Stegvist

Om livet med psykisk ohälsa och om vägen igenom den.

Att våga tro på sig själv.

Den senaste tiden har jag i tysthet gjort en hel del research och nyligen trillade poletten äntligen ner. Efter år av ambivalens så känns det nu istället som en självklarhet. Jag vet vad jag vill göra nu och vad mina delmål blir på vägen mot en helhet. Det känns som det mest naturliga.
Jag har äntligen kommit på hur jag i praktiken kan använda mig av mina erfarenheter för att skapa de bästa förutsättningarna för framtiden.
 
Men under dagen har jag också fått stöta på reaktioner som vanligtvis gör mig modfälld. Men det var också förväntat och jag kunde därför förhålla mig till reaktionerna utan att låta det påverka mitt beslut. Självklart skulle det underlätta att mötas av uppmuntran istället. Men, samtidigt vet jag av erfarenhet att det är först i efterhand, alltså när jag lyckats med det jag velat åstadkomma, som jag får höra vilken tilltro man haft. Agerandet väger dock tyngre än ord i min värld. Ledsamt nog har detta blivit en vana. Men det är också därför jag vägrar att låta detta hindra mig denna gång. Om dem inte tror på mig så får jag tro lite mer på mig själv istället. Det blir en sund utmaning att försöka fokusera på potentialen istället för begränsningarna. Att upptäcka att det går att vara realistisk men ändå föhopppningsfull. Det är dags att plocka fram den där envisheten och ett jäklarannama.

Det jag vill förmedla till var och en av er som läser, även om jag inte har någon insikt i era liv, är att inte sluta tro på er själva. Det är lätt att andras sanning blir ens egna sanning och att man börjar tvivla på sin egen förmåga. Någon kanske känner dig väl men du känner dig själv bäst. Om det är något som begränsar dig så välj en annan väg. Även om det blir en omväg så betyder resan dit många gånger mer än vad målet i sig gör. Och vem vet, du kanske upptäcker nya mål längs vägen.




Att nonchalera sina problem.

♦ Med- och motgångar, ♦ Reflektioner, ♦ Vägen tillbaka Permalink0
Ännu en helg lider mot sitt slut. Det som har varit annorlunda med denna helg för min del är att den har känts ovanligt bra. Jag har känt mig tillfreds med det mesta och funnit acceptans i det som inte känns bra men som jag ändå inte kan påverka i dagsläget.

Men det är några funderingar som jag burit på idag och som jag sakta men säkert inser att jag inte kan nonchalera längre.

Vid 11 års ålder började många av mina kroppsliga bekymmer, som hänger med än idag. Migrän, magkatarr, rygg- och nackbesvär, ofrivilliga kräkningar, med mera. Det är dock inte svårt för mig att se varför jag fick alla dessa fysiska besvär vid just den åldern och om man som vuxen fanns i mitt liv under min barndom så är det nog inte heller en gåta.
Men, hur kommer det sig då att jag fortfarande har dessa problem och även fått ännu fler med åren? Min amatöranalys är att det beror på att jag aldrig fick dessa besvär ordentligt utredda eller åtgärdade och jag förblev helt enkelt obehandlad. Många gånger var läkarna man tog mig till som barn inte informerade om min livssituation. Då är det naturligtvis inte lätt att fastställa vad besvären beror på eller hur man kan gå tillväga för att behandla dem. Detta har lett till att jag som vuxen måste ta tag i det och försöka få hjälp och behandlingar för besvären. Det är dock lättare sagt än gjort. För trots att dem mer eller mindre ursprungligen bottnar i samma problem så är de fysiska och inte en självklarhet att få bukt med. Man kan tro att det enbart är psykiskt och att det skulle gå att behandla med hjälp av terpai, etc. Men man får ha i åtanke att jag gått somatiskt obehandlad för dessa besvär i många år. Jag lärde mig tidigt att "leva" med det. Jag blev för envis för att låta detta hindra mig från att leva det liv jag ville leva. Men idag ser jag att det inte hjälper mig att vara envis och att nonchalera problemen - det stjälper snarare och ger sämre livskvalitet.

I ett par år har jag fram och tillbaka försökt att söka hjälp för detta. Men det har inte varit lätt. För många gånger har bemötandet från vården varit bristfällig och det har fått mig att känna skam och inte gå vidare med vad jag påbörjat. En del gånger har jag överhört vårdpersonal säga att jag troligtvis bara är någon som är ute efter läkemedel, detta trots att jag aldrig haft ett missbruk. Somliga besvär kräver troligtvis inte ens mediciner, så jag förstår inte vad de tror att min agenda är. Min förhoppning med att söka hjälp är ju att något ska kunna åtgärdas permanent så att jag inte ska behöva äta några mediciner (som förövrigt allt som oftast ger biverkningar och bidrar till ytterligare besvär).

Jag vet att jag trots min oro för ett bristande bemötande från vården måste få hjälp med allt detta. Jag inser att jag inte kan blunda för det länge till och att det annars kommer att forrsätta försämra min livskvalitet. Jag har funderingar kring om man kan utreda något av det jag skrivit om hos privata läkare istället? Eller genom att föreslå behandlingar? Kommentera gärna om ni har några tips eller erfarenheter.

Något som aldrig upphör att förvåna mig är att man sällan utgår från att knopp och kropp faktiskt går hand i hand, och blir en helhet. Utsätts kroppen för fysiska påfrestningar så ger det psykiska reaktioner och vice versa - vare sig man reflekterar över det eller inte.

Med det sagt: Var rädda om er och om varandra.


Att nonchalera sina problem.

♦ Med- och motgångar, ♦ Reflektioner, ♦ Vägen tillbaka Permalink0
Ännu en helg lider mot sitt slut. Det som har varit annorlunda med denna helg för min del är att den har känts ovanligt bra. Jag har känt mig tillfreds med det mesta och funnit acceptans i det som inte känns bra men som jag ändå inte kan påverka i dagsläget.

Men det är några funderingar som jag burit på idag och som jag sakta men säkert inser att jag inte kan nonchalera längre.

Vid 11 års ålder började många av mina kroppsliga bekymmer, som hänger med än idag. Migrän, magkatarr, rygg- och nackbesvär, ofrivilliga kräkningar, med mera. Det är dock inte svårt för mig att se varför jag fick alla dessa fysiska "åkommor" vid just den åldern och om man som vuxen fanns i mitt liv under min barndom så är det nog inte heller en gåta. Alla dessa besvär var givetvis mer eller mindre reaktioner.
Men, hur kommer det sig då att jag fortfarande har dessa problem och även fått ännu fler med åren? Min amatöranalys är att det beror på att jag aldrig fick dessa besvär ordentligt utredda eller åtgärdade och jag förblev helt enkelt obehandlad. Många gånger var läkarna man tog mig till som barn inte informerade om min livssituation. Då är det naturligtvis inte lätt att fastställa vad besvären beror på eller hur man kan gå tillväga för att behandla dem. Detta har lett till att jag som vuxen måste ta tag i det och försöka få hjälp och behandlingar för besvären. Det är dock lättare sagt än gjort. För trots att dem mer eller mindre ursprungligen bottnar i samma problem så är de fysiska och inte en självklarhet att få bukt med. Man kan tro att det enbart är psykiskt och att det skulle gå att behandla med hjälp av terpai, etc. Men man får ha i åtanke att jag gått somatiskt obehandlad för dessa besvär i många år. Jag lärde mig tidigt att "leva" med det. Jag blev för envis för att låta detta hindra mig från att leva det liv jag ville leva. Men idag ser jag att det inte hjälper mig att vara envis och att nonchalera problemen - det stjälper snarare och ger sämre livskvalitet.

I ett par år har jag fram och tillbaka försökt att söka hjälp för detta. Men det har inte varit lätt. För många gånger har bemötandet från vården varit bristfällig och det har fått mig att känna skam och inte gå vidare med vad jag påbörjat. En del gånger har jag överhört vårdpersonal säga att jag troligtvis bara är någon som är ute efter läkemedel, detta trots att jag aldrig haft ett missbruk. Somliga besvär kräver troligtvis inte ens mediciner, så jag förstår inte vad de tror att min agenda är. Min förhoppning med att söka hjälp är ju att något ska kunna åtgärdas permanent så att jag inte ska behöva äta några mediciner (som förövrigt allt som oftast ger biverkningar och bidrar till ytterligare besvär).

Jag vet att jag trots min oro för ett bristande bemötande från vården måste få hjälp med allt detta. Jag inser att jag inte kan blunda för det länge till och att det annars kommer att forrsätta försämra min livskvalitet. Jag har funderingar kring om man kan utreda något av det jag skrivit om hos privata läkare istället? Eller genom att föreslå behandlingar? Kommentera gärna om ni har några tips eller erfarenheter.

Var rädda om er.
Till top