Stegvist

Om livet med psykisk ohälsa och om vägen igenom den.

Att våga tro på sig själv.

Den senaste tiden har jag i tysthet gjort en hel del research och nyligen trillade poletten äntligen ner. Efter år av ambivalens så känns det nu istället som en självklarhet. Jag vet vad jag vill göra nu och vad mina delmål blir på vägen mot en helhet. Det känns som det mest naturliga.
Jag har äntligen kommit på hur jag i praktiken kan använda mig av mina erfarenheter för att skapa de bästa förutsättningarna för framtiden.
 
Men under dagen har jag också fått stöta på reaktioner som vanligtvis gör mig modfälld. Men det var också förväntat och jag kunde därför förhålla mig till reaktionerna utan att låta det påverka mitt beslut. Självklart skulle det underlätta att mötas av uppmuntran istället. Men, samtidigt vet jag av erfarenhet att det är först i efterhand, alltså när jag lyckats med det jag velat åstadkomma, som jag får höra vilken tilltro man haft. Agerandet väger dock tyngre än ord i min värld. Ledsamt nog har detta blivit en vana. Men det är också därför jag vägrar att låta detta hindra mig denna gång. Om dem inte tror på mig så får jag tro lite mer på mig själv istället. Det blir en sund utmaning att försöka fokusera på potentialen istället för begränsningarna. Att upptäcka att det går att vara realistisk men ändå föhopppningsfull. Det är dags att plocka fram den där envisheten och ett jäklarannama.

Det jag vill förmedla till var och en av er som läser, även om jag inte har någon insikt i era liv, är att inte sluta tro på er själva. Det är lätt att andras sanning blir ens egna sanning och att man börjar tvivla på sin egen förmåga. Någon kanske känner dig väl men du känner dig själv bäst. Om det är något som begränsar dig så välj en annan väg. Även om det blir en omväg så betyder resan dit många gånger mer än vad målet i sig gör. Och vem vet, du kanske upptäcker nya mål längs vägen.




Psykisk tortyr

Jag vill bara vara ifred. Jag känner mig ständigt förföljd av dem - de anhöriga. Det spelar ingen roll åt vilket håll jag än springer, de kommer alltid ifatt. Det är en ständig psykisk tortyr och jag dör hellre än att plågas av dem år ut och år in.


Att blockera nummer, ta bort dem från sociala medier, sätta gränser, tjänar ingenting till. De överskrider dem ändå på ett sätt eller ett annat. Jag vill bara få vara ifred. Låt mig vara, jag gör nästintill vadsomhelst för att få finna någon slags trygghet och inre ro.

Om det finns någon/något att be till så gör jag verkligen det nu. Jag ber för mitt liv om att få leva mitt liv ifred.

You can take everything I have, and break everything I am, like I am made of glas, like Im made of paper. But I will rising from the ground, like a skyscraper.

Till top