You can take everything I have, and break everything I am, like I am made of glas, like Im made of paper. But I will rising from the ground, like a skyscraper.

Återvändsgränd

Det gör ont inombords. Lite extra när jag tänker på hur gärna jag vill att livet ska kännas uthärdligt att leva, men att samtidigt känna att det är ett oupnåligt mål.

Ett hopplöst fall, är det vad jag är? Jag vill så gärna motbevisa mig själv, men vet inte hur jag ska gå tillväga. Jag grubblar mig grå.

...

När jag hade dagens läkarsamtal så kändes det som att gå mot sin egen avrättning. Det gör mig så frustrerad att vi inte kommer överens om någonting produktivt. Men trots det känner jag mig ändå tillfreds med samtalet då det åtminstone inte slutade lika dramatiskt som senast.

To always be The bad one..

And i'm always The bad one..

Känner mig så mättad på att alltid vara den som får bära skulden för allt. Bära andras bördor på mina axlar. Jag vägrar axla den rollen mer nu. Jag tänker inte stå till svars eller ursäkta någon annans beteende. Det får räcka med det nu.

Varenda gång jag sätter ner foten så stannar världen upp och protesterar över att jag protesterar. Är det rättvist? Nej! Är det legitimt? Nej!

Jag har en extremt komplicerad situation att ta itu med nu. En som jag helst vill glömma. En läkare vars privata gränser har passerat mina. En läkare som numera kommer att bli min ansvarige då min nuvarande inte längre kommer att vara aktuell. Det är som att välja mellan pest eller kolera. Att ja en läkare som nedvärderar och försämrar mitt mående, eller en läkare som har överskridit sin professionella roll som läkare.

Usch, allt detta äcklar mig.

Livrädd

Jag kan tyvärr inte inleda detta inlägg med att berätta för er hur duktig jag varit som tagit till hjälp i tid, även om det var vad jag gjorde men sedan valde en snabb utväg vars val styrdes av ett obeskrivligt inombordskaos.

Efter flera dagar på sjukhuset är jag nu tillbaka med tvångsvård på psyk med högsta övervakning. Ännu ett bakslag, ett misslyckande, en förlorad bortamatch. Nu vill jag bara hem. Hem till tryggheten och lugnet. Mitt krypin, min koja, mitt allt.

Konsekvenserna (bestraffning enligt mig.) Är att läkaren kommer att ansöka om gruppboende enligt tvång. Det är nog det värsta jag kan tänka mig hända och det känns som om jag lever i en vaken mardröm.
Inom kort kommer de att sätta ut alla mediciner jag har och sedan genomgå e. Utredning i en annan stad för att utvärdera om mina egna skador givit några bestående skador på hjärnan.

Jag är så himla rädd för framtiden.

Biverkningar

Under gårkvällen så somnade jag med kexchoklad i handen, och vaknade några timmar senare med feber, hosta, smärta och en ordentlig frossa. Jag tog till mina smärtstillande som även innehåller paracetamol och gick genast och värmde mig under hett vatten, och där blev jag kvar i en timme. Nu känns det åtminstone lite bättre.

Det blir nog ingen mer sömn under den här tidiga morgon, men det känns okej om jag får skippa frossan.

Jag undrar om det är biverkningar av de nya medicinerna, eftersom jag redan lider av många av dem.

Kaos

Jag kan börja inlägget med att skriva om hur jag inte längre svävar på rosa moln. Det var för bra för att vara sant, men jag ska försöka acceptera det och kämpa för att reglera känslorna utan att ta till något destruktivt sätt att hantera dem på. Men ont gör det och hopplöshetskänslorna ligger och skaver i mitt hjärta.

Igår var jag i ett ordentligt dåligt skick. Det var bestämt att jag skulle vara på avdelningen åtminstone över natten, med vak. Men när jag väl var där och påmindes om hur alla människor inte vill andra väl, så valde jag att försöka förklara för läkaren om hur detta fick mig att må ännu sämre, och därför fick jag åka hem med ett löfte om att inte vara ensam. Jag höll inte löftet, men det var inte planerat. Ibland kommer ju oväntade saker emellan. Istället sov jag hemma själv, men det gjorde ingenting eftersom jag kände mig överraskande stabil i mitt mående. Kanske var det pågrund av insättningen av medicinen "Lyrica", kanske inte. Det är svårt att sia om, men det känns som huvudsaken är att jag lever och är välbehållen.

Bränd

Precis när jag kände mig redo för att stänga mina ögon och flyta in i drömmarnas värld, så hamnade jag helt ur balans när jag fick veta något som blev överväldigande. Alla känslor kom på en och samma gång. Besvikelse, ilska, agg, svartsjuka, ångest, skuldkänslor, ledsamhet, känslan av avvisande och övergivenhet, och så klart ensamhet.

Det tog lång tid att somna och jag hade egentligen givit upp hoppet om att överhuvudtaget få sova något inatt. Jag pratade med sjuksköterskan på psyk och vi kom överens om att jag skulle avbryta min permission om jag inte kunde somna och känslostormen slog omkull mig alltför hårt.

Mitt förstånd säger att jag är värd bättre än så, att jag förtjänar mer än så. Min omgivning säger att jag inte ska ha skuldkänslor eftersom det inte är jag som har orsakat detta. Men mina känslor säger något helt annat. Jag känner mig bränd, utnyttjad och skamlig. Jag känner mig värdelös och att jag inte var eller är värd mer än så.

I feel sick to my stomach.

Varning för känsliga läsare.

Klockan har passerat 05 och jag tror att det är tvivelaktigt att det går att somna om igen. Hade jag varit hemma nu så hade jag nog sysselsatt mig med något, men det blir lite svårare nu när jag är hos mina vänner och de fortfarande sover.

Natten till igår så sov jag på avdelningen, med övervakning eftersom jag mådde ännu sämre än vad jag redan gör. Det känns som att jag slåss i motvind, slåss i hopp om något bättre. Men att det tycks vara lönlöst att ta den kampen eftersom jag inte kommer någonvart. För ja, just nu är det svårt att inte låta hopplösheten ta över.

Jag vill på något sätt komma ur det här onda. Hitta den där kämparglöden som gör att jag kan bemästra det hemska som händer. Men jag vet bara inte hur, för hur jag än vrider och vänder på det och försöker att se det hela ur ett annat perspektiv, så får jag ingen klarhet i hur jag ska ta mig vidare. Ta mig framåt.

Det mest smärtsamma med det hela är att jag vill leva, men att hopplösheten och ångesten gör att jag i ren desperation försöker fly ifrån den men inte hittar någon utväg. Det var skillnad förr, då jag i 2 år låg i en sjukhussäng med högsta övervakningsgraden och enbart levde på att nå mitt mål, nå min väg ut, att få frid. Det som jag trodde var den enda lösningen. Det var som att andas med hjälp av en respirator. Jag hade någon som var med mig dygnet runt och höll mig vid liv, oavsett hur mycket jag än ville att dem skulle stänga av respiratorn. För inombords var jag redan borta.

Endometrios

Det blev ju ingen sömn inatt, så jag försökte göra det bästa av natten och den tidiga morgonen genom att sysselsätta mig och med lite vila emellanåt. För är det något jag har lärt mig så är det att kroppen vilar även om psyket inte vill göra detsamma.

Idag.. Idag har många ärenden utförts och jag har även hunnit med avstämning på avdelningen, ett möte med min kontaktperson på öppenvården, ett besök på kvinnokliniken, en undersökning, tagit prover samt hämtat medicin för det här dygnet.

Ironiskt nog gick jag till dagens avstämning på avdelningen med ambivalent tankar och känslor huruvida jag kanske skulle stanna kvar över natten, trots att jag innerst inne motvilligt skriker nej!
Allt började dock med lite gnäll från personalen och en uppretad Jenny. Det är en sida jag ogärna vill visa, men om man trängs in i ett hörn så ryter jag helst ifrån. Något lugnare efter ett samtal med en skötare så var det dags för en undersökning på sjukhuset. Och tack vare att jag vågade berätta för min kontaktperson om rädslan och oviljan till att besöka det somatiska sjukhuset, så tog hon sig tiden att följa med mig. Därav skedde min undersökning och jag kan nu lätta lite på trycket då jag vet att det kommer att bli en utredning som förhoppningsvis kan klargöra om jag lider av endometrios eller inte. Jag är övertygad om det, även om jag hellre vill fortsätta leva i förnekelse.
När mitt besök på sjukhuset var klart och jag var tvungen att gå tillbaka till psyk för att hämta medicin, så kunde jag inte känna annat än avsmak av bara blotta tanken på att stanna kvar där över natten.

Blodförgiftning och blodpropp - Del 1

Det verkar bli en sådan där superb sömnlös natt igen, och det är väl som alltid bara att acceptera det och göra det bästa av nattens alla timmar.
 
Det hade nog gått att stå ut lite lättare om jag låtit bli att bli impulsiv med vad jag tittat och läst på nätet. Det fick tusen tankar att vakna till liv.
 
Sedan i december månad då allting rasade samman och jag levde i en vaken mardröm, så har alla händelser bara överlöpt varandra.
Under ECT-behandlingarna så var de tvugna att sätta i en långtids PVK i min högra arm för att jag är svårstucken och inte skulle behöva genomgå alla dessa stickförök varannan dag då behandlingarna gjordes.
Dagarna som passerade emellan behandlingarna minns jag bara lite av, men att jag levde som vanligt trots dem och trots min inläggning, blickar jag tillbaka på ibland.
Jag minns att jag klagade på smärta i armen då och då, och de satte in en ny PVK. Smärtan ville dock inte försvinna och jag blev sämre fysiskt. Slutligen blev jag sängligandes och kunde inte äta eller dricka något. Jag började yra och klaga allt mer på värken i armen. Jag minns att jag kräktes och gjorde mina egna behov i sängen då jag inte kunde kontrollera min kropp. Utanför mitt rum så vet jag inte hur personalens funderingar gick, men jag har hört från olika personer efteråt att de försökte uppmärksamma min läkare på avdelningen, utan något gensvar.
En natt, då jag låg och yrade och grät vartom jag sov, så hotade jag med att ta mitt liv innan min kropp slutligen skulle ge upp av sig själv. Det är det sista konkreta jag minns. Vaga minnesbilder och meningar flimrar framför mina ögon. Människor som kommer och går, rör mig, försöker få kontakt. Jag kunde bara gny av smärta tillbaka.
En dag hade läkaren kommit in till mitt rum för en vanlig psykiatrisk bedömning, men då jag bara hade gråtit så hade han "ödmjukt" föreslagit att de skulle komma tillbaka vid ett lägligare tillfälle.
Det var tydlgen en mindre brand i en tvättkorg på den delen av avdelningen jag hade mitt rum på, också.
 
 
 
Några kom och skjutsade iväg mig. Men jag orkade inte fråga var jag skulle. Nästa gång jag vaknade upp, var i ett obekant rum och av att någon stack vad som kändes som otaliga nålar i min fot, vilket det senare skulle visa sig stämma då sköterskorna hade svårt att tappa mig på blod.
Jag vaknade igen. Tiden jag varit medvetslös på är helt oklar. Jag minns bara att någon skällde på mig för att jag låg i min egen avföring. Jag försökte lyda den okända kvinnan, försökte vara henne till lags, men kunde inte röra mig.
Den kommande tiden ser jag bara som flimrande när jag tänker tillbaka.
 
 
Jag låg tydligen på infektionsavdelningen på stadens sjukhus. De pratade om någon infektion i min kropp, som om det vore en självklarhet för mig att förstå, men jag förstod inte varför inte gjorde någonting åt smärtan i min arm, att jag inte kunde röra den, och att den nu var så svullen att landstingslinnet stramade åt.
Efter en tid började jag ställa korta frågor de stunderna jag var vaken och orkade säga något. Jag frågade vad det var för infektion. Blodförgiftning? Jaha?
När jag var tillräckligt smärtlindrad och blev alltmer envis vad gällde min oro över armen så skickades jag upp på röntgen där det visade sig att jag hade en blodpropp i den, och att armen svullnat 12 cm i omnejd under den obehandlade tiden. Därefter sattes även in behanding för de
 
Mina tankar bara snurrade de få vakna timmarna. Jag förstod ingenting. Hur gick det här till? Varför händer det? Vad kommer att hända med mig nu?
 
Vid ett tillfälle när nattsköterskan var inne hos mig så grät jag av smärta, men också av rädsla. Jag frågade henne om jag skulle dö, och hon fattade mig i min ena hand och varsamt gav mig svaret att de inte visste. Det gjorde mig livrädd. Hon satte kvar med mig den natten. Tusen tankar for igenom huvudet. Tankar på vad jag utsatt min kropp för under alla dessa år. Men de situationerna kunde jag kontrollera, det var skillnaden. Det var stunder då jag hade gjort ett val. En oändlig kamp om att fly ifrån mitt inre kaos. Det var annorlunda nu. Jag hade ingenting att säga till om, ingenting att kontrollera. Det var upp till läkarna, upp till min kropp, att avgöra om jag skulle få behålla mitt liv eller inte.
 
      
Jag vet än idag inte hur många timmar, nätter eller dagar jag låg på infektion. Det var nog en kortare tid. Varför kommer jag att nämna i ett senare inlägg. Men det kändes som en evighet. En evighet av ovisshet.
Jag minns bara prover, intravenösa mediciner, läkarronder där de sa att mitt tillstånd var livshotande, och så mina tankestormar såklart. För jag var ensam. Ensam och med känslan av övergivenhet. Lämnad åt ödet.

De värsta dygnen

Det senaste dygnet har nog varit ett av de värsta. Tårarna har varit hejdlösa, och ångesten har levt om utan desslike.

Idag på bussen så kom de gamla tankarna tillbaka som om de aldrig varit borta. Impulsen och planerna kastade omkull mig. Jag ville inte vara med något mer. Jag ville fly, som jag alltid har gjort. Ett enda steg och jag hade varit i samma onda situation, som så många gånger förr. Det kändes så rätt men ändå så, så fel. 
Min nyfunna insikt och logik var vad som fick mig att styra stegen mot ett annat håll. Det var inte värt det, inte för allt i världen skulle jag hamna i samma mönster igen. För jag vet ju att det är vad som sker. Oddsen är för osäkra.

Jag kunde inte se mig själv ligga på sjukhuset bland stressad personal som försökte rädda mitt liv En Enda Gång Till. Jag kunde inte se mig själv hamna på psykiatriska sidan Igen, Aldrig.

Men alltså, fan vad det värkte djupt in i självaste hjärteroten.

PTSD

Sömnlös natt.
Fruktansvärda minnesbilder som tränger sig på.
Vill blunda men de jagar mig i mörkret. Vill glömma, låtsas som om det aldrig hänt. Vill le fast jag gråter konstant.


Trauma

Det är natt och nedsläckt i hela korridorerna. Och här ligger jag, snurrig i huvudet av de två haldol injektionerna och de övriga lugnande de gett mig för att jag ska stå ut med minnesbilderna från gårdagen

Räddningsstyrkan var där. Poliser, ambulanser och brandkåren.
Alla höll för sina händer.
- Skulle hon hoppa nu?
Ett Kristeam som försökte hindra mig från att falla. Brandkåren fäller ut en madrass som ska lindra skaderna om jag faller de 6 våningarna ner.

-- kvinnan är i säkerhet anropar polisen i sin radio han bar på axeln.
poliskvinnan som hade komminucerat med  mig under hela händelseförloppet sprang upp och vi kramades hårt och länge där på golvet.

Nu var det inte polisens uppgift som behövdes längre och istället tog ambulansen vid.
- Allvarligt suicidförsök. Kod Röd.

Koma.
Uppvaknande
Skräck och panik. Andas i syrgasmask.
- Hej Jenny, du har varit med om en olycka, och nu är du hos oss på IVA.

A good day

Födelsedagen har hittills varit lugn och fin med frukost på sängen, sång och lmiddag. Nu blir det lite vila så får vi se sen var kvällen bär. Eftersom det är tisdag blir det inte många knop. Men om 4 dagar reser jag och min bästa vän till Barcelona. Det går inte att beskriiva hur mycket jag ser fram emot det.

Minnen



Det är så mycket tankar som far fram i huvudet. Samtidigt känns allt tomt, så tomt.

Det jag gjorde mot mig själv i förrgår adderar bara mitt posttraumatiska stressyndrom ytterligera.

Ser åtminstone fram emot natten då jag får börja ta min medicin till kvällen och förhoppningsvis sova ett par timmar.

Den nya antidepressiva medicinen ska höjas till maxdos och jag hoppas hoppas hoppas att det gör någon skillnad.

Jag mår inte bra. Jag mår verkligen inte bra.

En levande mardröm

Kände för en myskväll och så får det bli. Kvällen är knappt här än, men jag är ren, naglarna är målade, håret är tonat, fönat och plattat. Rena sängkläder och ingen disk. Ja, nu fattas det bara att få sig något i magen att äta.

Ångesten kommer och går. Stundvis står jag inte ut, men efter lite uthållighet och distraktion så ger den med sig. Men tankarna skrämmer mig och jag gör mig mentalt förberedd på att åka in till jouren istället för att gå samma väg som alltid tidigare. Dock skrämmer tanken på inläggning mig. Jag drömde till och med en mardröm om att jag var inlagd på psyk, och försökte ta mig hem. När jag väl vaknar så är det otroligt svårt att inse var man befinner sig för att sedan komma till ro.

Att vakna upp

Bestämde mig för att vara kvar hos mormor och morfar en dag till. Når jag är hemma så ser jag ingen mening med att vakna, att kliva upp om dagarna, trots att jag har möten och andra måsten.

Jag har svårt att se en ljusning - en värdig vardag. Det finns liksom ingenting som får mig att bli det minsta motiverad.

Det jag saknar är att känna mig nöjd för dagen när jag uträttat saker och ting. Men det jag saknar mest är att känna mening när väckarklockan ringer och det är dags för en ny dag.

Jag vill så gärna må bättre nu, det har gått alldeles för lång tid sedan sist. Jag begär inte en sprudlande Jenny - bara en någorlunda nöjd.

Fy..

Tröttsamt. Trist. Tråkigt. Grått. Alldagligt.

Ångesten är stark numera. Men jag hoppas innerligt på förändring.

Update

Det känns som evigheter sedan mitt senaste blogginlägg. Vardagen är lite upp och ned.

Har hunnit med att vara inlagd på sjukhus för en kraftig infektion, haft katteter en vecka, kräkts varenda dag och missat alla inbokade möten.

Har även en sambo i form av min bästa vän och hennes hund, men ikväll åkte hon iväg med ambulans till sjukhuset och där lär hon bli kvar. Hennes sjukdom ställer till det för henne. Det är lätt att glömma, att förneka att hon är sjuk och inte klarar av sådant hon tidigare gjort.

Jag som är lite av en enstöring känner faktiskt av tomheten här hemma och hoppas att min vän är hemma snart igen.

Dagens bedrifter

- sjukgymnast - check
- labbprover tagna - check
- färdighetsträningen - check
- medicinhämtning - check
- kort tur på staden med en vän - check
- storstädning hemma - check
- Hemuppgift - check

Jag känner mig nöjd med dagens bedrifter, och bäddar nu ner mig bland rena lakan och somnar till det dova ljudet av musik i bakgrunden.

Sov sött!

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0