En natt på rättspsyk

Passar på att skriva ett inlägg nu när jag är tillbaka på rättspsyk över natten.


Jag har vacklat och fumlat mig fram den senaste tiden.Tårar, förtvivlan, önskan om något bättre. Men så kom jag på mig själv med att för första gången på en månad att tänka destruktivt. Det var vad som fick mig att stanna kvar på psyk. Men som jag längtar hem redan!

Förhoppningsvis känns det bättre efter lite sömn och jag kan återvända hem. För det hemma jag tillhör. ❤

En levande mardröm

Kände för en myskväll och så får det bli. Kvällen är knappt här än, men jag är ren, naglarna är målade, håret är tonat, fönat och plattat. Rena sängkläder och ingen disk. Ja, nu fattas det bara att få sig något i magen att äta.

Ångesten kommer och går. Stundvis står jag inte ut, men efter lite uthållighet och distraktion så ger den med sig. Men tankarna skrämmer mig och jag gör mig mentalt förberedd på att åka in till jouren istället för att gå samma väg som alltid tidigare. Dock skrämmer tanken på inläggning mig. Jag drömde till och med en mardröm om att jag var inlagd på psyk, och försökte ta mig hem. När jag väl vaknar så är det otroligt svårt att inse var man befinner sig för att sedan komma till ro.

Vägen tillbaka

Och det var en evighet sedan jag satt med datorn framför mig och knappade in ett nytt blogginlägg. Men nu så tar jag mig tiden, för tid är allt jag har just nu.
 
De senaste veckorna har bestått av intoxer och andra självskador. Sjukhusvistelser och psykinläggningar. Mina blogginlägg har varit korta för att jag har haft fullt upp med att överleva.
 
Jag ligger på isoleringen på rättpsyk och de senaste dagarna har övervakningen minskat drastiskt. Jag har till och med varit ute och fått frisk luft.
Jag har även fått en ny antidepressiv medicin och hoppas att den ska fylla på min energi. Jag har stora förhoppningar. Jag saknar att må bra!
 
Jag hoppas och vill tro att jag finner någon slags ro i mig själv och ska slippa suicidförsök och annat dumt för kroppen. Jag hoppas och vill tro att det finns en ljusning där bortom allt kaos. Jag hoppas och vill tro att jag kommer att hitta viljan och styrkan till att börja leva igen.
 
Jag måste klara det här. Jag bara måste.
 
Må gott, vänner.

Rättspsyk och extravak



Jag orkar inte andas.

Jag ska. Jag måste

Det går som vanligt snabbt i svängarna, och inatt sover jag min andra natt hemma.

Mitt LPT hävdes efter att de konstaterade att det inte är en ständig suicidrisk, utan mer då ångesten är påtaglig. Det håller jag med om. Jag har inte längre konstanta suicidtankar och planer. Nej, det beror på hur stark ångesten är. Det är den som gör att jag stundvis inte står ut.

Jag ska klara det här. Jag måste.

Ångest

Det känns inte bra. Inte bra alls. Ångesten är så fruktansvärt ihärdig och envis.
Inatt sover jag under bolltäcket.

Dagens status

Rättspsyk


Sjukhusbesök i massor

Dagen har spenderats inom sjukhusområdet, trots att det var min "lediga" dag. Var tvungen att hämta en medicin på jouren men fick veta att den inte kommer förrän imorgon. Då kändes det måttligt onödigt att ta sig dit i regnet. Men istället passade jag på att lämna blodprov på labb för att se hur min hormonnivå ligger nu 4 månader efter avslutad behandling. Jag hoppas verkligen att nivån är låg för jag klarar inte av biverkningarna av tumörmedicinen igen. 

Sprang även förbi min terapeut för att byta några ord, för att sedan gå ner till allmänpsyk för att tillrättavisa min läkare. Ja, jag tyckte nämligen att han hade krånglat till det med medicineringen.

Hann dessutom med en fika med en gammal medpatient från min tid på rättspsyk också. 
Men sen, sen tog jag mig hem, hade ont, tog smärtstillande och däckade i flera timmar. Så nu är jag alldeles för pigg för att kunna somna inom de närmsta timmarna. Har redan pysslat med allt jag kom åt här hemma, men känner mig fortfarande rastlös. Men jag mår bra och känner mig nöjd och bara myser så länge ångesten håller sig på avstånd.

Och tro det eller ej, men jag mindes att ringa sjukgymnasten också. Och det kanske var min terapeuts förtjänst mer än min egen...

Sov gott och dröm sött!

Min levande ängel

Måndagen var en kaotisk. Fick ett besked jag aldrig kommer att glömma. Samtidigt blev jag lyst av polis på läkarens inrådan. Jag skyndade mig ifrån kliniken skräckslagen för att bli inlagd på rättspsyk. Efter vägen dök min bästa vän upp oväntat och där stod vi ansikte mot ansikte, sa knappt något. Sen föll vi till marken med armarna om varandra och grät högljutt och hejdlöst. Vi två var de enda som existerade där och då även när människorna passerade. Hon tog min hand och följde mig till jouren. Jag fick en stark dos medicin för att lugna ner mig och sedan satt jag en lång stund och såg min bästa vän i ögonen och bara smekte hennes kinder. Det rev i hjärtat på mig. Kommer jag bara få rå om det finaste jag har i som bäst nio månader till?! Ska jag aldrig mer få hålla om henne och visa hur värdefull hon är för mig? Hur ska jag överleva utan henne vid min sida? Blotta tanken gör mig livrädd! Jag känner mig redan ensam fastän sjukdomen inte har tagit över hennes kropp helt än. Jag försöker förbereda mig, men lyckas inte. Om hon slutar andas så gör ju jag också det. Hon är ju min andra halva. Hur går jag vidare utan dig?

Spenderade natten på den allmänpsykiatriska kliniken istället för på rättspsyk, men det satte sig chefen för rättspsyk emot, och under eftermiddagen skulle jag slussas vidare till den. Men aldrig.att jag hade gått med på det. Jag lovade läkaren på min gamla avdelning att jag inte längre var suicidal, att jag var mindre känslomässig och kunde hantera situationen bättre nu när jag fått pratat av mig och sovit gott. Så jag åkte hem.

T r a s i g

Jag klarar inte ens av att skriva om allt. Jag blir för ledsen och så förbannad då.

Sammanfattningen är i alla fall den
att jag förmodligen kommer att avsluta min behandling hos psykiatrin. 
Min bästa väns cellgiftsbehandling börjar på tisdag och jag ska vara med på ett hörn under hela resans gång.
Jag är osams med alla i min "familj" och har rent av försökt att radera dem ur min vardag då det är en omöjlighet för mig att kämpa vidare när dem ständigt motarbetar mig och vägen mot min tillfrisknad.
 Jag var med om ett fall under en konflikt med mitt behandlingsteam på psyk och skulle rusa därifrån. Voltade nedför en stentrappa och skadade huvud, nacke och rygg. Åkte in med ambulans till akuten och spenderade timmar i ett traumarum omringad av sköterskor och läkare och med fastspänd nackkrage och spineboard. Efter olika röntgentillfällen visade det blåmärken på musklerna men inga frakturer, samt en hjärnskakning. Sjukhuset kontaktade min mamma som var på besök i staden, och frågade om hon ville komma till sjukhuset. Men jag fick talat om för mig att min mamma suckat av lättnad då hon trodde att det gällde hennes andra dotter och att hon inte ville komma till mig eftersom hon hade huvudvärk och ville vila. Min bror var mitt enda stöd, men berättade att när han ringt och informerat min storasyster om olyckan så hade hon skrikit på honom och frågat hur det var hennes problem och att jag gott och väl kunde ligga kvar där jag låg. Jag vill tillägga att under dessa ord från mina anhöriga så visste man ännu inte om jag hade brutit nacken eller inte.

Rättspsyk vägrar göra livet lättare för mig och håller mig fast i ett järngrepp. Och jag kan inte låta bli att känna att de endast gör det svårare för mig för att jag öppet kritiserat dem.

Mitt liv är upp och ned, och jag fumlar efter att hålla mig fast. Dramatiken går bara runt och runt, och hur jag än vrider och vänder på det så blir det inte rätt.

Det känns som att jag ska gå s ö n d e r .

Tacksamhet

Bloggen har ekat tomt. För varenda gång jag försökt mig på att skriva ett inlägg så hindras jag av att orden känns överflödiga och otillräckliga nu när det är kaos på de flesta områdena i mitt liv. Men jag är nästintill fysiskt frisk som en nötkärna och det är jag tacksam för. Nu måste jag bara reda ut min röriga tillvaro  som präglas av många frågetecken.

Något annat jag är ytterst tacksam för är mitt nya liv på hemmaplan. Jag firar snart 4 månader sedan min senaste inläggning som var på rättspsyk. Jag älskar lugnet, tystnaden och ensamheten. Jag börjar lära känna mitt hem igen - var de olika småljuden kommer ifrån, vilka grannar som bor i huset, när posten kommer under dagen. Det jag uppskattar är vardagliga ting som att äta när jag vill, sova eller vakna när jag "vill". Att pyssla, möblera om och inhandla något fint till hemmet. Lugna kvällar framför teven i min uppskattade ensamhet eller att vara omgiven av fina vänner under en trevlig myskväll. Det är mina val och regler som gäller i mitt hem. Jag bor någon minut från stadens kärna och kan gå dit när jag känner för det. Eller varför inte en kvällspromenad runt Söder? Eftersom jag inte får ta körkort så är det ett perfekt läge att bo - nära till affärer, till bussen, gymmet, och restauranger. Jag bor på sjätte våningen i ett av de högsta husen i staden så ibland står jag på min balkong och tittar ut över husen, på människor som promenerar eller cyklar längs gatorna sådär härligt sommarklädda, eller på serveringen på hörnet som förbereder sig för lunchrushen. Jag står där och observerar, tänker, känner de svala vindarna, ler och njuter av att det här är det bästa med mitt liv just nu.


Vägen tillbaka är lång och gropig och det här är bara början, men har jag bara mitt hem, min första riktiga trygga plats här i livet, så känner jag frid. Jag känner frid.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0