandes och livrädd. Nu har jag varit inlagd på en medicinsk avdelning i fyra dagar och behandlas och övervakas.

Diagnoserna är oklara, men alla har sina teorier. Funktionell epilepsi, syrebrist i hjärnan, hjärnskada, fysisk och psykisk påfrestning under en längre tid, vilket kan ge liknande följder. Osv osv.

Idag kommer de att genomföra ett såkallat EEG på mig för att se vad som egentligen gjort att jag flera gånger dagligen hittills har blivit medvetslös.

Biverkningar

Under gårkvällen så somnade jag med kexchoklad i handen, och vaknade några timmar senare med feber, hosta, smärta och en ordentlig frossa. Jag tog till mina smärtstillande som även innehåller paracetamol och gick genast och värmde mig under hett vatten, och där blev jag kvar i en timme. Nu känns det åtminstone lite bättre.

Det blir nog ingen mer sömn under den här tidiga morgon, men det känns okej om jag får skippa frossan.

Jag undrar om det är biverkningar av de nya medicinerna, eftersom jag redan lider av många av dem.

Lyckad gårdag trots motigt känslor.

Att vakna upp 3 timmar innan väckarklockan ringer, och 5 timmar innan det är dags att åka iväg, var väl kanske inte sådär jätte roligt. Så trött att man nästan mådde dåligt, men att ändå inte kunna somna om. Fy!

Gårdagen blev ganska lyckad ändå, trots att jag förväntat mig en trist och stillsam dag. Istället hade jag två möten, varav ett blev en (hittills) lyckad utskrivning från slutenvården. Det enda som känns lite motigt för mig är att jag nu har fler mediciner. Dem är nödvändiga, men jag kan ÄNDÅ inte låta bli att känna besvikelse eftersom jag har jobbat hårt för att bli av med så många som möjligt. Dessutom är biverkningar vedervärdiga.

Efteråt styrde jag stegen hem till min vän där vi kom överens om att åka iväg och köpa inredning. När vi efter många om och men så for vi hem till mig där vi hjälptes åt att inreda. Mitt hem är alltid ett pågående projekt!

Kaos

Jag kan börja inlägget med att skriva om hur jag inte längre svävar på rosa moln. Det var för bra för att vara sant, men jag ska försöka acceptera det och kämpa för att reglera känslorna utan att ta till något destruktivt sätt att hantera dem på. Men ont gör det och hopplöshetskänslorna ligger och skaver i mitt hjärta.

Igår var jag i ett ordentligt dåligt skick. Det var bestämt att jag skulle vara på avdelningen åtminstone över natten, med vak. Men när jag väl var där och påmindes om hur alla människor inte vill andra väl, så valde jag att försöka förklara för läkaren om hur detta fick mig att må ännu sämre, och därför fick jag åka hem med ett löfte om att inte vara ensam. Jag höll inte löftet, men det var inte planerat. Ibland kommer ju oväntade saker emellan. Istället sov jag hemma själv, men det gjorde ingenting eftersom jag kände mig överraskande stabil i mitt mående. Kanske var det pågrund av insättningen av medicinen "Lyrica", kanske inte. Det är svårt att sia om, men det känns som huvudsaken är att jag lever och är välbehållen.

Haldol

Klockan passerade precis 01, och jag är fortfarande vaken konstigt nog. För en gångs skull numera känner jag mig pigg nog att hålla mig vaken trots att jag inte har sovit under dagen. Däremot borde jag sova nu, men känslan av att vara så ovanligt pigg gör att jag får ork att ta itu med praktiska saker på hemmaplan.

Mina euforiska tillstånd benämns numera som Hypomani, vilket för mig är ett väldigt okänt fenomen. Men jag håller med dem och jag förstår att jag agerar och resonerar omdömeslöst på många olika plan nu när jag befinner mig i det stadiet att jag gör vad som faller mig in för stunden, för sekunden. Jag sattes in på ett neuroleptikum som heter Haldol. Denna medicin skulle reglera det överdrivna hypomaniska tillståndet samt dämpa ångesten. Men det enda resultatet det har givit är konstant fysisk trötthet, men med en hjärna på högvarv. Resultatet blir som att jag är kraftigt berusad men samtidigt otroligt social och överdrivet pratglad. Osammanhängande och distanslösa samtal med vem som helst, om vad som helst.
Idag i samråd med terapeut och sjuksköterskor på avdelningen så valde jag att säga ut Haldolen helt efter att ha halverat dosen, men fortfarande var så trött att jag knappt kunde stå upp, än mindre promenera, cykla eller träna (som jag saknar så ofantligt). Beslutet känns helt rätt och det råder inga tvivel om att Haldol inte är något för mig. Dock var utsättningssymptomen igår kväll så fruktansvärda och skrämmande att akuten kom på tal. För just då var vi inte säkra på att det var just utsättningssymptom och eftersom jag led något så ofantligt av mina fysiska besvär så blev det oroväckande. Idag fick jag dock veta att psyk kan ge en medicin mot just dessa problem vilket var en trygghet att få veta om de uppkommer igen. Men förhoppningsvis är det över och förbi nu, och jag hoppas på att kunna få känna mig piggare och mindre påverkad inom ett par dagar.

Endometrios

Det blev ju ingen sömn inatt, så jag försökte göra det bästa av natten och den tidiga morgonen genom att sysselsätta mig och med lite vila emellanåt. För är det något jag har lärt mig så är det att kroppen vilar även om psyket inte vill göra detsamma.

Idag.. Idag har många ärenden utförts och jag har även hunnit med avstämning på avdelningen, ett möte med min kontaktperson på öppenvården, ett besök på kvinnokliniken, en undersökning, tagit prover samt hämtat medicin för det här dygnet.

Ironiskt nog gick jag till dagens avstämning på avdelningen med ambivalent tankar och känslor huruvida jag kanske skulle stanna kvar över natten, trots att jag innerst inne motvilligt skriker nej!
Allt började dock med lite gnäll från personalen och en uppretad Jenny. Det är en sida jag ogärna vill visa, men om man trängs in i ett hörn så ryter jag helst ifrån. Något lugnare efter ett samtal med en skötare så var det dags för en undersökning på sjukhuset. Och tack vare att jag vågade berätta för min kontaktperson om rädslan och oviljan till att besöka det somatiska sjukhuset, så tog hon sig tiden att följa med mig. Därav skedde min undersökning och jag kan nu lätta lite på trycket då jag vet att det kommer att bli en utredning som förhoppningsvis kan klargöra om jag lider av endometrios eller inte. Jag är övertygad om det, även om jag hellre vill fortsätta leva i förnekelse.
När mitt besök på sjukhuset var klart och jag var tvungen att gå tillbaka till psyk för att hämta medicin, så kunde jag inte känna annat än avsmak av bara blotta tanken på att stanna kvar där över natten.

Blodförgiftning och blodpropp - Del 1

Det verkar bli en sådan där superb sömnlös natt igen, och det är väl som alltid bara att acceptera det och göra det bästa av nattens alla timmar.
 
Det hade nog gått att stå ut lite lättare om jag låtit bli att bli impulsiv med vad jag tittat och läst på nätet. Det fick tusen tankar att vakna till liv.
 
Sedan i december månad då allting rasade samman och jag levde i en vaken mardröm, så har alla händelser bara överlöpt varandra.
Under ECT-behandlingarna så var de tvugna att sätta i en långtids PVK i min högra arm för att jag är svårstucken och inte skulle behöva genomgå alla dessa stickförök varannan dag då behandlingarna gjordes.
Dagarna som passerade emellan behandlingarna minns jag bara lite av, men att jag levde som vanligt trots dem och trots min inläggning, blickar jag tillbaka på ibland.
Jag minns att jag klagade på smärta i armen då och då, och de satte in en ny PVK. Smärtan ville dock inte försvinna och jag blev sämre fysiskt. Slutligen blev jag sängligandes och kunde inte äta eller dricka något. Jag började yra och klaga allt mer på värken i armen. Jag minns att jag kräktes och gjorde mina egna behov i sängen då jag inte kunde kontrollera min kropp. Utanför mitt rum så vet jag inte hur personalens funderingar gick, men jag har hört från olika personer efteråt att de försökte uppmärksamma min läkare på avdelningen, utan något gensvar.
En natt, då jag låg och yrade och grät vartom jag sov, så hotade jag med att ta mitt liv innan min kropp slutligen skulle ge upp av sig själv. Det är det sista konkreta jag minns. Vaga minnesbilder och meningar flimrar framför mina ögon. Människor som kommer och går, rör mig, försöker få kontakt. Jag kunde bara gny av smärta tillbaka.
En dag hade läkaren kommit in till mitt rum för en vanlig psykiatrisk bedömning, men då jag bara hade gråtit så hade han "ödmjukt" föreslagit att de skulle komma tillbaka vid ett lägligare tillfälle.
Det var tydlgen en mindre brand i en tvättkorg på den delen av avdelningen jag hade mitt rum på, också.
 
 
 
Några kom och skjutsade iväg mig. Men jag orkade inte fråga var jag skulle. Nästa gång jag vaknade upp, var i ett obekant rum och av att någon stack vad som kändes som otaliga nålar i min fot, vilket det senare skulle visa sig stämma då sköterskorna hade svårt att tappa mig på blod.
Jag vaknade igen. Tiden jag varit medvetslös på är helt oklar. Jag minns bara att någon skällde på mig för att jag låg i min egen avföring. Jag försökte lyda den okända kvinnan, försökte vara henne till lags, men kunde inte röra mig.
Den kommande tiden ser jag bara som flimrande när jag tänker tillbaka.
 
 
Jag låg tydligen på infektionsavdelningen på stadens sjukhus. De pratade om någon infektion i min kropp, som om det vore en självklarhet för mig att förstå, men jag förstod inte varför inte gjorde någonting åt smärtan i min arm, att jag inte kunde röra den, och att den nu var så svullen att landstingslinnet stramade åt.
Efter en tid började jag ställa korta frågor de stunderna jag var vaken och orkade säga något. Jag frågade vad det var för infektion. Blodförgiftning? Jaha?
När jag var tillräckligt smärtlindrad och blev alltmer envis vad gällde min oro över armen så skickades jag upp på röntgen där det visade sig att jag hade en blodpropp i den, och att armen svullnat 12 cm i omnejd under den obehandlade tiden. Därefter sattes även in behanding för de
 
Mina tankar bara snurrade de få vakna timmarna. Jag förstod ingenting. Hur gick det här till? Varför händer det? Vad kommer att hända med mig nu?
 
Vid ett tillfälle när nattsköterskan var inne hos mig så grät jag av smärta, men också av rädsla. Jag frågade henne om jag skulle dö, och hon fattade mig i min ena hand och varsamt gav mig svaret att de inte visste. Det gjorde mig livrädd. Hon satte kvar med mig den natten. Tusen tankar for igenom huvudet. Tankar på vad jag utsatt min kropp för under alla dessa år. Men de situationerna kunde jag kontrollera, det var skillnaden. Det var stunder då jag hade gjort ett val. En oändlig kamp om att fly ifrån mitt inre kaos. Det var annorlunda nu. Jag hade ingenting att säga till om, ingenting att kontrollera. Det var upp till läkarna, upp till min kropp, att avgöra om jag skulle få behålla mitt liv eller inte.
 
      
Jag vet än idag inte hur många timmar, nätter eller dagar jag låg på infektion. Det var nog en kortare tid. Varför kommer jag att nämna i ett senare inlägg. Men det kändes som en evighet. En evighet av ovisshet.
Jag minns bara prover, intravenösa mediciner, läkarronder där de sa att mitt tillstånd var livshotande, och så mina tankestormar såklart. För jag var ensam. Ensam och med känslan av övergivenhet. Lämnad åt ödet.

I lost myself at the bottom of a bottle..

Ljuspunkterna i vardagen

Det gick inte alls att somna under morgonen så det blev ett extra terapimöte inbokat med anhörigteraputen istället. Jag hann bara hem och vända innan det var dags för ännu ett möte med min andra terapeut, på andra sidan staden. Men innan jag kunde komma hem igen blev det krångel med medicinen som jag hämtar dagligen på jouren.

Väntandes 20 minuter på bussen så var tröttheten så påtaglig att jag råkade slumrade till flertalet gånger under bussresan.

Den korta sträckan mellan busshållplatsen och mitt hus, kändes milslånga. Jag gick som i ett töcken.
Men väl hemma möttes jag av min finfina vän och överraskades av ett skinande rent hem. Alla som känner mig är väl medvetna om att jag alltid mår bättre av att ha ordning och reda, samt ett rent hem, så för mig var den här oväntade gesten en fin GÅVA! Vänskap i all sin glans, skulle jag vilja kalla det.

Utredning

Klockan var strax över 05 när jag vaknade och inte kunde somna om. Oroskänslan har övertaget om mig just nu.

Jag ägnade åtminstone en halvtimme åt att fylla i ett frågeformulär kring ett av mina fysiska problem, då det startas en utredning på torsdag. Det känns jätte bra att det äntligen eventuellt kommer att diagnostiseras och kanske även åtgärdas (om det går, vill säga.)

Idag står terapimöten på agendan. Sedan åker jag hem och umgås med min guldklimp som fortfarande ligger och sover. Och det är jag lite smått avundsjuk på.

När livet skaver

Det har gått några dagar sedan den dramatiska händelsen. Övervakningen och Tvångsvård kvarstod fram tills lunch idag. Under några dagar har jag gråtit så mycket av maktlöshet och saknad att jag (pinsamt nog) slet av mig stora hårtussar från mitt eget huvud. Det var inte ångestdämpande alls. Men jag var så fruktansvärt uppgiven att jag till slut inte stod ut och i ren panik tog till våld mot mig själv. Jag höll på att förlora förståndet helt och hållet, av sorg.

Jag ville inte gå med på injektioner men blev ganska snart övertalad till det då det faktiskt inte gick att reglera känslorna inombords just då.

Tillsammans med injektioner av lugnande medel samt dem i tablettform, så somnade jag av personalens ömsamma händer smekandes över min panna. Jag blev så trött att jag inte längre kunde skrika, eller prata. Men jag kan säga som så att min röst nästintill är borta idag.

Igår ville jag bli utskriven, men var i för dåligt skick för att ens argumentera för det. Idag hade jag dock turen på min sida och jag var fullt kapabel till att resonera kring utskrivning och få läkaren att förstå att det bästa för mig är att stanna kvar där så kort tid som möjligt. Budskapet gick fram, och vid lunch blev jag utskriven med ett uppriktigt löfte om att inte åka hem utan istället åka till bästa vännen. Samt att komma tillbaka så snart jag känner att jag inte kan kontrollera mina känslor och tankar.

Dagen är över och natten börjar smyga sig fram. Min vän och jag har mjukiskläder på, laddat upp med thai mat och film. Det känns som en uthärdlig stund innan läggdags och jag hoppas att natten går åtminstone lite smärtfritt.




Sov sött, vänner!

Psykjouren

Är på ett besök på jouren för att prata med en psykiatriker. Jag förberedde mig på att hämta dagens medicindos, som jag alltid gör. Men hamnade i ett välbehövligt samtal med ett bekant ansikte från vårdavdelningen. Tillsammans tog vi beslutet om att diskutera medicinfrågor med läkaren.

Sagt och gjort.
Går snart hem med ångestdämpande att ta idag och imorgon. inget mer enligt överenskommelse. Jag vägrar att ha den medicinen som stående.

Ingen inläggning, inget drama. Bara ett stödsamtal och en ordinerad krycka att ta till under dagen och morgondagen.

Med lite stolthet i själen så far jag nu hemåt och får förhoppningsvis en uthärdlig dag och kväll.

Trots mörka dagar så skiner ljuset igenom.

Jag har blivit sämre på att skriva i bloggen. Men dagarna är fyllda av möten, måsten, ärenden, medicinhämtning, träningen, och promenader med hunden. Ibland har jag tid att träffa vänner och vid en del tillfällen har jag hunnit njuta av sommaren också.

Tiden springer iväg samtidigt som de jobbiga dagarna känns som de står stilla.

Under de senaste veckorna har jag haft projekt här hemma. Målat och målat och bytt möbler. Möblerat om, om och om igen.



Samtidigt har jag varit på syncentralen och tillsammans med deras kurator och optikerna så lämnade vi in en ansökan om rekreationsresa till "synskadades vänner" som är en fond där man kan få ekonomisk hjälp och stöd i vardagen med alla möjliga ting om man har en grav synskada som i mitt fall. Så på posten häromdagen fick jag ett chockerande beslut. Jag blev beviljad en utomlandsresa som jag drömt om att få göra! Vi lämnade in ansökan i måndags och beslutet kom igår (fredag). Jag är fortfarande väldigt chockad men så klart väldigt glad och tacksam.

To be continued, mina vänner.

Utebliven sömn följd av en dag fylld med "måsten".

Så trött som jag var under gårdagen så är det väldigt oturligt att jag inte sovit en enda minut inatt, trots otaliga försök och med hjälp av extra insomningstabletter. Men icke. Dock tänker jag vända det till något positivt eftersom jag redan är införstådd med att dessa vakna nätter kommer att vara en del av mitt liv, och försöker därför inte göra en sådan stor sak av det. Idag har jag en hel del att göra - sådant som jag inte vill men måste göra.

Jag hoppas ändå att sårbarheten jag bär på efter utebliven sömn inte blir alltför påtaglig och hindrar mig från dagens ärenden. Eller att dem inte medför allt för mycket ångest.

Minnen



Det är så mycket tankar som far fram i huvudet. Samtidigt känns allt tomt, så tomt.

Det jag gjorde mot mig själv i förrgår adderar bara mitt posttraumatiska stressyndrom ytterligera.

Ser åtminstone fram emot natten då jag får börja ta min medicin till kvällen och förhoppningsvis sova ett par timmar.

Den nya antidepressiva medicinen ska höjas till maxdos och jag hoppas hoppas hoppas att det gör någon skillnad.

Jag mår inte bra. Jag mår verkligen inte bra.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0