Psykisk tortyr

Jag vill bara vara ifred. Jag känner mig ständigt förföljd av dem - de anhöriga. Det spelar ingen roll åt vilket håll jag än springer, de kommer alltid ifatt. Det är en ständig psykisk tortyr och jag dör hellre än att plågas av dem år ut och år in.


Att blockera nummer, ta bort dem från sociala medier, sätta gränser, tjänar ingenting till. De överskrider dem ändå på ett sätt eller ett annat. Jag vill bara få vara ifred. Låt mig vara, jag gör nästintill vadsomhelst för att få finna någon slags trygghet och inre ro.

Om det finns någon/något att be till så gör jag verkligen det nu. Jag ber för mitt liv om att få leva mitt liv ifred.

You can take everything I have, and break everything I am, like I am made of glas, like Im made of paper. But I will rising from the ground, like a skyscraper.

To always be The bad one..

And i'm always The bad one..

Känner mig så mättad på att alltid vara den som får bära skulden för allt. Bära andras bördor på mina axlar. Jag vägrar axla den rollen mer nu. Jag tänker inte stå till svars eller ursäkta någon annans beteende. Det får räcka med det nu.

Varenda gång jag sätter ner foten så stannar världen upp och protesterar över att jag protesterar. Är det rättvist? Nej! Är det legitimt? Nej!

Jag har en extremt komplicerad situation att ta itu med nu. En som jag helst vill glömma. En läkare vars privata gränser har passerat mina. En läkare som numera kommer att bli min ansvarige då min nuvarande inte längre kommer att vara aktuell. Det är som att välja mellan pest eller kolera. Att ja en läkare som nedvärderar och försämrar mitt mående, eller en läkare som har överskridit sin professionella roll som läkare.

Usch, allt detta äcklar mig.

Blodförgiftning och blodpropp - Del 1

Det verkar bli en sådan där superb sömnlös natt igen, och det är väl som alltid bara att acceptera det och göra det bästa av nattens alla timmar.
 
Det hade nog gått att stå ut lite lättare om jag låtit bli att bli impulsiv med vad jag tittat och läst på nätet. Det fick tusen tankar att vakna till liv.
 
Sedan i december månad då allting rasade samman och jag levde i en vaken mardröm, så har alla händelser bara överlöpt varandra.
Under ECT-behandlingarna så var de tvugna att sätta i en långtids PVK i min högra arm för att jag är svårstucken och inte skulle behöva genomgå alla dessa stickförök varannan dag då behandlingarna gjordes.
Dagarna som passerade emellan behandlingarna minns jag bara lite av, men att jag levde som vanligt trots dem och trots min inläggning, blickar jag tillbaka på ibland.
Jag minns att jag klagade på smärta i armen då och då, och de satte in en ny PVK. Smärtan ville dock inte försvinna och jag blev sämre fysiskt. Slutligen blev jag sängligandes och kunde inte äta eller dricka något. Jag började yra och klaga allt mer på värken i armen. Jag minns att jag kräktes och gjorde mina egna behov i sängen då jag inte kunde kontrollera min kropp. Utanför mitt rum så vet jag inte hur personalens funderingar gick, men jag har hört från olika personer efteråt att de försökte uppmärksamma min läkare på avdelningen, utan något gensvar.
En natt, då jag låg och yrade och grät vartom jag sov, så hotade jag med att ta mitt liv innan min kropp slutligen skulle ge upp av sig själv. Det är det sista konkreta jag minns. Vaga minnesbilder och meningar flimrar framför mina ögon. Människor som kommer och går, rör mig, försöker få kontakt. Jag kunde bara gny av smärta tillbaka.
En dag hade läkaren kommit in till mitt rum för en vanlig psykiatrisk bedömning, men då jag bara hade gråtit så hade han "ödmjukt" föreslagit att de skulle komma tillbaka vid ett lägligare tillfälle.
Det var tydlgen en mindre brand i en tvättkorg på den delen av avdelningen jag hade mitt rum på, också.
 
 
 
Några kom och skjutsade iväg mig. Men jag orkade inte fråga var jag skulle. Nästa gång jag vaknade upp, var i ett obekant rum och av att någon stack vad som kändes som otaliga nålar i min fot, vilket det senare skulle visa sig stämma då sköterskorna hade svårt att tappa mig på blod.
Jag vaknade igen. Tiden jag varit medvetslös på är helt oklar. Jag minns bara att någon skällde på mig för att jag låg i min egen avföring. Jag försökte lyda den okända kvinnan, försökte vara henne till lags, men kunde inte röra mig.
Den kommande tiden ser jag bara som flimrande när jag tänker tillbaka.
 
 
Jag låg tydligen på infektionsavdelningen på stadens sjukhus. De pratade om någon infektion i min kropp, som om det vore en självklarhet för mig att förstå, men jag förstod inte varför inte gjorde någonting åt smärtan i min arm, att jag inte kunde röra den, och att den nu var så svullen att landstingslinnet stramade åt.
Efter en tid började jag ställa korta frågor de stunderna jag var vaken och orkade säga något. Jag frågade vad det var för infektion. Blodförgiftning? Jaha?
När jag var tillräckligt smärtlindrad och blev alltmer envis vad gällde min oro över armen så skickades jag upp på röntgen där det visade sig att jag hade en blodpropp i den, och att armen svullnat 12 cm i omnejd under den obehandlade tiden. Därefter sattes även in behanding för de
 
Mina tankar bara snurrade de få vakna timmarna. Jag förstod ingenting. Hur gick det här till? Varför händer det? Vad kommer att hända med mig nu?
 
Vid ett tillfälle när nattsköterskan var inne hos mig så grät jag av smärta, men också av rädsla. Jag frågade henne om jag skulle dö, och hon fattade mig i min ena hand och varsamt gav mig svaret att de inte visste. Det gjorde mig livrädd. Hon satte kvar med mig den natten. Tusen tankar for igenom huvudet. Tankar på vad jag utsatt min kropp för under alla dessa år. Men de situationerna kunde jag kontrollera, det var skillnaden. Det var stunder då jag hade gjort ett val. En oändlig kamp om att fly ifrån mitt inre kaos. Det var annorlunda nu. Jag hade ingenting att säga till om, ingenting att kontrollera. Det var upp till läkarna, upp till min kropp, att avgöra om jag skulle få behålla mitt liv eller inte.
 
      
Jag vet än idag inte hur många timmar, nätter eller dagar jag låg på infektion. Det var nog en kortare tid. Varför kommer jag att nämna i ett senare inlägg. Men det kändes som en evighet. En evighet av ovisshet.
Jag minns bara prover, intravenösa mediciner, läkarronder där de sa att mitt tillstånd var livshotande, och så mina tankestormar såklart. För jag var ensam. Ensam och med känslan av övergivenhet. Lämnad åt ödet.

PTSD

Sömnlös natt.
Fruktansvärda minnesbilder som tränger sig på.
Vill blunda men de jagar mig i mörkret. Vill glömma, låtsas som om det aldrig hänt. Vill le fast jag gråter konstant.


Trauma

Det är natt och nedsläckt i hela korridorerna. Och här ligger jag, snurrig i huvudet av de två haldol injektionerna och de övriga lugnande de gett mig för att jag ska stå ut med minnesbilderna från gårdagen

Räddningsstyrkan var där. Poliser, ambulanser och brandkåren.
Alla höll för sina händer.
- Skulle hon hoppa nu?
Ett Kristeam som försökte hindra mig från att falla. Brandkåren fäller ut en madrass som ska lindra skaderna om jag faller de 6 våningarna ner.

-- kvinnan är i säkerhet anropar polisen i sin radio han bar på axeln.
poliskvinnan som hade komminucerat med  mig under hela händelseförloppet sprang upp och vi kramades hårt och länge där på golvet.

Nu var det inte polisens uppgift som behövdes längre och istället tog ambulansen vid.
- Allvarligt suicidförsök. Kod Röd.

Koma.
Uppvaknande
Skräck och panik. Andas i syrgasmask.
- Hej Jenny, du har varit med om en olycka, och nu är du hos oss på IVA.

En levande mardröm

Kände för en myskväll och så får det bli. Kvällen är knappt här än, men jag är ren, naglarna är målade, håret är tonat, fönat och plattat. Rena sängkläder och ingen disk. Ja, nu fattas det bara att få sig något i magen att äta.

Ångesten kommer och går. Stundvis står jag inte ut, men efter lite uthållighet och distraktion så ger den med sig. Men tankarna skrämmer mig och jag gör mig mentalt förberedd på att åka in till jouren istället för att gå samma väg som alltid tidigare. Dock skrämmer tanken på inläggning mig. Jag drömde till och med en mardröm om att jag var inlagd på psyk, och försökte ta mig hem. När jag väl vaknar så är det otroligt svårt att inse var man befinner sig för att sedan komma till ro.

Inläggning på allmänpsykiatriska


Det ligger inte längre en hemlighet dold under ytan.



Jag lägger skammen åt sidan och vägrar att skämmas över mina erfarenheter eller för den jag var, den jag blev, den jag är nu och den jag kommer att vara i framtiden. Jag har formats av mina erfarenheter på gott och ont, men tänker aldrig någonsin låta psykiatrin forma mig med ord någonsin igen.


Tumör

Min specialistläkare ringde ikväll. Tumörvarning igen då. Varför blir jag inte förvånad?

Jag föll - hårt

Intox, sprit och 6 våningar från marken är inte en bra kombo. Men jag har klarat mig väldigt bra med tanke på omständigheterna.

Behandlas nu på en medicinsk avdelning på det somatiska sjukhuset. Men är livrädd för var det bär imorgon efter den psykiatriska bedömningen. 

Det är Ok att inte må Ok ibland

Måendet går upp och ned, så det bästa är att ta en timme i taget, att inte anpassa sig efter måendet, men att ta hänsyn till att det är Ok att inte må Ok just nu.

Men, jag gör för det mesta något för att få ut åtminstone någonting av mina dagar, de blir så långa annars. Idag har jag köpt ett sidobord och en ny fåtölj till min läshörna. Dessa små saker får mig att må så mycket bättre för stunden - att få pyssla och möblera med det nyinkomna.

Hösten är kommen och ljusen är tända. Efter den varma duschen så har jag krypit ned i mina mjukiskläder och mjukistofflor. Nu landar jag i min ombonade soffa och bara är här och nu tills det är dags att krypa till kojs.
Jag hoppas så på en god natts sömn även om det är snålt med den nuförtiden.


T r a s i g

Jag klarar inte ens av att skriva om allt. Jag blir för ledsen och så förbannad då.

Sammanfattningen är i alla fall den
att jag förmodligen kommer att avsluta min behandling hos psykiatrin. 
Min bästa väns cellgiftsbehandling börjar på tisdag och jag ska vara med på ett hörn under hela resans gång.
Jag är osams med alla i min "familj" och har rent av försökt att radera dem ur min vardag då det är en omöjlighet för mig att kämpa vidare när dem ständigt motarbetar mig och vägen mot min tillfrisknad.
 Jag var med om ett fall under en konflikt med mitt behandlingsteam på psyk och skulle rusa därifrån. Voltade nedför en stentrappa och skadade huvud, nacke och rygg. Åkte in med ambulans till akuten och spenderade timmar i ett traumarum omringad av sköterskor och läkare och med fastspänd nackkrage och spineboard. Efter olika röntgentillfällen visade det blåmärken på musklerna men inga frakturer, samt en hjärnskakning. Sjukhuset kontaktade min mamma som var på besök i staden, och frågade om hon ville komma till sjukhuset. Men jag fick talat om för mig att min mamma suckat av lättnad då hon trodde att det gällde hennes andra dotter och att hon inte ville komma till mig eftersom hon hade huvudvärk och ville vila. Min bror var mitt enda stöd, men berättade att när han ringt och informerat min storasyster om olyckan så hade hon skrikit på honom och frågat hur det var hennes problem och att jag gott och väl kunde ligga kvar där jag låg. Jag vill tillägga att under dessa ord från mina anhöriga så visste man ännu inte om jag hade brutit nacken eller inte.

Rättspsyk vägrar göra livet lättare för mig och håller mig fast i ett järngrepp. Och jag kan inte låta bli att känna att de endast gör det svårare för mig för att jag öppet kritiserat dem.

Mitt liv är upp och ned, och jag fumlar efter att hålla mig fast. Dramatiken går bara runt och runt, och hur jag än vrider och vänder på det så blir det inte rätt.

Det känns som att jag ska gå s ö n d e r .

Overkligt

Jag ska vara ärlig. Jag tror inte att jag orkar ta mig igenom det jag går igenom just nu. Det känns så overkligt att detta händer och jag vågar inte känna efter mer än jag gjort, för då kommer jag gå itu.

Förtvivlan, tårar, dramatik, besvikelse.

Olycka - ambulans - akuten - trauma - skada i rygg och nacke - hjärnskakning.

Bästa vänner - cancerbesked - obotlig - fruktan - maktlöshet - sorg - obeskrivlig kärlek - försvinner du så försvinner jag.

Hopplöshetskänslor, självmordstankar, ånger, skuldkänslor, ensamhet, rädsla och ännu mer rädsla.

Cancer?

Det var en dag som alla andra dagar förutom att jag hade varit hemma på en permission där jag spenderat kvällen liggandes i sängen framför datorn och uppdaterat mig om omvärlden. Jag var vid gott mod då permissionen gick bra. Jag satt djupt försjunken i serierna som spelades upp på datorn, då jag upptäckte att det började rinna vätska innanför min tröja och jag förstod ingenting. Pratade högt för mig själv och undrade var sjutton vätskan kom ifrån. Jag var inte orolig, inte vad jag ville erkänna i alla fall men förstod att det var onormalt för kroppen. Jag satt där länge och var lite chockad. Jag ringde sedan till min syster som utbrast: "Men säg inte att du är GRAVID??!?"

Nej, det var jag högst troligt inte.

Den kvällen valde jag att ringa rådgivningen istället för att vänta tills jag kom tillbaka till rättspsyk och rådfråga min ansvarige läkare eftersom det inte finns en cell i min kropp som litar på klinikens kompetens. Kvinnan jag pratade med på rådgivningen tystnade när jag berättade om mina underliga symptom. Hon rådde mig starkt till att kontakta kvinnokliniken snarast, och berättade sedan att det kunde finnas ett par orsaker till symptomen, bland annat neuroleptikan jag åt, men såg helst att jag blev undersökt så snart det fanns tid. Det dröjde inte förrän jag var på labb för blodprover och en remiss skickats till kvinnokliniken.

Jag fick en akut tid och min kontaktperson från rättspsyk följde med mig. Jag var inte orolig. Fundersam, men inte det minsta orolig. Jag ville ha det snabbt undanstökat om det visade sig att det uppkommit nya cystor på äggstockarna. Men jag hann inte ens bli grundligt undersökt.

Där satt jag på hennes kontor. En specialiserad gynekolog med många års utbildning och kompetens. Hon var lugn och ödmjuk, och vårat samtal var lättsamt. Efter alla hennes frågor och mina försök till svar sköt hon fram sin kontorsstol för att komma nära mig. Hon lutade sig fram och beskrev lugnt och sansat för mig att jag hade en tumör i hjärnan. En tumör som satt sig på hypofysen och som gjorde att jag fick hormonella symptom, att min kropp samlat på sig vätska och förberett sig på en förlossning. En förlossning som inte skulle ske eftersom jag inte var gravid. Men eftersom tumören orsakade hormonella rubbningar så var det kroppens sätt att sätta igång denna process. Min hormonnivå som skulle ligga på ca 100, låg istället på 3500. Tumören kunde ställa till med mycket. Bland annat trycka på synnerven och försämra eller förstöra synen. Eftersom jag är blind på vänster öga så var det viktigt att undersöka att inte synen försämrades ytterligare. Dessutom skulle de undersöka tumören närmre genom noggrannare undersökningar.

- En tumör? Nu blev situationen snart annorlunda. Det gick så fort och jag hann inte riktigt med i svängarna. Det kom så plötsligt och oväntat. Jag kunde inte känna någonting - ingenting. En tumör? Det kunde väl inte hända lilla mig? Det var för overkligt. Det fanns inte i min värld.
Kanske var det chocken som styrde de kommande veckorna. Jag fick säga beskedet högt om och om igen, till mig själv och min omgivning, men inte förrän veckor senare, då jag var hemma på ännu en nattpermission och låg i min säng där allt börjat så hann verkligheten ikapp och känslorna vällde upp inom mig och jag grät. Jag grät länge och hejdlöst.

Snälla, inte igen.

Jag vet inte om jag kommer att klara av att gå igenom det här igen. Kräkningarna började för någon dag sedan och har fortsatt i samma anda som i somras. Det värsta är att inte få behålla intaget av medicinerna då jag vet hur illa utsättningssymptomena är och vilken brist på sömn det ger. Jag skulle göra mycket för att aldrig behöva gå igenom vad jag fick utstå i somras igen, och jag är livrädd för att det ska upprepas!

Kräks så många gånger per dygn att det inte längre går att hålla räkningen. Och jag önskar så att jag hade någon som kunde ta sig tiden och tålamodet att ta reda på varför det blir så här. Kan det verkligen enbart bero på min extrema magkatarr?

Det är inte bara kräkningarna i sig som är utmattande. Det är att känna sig så fysiskt utmattad att man inte kan stå upp eller att gå. Och den psykiska påfrestningen det medför är fruktansvärd.

Känslan av att vara så törstig men inte kunna dricka någon vätska. Hungern det ger efter en hel dag av stress och press, men att ändå inte vara förmögen att göra i ordning något att äta eller att ens få i sig en enda brödbit utan att få behålla det.

M a k t l ö s h e t e n kväver mig.

Tacksamhet

Bloggen har ekat tomt. För varenda gång jag försökt mig på att skriva ett inlägg så hindras jag av att orden känns överflödiga och otillräckliga nu när det är kaos på de flesta områdena i mitt liv. Men jag är nästintill fysiskt frisk som en nötkärna och det är jag tacksam för. Nu måste jag bara reda ut min röriga tillvaro  som präglas av många frågetecken.

Något annat jag är ytterst tacksam för är mitt nya liv på hemmaplan. Jag firar snart 4 månader sedan min senaste inläggning som var på rättspsyk. Jag älskar lugnet, tystnaden och ensamheten. Jag börjar lära känna mitt hem igen - var de olika småljuden kommer ifrån, vilka grannar som bor i huset, när posten kommer under dagen. Det jag uppskattar är vardagliga ting som att äta när jag vill, sova eller vakna när jag "vill". Att pyssla, möblera om och inhandla något fint till hemmet. Lugna kvällar framför teven i min uppskattade ensamhet eller att vara omgiven av fina vänner under en trevlig myskväll. Det är mina val och regler som gäller i mitt hem. Jag bor någon minut från stadens kärna och kan gå dit när jag känner för det. Eller varför inte en kvällspromenad runt Söder? Eftersom jag inte får ta körkort så är det ett perfekt läge att bo - nära till affärer, till bussen, gymmet, och restauranger. Jag bor på sjätte våningen i ett av de högsta husen i staden så ibland står jag på min balkong och tittar ut över husen, på människor som promenerar eller cyklar längs gatorna sådär härligt sommarklädda, eller på serveringen på hörnet som förbereder sig för lunchrushen. Jag står där och observerar, tänker, känner de svala vindarna, ler och njuter av att det här är det bästa med mitt liv just nu.


Vägen tillbaka är lång och gropig och det här är bara början, men har jag bara mitt hem, min första riktiga trygga plats här i livet, så känner jag frid. Jag känner frid.

Till Dig Lina

Medan jag ligger nedkrupen i soffan och försöker finna ro till att somna så kommer tankarna emellan. På livet. På döden. På Lina. Jag har inte vågat klickat in mig på hennes blogg sedan dagen då det blev allmänt känt att hon nu inte längre finns kvar hos oss. Men varenda dag sedan dess har jag varit nära på att besöka hennes sida för att läsa om hur det går för henne. Jag glömmer bort. Vill inte minnas. Hon var en del av min vardag i många år då hennes texter fick mig att skratta och gråta, fundera, analysera och ifrågasätta. Till sist var jag tvungen att ta bort hennes länk då det gjorde för ont att bli påmind om hennes tragiska bortgång. Jag ville naivt tro att det en dag skulle dyka upp ett nytt humoristiskt inlägg från henne så småningom istället. 

Men, är det något jag är och vill vara övertygad om så är det att Lina är på en bättre plats - var det än må vara. Hennes liv har inte gått obemärkt förbi, inte heller hennes bortgång. Hon har nog fått den frid som hon så länge sökte efter under sina sista år i livet. Det finns inga piller i världen som kan lindra den smärta många av oss får leva med i livet, vare sig det är ett fåtal gånger, periodvis, eller för jämnan.

Det Linas liv men även bortgång fört med sig av till mig är en obeskrivlig känsla och insikt. De första timmarna kändes så sorgsna och så tragiska vid blotta tanken på att det inte hade behövt sluta så här om psykiatrin bara hade följt sina riktlinjer. Hennes familj kunde ha fått rå om Lina i många år till, vem vet egentligen. Men till sist insåg jag att min ilska och frustration var förgäves då jag inte kan förändra psykiatrin i det skede i livet som jag befinner mig i. Jag måste välja mina strider, och även om Linas liv såsom många andras liv är värda att kämpa för, så måste jag först kämpa för mitt eget. Jag måste hjälpa mig själv innan jag kan hjälpa någon annan. Jag kan inte vara så trasig då. Och även om jag livnärt mig på att ta hand om andra, kämpat för andra, så måste jag finna meningen med mitt eget liv. Ett liv som inte bara får mening igenom att leva för någon annan. Men den dag jag återfått min inre styrka och mitt gamla jäklarinamma så vill jag kämpa för att Lina och vi andra ska få en upprättelse för vad vi fått utstå enbart av att ha varit patient inom psykiatrin. De må finnas de som fått rätt hjälp, och det får vi inte glömma. Men det är tyvärr för sällan det förekommer.

Den kvällen och natten efter beskedet om Linas bortgång - efter alla fällda tårar - så insåg jag att jag själv inte kunde sätta punkt än. Jag är inte klar här än, hur ofta det än kan kännas som så. Mitt liv får inte falla offer för de brister som finns i psykiatrin. Jag vill lämna ett starkt avtryck innan det är dags att gå vidare. Jag vill att min erfarenhet kan vara någon annans insikt, någon annans hjälp för att orka ta sig vidare i livet.
Jag vill inte vara morgondagens artikel där de skrivit om hur ännu ett ungt människoliv gått förlorat under psykiatrins vård, och för att sedan glömmas bort och bara bli en i statistiken.

Jag kanske inte kan göra skillnad på egen hand, men jag kan göra något för att bidra till det.

Tack Lina - för vad du förmedlade i livet och för insikten du gav mig efter din bortgång. Sov sött, fina Lina.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0