Försöker..

Aktiviteten i bloggen är inte den bästa. Men jag försöker få rätsida på mitt liv, utan att kunna klä det i ord ännu. Jag försöker sortera mina tankar och känslor. Det är inte alltid jag lyckas, men försöka kan man alltid. Jag försöker styra upp min vardag och strukturera upp ett fungerande nätverk nu när jag är tillbaka hemma, utan några som helst resurser från öppenvården än så länge. Jag väljer då aktivt att söka mig till terapi som faktiskt har förutsättningar att h j ä l p a mig på riktigt. Anhörigterapin, som i våras fick mig att utvecklas och se livet ur ett helt nytt och framförallt friskare liv. Egentligen vet jag inte varför jag försökt få tillbaka terapin i KBT, när de ändå lämnade mig åt slutenvård när jag behövde dem som mest. Det gjorde mig väldigt illa. Så, Anhörigterapin är nog mer passande för min del om jag vill få framtidsutsikter igen. 


Må väl,
Jenny

Delmål

Sitter här på "min plats" i korridoren och känner mig rädd för att gå och lägga mig. Rädslan för att nätterna ska bli som de tidigare nätterna dem här veckorna. Sömnen är så klart ett stort problem, och ju fler mediciner de sätter ut desto sämre sover jag. Insomningen är värst. Att tankarna och känslorna löper amok så fort jag blundar och försöker slappna av.


Jag har i alla fall bestämt mig för att börja slussas ut den här månaden. Nu måste jag bara få läkaren att gå med på det. Jag har planer för de kommande månaderna som jag ska försöka klamra mig fast vid för att visualisera mina mål. Jag har varit inlagd länge nu, och det blir inte bättre av det, och det är vi nog alla överens om.

Mina få men första viktiga planer för Januari är:

Permissioner
Nattpermissioner
Avskrivning av LPT (Sträcker sig till 8/3)
Utskrivning
Överraskning
Träning
Osv osv

You can take everything I have, and break everything I am, like I am made of glas, like Im made of paper. But I will rising from the ground, like a skyscraper.

Psykjouren

Tankarna blev lite för plågsamma för att jag skulle mäkta med dessa på egen hand. Därför befinner jag mig på psykjouren för en eventuell inskrivning. Jag känner mig misslyckas som är här så ofta. Men min omgivning säger att det är starkt och modigt av mig att söka i tid.

Utskrivning

Det blir en efterlängtad utskrivning från den medicinska avdelningen under dagen. Min diagnos vill jag inte uttala mig om än. Hade jag varit piggare så hade jag hoppat och skuttat av glädje, eftersom jag längtat ut. Men, jag är inte på topp vare sig fysiskt eller psykiskt. Så nu är det väl om något ett ypperligt tillfälle att lyssna på min kropp och ta det lugnt även utanför sjukhusets väggar.
Den här resan har lärt mig en viktig läxa. Att lyssna på kroppens signaler och att faktiskt tillåta sig själv att stanna upp och säga stopp ✋ , när din kropp skriker efter vila. Man kan inte hinna prestera allt samtidigt och det finns bara en av dig, var rädd om dig själv - och skäms inte eller få dåligt samvete för att du inte kan åta dig fler uppgifter än du klarar. Stannar du själv inte upp i tid så kommer din kropp till slut att stänga ner. Som strömavbrott helt enkelt. Att jag inte stannade upp och sa stopp till mig själv gav mig ordentliga konsekvenser och jag lämnar idag sjukhuset med en fysisk diagnos som jag måste acceptera och vara lyhörd för. Var rädda om er själva och varandra.

När hjärnan strejkar

Det kanske är dags att uppdatera om hur läget ser ut..
Biverkningarna gav inte med sig och jag blev allt sämre. På inrådan av sjuksköterska så åkte jag till psykjouren eftersom jag vägrade söka mig till akuten eller liknande. På jouren valde läkaren att lägga in mig eftersom jag var fysiskt instabil. Och sådär, mitt i behandlingsrummet på avdelningen, högst 10 minuter senare så blev jag medvetslös. Jag vaknade upp på akuten, gråtandes och livrädd. Nu har jag varit inlagd på en medicinsk avdelning i fyra dagar och behandlas och övervakas.

Diagnoserna är oklara, men alla har sina teorier. Funktionell epilepsi, syrebrist i hjärnan, hjärnskada, fysisk och psykisk påfrestning under en längre tid, vilket kan ge liknande följder. Osv osv.

Idag kommer de att genomföra ett såkallat EEG på mig för att se vad som egentligen gjort att jag flera gånger dagligen hittills har blivit medvetslös.

Lyckad gårdag trots motigt känslor.

Att vakna upp 3 timmar innan väckarklockan ringer, och 5 timmar innan det är dags att åka iväg, var väl kanske inte sådär jätte roligt. Så trött att man nästan mådde dåligt, men att ändå inte kunna somna om. Fy!

Gårdagen blev ganska lyckad ändå, trots att jag förväntat mig en trist och stillsam dag. Istället hade jag två möten, varav ett blev en (hittills) lyckad utskrivning från slutenvården. Det enda som känns lite motigt för mig är att jag nu har fler mediciner. Dem är nödvändiga, men jag kan ÄNDÅ inte låta bli att känna besvikelse eftersom jag har jobbat hårt för att bli av med så många som möjligt. Dessutom är biverkningar vedervärdiga.

Efteråt styrde jag stegen hem till min vän där vi kom överens om att åka iväg och köpa inredning. När vi efter många om och men så for vi hem till mig där vi hjälptes åt att inreda. Mitt hem är alltid ett pågående projekt!

Kaos

Jag kan börja inlägget med att skriva om hur jag inte längre svävar på rosa moln. Det var för bra för att vara sant, men jag ska försöka acceptera det och kämpa för att reglera känslorna utan att ta till något destruktivt sätt att hantera dem på. Men ont gör det och hopplöshetskänslorna ligger och skaver i mitt hjärta.

Igår var jag i ett ordentligt dåligt skick. Det var bestämt att jag skulle vara på avdelningen åtminstone över natten, med vak. Men när jag väl var där och påmindes om hur alla människor inte vill andra väl, så valde jag att försöka förklara för läkaren om hur detta fick mig att må ännu sämre, och därför fick jag åka hem med ett löfte om att inte vara ensam. Jag höll inte löftet, men det var inte planerat. Ibland kommer ju oväntade saker emellan. Istället sov jag hemma själv, men det gjorde ingenting eftersom jag kände mig överraskande stabil i mitt mående. Kanske var det pågrund av insättningen av medicinen "Lyrica", kanske inte. Det är svårt att sia om, men det känns som huvudsaken är att jag lever och är välbehållen.

Blodförgiftning och plodpropp - Del 2.

En dag på infektionavdelningens läkarrond så beslutade de sig för att skicka mig för vidare behandling på psyk. Jag förstod ingenting. 24 timmar tidigare hade de sagt att mitt tillstånd var livshotande, så vad kunde de göra på en psykvårdsavdelning?
Någon dag (timmar? minnet sviker) senare så rullades jag till den psykiatriska jouren. Alla var förvirrade, likaså jag. Men jag var i för dåligt tillstånd för att orka ifrågasätta något. På jouren bedömde de att mitt psykiska tillstånd var stabilt men att det var värre med mitt fysiska tillstånd.  När den psykiatriska bedömningen var över så kontaktade läkaren sin kollega på medicinakuten, som hänvisade mig dit och garanterade fortsatt vård. Jag trodde inte på ett ord av det, och insisterade så gott jag kunde. Men jag låg i en sjukhussäng, sjuk och oförmögen att röra mig. Vad hade jag för alternativ?
 
På akuten, dagen innan julafton så trillade kollegan till läkaren jag mött tidigare, in och stoltserade med att Han hade ordnat en "sovplats" på en medicinsk bevakningsavdelning till mig. Jag visste inte vad jag skulle tänka, tycka, tro eller känna. Maktlöshet är den enda känslan jag minns att jag hade just då.
Nästa dag på morgonen på läkarronden så hojtade en främling i vit rock, ett glatt "God Jul" och "Idag är det hemgång! Medicinerna och dina sprutor finns att hämta på apoteket i entrèn!"
Jag hade kissat ned mig och sängen jag låg i, och kunde inte röra mig för att ta reda på det själv. Så när avdelningens personal kom in så bad jag ynkligt om hjälp. Utan ett ord så bytte den manliga sköterskan kläder på mig, satte mig i en rullstol och rullade mig ut från avdelningen och lämnade mig där. Jag satt kvar utanför de stängda dörrarna, i en rullstol som jag inte kunde ta mig någonvart med.
Och nu då?
Den enda som hade "möjlighet" kom för att hämta mig. På apoteket där det skulle finnas dubbla recept på alla ordinerade mediciner och sprutor, hade inte fått in ett enda recept, vare sig från infektionsläkaren eller medicinavdelningens läkare. Apotekaren ringde om och om igen för att styra upp det hela. Men det hon fick till svar var att jag skulle vända mig till min hälsovårdscentral för recepten istället. Hennes förvånade men samtidigt uppgivna ton som klingade som svar till läkaren, kommer jag nog aldrig att glömma, då hon bara fick fram orden "Men.. Det är ju julafton." Medicinerna jag skulle hämta ut var livsavgörande.
Slutligen fanns där recept på läkemedlen.
 
På psykiatrin var de uppgivna och rådvilla. Vem sjutton skulle vårda mig nu? Jag hade blivit utslängd ifrån det somatiska sjukhuset med hänvisning till fortsatt vård och rehabilitering, hos psykiatrin.
 
Och där hamnade jag och blev kvar.
Timmar gick, nätterna kom, smärtan var kvar och likaså min totala uppgivenhet. Vad skulle jag tänka - eller känna?Hur skulle jag ställa mig till allt detta? Ingenting spelade egentligen någon roll för mig, för det enda jag ville då var att överleva och bli frisk.
 
Jag var helt utlämnad till personalen som fick byta blöjor på mig och sköta min hygien. Något de inte hade någon som helst skyldighet till att göra egentligen då det skulle ha varit omvårdnadspersonalen på det somatiska sjukhuset som hade det ansvaret. Jag är än idag tacksam för att någon överhuvudtaget tog hand om mig då det kändes som de flesta hade lagt sina ansvar åt sidan. Än idag - 9 månader senare - så ryktas det personalen emellan på hela sjukhuset om hur min (icke existerande) somatiska vård hade fått gå till. Men om alla nu vet, och häpnas över detta, varför väljer då ingen att ta itu med det? Att ifrågasätta? Alla hänvisar istället ansvaret till mig och uppmanar mig hetsigt till att anmäla dessa missförhållanden. Just då, och många månader därefter så var inte det min prioritet hur mycket jag än ville. För jag var så fokuserad på min rehabilitering.
 
Sakta men säkert så började kroppen att samarbeta, och med stöd av personalen och en sjukgymnast så kunde jag ta mig fram med korta steg med hjälp av en gå-stol. 
 
När det bestämdes att en anhörig skulle bo hemma med mig så kunde jag skrivas ut från psykiatrin. Jag fick då alltså lära mig att på egen hand, för första gången i mitt liv, ta sprutor på mig själv. En spruta om dagen, klockan 20 varje kväll, i flera månaders tid. Samtidigt försökte jag envist ta mig fram hemma utan kryckorna, då allt jag ville var att kunna bli någorlunda självständig igen.

När vindarna vänder

Den här dagen har skiljt sig markant från igår.
Igår lät jag nattpatrullen komma på kvällen, vilket jag slarvat med eftersom jag sovit borta eller haft besök. Jag berättade om hur dåligt jag faktiskt mått. Det kändes befriande att tala sanning och inte bara tiga som jag gjort i några nätter.

Idag så ringde öppenvården och berättade att min läkare ordinerat extra sömnmedicin eftersom jag har sovit så dåligt nu. De frågade om jag ville ha en för varje dag i veckan, men (hör och häpna!!!!) så sade jag ifrån och förklarade att det är att utmana ödet och att även om jag känner mig stabil här och nu, så betyder det inte att det alltid är så.
Jag känner mig minsann en smutta stolt över mig själv för det.

Gårkvällen och natten var mysig då en vån sov över och vi pratade tills ögonen inte gick att hållas öppna på någon av oss. Dagen har bjudit på finbesök av mormor och morfar. De fick porslin och jag fick en söt liten tv av dom. Det lönade sig för allihopa. Det var en jätte trevlig dag, och jag är nöjd.


Må väl!

/Jenny

De värsta dygnen

Det senaste dygnet har nog varit ett av de värsta. Tårarna har varit hejdlösa, och ångesten har levt om utan desslike.

Idag på bussen så kom de gamla tankarna tillbaka som om de aldrig varit borta. Impulsen och planerna kastade omkull mig. Jag ville inte vara med något mer. Jag ville fly, som jag alltid har gjort. Ett enda steg och jag hade varit i samma onda situation, som så många gånger förr. Det kändes så rätt men ändå så, så fel. 
Min nyfunna insikt och logik var vad som fick mig att styra stegen mot ett annat håll. Det var inte värt det, inte för allt i världen skulle jag hamna i samma mönster igen. För jag vet ju att det är vad som sker. Oddsen är för osäkra.

Jag kunde inte se mig själv ligga på sjukhuset bland stressad personal som försökte rädda mitt liv En Enda Gång Till. Jag kunde inte se mig själv hamna på psykiatriska sidan Igen, Aldrig.

Men alltså, fan vad det värkte djupt in i självaste hjärteroten.

PTSD

Sömnlös natt.
Fruktansvärda minnesbilder som tränger sig på.
Vill blunda men de jagar mig i mörkret. Vill glömma, låtsas som om det aldrig hänt. Vill le fast jag gråter konstant.


Trauma

Det är natt och nedsläckt i hela korridorerna. Och här ligger jag, snurrig i huvudet av de två haldol injektionerna och de övriga lugnande de gett mig för att jag ska stå ut med minnesbilderna från gårdagen

Räddningsstyrkan var där. Poliser, ambulanser och brandkåren.
Alla höll för sina händer.
- Skulle hon hoppa nu?
Ett Kristeam som försökte hindra mig från att falla. Brandkåren fäller ut en madrass som ska lindra skaderna om jag faller de 6 våningarna ner.

-- kvinnan är i säkerhet anropar polisen i sin radio han bar på axeln.
poliskvinnan som hade komminucerat med  mig under hela händelseförloppet sprang upp och vi kramades hårt och länge där på golvet.

Nu var det inte polisens uppgift som behövdes längre och istället tog ambulansen vid.
- Allvarligt suicidförsök. Kod Röd.

Koma.
Uppvaknande
Skräck och panik. Andas i syrgasmask.
- Hej Jenny, du har varit med om en olycka, och nu är du hos oss på IVA.

A good day

Födelsedagen har hittills varit lugn och fin med frukost på sängen, sång och lmiddag. Nu blir det lite vila så får vi se sen var kvällen bär. Eftersom det är tisdag blir det inte många knop. Men om 4 dagar reser jag och min bästa vän till Barcelona. Det går inte att beskriiva hur mycket jag ser fram emot det.

Minnen



Det är så mycket tankar som far fram i huvudet. Samtidigt känns allt tomt, så tomt.

Det jag gjorde mot mig själv i förrgår adderar bara mitt posttraumatiska stressyndrom ytterligera.

Ser åtminstone fram emot natten då jag får börja ta min medicin till kvällen och förhoppningsvis sova ett par timmar.

Den nya antidepressiva medicinen ska höjas till maxdos och jag hoppas hoppas hoppas att det gör någon skillnad.

Jag mår inte bra. Jag mår verkligen inte bra.

Fasen också

Suicidförsök och rullstol och inlagd på psyk.

Det känns lite jobbigt just nu. Men tack vare en anställd på psykjouren så känns det lite mer hoppfullt.

Jag vill klara mig. Jag bara måste det.

En levande mardröm

Kände för en myskväll och så får det bli. Kvällen är knappt här än, men jag är ren, naglarna är målade, håret är tonat, fönat och plattat. Rena sängkläder och ingen disk. Ja, nu fattas det bara att få sig något i magen att äta.

Ångesten kommer och går. Stundvis står jag inte ut, men efter lite uthållighet och distraktion så ger den med sig. Men tankarna skrämmer mig och jag gör mig mentalt förberedd på att åka in till jouren istället för att gå samma väg som alltid tidigare. Dock skrämmer tanken på inläggning mig. Jag drömde till och med en mardröm om att jag var inlagd på psyk, och försökte ta mig hem. När jag väl vaknar så är det otroligt svårt att inse var man befinner sig för att sedan komma till ro.

Heartbroken

Känns sisådär att få sitt hjärta krossat mitt upp i allt. Men jag vågade, och för det är jag stolt över mig själv.

Att vakna upp

Bestämde mig för att vara kvar hos mormor och morfar en dag till. Når jag är hemma så ser jag ingen mening med att vakna, att kliva upp om dagarna, trots att jag har möten och andra måsten.

Jag har svårt att se en ljusning - en värdig vardag. Det finns liksom ingenting som får mig att bli det minsta motiverad.

Det jag saknar är att känna mig nöjd för dagen när jag uträttat saker och ting. Men det jag saknar mest är att känna mening när väckarklockan ringer och det är dags för en ny dag.

Jag vill så gärna må bättre nu, det har gått alldeles för lång tid sedan sist. Jag begär inte en sprudlande Jenny - bara en någorlunda nöjd.

Note to myself

I wish I could save you, J.

STEGVIST

OM LIVET MED IPS OCH OM VÄGEN UR DEN.

RSS 2.0